Jag beklagar djupt att jag igår lyckades radera alla kommentarer. Plötsligt dök det upp ett antal konstiga kommentarer om de än inte syntes i fältet. När jag skulle radera dem markerade jag en ruta som i efterhand visade sig innehålla de senaste 100 kommentarerna. Jag är ledsen för inte. För er skull, men framför allt för min egen eftersom jag har glädje av era kommentarer. Jag hade gärna sett att de legat kvar och på så sätt berikat min blogg. Än en gång; Jag beklagar.
tisdag, maj 28, 2013
fredag, maj 24, 2013
Trängda biskopar
Jag fick ett tips om Annika Borgs blogg med rubriken Vad ska vi ha biskopar till? Fantastisk fråga och betydligt svårare än vi först tänker oss. Det visade sig att upphovet till bloggen kom från professorn em Henry Cöster som skrivit en klargörande artikel i ämnet i Svensk kyrkotidning i ämnet med en snarlik rubrik. Efter konstaterandet att Kyrkoordningen (KO) och Confessio Augustana (CA), vårt viktigaste bekännelsedokument och därtill ekumeniskt, inte stämmer överens med varandra, ställer han frågan varför vi väljer biskopar. Det är nog bra att frågan inte ställs till kyrkomötet eller ens biskopsmötet för jag tror inte de kan svara.
Det hör till Svenska kyrkans stolta arv, eller hörde (?), att vi lever i gemenskap med den allmänneliga Kyrkan, från vilken allt utgår. När den svenska kyrkoprovinsen sattes år 1164 hade redan en del kommit på plats. Det började med att någon eller några missionsbiskopar kom till landet med evangelium och att förbindelserna med den allmänneliga Kyrkan upprättades. Det var budskapet om Jesus Kristus, hans död och uppståndelse, himmelsfärden och pingsten, som utgjorde själva innehållet. Det är därför CA hävdar att det är nog för enheten att "vara överens om evangeliets förkunnelse och utdelandet av sakramenten". Det är först i andra hand vi behöver "egna" biskopar och de är insatta i det förra med uppgift att vaka över evangeliet. Detta är den allmänkyrkliga ordning vi måste komma tillbaka till. Evangeliet behöver inga chefer eller karriärister. Vi behöver väktare av evangelium.
Redan när reformationen ägde rum på 1500-talet förlorade vi en del av vår identitet på bekostnad av den framväxande nationalkyrkan, en kyrka som inte längre håller måttet. Den har inte heller i sig sådana förutsättningar eftersom kyrkan alltid måste ingå i den allmänneliga för att inte bli sekterisk. Det är biskoparnas särskilda uppgift att undvika sekterism, en uppgift de uppenbarligen inte längre tar på allvar.
Biskoparnas ställning är stark inom Svenska kyrkan. Det finns ett bra anslag i KO men tillsättningarna är katastrofala. Så här ser biskopens arbetsuppgifter ut enligt KO:
1. förkunna evangelium i ord och handling,
2. ha ansvar för att evangelium förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas enligt
kyrkans bekännelse och ordning,
3. svara för ledning och tillsyn,
4. vårda och värna kyrkans enhet,
5. viga präster och diakoner,
6. kalla präster och diakoner till överläggningar, samt
7. i övrigt fullgöra biskopens uppgifter enligt kyrkoordningen
Punkterna 1 - 4 lyser ofta med sin frånvaro medan punkterna 5-7 framstår som viktigare. Med den typ av tillsättningar vi har idag saknas ofta den teologiska kompetensen och Cöster skriver att "utan teologisk kompetens är det lätt att tro att teologi är det samma som allas möjlighet att tala eller "prata" om livet och Gud." Christina Grenholm som framstår som chefsideolog inom Svenska kyrkan har myntat begreppet "gudsprat." Men Cöster fortsätter: "Så är det inte. Teologisk kompetens måste hållas vid liv, så att inte självutnämnda auktoriteter ... lägger beslag på livsmodets språk. Ingen tror att landstinget kan klara sig utan sakliga kompetenser bara för att alla kan prata om liv och hälsa"
Inför de stundande biskopsvalen hävdar därför Cöster att KO måste ändras. "Vi måste se till biskopen kring sig har dels en permanent teologisk kommitté ... dels säkra det arbetsgivaransvar som sakligt ska utövas av biskopen och domkapitlet. Episkopal myndighet skall med oväld och saklighet säkra förkunnelse och sakrament och därmed ge skydd för den enskildes livsmod" (min kursivering). Om det funnits hade min biskop aldrig sagt att jag brutit mina prästvigningslöften och förklarat mig som illojal mot Svenska kyrkan. Jag vet inte vad biskopen tycker, men jag säga jag är glad över att ha kunnat hålla fast vid mina allmänkyrkliga prästvigningslöften.
Cöster skriver: "Tyvärr har vi på senare tid sett alltför många exempel på hur den kyrkopolitiska demokratin irrationellt överordnats det teologiska ansvaret och tillsynsuppdraget och lett till exempellöst utövande av godtyckets makt."
Det vore bra om vi kunde få till stånd en debatt i våra kretsar där evangeliet på nytt ställs i centrum och biskopen sätts in i det sammanhanget.
Det hör till Svenska kyrkans stolta arv, eller hörde (?), att vi lever i gemenskap med den allmänneliga Kyrkan, från vilken allt utgår. När den svenska kyrkoprovinsen sattes år 1164 hade redan en del kommit på plats. Det började med att någon eller några missionsbiskopar kom till landet med evangelium och att förbindelserna med den allmänneliga Kyrkan upprättades. Det var budskapet om Jesus Kristus, hans död och uppståndelse, himmelsfärden och pingsten, som utgjorde själva innehållet. Det är därför CA hävdar att det är nog för enheten att "vara överens om evangeliets förkunnelse och utdelandet av sakramenten". Det är först i andra hand vi behöver "egna" biskopar och de är insatta i det förra med uppgift att vaka över evangeliet. Detta är den allmänkyrkliga ordning vi måste komma tillbaka till. Evangeliet behöver inga chefer eller karriärister. Vi behöver väktare av evangelium.
Redan när reformationen ägde rum på 1500-talet förlorade vi en del av vår identitet på bekostnad av den framväxande nationalkyrkan, en kyrka som inte längre håller måttet. Den har inte heller i sig sådana förutsättningar eftersom kyrkan alltid måste ingå i den allmänneliga för att inte bli sekterisk. Det är biskoparnas särskilda uppgift att undvika sekterism, en uppgift de uppenbarligen inte längre tar på allvar.
Biskoparnas ställning är stark inom Svenska kyrkan. Det finns ett bra anslag i KO men tillsättningarna är katastrofala. Så här ser biskopens arbetsuppgifter ut enligt KO:
1. förkunna evangelium i ord och handling,
2. ha ansvar för att evangelium förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas enligt
kyrkans bekännelse och ordning,
3. svara för ledning och tillsyn,
4. vårda och värna kyrkans enhet,
5. viga präster och diakoner,
6. kalla präster och diakoner till överläggningar, samt
7. i övrigt fullgöra biskopens uppgifter enligt kyrkoordningen
Punkterna 1 - 4 lyser ofta med sin frånvaro medan punkterna 5-7 framstår som viktigare. Med den typ av tillsättningar vi har idag saknas ofta den teologiska kompetensen och Cöster skriver att "utan teologisk kompetens är det lätt att tro att teologi är det samma som allas möjlighet att tala eller "prata" om livet och Gud." Christina Grenholm som framstår som chefsideolog inom Svenska kyrkan har myntat begreppet "gudsprat." Men Cöster fortsätter: "Så är det inte. Teologisk kompetens måste hållas vid liv, så att inte självutnämnda auktoriteter ... lägger beslag på livsmodets språk. Ingen tror att landstinget kan klara sig utan sakliga kompetenser bara för att alla kan prata om liv och hälsa"
Inför de stundande biskopsvalen hävdar därför Cöster att KO måste ändras. "Vi måste se till biskopen kring sig har dels en permanent teologisk kommitté ... dels säkra det arbetsgivaransvar som sakligt ska utövas av biskopen och domkapitlet. Episkopal myndighet skall med oväld och saklighet säkra förkunnelse och sakrament och därmed ge skydd för den enskildes livsmod" (min kursivering). Om det funnits hade min biskop aldrig sagt att jag brutit mina prästvigningslöften och förklarat mig som illojal mot Svenska kyrkan. Jag vet inte vad biskopen tycker, men jag säga jag är glad över att ha kunnat hålla fast vid mina allmänkyrkliga prästvigningslöften.
Cöster skriver: "Tyvärr har vi på senare tid sett alltför många exempel på hur den kyrkopolitiska demokratin irrationellt överordnats det teologiska ansvaret och tillsynsuppdraget och lett till exempellöst utövande av godtyckets makt."
Det vore bra om vi kunde få till stånd en debatt i våra kretsar där evangeliet på nytt ställs i centrum och biskopen sätts in i det sammanhanget.
måndag, maj 20, 2013
Dopet i den Helige Ande, del 2
Idag är det Annandag Pingst och vi har i god ordning firat Högmässa.
Det står allt klarare för mig att förståelsen av den Helige Ande är försummad i vår kyrkotradition. Det är djupt olyckligt och som vanligt finns säkerligen många orsaker till det. Det finns särskilt två grundläggande orsaker, som jag ser det, till att det ser ut som det gör i vår lutherska tradition. Därför vill jag skriva några rader om detta och bistå med lite grundläggande undervisning om Pingstens betydelse.
Den första orsaken är att den Helige Andes verk kom att knytas till Ordet och sakramenten på ett sådant sätt att omvändelsen, den nya födelsen och kraften till ett kristet liv kom i bakgrunden. Kanske ansågs det kristna livet självklart eller var rädslan för subjektivism så stor att ingen vågade fråga efter den Helige Andes bistånd. Och effekten blev den motsatta; vi blev helt beroende av oss själva.
Den andra orsaken kan väl vara den efter reformationen framväxande pietismen. Jag uppfattar den som en motreaktion. Helgelserörelsens och sedan pingströrelsens bidrag är återupptäckten av den Helige Ande, men genom att läsa frälsningshistorien fel skedde, i samförstånd med tidens tand, en förskjutning mot individualismen. Så började man tala om en andra personlig välsignelse, om ett Andens dop som en erfarenhet utöver frälsningen. Därmed stannade inte dopet i den Helige Ande vid en nyupptäckt utan gjordes närmast till en dogm som vilseledde många goda kristna. Av detta har vi mycket att lära.
När James D.G. Dunn, som jag hänvisade till i förra bloggen, gjorde ett djupare exegetiskt studium av den Helige Andes dop tog han sin utgångspunkt i Johannes döparens ord om att den som kommer efter ska döpa i Helig Ande. Vad menade Johannes döparen? Jo, att människan aldrig kan frälsa sig själv, inte föda sig själv på nytt, inte leva det nya livet i egen kraft, att vattnet han döpte i inte kunde hjälpa men att den som kommer efter ska döpa i Helig Ande, det vill säga frälsa, föda på nytt och ge kraft till det nya livet.
Dunn pekar på hur fel det blir när vi läser evangelium enligt Lukas som vore den dogmatik i stället för ett vittnesbörd om hur Gud verkar i och skriver om historien. Lukas är mån om att framställa Jesu verk som en helhet och en engångshändelse, med början i Jesus dop och frestelseberättelsen, med fortsättning i Jesu död och uppståndelse och med fulländning i himmelsfärden och utgjutande av den Helige Ande. Detta är att betrakta som en helhet. I vår kyrkotradition stannar vi ofta vid Jesu död och uppståndelse och talar om försoningen. Men det är först med himmelsfärden som Jesus blir HERREN och först därefter som vi kan ta emot försoning genom att Jesus döper i Helig Ande. Detta senare är för oss, för vår skull och för att vi ska kunna få nya hjärtan och bli delaktiga av evigt liv. Den som vill kan höra om detta i dagens predikan, den på Annandag Pingst i Värnamo kyrka.
Jesus är förstlingen, den nya människan som fulländar sitt verk med himmelsfärden och först efter fullbordat verk kan göra oss delaktiga genom att döpa oss i den Helige Ande. Dopet i den Helige Ande är inte för de troende, utan det gör oss troende. Många missförstår Jesu dop.
När Jesus döps händer ingenting med hans person. Det är inte han utan historieförloppet som förändras. Den nya tidsåldern har kommit och Jesus är den förste som lever himlen här på jorden. Dunn visar att Jesu dop inte i förstone handlar om Jesu person eller om vattnet, utan om bönen Jesus ber, om duvan (urbilden för Israel och nu för det fulländade Israel), och Rösten som förkunnar att Sonen och Tjänaren som omtalas i Ps 2 och Jes 42 är här. När Jesus döps blir den nya människan, den nya skapelsen synlig för första gången, för att sedan fullbordas med himmelsfärden och Pingsten. På Pingstdagen uppfylls Joels profetia. Anden utgjuts över allt kött och de som tar emot Honom som är Gud, får nya hjärtan, nytt liv och tillgång till kraften att tro och att leva som kristna. Jesus döper oss i den Helige Ande och den Helige Ande är att betrakta som den som utför verket.
Denna Jesu helhet är apostlarnas undervisning och det är först nu det blir möjligt för lärjungarna att hålla sig till Guds Ord och att leva i de heligas gemenskap. Här föds Kyrkan och här börjar Kyrkans/Andens tid, den tid då Jesus kallar och upplyser oss genom att ge oss Andens nya liv som gåva.
Vi är med andra ord helt beroende av Den Helige Ande och det är inte märkligt att Paulus frågar lärjungar i Efesus om de fick den Helige Ande när de kom till tro. När det visade sig att de inte förstod instruerade Paulus dem och de kunde börja leva det nya livet. Paulus skriver ganska utförligt om den Helige Ande i breven till Korint och låter oss förstå att det finns lika många tjänster och gåvor som människor. I 1 Kor 12 skriver han inledningsvis att ingen kan (av hjärtat) bekänna Jesus som Herren annat än i den Helige Ande. I Rom 5 förtydligar han med att påminna om att Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande som har blivit oss given. När det står klart för oss att just dopet i den Helige Ande är synonymt med att bli en "riktig" kristen, om uttrycket tillåts, blir fortsättningen självklar. Det är nämligen självklart att vi gör olika erfarenheter, har olika tjänster och gåvor, men det är en annan historia.
Om vi kunde förstå Jesu verk, från hans dop till hans sändande av Anden som en handling skulle vi inte behöva köra i diket som vi gjort på grund av upplysningstidens individualism eller felaktigt hanterande av sakramenten.
Det finns anledning att återkomma till den Helige Ande eftersom tiden från och med nu till Domssöndagen handlar om att leva som kristen.
Det står allt klarare för mig att förståelsen av den Helige Ande är försummad i vår kyrkotradition. Det är djupt olyckligt och som vanligt finns säkerligen många orsaker till det. Det finns särskilt två grundläggande orsaker, som jag ser det, till att det ser ut som det gör i vår lutherska tradition. Därför vill jag skriva några rader om detta och bistå med lite grundläggande undervisning om Pingstens betydelse.
Den första orsaken är att den Helige Andes verk kom att knytas till Ordet och sakramenten på ett sådant sätt att omvändelsen, den nya födelsen och kraften till ett kristet liv kom i bakgrunden. Kanske ansågs det kristna livet självklart eller var rädslan för subjektivism så stor att ingen vågade fråga efter den Helige Andes bistånd. Och effekten blev den motsatta; vi blev helt beroende av oss själva.
Den andra orsaken kan väl vara den efter reformationen framväxande pietismen. Jag uppfattar den som en motreaktion. Helgelserörelsens och sedan pingströrelsens bidrag är återupptäckten av den Helige Ande, men genom att läsa frälsningshistorien fel skedde, i samförstånd med tidens tand, en förskjutning mot individualismen. Så började man tala om en andra personlig välsignelse, om ett Andens dop som en erfarenhet utöver frälsningen. Därmed stannade inte dopet i den Helige Ande vid en nyupptäckt utan gjordes närmast till en dogm som vilseledde många goda kristna. Av detta har vi mycket att lära.
När James D.G. Dunn, som jag hänvisade till i förra bloggen, gjorde ett djupare exegetiskt studium av den Helige Andes dop tog han sin utgångspunkt i Johannes döparens ord om att den som kommer efter ska döpa i Helig Ande. Vad menade Johannes döparen? Jo, att människan aldrig kan frälsa sig själv, inte föda sig själv på nytt, inte leva det nya livet i egen kraft, att vattnet han döpte i inte kunde hjälpa men att den som kommer efter ska döpa i Helig Ande, det vill säga frälsa, föda på nytt och ge kraft till det nya livet.
Dunn pekar på hur fel det blir när vi läser evangelium enligt Lukas som vore den dogmatik i stället för ett vittnesbörd om hur Gud verkar i och skriver om historien. Lukas är mån om att framställa Jesu verk som en helhet och en engångshändelse, med början i Jesus dop och frestelseberättelsen, med fortsättning i Jesu död och uppståndelse och med fulländning i himmelsfärden och utgjutande av den Helige Ande. Detta är att betrakta som en helhet. I vår kyrkotradition stannar vi ofta vid Jesu död och uppståndelse och talar om försoningen. Men det är först med himmelsfärden som Jesus blir HERREN och först därefter som vi kan ta emot försoning genom att Jesus döper i Helig Ande. Detta senare är för oss, för vår skull och för att vi ska kunna få nya hjärtan och bli delaktiga av evigt liv. Den som vill kan höra om detta i dagens predikan, den på Annandag Pingst i Värnamo kyrka.
Jesus är förstlingen, den nya människan som fulländar sitt verk med himmelsfärden och först efter fullbordat verk kan göra oss delaktiga genom att döpa oss i den Helige Ande. Dopet i den Helige Ande är inte för de troende, utan det gör oss troende. Många missförstår Jesu dop.
När Jesus döps händer ingenting med hans person. Det är inte han utan historieförloppet som förändras. Den nya tidsåldern har kommit och Jesus är den förste som lever himlen här på jorden. Dunn visar att Jesu dop inte i förstone handlar om Jesu person eller om vattnet, utan om bönen Jesus ber, om duvan (urbilden för Israel och nu för det fulländade Israel), och Rösten som förkunnar att Sonen och Tjänaren som omtalas i Ps 2 och Jes 42 är här. När Jesus döps blir den nya människan, den nya skapelsen synlig för första gången, för att sedan fullbordas med himmelsfärden och Pingsten. På Pingstdagen uppfylls Joels profetia. Anden utgjuts över allt kött och de som tar emot Honom som är Gud, får nya hjärtan, nytt liv och tillgång till kraften att tro och att leva som kristna. Jesus döper oss i den Helige Ande och den Helige Ande är att betrakta som den som utför verket.
Denna Jesu helhet är apostlarnas undervisning och det är först nu det blir möjligt för lärjungarna att hålla sig till Guds Ord och att leva i de heligas gemenskap. Här föds Kyrkan och här börjar Kyrkans/Andens tid, den tid då Jesus kallar och upplyser oss genom att ge oss Andens nya liv som gåva.
Vi är med andra ord helt beroende av Den Helige Ande och det är inte märkligt att Paulus frågar lärjungar i Efesus om de fick den Helige Ande när de kom till tro. När det visade sig att de inte förstod instruerade Paulus dem och de kunde börja leva det nya livet. Paulus skriver ganska utförligt om den Helige Ande i breven till Korint och låter oss förstå att det finns lika många tjänster och gåvor som människor. I 1 Kor 12 skriver han inledningsvis att ingen kan (av hjärtat) bekänna Jesus som Herren annat än i den Helige Ande. I Rom 5 förtydligar han med att påminna om att Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande som har blivit oss given. När det står klart för oss att just dopet i den Helige Ande är synonymt med att bli en "riktig" kristen, om uttrycket tillåts, blir fortsättningen självklar. Det är nämligen självklart att vi gör olika erfarenheter, har olika tjänster och gåvor, men det är en annan historia.
Om vi kunde förstå Jesu verk, från hans dop till hans sändande av Anden som en handling skulle vi inte behöva köra i diket som vi gjort på grund av upplysningstidens individualism eller felaktigt hanterande av sakramenten.
Det finns anledning att återkomma till den Helige Ande eftersom tiden från och med nu till Domssöndagen handlar om att leva som kristen.
lördag, maj 18, 2013
Dopet i den Helige Ande, del 1
Emil Gustafsson var upptagen med sin egen helgelse. Han kämpade och fann så småningom att livet pendlar mellan vila och kamp. Kampen blev paradoxalt nog ofta en kamp för att komma in i vilan. Skälet var att han upptäckte att han efter omvändelsen inte var färdig. Han saknade något. Detta var och är typiskt för helgelserörelserna.
John Wesley (1703-1791) som räknas som en av förgrundsgestalterna till helgelserörelsen talade om det kristna livet i två led. Inledningsvis förklarades människan för rättfärdig och fick del av Guds helighet. Först senare gavs den Helige Ande som Hjälparen för den fortsatta helgelsen. I USA fick Jonathan Edwards (1705-1758) vara Guds redskap för en stor väckelse som också kan räknas till helgelserörelsen. Han hävdade Guds Allmakt. Människan har visserligen förmåga att tjäna Gud, men bara om hon får den nåden från Gud. Wesley som tillbringade några år i USA hade liknande tankar och när Metodismen väl var på plats hemma i England exporterades den också till USA. Den där nödvändiga extra-nåden som träffande nog kom att kallas "the second blessing" utgör bakgrunden till pingstvännernas "andedop".
I slutet på 1800-talet skedde en förskjutning i USA från helgelsen till att bli utrustad för tjänst. Det var mot den bakgrunden pingströrelsen växte fram med början på Azusa Street i Los Angelses 1906. Genom att bli döpta i den Helige Ande får vi kraft att vara Guds vittnen. Men hur biblisk är denna lära om ett särskilt andedop egentligen?
En som noggrant har forskat i ämnet är exegeten och professorn James D.G. Dunn. I sin bok Baptism in the Holy Spirit - a reexamination of the New Testament Teaching on the Gift of the Spirit in Relation to Pentecostalism Today går han igenom det nytestamentliga materialet. Det är en forskning som alla som vill vara Jesu lärjungar borde få del av, särskilt teologie studeranden. Jag läste boken för några veckor sedan och den har varit till stor hjälp för mig. Den är klargörande, radikal och väcker en mängd pastorala frågor till liv. I all korthet beskriver han dopet i den Helige Ande som att bli kristen. Det är framför allt två grundläggande tankar jag fastnat för.
För det första var det först Johannes döparen som använde uttrycket. Han sa att han döpte i vatten, men att han som kommer efter ska döpa i Helig Ande. Detta ska förstås som att den som döper i Helig Ande, Jesus, ska föra oss in i sitt rike, just genom att döpa oss i den Helige Ande. Någon annan väg finns inte. Dunn går igenom alla nytestamentliga ställen som handlar om dopet och visar att det handlar om omvändelse, tro, pånyttfödelse, rättfärdiggörelse, att iklädas Kristus och så vidare, men att det överordnade begreppet är att bli döpt i den Helige Ande, det vill säga Jesu eget verk. Den andra tanken som bekräftar detta och ställer allt på sin spets är vad Paulus skriver i Romarbrevet, nämligen att om någon inte har Guds Ande så hör han inte till Kristus.
Dunn, eller ska vi säga NT, utmanar på detta sätt inte bara pingstvännernas teologi utan också den allmänneliga Kyrkans lära om sakramenten. Också sakramenten är underställda dopet i den Helige Ande. Här kan vi lutheraner citera Luther:
Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan? Vatten åstadkommer det förvisso inte utan Guds Ord, som är förbundet med vattnet, samt tron, som förtröstar på det med vattnet förenade ordet, ty utan Guds Ord är det bara vatten och inget dop, men med Guds Ord är det ett dop.
Sammanfattningsvis definierar Dunn dopet i den Helige Ande på följande sätt:
1. Dopet i den Helige Ande ingår i processen att bli kristen naturligtvis tillsammans med tron på och dopet till Kristus.
2. Dopet i den Helige Ande är Jesu helt avgörande bidrag i processen av omvändelse och upptagande. Om inte det sker kan man inte vara en kristen.
3. Dopet i den Helige Ande var definitivt och ofta dramatiskt så att lärjungarna efter detta aldrig blev desamma.
Jag inser att det inte går att göra rättvisa åt hela boken på en enkel blogg, men kanske väcker den intresse hos några av er.
Glad Pingst!
fredag, maj 17, 2013
Emil Gustafsson och det onda
Nu har jag läst färdigt Joel Halldorfs avhandling om Emil Gustafsson i vilken han försöker utforska förhållandet mellan den evangelikala rörelsen och moderniteten. Det är en avhandling jag gärna rekommenderar den intresserade och jag kan redan nu avslöja att en väsentlig del av resultatet är att Gustafsson är starkt påverkad av såväl den evangelikala rörelsen som moderniteten. Men att "det egna" är väl så väsentligt. Till "det egna" hör den personliga miljön, socio-ekonomiska faktorer och kulturella.
Mina funderingar rör emellertid för närvarande synen på lidandet som jag förmodar vi alla brottas med, med jämna mellanrum. Gustafssons förståelse skiftade från att lidandet var något negativt till att bli något positivt. Det var hans sätt att tackla den egna sjukdomen men formades samtidigt till en teologisk grundsyn. Det var genom kamp och lidande som Gud i sin kärlek kallade och drog den från honom bortvända människan. Denna syn har också djupa rötter i den kristna traditionen. Mot den bloggade jag om rabbi Schmuley alldeles motsatta sätt att hantera lidandet den 29 mars. Rabbinen var tydlig med att det är vår plikt att förstå lidandet som något ont som vi alltid ska bekämpa. Så hur ska vi då förstå lidandet? Frågeställningen är inte precis ny.
Moderniteten innebar bland annat att människan blev en individ med eget värde. Därav kampen för alla hennes rättigheter. Gustafsson var barn av sin tid i den meningen att också han var mycket upptagen med sig själv. Men med den skillnaden att han samtidigt trodde på Gud och Guds närvaro. Så tänker väl den flesta av oss, men är det bra? Här finns en dualism mellan (den bortvända) människan och Gud, en spänning som på något sätt måste överbryggas. Det är i den spänningen vi lever och det är i den vi kämpar och eftersom Gustafsson har Gud i centrum och ser Gud som närvarande blir också Gud närvarande i allt, också i lidande och sjukdom. Kanske till och med främst just där. Men eftersom Gud inte är ond eller vred måste lidandet och sjukdomen förvandlas till något för människan gott och fostrande. Gustafsson säger därför att lidandet och sjukdomen kommer från Gud. Bara så kan det vara meningsfullt. Följaktligen talas regelbundet om "lidandets skola" eller "korsets skola".
Jag vet naturligtvis att detta är en del av den kristna traditionen, särskilt hos mystikerna. Problemet som jag ser är just tesen att det onda kommer från Gud, att det skulle vara Guds vilja eller att Gud tillåter det onda. Det är möjligt att det är så, men ur ett mänskligt perspektiv blir det fel, enligt min mening. När oklarheter, det som för oss är fördolt, görs till mänskliga teser går det fort att skönmåla lidande och sjukdom. Och att rättfärdiga krig som heliga. Ur ett mänskligt perspektiv måste vad jag förstår lidande, sjukdom och krig alltid vara negativt och bekämpas. Jag ligger med andra ord närmare rabbinen än Gustafsson.
I 5 Mos 29:20 står att läsa: "Vad som ännu är fördolt hör Herren, vår Gud, till. Men vad som är uppenbarat, det gäller för oss och våra barn till evig tid."
Vi kan inte förneka att Gud är Allsmäktig. Men vi kan inte heller förneka att det finns sådant som går emot Guds vilja. Vi kan inte förneka att det finns sådant, mycket sådant, som är fördolt för oss. Vi ska avhålla oss från att göra läror av sådant vi inte förstår och hålla oss till det som är uppenbarat. Visst var det naturligt för Jesus att bota sjuka, befria besatta och till och med uppväcka döda för att visa oss vem Gud är? Visst bad Paulus tre gånger om att bli befriad från törntaggen? Nog måste väl jag som förkunnare och själavårdare säga att Gud botar och be åtminstone tre gånger för de sjuka? Varje gång vi ber överlämnar vi vad vi bett om, ja oss själva, till Gud. Om jag sedan blir arbetslös, svårt sjuk eller tvingas ut i krig trots att jag har bett tre gånger om att få slippa måste jag naturligtvis också i dessa svårigheter acceptera Guds närvaro hur svårt det än kan vara. Jesus bad om att få slippa dricka kalken men också i den situationen skulle Guds vilja få ske. Så kan det vara också för oss.
Jag får bära mitt kors, först mot min vilja för att sedan ändå tro att Guds vilja förr eller senare sker. Allt samverkar till det bästa, för dem som älskar Gud. Kanske var det vad Emil Gustafsson försökte förmedla? Han tog livet på allvar också det svåra och sjuka.
Mina funderingar rör emellertid för närvarande synen på lidandet som jag förmodar vi alla brottas med, med jämna mellanrum. Gustafssons förståelse skiftade från att lidandet var något negativt till att bli något positivt. Det var hans sätt att tackla den egna sjukdomen men formades samtidigt till en teologisk grundsyn. Det var genom kamp och lidande som Gud i sin kärlek kallade och drog den från honom bortvända människan. Denna syn har också djupa rötter i den kristna traditionen. Mot den bloggade jag om rabbi Schmuley alldeles motsatta sätt att hantera lidandet den 29 mars. Rabbinen var tydlig med att det är vår plikt att förstå lidandet som något ont som vi alltid ska bekämpa. Så hur ska vi då förstå lidandet? Frågeställningen är inte precis ny.
Moderniteten innebar bland annat att människan blev en individ med eget värde. Därav kampen för alla hennes rättigheter. Gustafsson var barn av sin tid i den meningen att också han var mycket upptagen med sig själv. Men med den skillnaden att han samtidigt trodde på Gud och Guds närvaro. Så tänker väl den flesta av oss, men är det bra? Här finns en dualism mellan (den bortvända) människan och Gud, en spänning som på något sätt måste överbryggas. Det är i den spänningen vi lever och det är i den vi kämpar och eftersom Gustafsson har Gud i centrum och ser Gud som närvarande blir också Gud närvarande i allt, också i lidande och sjukdom. Kanske till och med främst just där. Men eftersom Gud inte är ond eller vred måste lidandet och sjukdomen förvandlas till något för människan gott och fostrande. Gustafsson säger därför att lidandet och sjukdomen kommer från Gud. Bara så kan det vara meningsfullt. Följaktligen talas regelbundet om "lidandets skola" eller "korsets skola".
Jag vet naturligtvis att detta är en del av den kristna traditionen, särskilt hos mystikerna. Problemet som jag ser är just tesen att det onda kommer från Gud, att det skulle vara Guds vilja eller att Gud tillåter det onda. Det är möjligt att det är så, men ur ett mänskligt perspektiv blir det fel, enligt min mening. När oklarheter, det som för oss är fördolt, görs till mänskliga teser går det fort att skönmåla lidande och sjukdom. Och att rättfärdiga krig som heliga. Ur ett mänskligt perspektiv måste vad jag förstår lidande, sjukdom och krig alltid vara negativt och bekämpas. Jag ligger med andra ord närmare rabbinen än Gustafsson.
I 5 Mos 29:20 står att läsa: "Vad som ännu är fördolt hör Herren, vår Gud, till. Men vad som är uppenbarat, det gäller för oss och våra barn till evig tid."
Vi kan inte förneka att Gud är Allsmäktig. Men vi kan inte heller förneka att det finns sådant som går emot Guds vilja. Vi kan inte förneka att det finns sådant, mycket sådant, som är fördolt för oss. Vi ska avhålla oss från att göra läror av sådant vi inte förstår och hålla oss till det som är uppenbarat. Visst var det naturligt för Jesus att bota sjuka, befria besatta och till och med uppväcka döda för att visa oss vem Gud är? Visst bad Paulus tre gånger om att bli befriad från törntaggen? Nog måste väl jag som förkunnare och själavårdare säga att Gud botar och be åtminstone tre gånger för de sjuka? Varje gång vi ber överlämnar vi vad vi bett om, ja oss själva, till Gud. Om jag sedan blir arbetslös, svårt sjuk eller tvingas ut i krig trots att jag har bett tre gånger om att få slippa måste jag naturligtvis också i dessa svårigheter acceptera Guds närvaro hur svårt det än kan vara. Jesus bad om att få slippa dricka kalken men också i den situationen skulle Guds vilja få ske. Så kan det vara också för oss.
Jag får bära mitt kors, först mot min vilja för att sedan ändå tro att Guds vilja förr eller senare sker. Allt samverkar till det bästa, för dem som älskar Gud. Kanske var det vad Emil Gustafsson försökte förmedla? Han tog livet på allvar också det svåra och sjuka.
torsdag, maj 16, 2013
Att vara kristen
Jag har inte läst färdigt ännu, men tillräckligt för att reflektera. Joel Halldorf har skrivit en intressant doktorsavhandling på ämnet Av denna världen? om Emil Gustafsson, moderniteten och den evangelikala väckelsen. Den är intressant på flera sätt. Förutom att den har ett historiskt intresse väcker den dagsaktuella frågor. Emil Gustafsson (1862-1900), som för övrigt är representerad i den Svenska Psalmboken med psalm 268 Hur underlig är du i allt vad du gör, var kritisk till det framväxande moderna samhället. Samtidigt var han naturligtvis en produkt av sin tid. Han levde med andra ord i samma spänning som alla vi kristna lever i, den mellan vår tid och evigheten. Dessa två eoner är beroende av och formar varandra. Hur är det att vara kristen i sin tid? Eller till och med; vem är en kristen och vad innebär det?
Den evangelikala rörelsen är mångfasetterad. Den uppstår i förlängningen av 1600-talets protestantiska rörelser och samfund, men kallas hos oss allmänt för den svenska folkväckelsen. Hit måste vi räkna C-O Rosenius och P. P. Waldenström.
Halldorf anlägger tre perspektiv som han låter brytas mot varandra. Dessa är först Gustafssons biografi, sedan hans relation till det framväxande samhället och hans av dessa framsprungna teologi. Han ingår i samma tradition som andra helgelserörelser, som till exempel Metodismen och Frälsningsarmén. När Gustafsson var 16 år gammal, det vill säga 1878 vände han sig medvetet till Jesus Kristus. År 1880 tog han för sista gången emot nattvarden inom Svenska kyrkan och därefter kämpade han med sin tro och sitt liv. Han kom nu att tillhöra "läsarna", det vill säga bokstavligt försöka rätta sig efter Bibelns ord. Han förstod sin omvändelse som en ögonblicklig frälsning, men var samtidigt väl medveten om sin egen oförmåga. Det gjorde att han gled från den tidens botpietism till den evangelikala rörelsens mer herrnhutiska perspektiv. Det är mot den bakgrunden vi kan förstå att han senare kom att kallas för mystiker. Det var också denna bakgrund som gjorde att han kom att inrikta sig på sin egen helgelse, en utmaning som jag tror att alla seriösa kristna kan känna igen sig i. Det ledde också till att han kunde tolka allt som kom i hans väg som skickelser från Gud. Det handlar med andra ord mycket om vad som är Guds vilja och hur Gud leder, se psalm 268;- skriven år 1886.
Tyvärr, skulle jag vilja säga på Gustafsson vägnar, betydde brytningen med kyrkan att "bördan" kom att läggas på hans egen person i stället för på kyrkan. Han satte ingen stor tilltro till den kristna gemenskapen som gjort honom besviken så många gånger. Det ledde också till att hans syn på människan rent allmänt blev väldigt negativ, ett drag som annars tillskrivs oss lutheraner, men som samtidigt speglar mycket av kyrkans tro.
Gustafsson var son till en lantbrukare och började på lantbrukarskolan år 1880. Tyvärr insjuknade han och dog också i sin sjukdom år 1900, 38 år gammal. Det var under dessa år han sökte sig först till olika konventiklar och sedan till "mystiker" som Flodbergskretsen. Han kämpade med Gud. Och det är just här han blir så intressant för mig. Det är i denna situation han utformar sin helgelselära.
I korthet kan hans helgelselära beskrivas som en aktiv passivitet. Människan kan bara genom att träda tillbaka låta Gud verka. Människans bidrag är negativt men samtidigt utgör denna negativitet en möjlighet. Det handlar om jagets död. Det är på den här punkten som jag vill utmana mina bloggläsare. Hur förstår du helgelsen? Hur ser du på sjukdomen? På lidandet? Tjänar det ett syfte och är det därför inte till sist av ondo? Är motgång och lidande tvärtom fostrande? Återigen hänvisar jag till psalm 268.
Det finns ännu en viktig aspekt och det är synen på den Helige Ande, något som vi ska fördjupa oss till när vi nu går in i pingsten. Men det ber jag att få återkomma till. Nu emotser jag goda kommentarer.
Den evangelikala rörelsen är mångfasetterad. Den uppstår i förlängningen av 1600-talets protestantiska rörelser och samfund, men kallas hos oss allmänt för den svenska folkväckelsen. Hit måste vi räkna C-O Rosenius och P. P. Waldenström.
Halldorf anlägger tre perspektiv som han låter brytas mot varandra. Dessa är först Gustafssons biografi, sedan hans relation till det framväxande samhället och hans av dessa framsprungna teologi. Han ingår i samma tradition som andra helgelserörelser, som till exempel Metodismen och Frälsningsarmén. När Gustafsson var 16 år gammal, det vill säga 1878 vände han sig medvetet till Jesus Kristus. År 1880 tog han för sista gången emot nattvarden inom Svenska kyrkan och därefter kämpade han med sin tro och sitt liv. Han kom nu att tillhöra "läsarna", det vill säga bokstavligt försöka rätta sig efter Bibelns ord. Han förstod sin omvändelse som en ögonblicklig frälsning, men var samtidigt väl medveten om sin egen oförmåga. Det gjorde att han gled från den tidens botpietism till den evangelikala rörelsens mer herrnhutiska perspektiv. Det är mot den bakgrunden vi kan förstå att han senare kom att kallas för mystiker. Det var också denna bakgrund som gjorde att han kom att inrikta sig på sin egen helgelse, en utmaning som jag tror att alla seriösa kristna kan känna igen sig i. Det ledde också till att han kunde tolka allt som kom i hans väg som skickelser från Gud. Det handlar med andra ord mycket om vad som är Guds vilja och hur Gud leder, se psalm 268;- skriven år 1886.
Tyvärr, skulle jag vilja säga på Gustafsson vägnar, betydde brytningen med kyrkan att "bördan" kom att läggas på hans egen person i stället för på kyrkan. Han satte ingen stor tilltro till den kristna gemenskapen som gjort honom besviken så många gånger. Det ledde också till att hans syn på människan rent allmänt blev väldigt negativ, ett drag som annars tillskrivs oss lutheraner, men som samtidigt speglar mycket av kyrkans tro.
Gustafsson var son till en lantbrukare och började på lantbrukarskolan år 1880. Tyvärr insjuknade han och dog också i sin sjukdom år 1900, 38 år gammal. Det var under dessa år han sökte sig först till olika konventiklar och sedan till "mystiker" som Flodbergskretsen. Han kämpade med Gud. Och det är just här han blir så intressant för mig. Det är i denna situation han utformar sin helgelselära.
I korthet kan hans helgelselära beskrivas som en aktiv passivitet. Människan kan bara genom att träda tillbaka låta Gud verka. Människans bidrag är negativt men samtidigt utgör denna negativitet en möjlighet. Det handlar om jagets död. Det är på den här punkten som jag vill utmana mina bloggläsare. Hur förstår du helgelsen? Hur ser du på sjukdomen? På lidandet? Tjänar det ett syfte och är det därför inte till sist av ondo? Är motgång och lidande tvärtom fostrande? Återigen hänvisar jag till psalm 268.
Det finns ännu en viktig aspekt och det är synen på den Helige Ande, något som vi ska fördjupa oss till när vi nu går in i pingsten. Men det ber jag att få återkomma till. Nu emotser jag goda kommentarer.
tisdag, maj 14, 2013
Personalresa
Har just kommit hem från en intressant personalresa. Temat för i år var tydligt. Den handlade om onekligen om döden. Men jag ska redan från början säga att det var en bra personalresa. Våra personalresor är vad jag förstår frivilliga men praktiskt taget alla var med. Vi var 41 personer. Det var två som var förhindrade. Redan det är ett gott betyg. Stämningen har varit god och för vår del var det nog första gången som kyrkogårdsfolket och de i församlingsvårdande tjänst inte delades upp i två grupper utan vi var alla med på allt.
Resan gick till Kalmar med stopp i Nybro på hemvägen. I Nybro besökte vi Rydéns i Nybro. Rydéns började tillverka begravningskistor 1904. Några år senare i samband med att spanska sjukan härjade tog tillverkningen fart. När verksamheten kulminerade var de mer än 100 anställda. Idag är det runt 50 som tillverkar kistorna. Rundvandringen började med sågningen av del olika delarna och så fick vi se hur kistan sattes ihop av kunnig personal. Det tillverkades handtag, det fanerades och kistorna kläddes inuti för att sedan paketeras och köras ut. Rydéns tillverkar ungefär 120 kistor per dag och förmodar jag de säljer ungefär lika många per dag. Med tanke på att det dör ungefär 260-300 personer per dag så har de ungefär en tredjedel av marknaden. Det var helt klart en välskött fabrik med goda och långa anor.
I Kalmar besökte vi först norra kyrkogården och också där fick vi en rejäl rundvandring. Naturligtvis fick vi se verkstäderna med allt vad som hör till dem. Och sedan ut i solen för ett par timmars promenad. En stor del av kyrkogården är klädd av rododendron och även om de inte blommar än förstod vi att den måste utgöra en enastående prakt när de väl blommar. Kyrkogården är värd ett besök under de veckorna bara av det skälet. Vår guide talade inspirerat om hur de samarbetade med teatern och skolorna. De vill att kyrkogården ska vara ett naturligt inslag i stadens kulturutbud. Regelbundet ordnas föreställningar där "döda" personer uppträder och berättar om sina liv. Barnen får tillverka fågelholkar som sätts upp runtomkring och där har anlagts en stor fiskdamm som bara den "drar" en del folk. Mot slutet av vandringen fick vi se minneslundar utmärkta med färgade glas stoder. I Värnamo har vi en minnesplats som består av en stenhög där varje sten bär namnet på en avliden. Det här var något liknande men mer färggrant. Jag såg också några gravstenar som var helt i genomskinligt glas.
Vi kunde också se hur det blir allt vanligare med fotografier på gravstenarna. "Detta är något som kommer mer och mer", berättade guiden. Den personliga utformningen blir allt viktigare. Nu väcktes en del frågor inom mig eftersom jag vet att detta är sant, men inte hade riktigt klart för mig hur det uppmuntrades. Det visade sig också att några av glaskonstnärerna gärna gjorde special designade gravstenar. De var rena konstverken och jag förstod att det finns business bakom detta i glasriket.
Efter att ha bjudits på öländska kroppskakor tog vi oss vidare till den södra kyrkogården där den privata judiska kyrkogården nu ska integreras med kyrkogårdsförvaltningen. För övrigt fann jag den vara mer av traditionellt snitt än den norra. De flesta av oss var nog ganska trötta efter en heldag utomhus. I alla fall vi som inte är vana att vistas utomhus. Det blåste duktigt på den södra kyrkogården som ligger vid stranden av havet med Öland på andra sidan. Jag imponerades av den duktiga personalen och fick plötsligt en vision: "Framtidens kyrka - med de döda i centrum." Jag sökte den inte. Den bara infann sig.
Innan vi reste hem besökte vi också Kalmar Domkyrka, en fantastiskt vacker kyrka efter renoveringen. Ljus och med mycket rymd, väl värd ett besök. Kollegan Anders Johansson berättade om renoveringen och visade sitt kontor som är inbyggt i ett av tornen. Han kunde berätta att ungefär 2 000 personer ligger begravda under golvet.
Resan gick till Kalmar med stopp i Nybro på hemvägen. I Nybro besökte vi Rydéns i Nybro. Rydéns började tillverka begravningskistor 1904. Några år senare i samband med att spanska sjukan härjade tog tillverkningen fart. När verksamheten kulminerade var de mer än 100 anställda. Idag är det runt 50 som tillverkar kistorna. Rundvandringen började med sågningen av del olika delarna och så fick vi se hur kistan sattes ihop av kunnig personal. Det tillverkades handtag, det fanerades och kistorna kläddes inuti för att sedan paketeras och köras ut. Rydéns tillverkar ungefär 120 kistor per dag och förmodar jag de säljer ungefär lika många per dag. Med tanke på att det dör ungefär 260-300 personer per dag så har de ungefär en tredjedel av marknaden. Det var helt klart en välskött fabrik med goda och långa anor.
I Kalmar besökte vi först norra kyrkogården och också där fick vi en rejäl rundvandring. Naturligtvis fick vi se verkstäderna med allt vad som hör till dem. Och sedan ut i solen för ett par timmars promenad. En stor del av kyrkogården är klädd av rododendron och även om de inte blommar än förstod vi att den måste utgöra en enastående prakt när de väl blommar. Kyrkogården är värd ett besök under de veckorna bara av det skälet. Vår guide talade inspirerat om hur de samarbetade med teatern och skolorna. De vill att kyrkogården ska vara ett naturligt inslag i stadens kulturutbud. Regelbundet ordnas föreställningar där "döda" personer uppträder och berättar om sina liv. Barnen får tillverka fågelholkar som sätts upp runtomkring och där har anlagts en stor fiskdamm som bara den "drar" en del folk. Mot slutet av vandringen fick vi se minneslundar utmärkta med färgade glas stoder. I Värnamo har vi en minnesplats som består av en stenhög där varje sten bär namnet på en avliden. Det här var något liknande men mer färggrant. Jag såg också några gravstenar som var helt i genomskinligt glas.
Vi kunde också se hur det blir allt vanligare med fotografier på gravstenarna. "Detta är något som kommer mer och mer", berättade guiden. Den personliga utformningen blir allt viktigare. Nu väcktes en del frågor inom mig eftersom jag vet att detta är sant, men inte hade riktigt klart för mig hur det uppmuntrades. Det visade sig också att några av glaskonstnärerna gärna gjorde special designade gravstenar. De var rena konstverken och jag förstod att det finns business bakom detta i glasriket.
Efter att ha bjudits på öländska kroppskakor tog vi oss vidare till den södra kyrkogården där den privata judiska kyrkogården nu ska integreras med kyrkogårdsförvaltningen. För övrigt fann jag den vara mer av traditionellt snitt än den norra. De flesta av oss var nog ganska trötta efter en heldag utomhus. I alla fall vi som inte är vana att vistas utomhus. Det blåste duktigt på den södra kyrkogården som ligger vid stranden av havet med Öland på andra sidan. Jag imponerades av den duktiga personalen och fick plötsligt en vision: "Framtidens kyrka - med de döda i centrum." Jag sökte den inte. Den bara infann sig.
Innan vi reste hem besökte vi också Kalmar Domkyrka, en fantastiskt vacker kyrka efter renoveringen. Ljus och med mycket rymd, väl värd ett besök. Kollegan Anders Johansson berättade om renoveringen och visade sitt kontor som är inbyggt i ett av tornen. Han kunde berätta att ungefär 2 000 personer ligger begravda under golvet.
fredag, maj 10, 2013
Mattias Fjellander
Det har inte hänt så mycket på den här bloggen senaste tiden, men jag har haft väldigt många uppslag. Så går det en dag eller två så faller de bort. Det gäller med andra ord att ligga i.
I går kom Kyrkans Tidning och jag bläddrade igenom den i vanlig ordning. Naturligtvis fastnade jag vid informationen om att Mattias Fjellander fick rätt i Arbetsdomstolen. Det var väntat att han skulle få rätt, allt annat hade varit ytterligare en skandal. För det är ingenting mindre än en skandal att han tvingades bort från Gnosjö. Och det var en skandal att kyrkoherden innan den nuvarande köptes ut. Och det var en skandal att flera andra köptes ut. Och det var en skandal att vikarien efter förre kyrkoherden fick dubbla ersättningar ... Det var detta som Mattias avslöjade eftersom han kan läsa protokoll och förstå sig på vad som händer. Jag tror att de ansvariga i Gnosjö egentligen har kommit rätt billigt undan, liksom Svenska kyrkan i sin helhet. Det som har hänt har varit möjligt därför att många inom Svenska kyrkan fortfarande tror sig vara myndighetspersoner och därför att många kyrkopolitiker finner ett nöje i att, i sin okänslighet, utöva makt. Tyvärr är risken uppenbar att det kommer att bli än värre när beslutet om de nya strukturerna verkställs. Låt säga om fem-tio år när endast en tredjedel av kyrkopolitikerna finns kvar och maktkoncentrationen ökat betydligt. Då när de gudstjänstfirande församlingarna inte har något att säga till om förutom så länge de säger ja till den offentliga Svenska kyrkan. Och när ekonomin gör att det blir viktigare att köpa ut kritiker och stänga kyrkbyggnader än att bygga kristna församlingar. Om det nu blir så.
När Mattias ärende kom till Arbetsdomstolen erkände arbetsgivarna direkt utan omsvep att de gjort fel. Det blir kanske billigare då. I vart fall slipper man en strid. Då är det bättre att betala, att erbjuda en peng och låta motståndaren bli den som är besvärlig. Nu är Mattias snäll så han bråkar inte utan finner sig i detta samt anser att ärendet inte behöver gå vidare till huvudförhandlingar. I stället får Arbetsdomstolen redan på en gång fattas sitt beslut, ett beslut jag ännu inte har tagit del av. Mattias får 150 000;- i skadestånd från Gnosjö församling och sedan ytterligare 100 000;- för utebliven lön. Mötet mellan parterna hölls den 22 april men än går det inte att läsa domen i sin helhet som publiceras här. Ärendet gick med andra ord aldrig till huvudförhandling. Däremot hände det att Mattias inte gick med på någon förlikning. De ville att han skulle skriva på ett papper, men det gjorde han inte. Han anser nämligen att Gnosjö församling agerat fel. En bön om förlåtelse hade kanske varit mer på sin plats i ett kristligt sammanhang.
Utöver denna kvarts miljon tvingas nu församlingen att betala ytterligare en miljon för att Mattias inte ska komma tillbaka den tjänst som är hans. Mattias har lidit, men frågan är om inte Gnosjö kommun har fått lida lika mycket genom all denna negativa publicitet. Tyvärr slutar knappast historien om dessa övergrepp här. De lär fortsätta om än på andra sätt. Det kan inte i längden vara rimligt att lägga så mycket pengar på utköp bara för att vissa politiker inte tycker om den kristna läran. Då är det bättre att de byter bana för sin fattiga karriär. Hade det inte varit billigare att be Mattias sluta "eftersom vi vill det"? Om makthavarna går över till en sådan strategi hoppas jag att många goda förkunnare, likt Mattias, har modet att säga ifrån.
När jag nu än en gång försökt mig på att hårt kritisera representanter för och delar av Svenska kyrkan vill jag avsluta med att jag tror att Guds rike tjänar på detta. Guds Ande verkar nämligen som bäst där korset reses, det vill säga när kristna människor förtalas, förföljs eller köps ut. Men även om det kommer Guds rike till godo rättfärdigar det inte de ansvariga i Gnosjö församling. Det är bara ytterligare ett tecken på att Svenska kyrkan och Kristi kyrka inte längre går i takt.
I går kom Kyrkans Tidning och jag bläddrade igenom den i vanlig ordning. Naturligtvis fastnade jag vid informationen om att Mattias Fjellander fick rätt i Arbetsdomstolen. Det var väntat att han skulle få rätt, allt annat hade varit ytterligare en skandal. För det är ingenting mindre än en skandal att han tvingades bort från Gnosjö. Och det var en skandal att kyrkoherden innan den nuvarande köptes ut. Och det var en skandal att flera andra köptes ut. Och det var en skandal att vikarien efter förre kyrkoherden fick dubbla ersättningar ... Det var detta som Mattias avslöjade eftersom han kan läsa protokoll och förstå sig på vad som händer. Jag tror att de ansvariga i Gnosjö egentligen har kommit rätt billigt undan, liksom Svenska kyrkan i sin helhet. Det som har hänt har varit möjligt därför att många inom Svenska kyrkan fortfarande tror sig vara myndighetspersoner och därför att många kyrkopolitiker finner ett nöje i att, i sin okänslighet, utöva makt. Tyvärr är risken uppenbar att det kommer att bli än värre när beslutet om de nya strukturerna verkställs. Låt säga om fem-tio år när endast en tredjedel av kyrkopolitikerna finns kvar och maktkoncentrationen ökat betydligt. Då när de gudstjänstfirande församlingarna inte har något att säga till om förutom så länge de säger ja till den offentliga Svenska kyrkan. Och när ekonomin gör att det blir viktigare att köpa ut kritiker och stänga kyrkbyggnader än att bygga kristna församlingar. Om det nu blir så.
När Mattias ärende kom till Arbetsdomstolen erkände arbetsgivarna direkt utan omsvep att de gjort fel. Det blir kanske billigare då. I vart fall slipper man en strid. Då är det bättre att betala, att erbjuda en peng och låta motståndaren bli den som är besvärlig. Nu är Mattias snäll så han bråkar inte utan finner sig i detta samt anser att ärendet inte behöver gå vidare till huvudförhandlingar. I stället får Arbetsdomstolen redan på en gång fattas sitt beslut, ett beslut jag ännu inte har tagit del av. Mattias får 150 000;- i skadestånd från Gnosjö församling och sedan ytterligare 100 000;- för utebliven lön. Mötet mellan parterna hölls den 22 april men än går det inte att läsa domen i sin helhet som publiceras här. Ärendet gick med andra ord aldrig till huvudförhandling. Däremot hände det att Mattias inte gick med på någon förlikning. De ville att han skulle skriva på ett papper, men det gjorde han inte. Han anser nämligen att Gnosjö församling agerat fel. En bön om förlåtelse hade kanske varit mer på sin plats i ett kristligt sammanhang.
Utöver denna kvarts miljon tvingas nu församlingen att betala ytterligare en miljon för att Mattias inte ska komma tillbaka den tjänst som är hans. Mattias har lidit, men frågan är om inte Gnosjö kommun har fått lida lika mycket genom all denna negativa publicitet. Tyvärr slutar knappast historien om dessa övergrepp här. De lär fortsätta om än på andra sätt. Det kan inte i längden vara rimligt att lägga så mycket pengar på utköp bara för att vissa politiker inte tycker om den kristna läran. Då är det bättre att de byter bana för sin fattiga karriär. Hade det inte varit billigare att be Mattias sluta "eftersom vi vill det"? Om makthavarna går över till en sådan strategi hoppas jag att många goda förkunnare, likt Mattias, har modet att säga ifrån.
När jag nu än en gång försökt mig på att hårt kritisera representanter för och delar av Svenska kyrkan vill jag avsluta med att jag tror att Guds rike tjänar på detta. Guds Ande verkar nämligen som bäst där korset reses, det vill säga när kristna människor förtalas, förföljs eller köps ut. Men även om det kommer Guds rike till godo rättfärdigar det inte de ansvariga i Gnosjö församling. Det är bara ytterligare ett tecken på att Svenska kyrkan och Kristi kyrka inte längre går i takt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)