FN har uppgraderat Hamas

Ingen lär ha missat att Sverige röstade ja till ett uppgraderat medlemskap för Palestina. Att det var med stor majoritet ska inte förvåna någon som förstår något av det politiska spelet. Det är som i kyrkomötet. Alla röstar likadant oavsett vad man tycker. Politiker är makalösa på att prata ihop sig men vad som kommer ut i andra ändan är en annan sak. Tydligen var det politiskt nödvändigt att rösta för en uppgradering av Palestina för att åtminstone tillfälligt stoppa raketbeskjutningarna mot Israel.

Ett uppgraderat Palestina ger palestinierna tillträde till nya arenor  där de kan förväntas fortsätta driva sin hatkampanj mot Israel. Jag tycker synd om palestinierna som ända sedan staten Israel bildades har använts som politiskt slagträ för att driva judarna ut i havet, först av PLO, sedan Hizbolla och nu Hamas. De enda som har gjort något gott för vanliga palestinier är israelerna. Det var en fröjd för några veckor sedan att resa genom Västbanken och se odlingarna. Här arbetar tusentals palestinier med att odla dadlar, avokados, tomater och så vidare. Deras levnadsstandard har höjts många gånger om. De har visserligen israeler som arbetsgivare, men så ser det ut. Fick dessa palestinier själva välja är jag rätt säker på att de föredrar Israel framför Hamas.

Genom uppgraderingen har det vidare visat sig att det lönar sig att skjuta raketer mot Israel. Unga arbetslösa palestinier, fostrade att hata Israel, försedda med vapen från Iran och andra arabstater som vill Israel illa, har nu fått sin belöning. Våld lönar sig. Varför belönar Svenska kyrkan, Sverige och FN detta? Vad har Palestina gjort för att bidra till fred? Kom ihåg att det visserligen var Mahmoud Abbas som förde palestiniernas talan men bara därför att han i sista stund fick tillåtelse av Hamas. Annars hade han inte  kunnat göra det. Är det någon av mina läsare som verkligen tror att Hamas nu kommer att sätta sig i fredsförhandlingar med Israel? Annat än möjligen som en skenmanöver? Det enda som har skett är att FN har uppgraderat Hamas. Vad betyder det?

Det återstår att se vad detta kommer att ge. I bästa fall stannar våldet av, Hamas kan i lugn och ro se till att få in mer vapen, Israel kommer att ställas i skamvrån om de försöker hindra införseln av vapen och när FN nästa gång uttalar sig mot Israel kanske det kan vara lämpligt för Hamas att angripa med världsopinionen på sin sida eller åtminstone med Iran vid sin sida. Israel kan förvänta sig ytterligare demonisering i ett redan fientligt FN.

Det finns gott om väpnade grupper i Gaza som hellre försöker utplåna Israel än att bygga ett eget samhälle. Med alla dessa miljarder som pumpats in Gaza och med de i världen rikaste arabstaterna vid sin sida, som dessutom har hur mycket land som helst, skulle Gaza ha kunnat vara ett paradis på jorden vid det här laget. Men krigsherrarna har inte velat. Och de kommer knappast att ändra sig.

I stället för att bojkotta palestinierna och deras varor borde vi kanske stödja desamma? Kanske skulle vi i stället hjälpa palestinierna att störta sina plågoandar. Naturligtvis med fredliga medel. Mer arbete åt palestinierna! Mer kristen mission! Låt Svenska kyrkan föregå med gott exempel genom att sända brinnande missionärer till Gaza! Arbeta mot krigshetsen, hjälp dem att bygg ett demokratiskt land och förbered så fredsförhandlingar med Israel! Kanske skulle kyrkomötet kunna ta ett sådant beslut? 

Plötsligt blev det mycket

Nu har det varit mycket några dagar. Jag har en del att ta igen efter kyrkomötet och en del annat. Nu vill jag bara meddela att jag gärna vill skriva om skolavslutningarna, FN-beslutet, kommentera Kyrkans Tidning som kom idag och en del annat. Men det kan jag inte göra nu. Jag ska ner och se på Debatt som ska handla om skolavslutningarna. Det är visserligen å ena sidan en helt oproportionerlig fråga men å andra sidan i sitt sammanhang principiellt väldigt avslöjande.

Plötsligt kom jag på att jag vill skriva en analys om de förändrade relationerna till kvinnoprästerna och varför inte om Anglikanska kyrkans nej till kvinnliga biskopar? Detta apropå Magnus Olssons intressanta och viktiga kommentar.

Fast i morgon ska jag bort igen. Jag åker med några vänner kl 14 till Mantorp SPA. Ja, det är sant. En god vän fyllde 50 år och fick en SPA-behandling i present. Jag får försöka skriva något innan kl 14. Vi hörs!

Mer om Israel

Det är skönt att vara  hemma igen, i synnerhet eftersom jag denna gång tagit ut ett par lediga dagar direkt efter kyrkomötet. Idag på förmiddagen har jag varit hos tandläkaren. Skönt att få det gjort och nu har jag försökt följa upp lite av vad som skett medan jag har varit avskuren från verkligheten. Jag har surfat runt lite och jag har sett  lite TV. Nu kan jag inte låta bli att kommentera vad jag lagt märke till tidigare. Rapporteringen från Israel har blivit mer balanserad jämfört med hur det var när jag var ung. Då liknande rapporteringen mer vänsterpropaganda. I TV-programmet Debatt blir balansen tydlig och jag rekommenderar dig att se det. Den gamle ambassadören Pierre Schori låter som han alltid gjort men den här gången balanseras han av SvD:s Per Gudmundsson och riksdagsmannen Mathias Sundin (FP) på ett fantastiskt bra sätt. Jag blir riktigt glad när jag lyssnar till dem. Debattledaren Belinda Olsson ställer den okunniges fråga: Hur kan ni ha såvitt skilda uppfattningar?

Jag kom att också att läsa prästen Annika Borgs artikel i Dagen, också den mycket väl värd att ta del av. Jag minns hur det var på 1970- och 1980-talen. Då var bilden så ensidig att man kunde gråta. Gråta kan man förvisso göra än idag över situationen därnere, men svensk rapportering är inte fullt så ensidig som förr. Kanske beror det till dels på globaliseringen och de sociala medierna. Det är inte lika lätt att lura folk idag som förr via media.

Desto tråkigare då att höra debatten i kyrkomötet som var som ett eko från 1970- och 1980-talen, för att inte tala om beslutet. Kyrkans Tidning återgav beslutet på följande sätt:

Kyrkomötet beslöt därmed

• att kyrkostyrelsen ska kräva ett slut på den israeliska ockupationen av Västbanken, östra Jerusalem och Gaza
• att rekommendera församlingarna att avbryta investeringar, inför sanktioner och bojkotta företag och produkter på ockuperad palestinsk mark
• att stödja de krafter som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter i Gaza
• att mot svenska regeringen verka för ett fullvärdigt palestinskt medlemskap i FN

Svenska kyrkans syn på krisen i Mellanöstern är både förlegad och ensidig. Borde inte vi, som är för ett mångkulturellt samhälle, hellre verka för en en-statslösning där judar och araber lever, bor och verkar sida vid sida?

Det är som sagt skönt att vara hemma. På eftermiddagen ska jag fortsätta djupstudera 2 Korintierbrevet.  1 Korintierbrevet är jag klar med och det ligger nu på nätet så nu får jag ta nya tag. Men det är lite mycket nu eftersom jag också ska förbereda undervisningen om Paulinsk teologi som jag ska hålla i Nepal 4-15 februari 2013. Det är tänkt att de som går utbildningen ska få en outline på nepalesiska så den måste bli klar inom det närmaste. Nu har vi hållit den första sessionen av 12, tror jag det var, i Nepal. Jag hoppas nu på att Värnamo församling  kommer att göra sig delaktigt i projektet att utbilda hundratals nepalesiska pastorer och få in det på sin hemsida. För er som inte vet finns numera en hemsida just för projektet. Det är en bra början, men förutom förberedelserna när det gäller undervisningen och fortsatt arbete med hemsidan behöver vi också fortfarande få in pengar till projektet. Den församling som är intresserad att stödja projektet och lika mycket vår projektledare Hans Sundberg är välkommen att höra av sig till mig.

Anförandet om mission

Här kommer så gårdagens anförande i debatten om Mission i Sverige. Den röstade som sagt ner med siffrorna 188 mot 43 och 8 som avstod. Men jag är nöjd ändå och lovar att FK återkommer i ärendet.


Ordförande, biskopar, ledamöter och andra åhörare. Jag vill yrka bifall till motionerna 2012:22 och 2012:23 som handlar om Mission i Sverige.

Förslaget går ut på att uppgiften mission i Sverige behöver tydliggöras och underblåsas. Kyrkolivsutskottet har behandlat, ja nästan bejakat, motionernas intention, men också i vanlig ordning föreslagit avslag på dem båda. Huvudskälet för dessa avslag är dels att missionen inte får frigöras från allt annat vi gör inom Svenska kyrkan, allt vi gör är mission, och dels kyrkostyrelsens skrivelse om att det ska utarbetas en strategi för kyrkans undervisning och mission. Det är rätt och bra, men vagt och inte tillräckligt rätt och bra.

Missionen är och måste vara en integrerad del av Kyrkan, men det hindrar inte att vi behöver utveckla en samsyn och en gemensam vision för mission i Sverige. Både kyrkostyrelsen i sin skrivelse och utskottet i sitt betänkande menar att mission i Sverige är viktig, men ingenstans talas det om vad mission innebär eller hur det skulle kunna gå till. Det finns inget innehåll i begreppet och ingen vägledning. Men det kanske kommer?

I betänkandets bakgrundstext sägs att mission handlar om att förmedla kunskap, men det sägs ingenting om denna kunskap. I den bibliska meningen innebär en rätt kunskap om Gud ett erkännande av Hans herravälde och en anpassning till detta faktum. En sådan kunskap berör intellektet, men ännu mer det Bibeln kallar för hjärtat och det liv som utgår därifrån. Förhoppningsvis menar utskottet att hjärtats omvändelse och efterföljelse är självklar, men jag är långt ifrån övertygad efter gårdagens debatt om ekumenik och religionsdialog. Läronämnden gjorde då klart för oss att ord som ”ekumenik” nu måste omdefinieras. Det handlar om ”Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition.” Jag undrar hur det resonemanget återverkar på begreppet mission, kyrkans grundläggande uppgift. Kommer begreppet mission också att omdefinieras? Är mission idag till sitt väsen något annorlunda än det var igår? Är det, för att citera betänkandet, ”att erbjuda människor redskap för livstolkning”? Det var knappast den hållningen Jesus hade för att inte nämna Paulus, en av Kyrkans riktigt stora missionärer.

Gårdagens debatt om Strukturutredningen gjorde också klart för oss de församlingar som ingår i storpastoratet ska frigöras för att bland annat kunna ägna sig åt mission. Tänk om det kunde bli så? Församlingen kommer visserligen inte ha någon beslutande makt eller självständigt kunna disponera sin ekonomi, men utöva mission kan man faktiskt göra utan pengar. En levande församling inte bara utövar mission utan ÄR i sig mission. Missionen tillhör hennes väsen. Missionen är den härlighet som utgår från henne när hon lovsjunger och tillber.

En församling utan makt kommer att vara beroende av den Helige Ande och kan bli stor i trovärdighet. MEN den skulle ha ett bra beskydd och stor glädje av ett uttalat stöd, av ett råd för mission i Sverige, som motionen föreslår, av att kunna vända sig till den biskop som har mission på sitt hjärta eller åtminstone av ett biskopsbrev om mission. Då kommer vi dessutom att få veta mer om vad som menas med begreppet mission.

Jag hoppas på bifall till motionerna 2012:22 och 23.

Kyrkomötet beslutar

Nyss har kyrkomötet avslutats. Vi har röstat igenom allt i en rasande fart. Ärligt talat är jag att inte övertygad om att alla riktigt hänger med i svängarna. På förmiddagen körde vi 2,5 timmar i ett sträck bara med propositioner, avslag och bifall. 30 min före lunch föreslog Bertil Murray (FK) att vi skulle tidigarelägga lunchen med en halvtimme eftersom vi kanske var lite trötta. Förslaget gick igenom utan att någon begärde votering. Det var det första och hittills enda förslaget FK har fått igenom.

Strukturutredningen gick igenom som väntat. Beslutet kommer att få en rad konsekvenser och drabba olika beroende på var du bor. Bert Löndahl (FK) hade yrkat avslag på hela utredningen och eftersom han i många stycken hade oss andra med sig gjorde vi en skriftlig reservation till hela paketet. Kanske ska jag lägga ut den i sin helhet här på bloggen när jag bara får den som fil. I papperet jag har framför mig, 3/4-dels A4, står att läsa att vi delar kyrkomötets bedömning att situationen för Svenska kyrkan måste hanteras men att vi uppfattar det fattade beslutet mer som ett uttryck för krisen än som en lösning av den.

De politiska partierna kan inte längre förse Svenska kyrkans struktur med tillräckligt antal politiker och därför måste något göras. Risken, skriver FK vidare, är att organisationsförändringen fungerar som ett självbedrägeri, men att ingen förändring faktiskt äger rum. FK skriver: "Detta är ett förhållande som döljs av en grandios framställningskonst, där det som är brist på närhet med en politisk övertalningsdefinition kallas 'närhet' och det som är brist på samverkan följdriktigt kallas 'samverkan'". Reservationen talar också om församlingens grundläggande betydelse, men som sagt hela kan jag kanske publicera senare.

Mina reservationer ansågs upptagna i det arbete som pågår. 60 milj avsätts för att förmedla kunskap och tänka mission. När det kom till röstning begärde jag först votering och sedan rösträkning. Jag ville se hur landet låg när det gällde huvudtanken att inrätta ett råd för mission i Sverige. Motionen föll med siffrorna 188 mot, 43 för och 8 som avstod. Inte så illa, tycker jag. Jag lägger ut mitt anförande på nästa blogg. Om fem minuter eftersom jag har det här.
Motionerna om präster och diakoner som saknar anställning i Svenska kyrkan av olika skäl tycker jag behandlades onödigt svalt. Hela problematiken anses tillhöra biskoparna och det kan vara värt att notera.

Du kan be din biskop att värna extra om de präster och diakoner som som står utan tjänst. Se till att där finns en kommunikation, att de blir inbjudna till kontrakts- occh stiftssamlingar och, om de vill, kan se en väg tillbaka till tjänst. De är ju vigda till livslång tjänst. Och om du känner någon präst eller diakon så berätta för dem om biskoparnas omsorg.

En annan riktigt stor fråga var den om Kairosdokumentet och Israel- och Palestinafrågan. Jag avstod från de flesta röstningarna, de var flera, eftersom jag anser att frågan inte alls hör hemma i kyrkomötet. Jag lämnade in en skriftlig reservation. Så när kyrkomötets uttalande dyker upp i media kan du veta att jag inte står bakom.

Det kommer att införas en avdelning om ekumenik i kyrkoordningen. Den placeras sist, av praktiska skäl sägs det, men den borde varit först. Denna avdelning framstår som en bekännelse. Tyvärr har biskoparna lyckats klämman in ett längre stycke som jag inte alls gillar. I det blandas ekumenik mellan kyrkor och samfund samman med religionsdialog. De förnekade visserligen detta, men vänta får du se. Alve Svensson (KD) försökte få bort de tre sista orden, här kursiverade, i följande avslutande sats: 

samt att söka Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition.

Tanken är att när vi hör Gud genom andra kan vi göra det också genom dem som inte alls står i någon religiös tradition. Det finns inte tre kategorier av människor; kristna, religiösa och icke-religiösa. Och om det finns det vill vi lyssna ödmjukt också till dem som inte har någon religiös tradition. Förslaget föll med 102 röster mot 131 och 6 nerlagda. Så det var lite nära. Nu finne i kyrkoordningen ett ganska långt stycke som helt utspelar sig på skapelsens plan. Biskop Antje Jackelén menade också uttryckligen i diskussionen att begreppet ekumenik nog måste omdefinieras. Dess kontext är religionsdialog, menade hon.

Det togs även en rad andra beslut. Om du vill fråga om något engående kyrkomötet är du välkommen att kommentera på min blogg. Du kanske inte får svar idag, eftersom jag ska med tåget till Småland om en stund, men så snart som möjligt ska jag kommentera.



Kyrkomötet fortsätter diskutera

Igår kväll inträffade det att när vi skulle behandla motionerna om Kairosdokumentet och den så kallade Palestina-frågan kommer Birgit Friggebo (FiSK) med ett yttrande som är så långt att det närmast kom att betraktas som en ny motion. Texten var så lång att situationen närmast blev kuppartad. Ordföranden löste det hela genom att låta dela ut texten till alla ledamöter så att vi kunde läsa den under natten, tänka och spara diskussionen till morgondagen, det vill säga idag. Så idag har vi diskuterat denna viktiga fråga från kl 09 till kl 14 eller var det 15? Så när vi äntligen var färdiga med den hade vi hunnit så långt  som vi skulle ha hunnit i går kväll. Vi ligger efter i schemat med andra ord.

Diskussionen om Kairos, bojkott av Israel med mera kom att dela mötet i minst två läger av talarna att döma. Dels var det de som till varje pris ville att vi skulle göra ett yttrande att sända till regeringen eftersom regeringen på torsdag ska besluta om hur den ska förhålla sig till FN-mötet den 29 november. Då är det tänkt att Palestina ska bli fullvärdiga medlemmar i FN. Dels var det de som menade att hela frågan är som en eld och menade att vi inte skulle bidra till den med ytterligare bränsle. Jag hörde till den senare gruppen och klargjorde också detta i ett anförande. I morgon ska vi rösta i saken.

Sedan kom vi till Vignings- och tillsynsutskottet. Där hade jag två motioner men det var bara två eller tre talare i saken. Det verkar som att alla var lite trötta eller att saken, det vill säga att hundratals vigda står utan tjänst, inte upplevdes särskilt angelägen. Jag blev bestört. Ärkebiskopen var dock uppe och tydliggjorde att vi har en arbetsrätt att förhålla oss till. Arbetsgivaren väger enligt ärkebiskopen tyngre än vigningen. Han uttryckte sig inte så, men saken var uppenbar för den som orkade lyssna. Hans inlägg gjorde mig betänksam. Synen på vigningstjänsten är förändrad. De vigda behandlas numera helt klart som tjänstemän. Det är tufft att avlägga livslånga löften till en kyrka som behandlar oss som tjänstemän. Är det inte sådant som kallas slaveri? Det är vi väl emot? Detta kommer att undergräva såväl biskopens som vigningens trovärdighet.

När vi äntligen var färdiga tänkte jag att jag tar en paus och skriver en blogg, men kommen till arbetssalen visade det sig att motionen om att registrera dem som avhänt sig vigselrätten skulle diskuteras. Jag tyckte jag ville lyssna till denna diskussion som till min förvåning visade sig vara het också i år. Thomas Jansson (FiSK) och Sven E Kragh (C) försökte gång efter annan övertyga mötet om hur viktigt det är att stämma i bäcken. Det kan komma att bli en anstorming med återskickade vigselförordnanden, hävdade de. (Hur rätt önskade jag inte att de har). Men utskottets förslag att avslå motionen försvarade med bravur av Karin Långström Vinge (FiSK) och Teresia Derlén (POSK). De gjorde det så bra att det var en fröjd att lyssna till dem båda, men den där Sven E. Kragh undrar jag alltmer över.

Nu har jag också skrivit mitt anförande till mission. Men det lär väl inte komma upp förrän senare under kvällen. Det blir en lång dag också idag. Jag återkommer.

Kyrkomötet diskuterar

Nu har jag just levererat mitt anförande om att Avskaffa domkapitlen. Jag tycker det gick bra och eftersom jag hade bestämt mig för att att inte ha något andra anförande eller någon replik så gick jag istället ut och drack vatten. När jag kom tillbaka för att hämta några papper som jag ville ha med mig för denna blogg stod ärkebiskopen och försökte förklara varför domkapitlen är rättssäkra. Jag missade det mesta av vad han sa och nu sitter jag här.

Från kl 09 till efter kl 15 någon gång diskuterades Strukturutredningen. Bakgrunden sades vara den så kallade församlingsdöden, det vill säga ungefär 1000 församlingar har redan lagt ner och många församlingar går samman för att överleva. Nu vill kyrkomötet "befria" församlingarna från val, administration, sammanträden, kyrkogårdar, beslut m.m. så att församlingarna kan bestå och helt kan ägna sig åt gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. På så sätt menar man att församlingarna får tid, kraft och inspiration att utföra uppdraget. Hur önskade jag inte att detta var sant! Eftersom jag inte vill vara negativ säger jag bara: låt oss vänta 10 år så har vi facit i handen.

Om du har möjlighet att lyssna till kyrkomötet på webben så får du inte missa Bertil Murrays lysande anförande. Vilket retorik! Han började med att tala om att EU borde tillsätta den svenska regeringen, så kan den i stället ägna sig åt det mer praktiska inom politiken. Han fortsatte med att hävda att med den logiken som kyrkomötet använder sig av kommer det troligen att bli en ny glädje i Sverige. Ja, det var riktigt bra.

Även Dag Sandahl och Fredrik Sidenvall gjorde bra ifrån sig. Deras gemensamma poäng är att man inte ska göra större organisationsförändringar när det är stiltje i organisationen. Dag talade om den svåra och farliga reträtten och Fredrik menade att man inte byter segel på båten när det är stiltje. Det behövs kraft och framåtanda för att genomföra större förändingar. Om det saknas sådan framåtanda inom Svenska kyrkan är risken påtaglig att det inte är möjligt att genomföra förändringen. Den kommer inte att landa bland oss vanliga. Många förtroendevalda kommer att säga: Jag har gjort mitt och nu får andra ta över. Men de andra finns ju inte! Andra som har "vision" för förnyelse i den gudstjänstfirande församlingen kommer att sakna positioner, makt och möjlighet att genomföra förändringar. Nåja, också detta får vi veta om 10 år eller kanske 5?

Ett annat tungt argument är att strukturutredningen inte har följt direktiven. Man har inte utrett de pastorala och ekonomiska konsekvenserna. Men det finns förstås en majoritet för förändringen. De olika grupperingarna har kompromissat och kompromissat och nu står de där tillsammans och röstar igenom något som ... Det är först i morgon vi kommer att rösta i saken och kanske kan dessa omröstningar, för det blir flera, kan förändra något. Till utredningen har bifogats 12 motioner. Fyra av dem kommer från Frimodig kyrka. Apropå Frimodig kyrka stod kyrkoherden i Sollentuna, Anders Roos, för ett riktigt bottennapp. Av någon svår anledning tyckte han att han skulle hoppa på Frimodig kyrka. Det gjorde han genom att säga att vi hade fel ande. Vi har orons och rädslans ande, eftersom vi protesterar. Att vi ska behöva höra sån't. Leif Nordlander kunde inte låta bli att replikera med att Roos synes sakna urskiljningens gåva. Det var åtminstone lite roligt i sammanhanget.

Frimodig kyrka har yrkat på avslag på hela Strukturutredningen och kommer att rösta därefter. Det kommer knappast att påverka beslutet men i ett historiskt perspektiv kan det vara viktigt att argumenten och kritiken kommer med.

Graham Cray och Svenska kyrkan

På det så kallade Stockholmsmötet talade bland andra biskopen Graham Cray om An incarnational Community. Det var inte något nytt för mig, men jag är ändå glad att han var där och talade om mission. Men den typen av mission han talar för har sin särskilda bakgrund och tror jag är ganska främmande för Svenska kyrkan. Bakgrunden är att det i England under slutet på 1900-talet uppstod en mängd olika gemenskaper. Tidigare var det bönegrupper och husförsamlingar men när Vineyard, Cellkyrkan och liknande rörelser invaderade landet uppstod en mängd olika varianter på temat. När biskoparna inom Church of England såg vad som hände gjorde man om sin teologi. Man gjorde tvärt emot vad Svenska skulle ha gjort. Man inkluderade denna mångfald i sin syn på Kyrkan och kallade alltsammans för Fresh expressions of Church. I mitt tycke var det riktigt och slutet på detta har vi ännu inte sett.

När biskopen Graham Cray därför talade om mission grundade han denna i Skriften. Paulus är Kyrkans store missionär som mer eller mindre övergav sitt sammanhang, gav sig in i helt nya, blev kvar där och främjade blivande gemenskaper och församlingar. Vad jag kunde urskilja så uppmanade inte biskopen oss att göra likadant utan förblev tämligen teorietisk. Jag förmodar att han vet hur det fungerar i Sverige. Så här står vi med vår gamla institution Svenska kyrkan och är helt oförmögna att ändra på den - fast vi ändrar på den. Fast jag tror och hoppas att den andliga förändringen sker av sig själv, det vill säga även utan vår medverkan.

Nu har jag i stort läst igenom betänkandena till kyrkomötet och skrivit mina anföranden med anledning av mina motioner. Jag har två om mission. I dem föreslår jag att vi ska tillsätta ett råd för mission i Sverige, uppdra åt en av biskoparna att ansvara för detta, låta ämnet mission i Sverige ingå i våra utbildningar och uppmana biskoparna att skriva ett biskopsbrev om missions i Sverige. Det blir naturligtvis avslag på dessa eftersom Kyrkans Hus redan har för mycket att göra, eftersom motionerna kommer från Frimodig kyrka och  eftersom man inte vill erkänna att vi inte redan jobbar med mission. Ändå är betänkandet välvilligt inställt till mina motioner. Kyrkolivsutskottet bejakar vad jag skrivit, men menar att kyrkomötet inte kan ge uppdrag åt biskoparna, att det inte går att bryta ut missionen ur helhetsuppdraget som är att fira gudstjänst, undervisa, missionera och utöva diakoni. Missionen är och måste få vara en integrerad del. Utskottet konstaterar att ett biskopsbrev vore värdefullt men att respektive utbildningsanordnare måste besluta om de ämnen det ska undervisas om. Ja,ja ...

Det är intressant att se hur utskottet definierar mission. I bakgrundstexten heter det att mission handlar om att "förmedla kunskap erbjuda människor redskap för livstolkning" och vidare i utskottet att "mission utövas i möten och dialog mellan människor ..." Vad är detta? Det finns inte ett ord om vad det är för kunskap som ska förmedlas. Av texten att döma kan det vara precis vad som helst. Och vilka redskap som åsyftas har jag inte en aaaaaning om. Utskottet talar om möten och dialog men säger ingenting om innehållet. Dialog sker ju hela tiden mellan oss människor och verkligen inte någon särskild metod för mission. Ja, ni förstår att detta är ytterst vagt.

Nu pågår en process som syftar till att stärka och församlingarnas möjlighet att fullgöra sin grundläggande uppgift. För detta avsätts 60 miljoner. Bra, men hur ser det förväntade resultatet ut? Med dessa vagheter omkring begreppet mission kan det mycket väl  komma ut - ingenting.

Det är hur långt avstånd som helst mellan  biskop Graham Cray och kyrkomötets skrivningar. Vi är inte i närheten av Anglikanska kyrkans sätt att tänka och verka. Faktum är att vi är så långt ifrån att vi knappast har möjligheter att förstå vad biskop Graham Cray talar om. Om vi skulle följa den anglikanska modellen skulle vi missionera där vi bor, lever och verkar. Där skulle vi främja spirande gemenskaper. Vi skulle där, inte inom kyrkohusets byggnader och programverksamheter, utan där ute i hem, på skolor, caféer, bowlinghallar ... bedja, lovsjunga och predika, troligtvis genom möten och dialog med andra. Där skulle Jesus Kristus gestaltas i Andens kraft och härlighet, korset verka och människor omvända sig. Lovsången födas och heliga gemenskaper uppstå. Jag tror att Svenska kyrkan har en bra bit att gå innan vi ens förstår vad vi håller på med.

I morgon reser jag till Katrinholm. Käre far fyller 90 år och på söndag fortsätter jag till Uppsala och kyrkomötet. Så nästa blogg får därifrån. Redan nu vill jag meddela att det kommer att bli dagliga
TV-sändningar, typ morgonsoffa, från kyrkomötet. 

Ett förnyat hopp

Igår kväll kom vi så tillbaka från Stockholms-mötet. Det blev en god helg även om vi från Värnamo inte deltog i alla programpunkter. Vi hade faktiskt ingen lust att köra hemifrån kl 05 på morgonen för att hinna till bibelförklaringen. Jag såg just förresten att den finns utlagd som film, åtminstone 13 minuter av den. Du kan se den här. Här utlovas också att det ska läggas ut mer. I sådana fall tycker jag du ska se alternativt återuppleva Marcus Birros inlägg. Eller ska jag kalla det utbrott?! Han är en sprudlande talare och jag kan förstå om dem som lyssnar blir för eller emot honom. Men helt klart värd att lyssna till. Särskilt om du inte har hört honom tidigare. Han talade om oss kristna delvis med ett utifrån perspektiv och delvis med ett inifrån perspektiv. Han menade att det tar emot för svenskar i allmänhet att ta sig in i den kristna församlingen. Det finns många märkliga attityder ibland oss och alldeles för lite förståelse och generositet. Det är inte många som längtar till en sådan miljö, mycket prat och inte så lite skvaller. Vidare uppehöll han sig vid vår brist på trovärdighet. Särskilt inom Svenska kyrkan där man har slipat ner trösklarna så till den grad att innehållet rinner ut. Men starkast tycker jag var när han talade om de kristnas brist på frimodighet. Det talas på tok för lite om Jesus och varför finns det inga som säger ifrån? Sammantaget med andra ord en ganska dyster bild förutom när han kom in på det diakonala arbetet som sker till exempel i Frälsningsarmén, S:ta Klara eller på Livets Ord. Marcus Birro förvånade sig också över vänsterns och ny ateisternas vrede och omåttliga intresse för Gud.

Övergången till Berth Löndahls inlägg blev med denna bakgrund magnifik. Äntligen, utbrast Bert, äntligen reagerar omgivningen på oss och honom som vi bekänner! Plötsligt har det blivit farligt att välsigna barnen på skolavslutningen! Äntligen sjungs det trotsiga Laudamus! Vi prisar Fadern, Sonen och Anden och ingen annan. Vi kommer aldrig att göra vad denna värld önskar, aldrig att tillbe andra gudar eller sluta fira mässan. Ny ateister och andra får bli arga, men vi kommer att än mer intensivt fira mässan, höja vår röst i lovsång och bekännelse. Och vi kommer att välsigna alla barn vi möter!

Jag måste berätta om Högmässan vi firade på igår, en högmässa som jag tror i mycket var profetisk. Deltagarna rekommenderades tre olika platser, S:ta Klara, Betlehemskyrkan och Roseniuskyrkan. Tillsammans med Thomas och Ann-Charlotte gick jag till Roseniuskyrkan. Jag har varit där förut men den är inte lätt att hitta där den ligger på Smala gränd 5. Bibeltrogna vänner, numera Evangelisk-luthersk mission tog över 1870-års lokalen år 1911. Deras vision är att ha Kristus i centrum.

Jag tror att vi var ett hundratal samlade. Det var inte många lediga platser kvar i den lilla kyrkan. Psalmsången blev mäktig! Jag tror att alla sjöng för full hals. Särskilt roligt var det att se att den ordinarie församlingen verkade vara relativt ung. Högmässan var i mina ögon profetisk därför att den högkyrklige Berth Löndahl celebrerade mässan så som den ska celebreras. Den förmodar jag lågkyrklige lekmannen Eric Andersson (?) predikade. Eller snarare undervisade han utifrån vårt uppdrag att förmana varandra. Han var lätt att lyssna till, grundlig och tog gott med tid, kanske 30-40 minuter. Under utdelandet ledde fyra unga musiker lovsångerna till Herren. De spelade piano, gitarr, tvärflöjt och fiol. De spelade skickligt och följsamt sånger vi alla kunde. Sången var stark och fiolen skar genom luften med himmelska toner. Jag vet inte vad hon hette som spelade men jag kände igen tonen från himmelen. Här firade olika fromhetsriktningar och alla åldrar den ekumeniska högmässan som vore de ett hjärta och en själ. Det var sannerligen underbart och mässan gav  mig ett förnyat hopp.

Vad den anglikanske biskopen Graham Cray menade när han talade om Incarnational community får jag återkomma till. Nu vill jag bara fortsätta att minnas gårdagens högmässa. Kanske kunde jag återkomma till det när jag skriver om två av mina motioner till kyrkomötet, dem om mission i Sverige.

An incarnational community

I morgon bitti är vi några stycken som bilar till Stockholm för att vara med på Frimodig kyrkas Stockholmsmöte. Det ska bli fint att få vara med, men minst lika fint att få resa med sju andra församlingsmedlemmar. Vi kommer att få fyra timmar i bilen som kan användas till goda samtal. Det är säkert både intressant och lärorikt att lyssna till en biskop från England, presidenten i Mekane Yesus-kyrkan och Marcus Birro, men innerst inne tycker jag att gemenskapen med vännerna från Värnamo betyder mer för mig. När jag ser programmet fastnar jag särskilt vid biskopens ämne på söndagen: När evangeliet blir verklighet - an incarnational community. Jag tror att den vardagliga, äkta gemenskapen kommer att vara, ja redan är, helt avgörande för församlingens trovärdighet.

Annars har jag varit ledig idag och ägnat förmiddagen åt de anföranden jag tänker hålla på kyrkomötet. Jag har skrivit tre av fem, det om att avskaffa domkapitlen, de om präster och diakoner utan församlingstjänst och det som visar på behovet av ett medlingsinstitut. Det kan tyckas hopplöst att arbeta med sådana anförande när man vet att ledamöterna kommer att rösta ner dem, men jag tror inte att det är det. Det som sker i kyrkomötet går till historien men det förblir också i historien. Det gäller att tala ut, dokumentera och vara med om att skriva historien. Därför är det viktigt att förbereda sig ordentligt. Det som sägs blir kvar.

Det har varit lärorikt att ha fått vara med i såväl, stiftsfullmäktige, stiftsstyrelse, om än som ersättare och kyrkomötet under denna period. Jag tror att jag har lärt mig en hel del. Kanske inte i teologisk mening om jag ska vara ärlig, men om hur kyrkopolitiken fungerar. Jag är ömsom förvånad och ömsom bestört. Det är inte roligt att höra och se insidan av Svenska kyrkan. Svenska kyrkan befinner sig på ett sluttande plan och det går fortare och fortare utför. Jag har svårt att tro att det kan sluta på annat sätt än ... riktigt dåligt. Det värsta tycker jag är att så få protesterar, att motståndet är uppgivet och till synes fullständigt oorganiserat  Tänk om till exempel KD, de opolitiska grupperna och individer från det sönderfallande före detta M kunde gå samman. Då skulle vi kanske kunna vänta på skutan. Men vi är inte nära det. Vi tvingas alla administrera det sjunkande skeppet.

Självklart behöver det ovan beskrivna inte drabba enskilda kristna, nämligen om de förmår att skydda sig själva, finna sina med-lemmar och ta emot allt som ett Guds verk. Men också i detta behöver vi varandra. Vi  får prata om det i bilen på vägen till Stockholm. Så hör jag av mig när vi kommer hem. Ha en god helg!

Israel - ur Svenska kyrkans perspektiv

Nu måste jag ta tag i de betänkanden vi ska besluta om 19-21 november. Strukturutredningen har med rätta fått mycket uppmärksamhet, men hur är det med motionerna? Det har skrivits 62 motioner och det är avslag på alla. Utom dem som handlar om att ställa Israel vid skampålen och den som handlar om våra egna arvoden. Det är faktiskt sant.

Det är tänkt att kyrkomötet ska besluta att

• Kairosdokumentet ska skickas till alla ledamöter av kyrkomötet
• kyrkostyrelsen ska fortsätta kräva ett slut på den israeliska ockupationen av Västbanken, Ö Jerusalem och Gaza
• rekommendera församlingarna att avbryta investeringar, införa sanktioner och bojkotta företag och produkter från de israeliska bosättningarna
• uppmana den svenska regeringen att verka för att Palestina upptas som fullvärdig medlemsstat i FN

Nu kanske någon tycker att detta verkar något ensidigt, som ett politiskt ställningstagande i en svår och komplicerad konflikt. Jag håller med men vill samtidigt understryka att det i ekumenikutskottets betänkande går att läsa att Svenska kyrkan fullt ut stöder Israel som suverän stat inom de internationellt erkända gränserna. Det tackar vi för, men är det inte just gränsdragningarna som är problemet? Svenska kyrkan förtydligar genom att tala om 1967 års gränser. Bra, då förstår jag. Problemet är bara att dessa gränser inte erkänns av araberna och därför har Israel varit involverat i ett antal krig kring dessa gränser efter 1967. Det är i dessa som israelerna inte bara försvarat sig utan också skaffat sig säkerhetszoner, sådana som av väst kallas för ockuperad mark. Israelerna själva anser närmast att det är befriad mark, annekterad mark, mark som numera tillhör Israel, ärligt vunna genom krig. Nu har man försökt att nå fred med fienden flera gånger, bland annat genom att lämna tillbaka halva Sinai, hela Gaza och gett självstyre till större delen av Västbanken. Men man har inte fått mycket tillbaka. Ärligt talat förstår jag inte när Svenska kyrkan talar om ett ockuperat Gaza. Är det inte Hamas som styr där? Ett grundläggande skäl till att inga fredsförhandlingar pågår är att Israel anser att det inte finns någon att förhandla med. De anser sig inte kunna förhandla med en terroriströrelse som Hamas. Det är därför Svenska regeringen vill få Palestina erkänt i FN. Då skulle det nämligen finnas någon att förhandla med. Har Svenska kyrkan missat det?

Det är inte mer än en vecka sedan jag reste genom Jordandalen. Här blomstrar numera odlingarna genom fenomenala insatser av israelerna. Här var tidigare bara sumpmarker, men nu som sagt växer det så att det knakar. Vissa skördar är enorma. De som arbetar där är mestadels palestinier. Vi talar om hundratals för att inte säga tusentals. Jag saknar siffror. En bojkott av dessa varor vore förödande och skulle göra palestinierna arbetslösa. Visst händer det att det blir sammandrabbningar med bosättarna men det är inte så konstigt. Gränserna är ju inte internationellt erkända och Israel har visserligen gett palestinierna ett stort självstyre, men de har behållit säkerhetskontrollen. Det verkar som att de inte litar på fienden.

Och ett delat Jerusalem tror jag vi kan glömma på en gång. Bättre vore då att verka för allas trygga och säkra tillträde till alla de heliga platserna.

Nu menas i alla fall att Svenska kyrkan har ett särskilt ansvar att gripa in i saken. 

I dagens SvD rapporteras från Stefan Löfvens resa i Israel/Palestina. Av rapporten framgår inte annat än att Stefan Löfven är tagen av situationen, att han aldrig tänker samarbeta med (V) och (MP) vad gäller utrikespolitiken och att (S) har ungefär samma hållning som Svenska kyrkan (eller är det kanske tvärtom). Alliansen är inte lika övertygad som (S) och till våren kommer frågan om bojkott och frågan om att FN ska erkänna Palestina upp i riksdagen. 

Margit Borgström (KD) och Fredrik Sidenwall (FK) har reserverat sig mot betänkandets förslag eftersom de menar att Svenska kyrkan varken har uppdraget eller kompetensen att utöva utrikespolitik. De uppfattar Svenska kyrkans hållning som tendentiös  Tänk vad fint det går att uttrycka sig! Därför reserverar de sig mot att ställa krav på ett slut av den israeliska ockupationen, mot att församlingarna ska rekommenderas och att utöva påtryckningar på regeringen. Jag tror jag står med där även om jag är för palestinierna. Om nu inte Israel vågar ge efter mer kanske vi kan vädja till Jordanien, Egypten eller något av de andra länderna runt omkring. De har gott om plats och deras insatser för sina landsmän har hittills varit rätt begränsade.

Däremot kunde jag inte se någon reservation när det gäller ersättningarna till oss själva. När guiden berättade för oss att Knesset har 120 ledamöter berättade jag att kyrkomötet har 251. Vi är dubbelt så många och kanske dubbelt så viktiga ... Hur som helst; På mitt första kyrkomöte 2010 var jag med och motionerade om  att kyrkomötets ledamöter skulle få tillgång till Svenska kyrkans Bekännelseskrifter. Det gick inte med motiveringen att de finns på nätet. Den som är intresserad kan slå upp där. Kairosdokumentet finns upplysningsvis också på nätet. Det går att läsa här.