söndag, september 16, 2012

Och så nästan skämdes jag ...

Det är med lite motstånd jag skriver några hastiga rader. Jag har ju inte skrivit på ett tag och dessutom har det varit så många goda kommentarer som jag skulle vilja lyfta fram. Men det låter sig inte göras nu. Det har varit några intensiva dagar. nu. En hel dag gick åt till sammanträdet med Hela Människan i Stockholm. Det är alltid intressant att vara med på dessa eftersom Hela Människan är en organisation som utvecklas hela tiden. Mest känt är kanske arbetet med De Glömda Barnen, men här finns mycket annat också, mest av glädje men också en del av sorg.

Igår hade vi också en stor familjedag eftersom barnbarn nummer 7, Linn Oliwia Elisabet döptes in i Kristus. Hon är fantastisk redan som baby, stilla, eftertänksam och med stora intresserade ögon.

Nu har jag varit och är på kontoret för att hinna ifatt något och för att förbereda morgondagens begravning så det det blir bara några korta reflektioner innan jag åker hem.

Ett stort bekymmer under åren jag undervisat om cellkyrkor har varit när man spelar ut gudstjänsten i kyrkbyggnaden mot den som hålls i hemmet. Ofta beskrivs de båda varianterna som att antingen är man kyrklig eller sekterisk. Om man nu alls talar om gudstjänsten i hemmet. Det var länge sedan det talades om husandakten och dess vikt. Jag tycker faktiskt att vi som anställda borde prioritera detta med att uppmuntra människor att komma samman i hemmiljö för att sjunga, tala med varandra och be. Det stora bekymret som jag ser det är att vi glömmer bort att förlägga gudstjänsten till hjärtat. Gudstjänsten hålla inte i första hand i en byggnad eller i ett hem, utan i ett hjärta. Jag tycker därför vittnesbördet om den nya födelsen i kommentaren till min förra blogg är fantastiskt uppmuntrande. Jag håller helt med detta med viljan, lydnaden och lidandet. Det är väl vad talar om när vi talar om korset?!

Vidare är det också så menar jag att det inte är någon god idé att försöka tvinga någon till gudstjänsterna. Av det enkla skälet att den nya födelsen betyder så mycket. Naturligtvis kan man bli född på nytt när man kommer till gudstjänsten men man kan lika gärna bli förhärdad. Idag var jag predikoledig men ändå i kyrkan. Det var konfirmation igår och ganska mycket folk i Högmässan idag, många ovana kyrkobesökare även om många av dem brukar komma också på midnattsmässan till jul och kanske en del andra tillfällen. Då såg jag och tänkte jag, tydligare än tidigare; Vad roligt att se er här! Tänk vilken nåd Gud visat er som låtit er komma! Och så nästan skämdes jag lite över den nåd jag själv fått del av i så överflödande mått som tillåter mig att fira Högmässan varenda söndag. O, vad jag önskar att fler kunde få del av den.

Hur kan fler få upptäcka vem Herren Jesus är, vad han och vad hans död på korset betyder för oss alla.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag var som barn ganska mycket i kyrkan, tack vare mina föräldrar. Men i tonåren gled jag bort ifrån kyrkan och Jesus. Det som väckte min nyfikenhet på nytt var några vänner på mitt jobb (jobbar inom industri). De talade ofta hjärtligt och modigt om sin tro, vad Biblen sa om Jesus och tja, livet i stort.
Jag lyssnade ibland. Höll med då och då. Ibland drog jag irriterat öronen åt mig.

Men! Idag försöker jag läsa Bibeln, jag försöker ta mig till kyrkan och det är härligt (oftast). Jag är rädd att jag ska tröttna men försöker lära mig lita på Herren.

Så, att höra människor tala så som mina vänner på jobbet gör tror jag har betytt mkt för mig. Jag försöker också vara lika modig att tala om min tro.

Små saker som med Guds vilja och kärlek kan göra stora skillnader.

/Sofie


Anonym sa...

Så länge Guds Ande väcker tro i människor som du så bra förmedlar, stärks präster i insikt om att Gud verkar. Tack! Av hjärtat tack!/Magnus olsson

Håkan Sunnliden sa...

Tack Sofie för din kommentar. Du är ett tecken på hur Guds Ande fortfarande verkar. Herren vill verkligen alla människor väl, men vi lever i en sekulariserad tid och det är inte lätt att följa Jesus. Men om du vill kommer det att gå bra.