Näste talare på dagen i Bjärka-Säby var biskop Martin Modéus. Han gjorde en bra genomgång av sin vision, tyckte jag först. Men vid närmare eftertanke blev jag mer fundersam över vad han faktiskt sa. Jag plockar fram mina anteckningar som inte är lika långa som i samband med de förra talarna.
Biskop Martin började med att definiera vad en vision är. En vision är en upptäckt av vad som ligger dolt i människorna. Han menade att något självklart är bortglömt och att det då uppstår ett behov, en längtan bland folk i allmänhet efter detta bortglömda. Han gav några sådana exempel. Den franska revolutionen drev "frihet, jämlikhet och broderskap". Det var någonting som alla förstod, det var något självklart när det väl började drivas och det svarade mot människors längtan. Det var rätt ord i rätt tid. Han nämnde också Martin Luther Kings "dröm". Det var en dröm han delade med alla dem som lyssnade på honom, men det var Luther King som satte ord på drömmen.
Biskopen jämförde detta bortglömda med de arketyper som psykoanalytikern Jung talade om, mönster som är nerlagda i människan. Inom teologin talar vi nog hellre om det bortglömda paradiset och det var just vad biskop Martin sa i nästa andetag. Han till och med förtydligade sig genom att fråga om visionen var grundad i skapelsen eller i syndafallet. I det förra fallet är det en riktig vision och i det senare är det någon som försöker göra sig viktig genom sin vision. Han liknade dessa visioner vid Babels torn där människorna försökte göra sig ett namn. Så långt tyckte jag allt lät mycket bra.
Sedan gled han över till filosofen och sociologen Jürgen Habermas (1929- )och dennes sätt att skilja mellan livsvärden och systemvärden. Vi kan fråga efter vad som är gott eller dåligt. Då talar vi om livsvärden. Men vi kan också driva vad vi menar vara rätt eller fel och då handlar det om systemvärden. Sedan började han, och här kanske jag gör honom orättvisa, men han började spela ut de två mot varandra. Han sa till exempel att Jesus uteslutande talade om livsvärden, medan de skriftlärde som prövade Jesus var grundade i och drev systemvärden. Biskopen förklarade för oss att det var därför Jesus fick folket med sig och etablissemanget emot sig. Jag påmindes om Paulus tal om anden och bokstaven. Han säger där att anden gör levande men bokstaven dödar. Det har gjort att många bibeltolkare drar för snabba slutsatser när de spelar ut de båda mot varandra och menar att vi ska hålla oss till det andliga och bortse från det bokstavliga. Det är som att spela ut organism och organisation mot varandra. Saken är väl snarast den att det andliga måste synliggöras i det bokstavliga och organismen bli synlig i organisationen. Det där kan biskopen också ha menat, men det var ganska otydligt. Han använde sig också av uttrycket "nåd går före rätt" och jag blev frågande.
I nästa steg talade han om den goda kyrkan och definierade denna som den kyrka som människor uppskattar. Jag fick intrycket av att han tänkte sig att kyrkan finns nerlagd i varje människa, att den hör till skapelsen och att vi behöver leva och verka på ett sådant sätt att människor känner igen paradiset. Jag insåg genast att det är just så våra biskopar och präster nu driver frågan om dopet. Det reduceras till ett välkomnande. Vi är alla Guds barn, säger man, men välkomnas i dopet. Jamen, här har vi väl ändå glidit iväg alltför mycket?
Jag funderade vidare på hemvägen. Har jag så fel eller vad är det som inte stämmer? Kanske är det vad vi kallar synden som är den felande länken? Jag tror det. Arketypen paradiset som eventuellt finns inom varje människa är väl färgad av synden? Kanske till och med genomsyrad av eller helt förstörd av synden. Varför sa han ingenting om synden? Och ingenting om försoningsdöden? Varför talar svenska biskopar aldrig om omvändelsen? Är det verkligen så att de hoppar över Jesu person och verk för att i stället landa på allmänningen, om de än kallar det för skapelseteologi?
Är inte risken den att alla mänskliga visioner vill bygga Babels torn? I sådana fall är biskop Martin ute och cyklar.
4 kommentarer:
Du har alldeles rätt i din bedömning. Modeus talade om sin vision av kyrkan utan att tala om Jesus (utom som exempel) eller Anden. Han höll sig uteslutande på 1:a trosartikelns område. Om man grundar sin vision på fel sätt, blir det dessvärre en falsk vision. Jag förstod varför han hade valts och vigts till biskop i dagens Svenska kyrka.
På tal om biskoparnas tystnad när det gäller omvändelse.
Redan på 1980-talet uppmanade Bengt Wadensjö oss präster i Karlstads stift att inte predika omvändelse. Det behövs inte! Vi ska predika fram den tro som redan finns hos varje människa.
Tragiskt att de som ändå kommer inom hörhåll inte får höra om Jesus och och inte veta vägen
Tänkvärt och rannsakande. Jag har funderat kring det här med lag och evangelium alltsedan ett konfirmandläger jag var med på och där jag i svarta kläder och ett mörkt rum skulle hetsa konfirmanderna till optimala prestationer, medan en annan ledare skulle gestalta Jesus och hans frid i ett ljust rum med vila och god nektarjos. Visst är det sant att Jesus vill ge oss ro. Men om vi i kyrkan lär oss att det bara är djävulen som kan få oss att må dåligt riskerar vi att avspisa även den medicin som gör oss andligt friska (men som i början kan smaka värre än ricinolja). Vi ska inte glömma att även Jesus ställer svåra krav och att även Gud Fader vill "tala om att vi bör vara si och så". Det blir då lätt en må-bra-kristendom av alltihop.
Jag har faktiskt hört en ansedd präst inom EFS beskriva ulvarna i fårakläder så som om även oomvända människor skulle kunna avslöja dem genom att de fick dem att må dåligt (vilket alltså en sann lärare inte skulle få dem att känna... undrar vad folk tyckte om Johannes Döparen eller Petrus på pingstdagen). Farligt kriterium (även om allt som ger dåligt samvete naturligtvis inte är av Gud). Den som söker sanningen kan till slut också få tröst, men den som bara söker tröst och bekräftelse kan lätt hamna på fel väg, som C S Lewis m.fl. betonat.
Komplettering: dramatiseringen med det kalla resp. varma rummet var dock inte så dum gestaltning av dikotomin lag-evangelium. Jag föreställde mej heller aldrig att jag spelade djävulen utan snarare en "svartrock/lagpredikant" som fick ungdomarna att längta till nästa rum (lagens andra bruk, typ). Idealet är ju dock att det är samme förkunnare som bär fram båda aspekterna av Guds ord (jfr Johannes döparen).
Samtidigt var väl en del av "hetsuppmaningarna" helt utanför den goda lagens område, t.ex. "Bli rik". Men "Arbeta hårt" eller "Få bra betyg" är ju å andra sidan inte fel, lika lite som "Var snäll" - men o så jobbigt det kan bli, även när det handlar om Guds goda krav på kärlek och omtanke! Samtalet med konfirmanderna efteråt var mycket värdefullt: aspekten att allt i "hetsrummet" inte nödvändigtvis var onyttigt och fel i sej nämndes faktiskt av ungdomarna själva. Men visst vill Herren ytterst ge oss frid och glädje, evig t.o.m.!
Skicka en kommentar