Han skall förvandla vår bräckliga kropp

Nu har vi ganska nyligen firat påsk, det vill säga Jesu uppståndelsen från de döda. Jesus kallas i Skriften för den förstfödde från de döda och min förra blogg med kommentar ger mig anledning att reflektera. Tyvärr har jag inte tid just nu med några längre utläggningar, men fritt ur hjärtat bör fungera på en blogg.

När Stiftsstyrelsen i Växjö lämnade remiss på nyöversättning av trosbekännelsen diskuterades översättningen "de dödas uppståndelse". Varken Dag eller jag kunde vara med detta sammanträde eftersom de flyttade sammanträdesdatum, men jag har tillgång till utkastet. Där förordar Stiftsstyrelsen att vi behåller "de dödas uppståndelse". Ett annat förslag var "kroppens uppståndelse". I den norska översättningen har man valt det mer ordagranna "köttets uppståndelse". Men det är troligt att som någon, jag minns inte vem, skrev att "kött" i GT och NT är ett uttryck inte för människan som människa, inte för kött, blod och ben, som många tänker sig. Den som skrev menade att det därför var lika bra att behålla uttrycket "de dödas uppståndelse", eftersom syftet med kristen tro är att beton ATT människan uppstår, inte hur.

När jag först läste Ulrikas kommentar tänkte jag göra det lätt för mig genom att säga att jag håller mig till Kyrkans tro. Det är liksom min grundmodell. Jag ansluter mig till och bekänner  Kyrkans tro på de dödas uppståndelse. Sedan kom det till mig så klart att jag faktiskt själv kan vittna om detta: Jag har ju redan evigt liv! Det är min uppriktiga erfarenhet! Jesu säger i Joh 5:25 att jag redan har övergått från döden till livet och i 17:3 förklarar han att evigt liv är att ha lärt känna Gud och den han har sänt. Och visst är det så att min gemenskap med Gud är det eviga livet. Jag kan ärligt säga att jag lever himlen på jorden. Det är i honom jag lever, rör mig och är till. Han är alltid hos mig. Om jag upplever det så? Ja, faktiskt.

Men vad tror jag då om livet efter detta? Kanske är det bäst att uttala sig negativt på så sätt att jag tror inte att Guds kärlek tar slut. Jag tror inte att han kommer att överge mig, allra minst i döden. Nej, min gemenskap med honom kommer att övergå i ett mer fullkomligt tillstånd, ett tillstånd som jag inte kan föreställa mig. Men jag vet att de första kristna trodde att Jesus skulle komma tillbaka, att de själva skulle bli förvandlade i ett nu, alternativt uppstå från de döda och så leva med "nya himlar och en ny jord". Vad jag förstår uppfattade det som en jord befriad från Synden, det vill säga tillbaka till Paradiset. Och varför inte? Jag vet inte, men tanken att det blir så kittlar mina sinnen. Det kan väl i vartfall inte bli sämre?

Det där snacket om att jag förvandlas till omedveten energi, kanske återföds utan att veta det och andra varianter tror jag inte på. Det stämmer inte alls med vad min Herre talat om.

Det är en svindlande tanke att tro att Gud är så mäktig att han kan fullborda det han börjat i mig, men Kyrkans tro och mitt eget inre vittnesbörd säger mig att han kommer att lyckas. "Han skall förvandla vår bräckliga kropp, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet". Den som vill fördjupa sig kan läsa Filipperbrevet i sin helhet.

Här finns ingenting av hopp

Merete Mazzarella är känd författare och professor em i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Jag läste en recension av henne i SvD den 17 april. Hon recenserade boken A very brief history of eternity. Den är skriven av den kubanskamerikanske historikern Carlos Eire och handlar som titeln anger om evigheten. Det var ämnet som intresserade mig.

Eire har i sin bok gjort en exposé över tankarna om evigheten. Han konstaterar att det finns tre olika grundmönster för tankarna kring evigheten. För det första kan evigheten förstås som tid utan början eller slut. Jag undrar om inte det är det vanligaste och kanske ändå sämsta sättet att förstå evigheten. Den andra förståelsen är att evigheten är ett tillstånd helt åtskild från allt vad tid heter, medan ett tredje sätt att förstå evigheten är att den både föregår och överskrider tiden. Den inkluderar tiden om jag förstod det rätt.

Eire försöker ringa in de olika aspekterna och gör det genom att beskriva hur tankarna vuxit fram. Boken är skriven i kronologisk ordning och börjar med Gilgamesh-eposet och om de gamla egyptierna. Längtan efter evigt liv verkar alltid ha funnits. Men det var tydligen först med Israels Gud som evigheten började bli konkret. Israels Gud är före tiden, se Ps 90. Antikens filosofer bidrog ytterligare, inte minst Platon, med att stärka den tu-delade världsbilden och föresställningarna om livet efter detta växte sig allt starkare.

Mazzarella förklarar att kristendomen växte fram genom ett möte mellan Jerusalem och Rom. Hon nämner om kyrkofadern Augustinus och dennes tankar, om klostrens tillkomst och Kyrkans utveckling. Under Medeltiden spelade som bekant tankarna om döden och livet efter döden stor roll. Typiskt för Kyrkan var att inkarnationen betydde att "himlen kommit till jorden". Hon uppehåller sig ganska länge vid himmel och helvete, syndernas förklåtelse och avlatsbrev, vid skärselden och Martin Luther. Allt det där som sägs påverka mitt liv efter döden.

Jag förmodar att hon gör rättvisa åt boken när hon fortsätter genom 16- och 1700-talen fram till vår tid. Hon berättar att år 2008 trodde 74 % av amerikanarna på himlen och 59 % på helvetet. Efter 11/9 lär siffran ha stigit ytterligare. Hon slutar recensionen med att citera den ryske författaren Nabokov som konstaterat att människan lever ett ögonblick "mellan två evigheter av mörker." Hon tar också med hans icke-acceptans i det att han säger: "Jag gör uppror mot dessa sakernas tillstånd. Jag skulle vilja föra mitt uppror ut på gatan och häckla själva naturen."

Hennes sätt att hantera ämnet gör mig likgiltig. Här finns ingenting av hopp. Bara ett återgivande av de tankar människor har tänkt kring evigheten. Jag frågar mig vad som var syftet med boken? Syftet med recensionen? Den tillförde liksom ingenting. Vill de förklara bort evigheten? När jag går ut på gatan och vandrar genom staden mot Värnamo kyrka inser jag att Eire och Mazzarella egentligen inte har sagt någonting om evigheten. De har bara redogjort för människotankar utan att röra vid själva saken. De har ingenting att tillföra och så börjar jag tacka Gud för det levande hopp han har gett oss genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.

Finns det en civilisationernas kamp?

Det har varit en intensiv vecka och nästa vecka ser också ut att bli intensiv. Det är då det är bra med lediga dagar. Då kan man få jobba med sådant som inspirerar i den takt man själv önskar. Det ska bli gott när jag blir pensionär.

Veckan varit hemsk. Jag tänker på de redovisningar Anders Behring Breivik tillhandahållit. Men det har också diskuterats i vilken utsträckning TV borde sänt också dessa. Jag tror jag skulle önskat så, även om jag själv inte tittat på dem. Det är viktigt att vi lär oss att förstå vad som sker bakom det som synes ske. Det är naturligtvis journalisternas sak att göra det jobbet, men som vanligt har de svårt att räcka till när det kommer till religion och ideologi. Men så intervjuades plötsligt i Aktuellt en man jag aldrig sett i TV förut. Tyvärr minns jag inte hans namn och inte heller vilken dag det var, men han var "expert" på högerextremism och han gjorde riktigt bra ifrån sig. Kan någon hitta honom åt mig? Han förklarade att det som skedde kanske trots allt, ur ideologisk synvinkel, inte är alltför märkligt. Han påminde om Hitler. Var Hitler psykiskt sjuk? Och hur gick inte han fram? Han påminde om Mussolini. Hur såg dennes ideologi ut? Men vi vlle glömma dem. Sådana personer ska aldrig mer få synas.

Breivik verkar ha en ideologi som han är beredd att ge sitt liv för. Den kan betraktas som sjuk, för att inte tala om metoderna. Men den verkar existera och det alltför påtagligt, för att inte tala om metoderna. Ovaanligt är också att han ensam tog på sig detta uppdrag. Men detta att kämpa om det behövs till döds är inte helt ovanligt. Jag snuddar vid tanken på alla "martyrer" som finns. Hur samvetsömma är självmordsbombarna? Detta med martyrer, människor som kan ge sitt liv, är ju inte helt främmande för Kyrkan heller även om saken inte går att jämföra. Människor behöver något att leva upp till. Jag lämnar mina tankar där och påminns om statsvetaren Samuel P. Huntington (1927-2008).

Huntington lanserade en teori om civilisationernas kamp. Han förnekade att den västerländska demokratin är historiens slutord. Han menade att västerlänningar inbillar sig att det bara finns en ideologi och ett ekonomiskt system, men påminde om andra civilisationer än den västerländska. Han tyckte sig urskilja sex sådana

1. den västerländska
2. den kinesiska
3. den japanska
4. den hinduiska
5. den östortodoxa
6. den muslimska

Huntington menar att västvärlden snabbat förlorar mark ekonomiskt och miltärt, - relativt sett. De krig vi kommer att se framöver handlar inte om territorier utan om kulturer eller hela civilisationer.

Hutingtons teser blev inte särskilt välkomnade i västerlandet, men jag kan inte låta bli att påminnas om dem. Finns det en civilisationernas kamp? Kan Breivik varit besatt av ett sådant krig? Hur många står på kö efter honom? Jag vågar knappt tänka tanken. Nu får jag nog ta och förbereda predikan till i morgon i stället. Den om den gode Herden.

En dag fylld av skam

Det är inte så illa som det låter. Saken är den av vi har haft en fortbildningsdag i stiftet under temat Från skam till livsmod. Jag har sett fram emot denna dag eftersom begreppet har fått innehåll och liv för mig sedan jag läste några böcker på temat. Nu kan den som är intresserad skriva "skam" i rutan för Leta i den här bloggen och klicka på sök, så får du upp tidigare bloggar på temat. Fin anordning det där.

Dagen var mycket bra. Föreläsare var Berit Okkenhaug som är präst i den Norske kirke och anställd vid Institutt for Sjelesorg, Modum Bad i Norge. Hon gav oss en pedagogisk och informativ överblick av begreppet. Men hon gav också en hel del exempel, exempel som berörde och som väckte nya frågor. Jag tror att just praktiska exempel väcker nya frågor därför att skammen som finns hos var och en av oss ser så olika ut. Det faktum att skammen tar form under tidiga barnaår och ofta kommer att prägla vår personlighetsutveckling gör att vi tolkar händelser och exempel på olika sätt. Det som kan vara till hjälp för någon att höra, kan stjälpa någon och annan och vara helt obegripligt för en tredje. När vi sedan samtalar om skammen och om hur den ska åtgärdas beter den sig som en våt tvål. Den halkar än hit och än dit och är inte alls lätt att hantera. Efter lunch samtalade vi i grupper och det var till dels ett fint samtal och till dels ett rätt svårt. 

Vi talade om hur vår kultur och vår kyrka tvingar oss till ett visst beteende. Så är det säkert, men då blev det plötsligt kulturens eller kyrkans fel att jag är sådan som jag är. Under en stund kom det som kallas att skambelägga i blickpunkten, men då ledde samtalet till att vi borde bete oss si eller vi borde bete oss så. När sedan lovsången och fridshälsningen i mässan ifrågasattes därför att den kan kränka någon tyckte jag att vi kört rejält i diket. Samtalet blev helt enkelt moralistiskt. Jag tyckte mig inse att till syvende och sist måste individen själv ta ansvar för sin skam. Det är min skam och mitt ansvar att definiera och bearbeta min skam. 

Efter gruppsamtalet återsamlades alla 60 -70 deltagarna eller hur många vi var till en frågestund. Jag är glad att skammens positiva sidor togs upp även om vi inte fick möjlighet att fördjupa oss i den. Okkenhaug strök under att skammens positiva sida är att vår empatiska förmåga utvecklas. Om jag känt och bearbetat svår skam kommer den vinsten att hjälpa mig att förstå andra på ett bättre sätt. Så är det säkert.

När vi åkte hem slog det mig att vi också kunde ha sagt något om skamlösheten. Är det inte så att vår tids liberalism och postmodernism uppmuntrar gränslöshet? Den individuella så kallade friheten vill inte se några gränser och så uppstår skamlösheten. Men gränser bestäms och sätts väl efter mitt värderingssystem? Eller vår tids värderingar? Eller min religion? Och då börjar det bli riktigt svårt.

Hur som helst är ämnet alltför viktigt för att slarva sig igenom. Det känns som att vi bara har börjat samtalet. Och det bästa av allt; vi har en motkraft i evangeliet! Okkenhaug lyfte fram vikten av en god skapelseteologi, det vill säga vi behöver bejaka det mänskliga. Vi behöver bejaka det manliga och det kvinnliga skulle jag vilja lägga till. Vi behöver finna vår identitet i Kristus och vår tillhörighet genom dopet som gjort att vi kan leva i nåden, kärleken och barmhärtigheten. Vår Herre Jesus Kristus har mycket att tillföra diskussionen!

Väl inne i ringen så är det ingen som fuskar

Den här kvällen har fått mig att fundera på gränser. Jag vet att det finns så kallade gråzoner och att vi måste leva med det, men också denna har sina gränser. Den börjar och slutar någonstans. Detta i samspel med en stigande förvåning vad beträffar svensk lagstiftning har fått mig att fundera. 

Det började med att Sporten visade reportage och bilder från den Mixed Martial Arts, MMA-gala som gick av stapeln i Globen i går kväll. Jag ska börja med att erkänna att jag sett några galor i TV4 Sport under senare år. De har varit spännande, otäcka och obegripliga, men det var först i och med inslaget på Sporten ikväll som jag riktigt reagerade. Och min fråga är; Finns det inte gränser? Hur kommer svenska politiker att agera nu? Här har politikerna i åratal kämpat för att förbjuda proffsboxning eftersom det är farligt med slag mot huvudet och så plötsligt får vi se MMA-galor i Globen!!! Med 15 000 skrikande åskådare, de flesta hormonstinna grabbar i 20-års åldern!! För er som inte känner till MMA handlar det om två fighters i en bur med uppdrag att skada sin motståndare. Slag mot huvudet är ett understatement. Jag är egentligen för frihet och konkurrens och vet att de som slåss gör det frivilligt. Jag vet också att fler unga män och har räddats till livet genom boxning, K1 och MMA, men finns det inte gränser? Inslaget lät mig förstå att "sporten" sprider sig som en löpeld över världen, att "sporten" håller på att ta över boxningen som anses alltför mesig och att vi kommer att få MMA som en gren i Olympiaden. Hur kan det vara lagligt att med uppsåt misshandla andra? Kan den dagen komma när unga män ska kämpa mot vilda djur? Hur ska svenska politiker hantera detta? Den som lever får se.

Som många av er känner till tycker jag om att se på fotboll. Men det har sedan några år tillbaka funnits en tendens att "filma". När en anfallare kommer innanför motståndarens målområde och inser att han inte kommer att kunna få bollen i mål slänger han sig som om motståndaren varit ojuste emot honom i hopp om att få straff. Det har blivit ett problem inom fotbollen och en stor utmaning för domarna. Och, och detta är det nya, nu verkar eländet ha spridit sig inom ishockeyn också. I kväll har jag sett hur Skellefteå AIK i en förlängning besegrat Brynäs i ishockeyns SM-final. Och i Brynäs finns det en spelare som heter Jonathan Granström. Han är 173 cm lång, det vill säga i sammanhanget liten, men åker omkring och kaxar upp sig. Han retar sina motståndare på olika sätt och när han får mothugg slänger han sig på isen och "filmar" i hopp om att få motståndaren utvisad. Kommentatorn Niclas Vikegård var vansinnig på detta beteende och tyckte att någon i Skellefteå en gång för alla kunde nita killen. 

Gränser har väl alltid funnits. Kanske också frestelsen att tänja på gränserna, men i vår tid verkar det som att just detta blivit en del av kulturen. Att på ett ojuste sätt försöka tillskansa sig fördelar verkar förekomma bland fotbolls- och ishockeyspelare, men också bland chefer och direktörer. Vi är sannolikt många som reagerar med avsky på alla fuskare, inte minst på dem som gör karriär genom att "slicka uppåt och slå neråt". Vi tycker riktigt illa om dem särskilt när de gör karriär inom Svenska kyrkan.

Jag känner mig illa till mods när jag ser och tänker på utvecklingen inom MMA. Men en sak ska sägas till deras heder och det är att väl inne i ringen så är det ingen som fuskar.  

Ekumeniken får ett eget kapitel i Kyrkoordningen

Tåget var försenat så det är först nu jag kommit hem från Stiftstyrelsens sammanträde. Det var ett ganska intressant sammanträde. Det är framför allt två punkter jag tänker på. Den första bävade jag för, men det hade jag inte behövt. Förslaget till remissvar var utmärkt. Kyrkostyrelsen vill lägga till ett kapitel i Kyrkordningen (KO) med rubriken Ekumenik och hade skickat ut ett förslag som vi skulle skriva remiss på. Vi konstaterade följande:

1. Det är positivt att ekumeniken får ett eget kapitel. Det betyder att Svenska kyrkan betonar ekumeniken. Ekumeniken hör till Svenska kyrkans identitet. Vi definierar inte bara oss själva utan den andre hjälper till med det, till exempel Mekane Yesus kyrkan.

2. Därför bör kapitlet inte få nummer 59 och placeras sist i KO, utan som vi föreslår komma som kapitel nummer 2 och därmed höra till vår egen positionsbestämning.

3. Förslaget menar att det är nog för kyrkans enhet att vara överens om Confessio Augustana (CA), art 7. Växjö stift menar att hela CA ska vara vägledande för ekumeniken. CA tillkom för att skriva ner vad vi är överens om.

4. Stiftstyrelsen menade vidare att Joh 17:21, Jesu översteprästerliga förbön, ska finnas med i texten och beskriva vår önskan "att bli ett".

5. Stiftstyrelsen menade vidare att ekumeniken ska beskrivas med orden gudstjänst, diakoni och mission. Helst vill vi att det också skrivs ut vilka ekumeniska dokument som gäller, det vill säga BEM-dokumentet, gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran och Borgå-dokumentet.

Vid lunchen var det någon som frågade vem i Kyrkans hus som hade gjort utredningen. Det är nämligen en en-mans utredning och vem denne är borde redovisas eftersom det säger en del. Men det kan väl någon ta reda på? Frågan kommer upp i höstens kyrkomöte och då måste Frimodig kyrka vara med och argumentera för vad jag redogjort för ovan. Ingenting är säkert när (S) och (C) ska bestämma hur vi ska bedriva ekumenik.

Den andra frågan hamnade bland övriga ärenden. Det var Dag Sandahl som var upprörd över att en studiedag kring konceptet Tilltro blivit inställd. Det visar sig att intresset är alltför klent på Öland eller att stiftsarbetarna gjort ett alldeles för dåligt jobb. Det var mycket intressant att se reaktionerna. Det verkar som att alla vill att detta koncept ska fungera väl. Men kanske är det så att Stiftstyrelsen nu och framöver kommer att förstå varför det kallas för koncept och inte för projekt. Det är inget projekt som Dag antydde, utan ett koncept. Det blir vad vi gör det till. Mer än så kan det aldrig fungera. Det är detta som är det nya. Det svåra. Här behövs naturligtvis undervisning och inspiration plus en mängd villiga lärjungahjärtan. Finns de? Vi får se.

Kyrkan fanns innan Bibeln

Jag fick ett Rundbrev mars 2012 från Dr Göran Larsson. Det brukar vara så där lite lagom snällt och informativt, ni vet som bara Göran Larsson kan vara. Men den här gången nästan drabbade det mig. Göran Larsson berätta i hänförda ordalag om en nyutkommen bok. Den heter The Jewish Annotated New Testament. Jag beställde den direkt på AdLibris och några dagar sedan hade jag tillgång till den. Boken är som titeln säger en judisk kommentar till NT. Det är den första i sitt slag. Den består av judiska kommentarer till var och en av de 27 böckerna i NT. Dessa är skrivna av ett flertal exegetiska judiska topp forskare och förutom kommentarerna till hela NT finns här faktarutor, kartor och ett 30-tal specialartiklar. Göran Larsson är väl förtrogen med den judisk-kristna dialogen och han skriver i sitt Rundbrev mars 2012 att nämnda "forskare tillhör världseliten. De undervisar vid de främsta universiteten i bibelvetenskap, rabbinsk litteratur, judisk historia och filosofi, modern judendomen och språkvetenskap och de representerar ett vitt spektrum av judendomen i dess rika mångfald." Det är klart att man blir nyfiken.

Göran Larsson fortsätter att göra mig nyfiken genom att skriva: "Det som gör denna bok så värdefull är att judar ofta besitter en djupare kunskap om Nye Testamentets värld och judendomen på Jesu tid än de kristna forskarna. Det handlar ju om deras egen historia, av vilken även Nya Testamentet är en del." Boken är utgiven på det ansedda förlaget Oxford University Press och utgivare är de judiska professorerna Amy-Jill Levine och Marc Zvi Brettler. 

Nu har jag hunnit bläddra i den och läst en del kommentarer till 1 Korintierbrevet, eftersom jag själv har studerat detta och fortfarande håller på. Jag ska nu i april avsluta kapitel 12, har förberett kapitel 13 och ser fram emot kapitel 14, särskilt avsnittet om att kvinna ska tiga i församlingen. Men det lär jag återkomma till.

Apropå Kyrkan och synen på Bibeln, se förra bloggen med tillhörande kommentarer. Jag blev igår ombedd via telefon att försöka förklara den katolska synen på Bibeln i förhållande till vår lutherska. Då fick jag tillfälle att påminna om att Kyrkan fanns innan Bibeln. Det är de kristna (det vill säga Kyrkan) som har skrivit Bibeln. Bibeln kom inte bara till inom Kyrkans gemenskap. Den måste också läsas, tolkas och tillämpas inom Kyrkans gemenskap. Detta bara som ett tillägg till den förra bloggen.

I morgon samlas Stiftsstyrelsen i Växjö. Då ska vi lämna remiss till kyrkokansliet om ett förslag till tillägg i Kyrkoordningen, en avdelning under rubriken Ekumenik. Jag bävar.

Johannelunds teologiska högskola

Kom nyss hem från onsdagsmässan. Som vanligt gott om folk på den och särskilt bra med sången eftersom vi sjöng härliga påskpsalmer, bland annat 740;-. ( Vet inte om jag har sjungit den förut).

När jag kommer hem har jag fått en broschyr från Johannelund teologiska högskola. De bjuder in till en prästfortbildning på temat Mission i Sverige - perspektiv på omvändelse. Det är knappt så jag tror det är sant. Men så tänker jag efter och påminner mig om att EFS faktiskt under ett antal år talat om att bilda nya församlingar. Och inte bara talat om det utan också gjort det. Och en del har genom Guds nåd blivit riktigt bra vad jag förstår, även om de inte är direkt högkyrkliga. Jag tror det handlar om ett 30-tal nya församlingar. Så det kanske inte är så konstigt att de nu ordnar en fortbildning på temat omvändelse. Omvändelse innebär att jag inte längre kan ha mig eller mitt i centrum utan får Herren Jesus i centrum och det är just vad som krävs för att det ska bli andlig växt.

Frimodig kyrka skrev en motion till senaste kyrkomötet om omvändelse, att kyrkostyrelsen skulle ges i uppdrag att tala om för oss från vad vi behöver omvända oss. Den gick inte igenom. Jag minns inte motiveringen.

Jag måste läsa hela inbjudan från Johannelund. Jo, det står att Sverige är ett missionsland. Det nya med ett sådant påstående är att en etablerad organisation tycks ta detta på allvar genom att anordna en utbildning på temat. Medverkande är Ingrid Lundström (Alfa), Niklas Piensoho (förest i Filadelfia, Stockholm), Staffan Stadell (präst i SvK) och Hans Stiglund (biskop). Dessutom medverkar Stefan Holmström (missionförest för EFS), Leif Nordenstam (direktor på min gamla skola Fjellstedtska) och Tomas Nygren (rektor på J-lund). Utbildningen äger rum 22-23 augusti.

Det är möjligt att Svenska kyrkans undermåliga utbildningar har haft det goda med sig att nya utbildningar växer fram som kan ta över. Det verkar nästan så. Förutom Johannelund finns också Församlingsfakulteten i Göteborg. Plötsligt har vi två goda prästutbildningar. De är som sagt inte direkt högkyrkliga, men kanske kan de som bestämmer se till att det högkyrkliga arvet tas tillvara? Det är knappast någon motsättning mellan hög- och lågkyrkliga, - om man inte vill betona det ena på det andras bekostnad. Är det för mycket att önska att det högkyrkliga arvet ska tas tillvara?

Nu slår jag av datorn för ikväll. Den för dagen tänkta bloggen får jag spara till i morgon. Då ska jag berätta om ett par intressanta böcker.

Helle Klein tror inte på Bibeln

Jag såg inte hela programmet, men det lilla jag såg räckte mer än nog. Programmet hette Magnus Bretnér - Direkt. Jag vet inte vad det är för en kille, men han är säkert snäll. I går handlade programmet om religion och det diskuterades okunnigt och vilt. Som en sammanfattning kan man säga att den kristna tron gjordes ner totalt. Det var i det sammanhanget som Helle Klein försvarade sig själv med att säga att hon inte tror på Bibeln. Alltså behöver hon inte försvara den. Det är hermeneutik på högsta nivå!

Trons försvarare fick i stället Sivert Öholm vara, men efter ett dag framstod han mer som en narr än en försvarare. Fast han gjorde verkligen så gott han kunde. Han sade sig tro på Bibeln och då sa programledaren att det i Gamla Testamentet står att homosexuella ska dödas. Tycker du verkligen så, Sivert? Han försökte krångla sig ur det hela genom att börja tala om Nya Testamentet. Då sa programledaren att där står det att kvinnan ska tiga i församlingen. Sivert svarar att det har han också sett, men det har kvinnor aldrig gjort. 

Där fanns en muslimsk kvinna också och Sivert försökte säga att muslimer tror ännu mer på Koranen och där står det ännu värre saker. Då blev kvinnan arg och menade att Sivert inte kan någonting om islam. Det fanns faktiskt olika åsikter inom islam. Bara för att några inte kan sköta sig får man inte dra alla över en kam, säger programledaren. Det är faktiskt rasism att säga som Sivert gör, fyllde Helle Klein i.

Jag undrar varför man sänder sådana debatter. Det kan bara vara för att ytterligare kränga av sig den kristna tro som byggt Sverige. För här fanns ju inga insikter, inga syften vad jag förstod, grova påhopp men utförda rumsrent, avmätt, kallt och med ett flin i ansiktet. Varför sänder man sådant?

Nu måste vi ju skilja mellan sak och person. Låt oss lägga programledaren, Helle Klein, Sivert Öholm och den muslimska kvinna åt sidan för en stund. Hur ska vi se på detta att homosexuella skulle dödas?

1. Skriften skrevs i sitt sammanhang. Det är sant att det står att homosexualitet ska dödas i Gamla Testamentet. Men dödsstraffet är inte specifikt för homosexuella utan det finns en hel del dödsstraff för annat också. För övrigt finns det länder som än idag använder sig av dödsstraff, särskilt muslimska länder.

2. Skriften behöver tolkas i sitt sammanhang. Jag kanske inte ska skriva för mycket om just homosexualitet, men i andlig mening är det inte särskilt dödsstraff för homosexualitet. Det är dödsstraff på alla synder enligt den kristna tron. Nu vill emellertid inte Gud verkställa dessa utan i stället rädda oss. Det är här vi finner den kristna trons kärna: en Gud som inte vill dödsstraff, utan som befriar oss från det. Mig veterligt är det just den kristna tron som förkunnar detta, inte någon annan religion som till exempel islam.

3. Skriften ska tillämpas så den gagnar människan. Dödsstraff för homosexualitet tillämpas inte inom den judiska tron, inte heller inom den kristna. Man har helt enkelt slutat med sådant. Men det tillämpas väl inom andra religioner. 

4. Jag tror på Bibeln. Det betyder inte att jag underlåter att tolka och tillämpa den. Det är möjligt att Helle Klein skulle ha kunnat krångla sig ur sitt påstående. Men hon var väldigt frank när hon menade att hon inte tror på Bibeln, utan på Jesus. Det låter bestickande, men vad menas? Inte var påståendet till någon hjälp. Men det kunde det kanske ha varit om det förklarats något. 

Påskdagen

Härligt. Äntligen Påsk. Vi började på natten med vigilian. Vi tände påskljuset, vi hade sju läsningar plus epistel och evangelium, vi förnyade våra doplöften och vi firade mässan. Kyrkan badade i ljus och glädje. På Påskdagen firade vi Högmässa med inte riktigt full kyrka, men nästan 400 personer. Inte så dåligt. Jag tror att det kan hända att de gudstjänstfirande församlingarna lokalt kan komma att växa i antal. Vad som krävs? Mycket bön, en förkunnelse om korset och en praktisk vägledning om hur vi vandrar i den Helige Ande! (Det där med cellstrukturen hoppar jag över den här gången för den börjar bli självklar.)

Påsken innebär att det nya livet kan börja. Vår Gud gör allting nytt. Fröet är sått och vi väntar nu på pingsten. Jag tycker det den här gången kan få gälla också denna blogg. Som den frekvente läsaren kan se har jag lagt till några gadgets. Du kan nu skriva in ett sökord, till exempel kyrkoordning, cell eller vigselförordnande, så får du alla de bloggar som handlar om just det du sökt. Inte så dumt. Vi får se om den kan komma till användning. Vidare en gadget som sorterar de fem mest lästa bloggarna. Det finns ett statistik program kopplat till bloggen som här sorterar de mest lästa. Sedan har Jacob och jag lyckats få in videoinspelningar från Värnamo kyrka via You Tube. Jag är inte helt säker på hur den kommer att fungera. Ibland får jag trycka högst upp på uppdateringsknappen. Inte heller är jag alldeles säker på att den senaste videon kommer att läggas till allteftersom. Vi får se. Just nu ligger de rätt i alla fall.

Jag det har varit en god dag nere i Nyvång hos Jacob och hans familj. Väl hemkomna har Kari och jag nervöst tittat på hur Hammarby vunnit sin första match i Superettan. Vi lyckades besegra Hamlstad med 1-0. Den som vill veta mer hittar Bajens hemsida bland länkarna till höger.

Glad Påsk!

Långfredagen

Jesu död på korset var inte symbolisk. Hans död stannade inte vid ett skådespel. Den var ingen formalitet. Hans död var offerlammets död utan att de närvarande förstod vad som skedde.
 

Se, Guds Lamm som borttager världens synder

1) Han var som lammet som leds till slakt, Jes 53

a) Det judiska folket var inte främmande för offerlammets betydelse. När det lämnade Egypten hade varje familjefar fått en Herrens befallning att slakta ett lamm. Och blodet skulle strykas på dörrposterna. Genom att lyda denna Herrens befallning försonades folket med den Gud som låtit dem bo i Egypten så många år. Lammet gav dem ny styrka och Lammets blod blev både deras skydd och ett tecken. Det var deras sista måltid i Egypten men det var också deras första måltid på vägen mot den stora befrielsen. Alla skulle få del av Lammet och inget fick förspillas. Så gjorde folket då och så har de gjort sedan dess därför att det skulle vara en oföränderlig ordning och den skulle firas av alla kommande generationer. Alla visste vad det handlade om. Men det var svårare att förstå varför profeten Jesaja talade om den lidande Tjänaren som en plågad man, en som man vänder sig bort ifrån. En som var utan värde, en som blev slagen och förnedrad. De kunde förstå att de inte lyckats hålla sina löften. De kunde förstå att de var på fel väg och att de bar på skuld, men de kunde inte förstå vilka konsekvenser det skulle få.

b) Egentligen skiljer vi oss inte särskilt mycket från det judiska folket. Vår svenska historia ser annorlunda ut. Vi har andra seder och bruk, men vår fallna natur är densamma.

Igår publicerades en artikel i SvD (5/4 2012) under strecket med rubriken Den skyldige är alltid någon annan. Den handlar om ett av våra grundläggande behov, vårt behov av syndabockar. Det tycks vara en mänsklig instinkt, att reflexmässigt lägga skulden för felsteg, misslyckanden och olyckor på någon annan. ”Det var inte mitt fel”, ”det var han som började”, ”jag lydde bara order”. Vi har en inbyggd oförmåga att acceptera konsekvenserna av våra handlingar, särskilt de dåliga. Men om du tänker så ska du veta att alla andra också tänker så. Därför går ekvationen inte ihop och istället utser vi människor syndabockar, oftast de svagaste individerna, minoriteter eller marginaliserade grupper. Det blir plötsligt ett ”alla-mot-en”-beteende. Det här är vad som händer Jesus, Guds Son. Han var som lammet som leds till slakt. Evangeliet i detta elände är att hädanefter behövs inga fler offer.

c) Jesus Kristus är Guds Son. Det är ingen mindre än han som först blir vårt mobbningsoffer och sedan vårt offer. Men det är vår synd han bär. Han är oskyldig, men vi verkar inte bry oss. Vi behöver en syndabock. Gud låter det ske och i sin kärlek till oss tar han vår skuld, tecknar oss med Lammets blod och kallar oss att bli och vara Jesu lärjungar. Vem kunde ana något sådant? Ingen till en början, förutom några utvalda som till exempel Abraham som fick tillbaka sin son Isak från de döda. Från den stunden visste Abraham att Gud inte vill vare sig mobba eller döda någon enda människa. Och kanske förstod också Johannes döparen mer än vi först tänker oss när han förkunnade:

2) Se Guds Lamm som tar bort världens synd

a) Johannes döparen kände Skriften och han fick veta att tiden nu är inne. Han pekade ut Jesus där vid flodstranden och sa: ”Se Guds lamm som tar bort världens synd. … Det var om honom jag sade: Efter mig kommer en man som är före mig, ty han var före mig. Och jag kände honom inte. Men … jag såg Anden komma ner som en duva från himlen och bli kvar över honom. … Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa i vatten sade till mig: Den som du ser Anden komma ner och bli kvar över, han är den som döper i den Helige Ande. Och jag har sett det och jag har vittnat att han är Guds Son.”

b) Detta var också den insikt som födde och formade den kristna Kyrkan. Hela kyrkan vittnar ett och detsamma. Hon pekar på Jesus och säger: Se, Guds Lamm som borttager världens synder.

Nu finns det i våra dagar röster som försöker göra gällande att vi människor inte är så dåliga att vi behöver försonas med Gud. Det började med kyrkoherdefrun som i Kay Pollacks film Såsom i himmelen i sin förtvivlan skrek: Det finns ingen synd! Den finns bara i ditt huvud! Men hon är inte ensam. Hennes tomma rop ekar fortfarande och det finns människor som inte gärna vill förstå än mindre erkänna sin delaktighet i korsfästelsen. När den präst som förnekade sin delaktighet i korsfästelsen skulle förklara sig, sa hon i Kyrkan Tidning, KT 48/2011: ”Det är många människor från hela landet som har ringt och stöttat mig. Det gläds jag åt. Vanliga människor som uttryckt att jag gett dem tillbaka tron på deras kyrka.” Så kan det låta i vår tid.

c) Idag firar vi inte mässan, men varje gång vi gör det sjunger vi ”Se, Guds Lamm som borttager världens synder”. Den sången uttrycker inte endast vem Jesus är. Inte heller begränsas den till nattvardens liturgi. Djupast sett uttrycker den hela den kristna trons kärna. Vår tro utgår från och handlar om lammet som offras för världens synd. Så blir nattvardens måltid för oss slutet på fångenskapen och ett föregripande av den himmelska måltiden

 

3) Saliga är de som är bjudna till Lammets måltid

a) Aposteln Johannes fick en syn. Han såg in i himmelen och där såg han en stor skara som ingen kunde räkna av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet”. … En av de äldste frågade: Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de? Han sade till mig: Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla deras tårar från deras ögon.”

b) Gud kräver inga människooffer. Det är människorna som kräver det och Långfredagen gör oss pinsamt medvetna om det. Men samtidigt får vi inte, denna förfärliga dag, glömma att Långfredagen, ur ett gudomligt perspektiv, är en triumfens dag. Herren Jesus kom för att ta bort skulden ifrån oss, för att ge sitt blod, det vill säga sitt liv, till oss. Det var på Golgata kors han fullbordade denna sin tjänst. Därför har Gud upphöjt honom och gett honom det namn som är över alla namn.

c) I Värnamo kyrka finns nu bilden av det slaktade lammet på två ställen. Dels på dörren till Sakramentsskåpet framme i koret (där nattvardselementen förvaras) och dels i den Series Pastorum, tavlan som sedan några dagar hänger i vapenhuset. När du ser bilden ska du tacka Gud för att Han burit fram sig själv till försoning för dina synder. Om Han har gjort är det nog. Men du ska också lägga märke till segerfanan som visar hans triumf. Döden på korset var inte symbolisk. Det var Guds sätt att friköpa oss. Det var det medel genom vilket han vann mänskligheten för sig. Och tack vare Jesu död på korset kan vi lämna synd, djävul och död bakom oss. Och i stället se fram mot det som ska komma.

Vi behöver återerövra det självklara

Det var inte så länge sedan jag fyllde år. Då var det en god vän som uppvaktade mig med ett litet häfte författat av Robin Johansson. Boken heter En kristen kyrka - att synliggöra Kristus i världen och består av 73 sidor. Författarens namn säger inte så mycket om man inte bor i Lidköping och är aktiv i någon frikyrka förstås. Den som är det, vet nog att Robin är pastor i församlingen Liv i överflöd. Kan något gott komma från Lidköping? Peter Halldorf ställer på pärmens baksida ställer frågan: Är det möjligt att som frikyrklig kristen i Sverige hävda kyrkans katolicitet? Författaren är övertygad om att så är fallet. Det är tydligt att det händer intressanta saker inom frikyrkligheten, kanske särskilt inom trosrörelsen.

Robin Johansson talar om fem nödvändiga byggstenar som vi behöver använda oss av. De handlar om

Rötter: Kyrkans livgivande ursprung
Förkroppsligande: Att synliggöra Kristus i världen
Gemensam gudstjänst: Att samlas kring Herrens bord
Personligt liv med Gud: Om de andliga övningarna
Enhet: Lokala församlingar i kärleksfull gemenskap

Det som talade särskilt till mig när jag idag läste färdigt var hans sätt att hålla samman vad jag kallar det högkyrkliga och det pietistiska draget. Han använder sig naturligtvis av bilden Kristi kropp och lemmarna. Han skriver att för att Gud ska bli synlig har Han gett oss två sidor: Det gemensamma och det personliga livet.

Det kan låta som självklarheter för många av oss, men faktum är att det är vanligt att betona det ena på bekostnad av det andra. Den kristna tron och efterföljelsen är personlig, men vi kan inte leva den ensamma utan bara i gemenskap med andra. Vi är genom dopet inlemmade i kroppen.

Det känns hoppingivande att läsa det som borde vara självklarheter för  oss. Kanske beror det på att det självklara inte längre är självklart. I sådana fall behöver vi återerövra det självklara.

Nu ser jag än mer fram emot studiedagen om ämbetet som ska hållas på Bjärka-Säby den 21 maj.

Vi behöver få tillbaka kristen teologi

Som ni ser har jag ägnat lite tid åt att få ordning på bloggen. Det tycktes mig som att den ändrade sig själv, men jag inser att det kan ha funnits andra orsaker. De gamla länkarna försvann, men jag har lyckats infoga några nya, kanske några av dem överraskar er. Sedan lyckades jag för några veckor sedan lägga ut en predikan från Värnamo kyrka som väckte viss uppmärksamhet eftersom den handlade om Jungfrun Maria. Förra söndagen var det fortsättning på denna predikan så nu har jag lyckats presentera en hel liten mariologi. Det har nog aldrig hänt förut, men bättre sent än aldrig.

Vill också passa på att kommentera kommentatorn till förra bloggen. Är det en god tanke att göra ett upprop inför kyrkomötets beslut att "säkerställa att alla präster har ett vigselförordnande"? Kanske det. Jag tänker emellertid som så att denna lilla sak är framför allt principiell. Det är därför den blir så stor för vissa av oss och det är därför många är så oförstående. Men vilket är då det större sammanhanget? Ja, för det första ska kyrkan vara skild ifrån staten och sluta springa statens ärenden. För det andra ska inte Svenska kyrkan med sitt kyrkomöte och sina domkapitel domineras av politik. Problemet är nu hur vi ska komma ur denna rävsax. Jag fick kritik därför att jag agerat självsvåldigt och inte demokratiskt. Allt ska tydligen gå på så kallade demokratiska vägar och beslut ska tas genom politisk majoritet. Detta är huvudskälet till att vi aldrig kommer någonstans och till att  det är svårt att se någon framtid för Svenska kyrkan. Men hur kommer vi vidare? Är det möjligt att genom till exempel Facebook skapa opinion´? 

Opinionen bör nog i sådana fall skapas för teologins återkomst. Domkapitlen, stiftsstyrelser och kyrkomötet arbetar inte med teologi! De kan inte sin teologi och därför kan de inte heller vare sig förstå eller ta till sig teologiska argument. Och i den utsträckning de gör det kan de inte få politisk majoritet. Det är inte gångbart med teologi i Svenska kyrkan helt enkelt. Det är på den här punkten vi behöver skapa opinion och ta tillbaka förlorad mark. Jag tror förvisso att Facebook kan vara ett bra sätt. Men det gäller att träffa rätt i sak.

Idag kunde jag i SvD läsa en tänkvärd ledare av P J Anders Linder. Den hade rubriken Byt inte bara försvarsminister och handlade om svensk försvarspolitik. Det som gör den intressant förutom saken är regeringens sätt att styra försvarspolitiken. Så här skriver P J Anders Linder:

Finansdepartementets drömmar om att få styra och ställa och ta hem snabba pengar ledde först till försvarsminister Mikael Odenbergs avgång och sedan till att man tillsatte den så kallade Genomförandegruppen, som skulle spara in bortåt tre miljarder genom att lägga ned materielprojekt. Gruppen bemannades med politiker och tjänstemän från regeringskansliet medan Försvarsmakten ställdes utanför.

Lägg märke till den sista meningen. Försvaret ställdes utanför. De kördes över av politiker och tjänstemän. Just så går det till i Svenska kyrkan! Men, fortsätter Linder, det betyder inte att problemen löses. De skjuts bara på framtiden. Nu har Saudiaffären tvingat politikerna att göra något. Då räcker det inte med en ny försvarsminister. Man behöver en ny politik, ett nytt sätt att tänka försvar. På ett liknande sätt räcker det inte med en ny Ärkebiskop. Vi behöver en ny politik. Vi behöver få tillbaka kristen teologi!