Snart börjar firandet.

Sitter på Värnamo sjukhus. Eftersom jag delvis är sjukhuspräst och vistas här ett par gånger i veckan, så får det bli denna dator innan jag går hem. Jag ska vara ledig en vecka från och med i kväll, men ska hämta Hans Sundberg på stationen kl 16.07. Det är om en dryg timme. Sedan ska jag vara ledig en vecka och då vet jag inte hur det blir med bloggandet. Jag har skrivit en hel del om dopet och för den som undrar har jag nu börjat läsa Anna-Karin Hammars avhandling. Efter ett kapitel förstår jag vartåt det lutar. Nu återstår logikeno i hennes resonemang, sedan återkommer jag.

För alla er som inte vet det fyller jag 60 år imorgon. Det är skälet till ledigheten denna gång. I morgon blir det Öppet Hus mellan kl 15 och 18, sedan firar vi mässan i Värnamo kyrka. Om du har vägarna förbi är du välkommen in. Men redan i kväll börjar firandet. Hans kommer som sagt och vidare ytterligare några vänner från Fjellstedtar-tiden, en kollega i ämbetet och äldste sonen. Jag ser verkligen fram emot denna kväll. På torsdag åker Kari och jag med barnen och deras familjer till Danmark för att fira i dagarna tre. Och måndag-onsdag i nästa vecka ska Frimodig kyrkas ledamötet i Växjö Stiftsfullmäktige "tura" mellan Köpenhamn-Oslo för att tala igenom ett och annat. Men jag tar också det som en del i firandet. Sammanlagt blir det som sagt en veckas firande. Men det är som någon sa: "Man fyller ju bara 60 vart tionde år."

Kl 17 ska Hans S redogöra inför kyrkoherden, kyrkorådets ordförande och vårt internationella forum för ett missionsprojekt i Nepal. Hans vill nämligen att jag ska följa med och undervisa blivande pastorer i Nepal. Det handlar om att starta en tre-årig teologisk utbildning. Det sägs vara full väckelse i Nepal, men brist på teologi. Jag tycker det vore fantastiskt om Väranamo församling ville bli delaktiga i detta och kunde skicka mig dit. Vi får se hur det går med den saken. Om du vill engagera dig så kan du höra av dig till mig. Eller ännu bättre om din församling ville vara med och ta ansvar så tror jag säkert att Hans S kommer och informerar.

Det får räcka för den här gången. Snart börjar firandet.

Och de hänger ihop de två, läran och livet.

Skönt att vara hemma igen även om det kör ihop sig lite på hemmaplan när man är borta. Nu ska jag försöka vara ledig resten av fredagen och hela morgondagen. Jag förbereder i regel söndagens predikan på lördagskvällen och söndagsmorgonen. Det kan låta sent för några läsare, men förutsättningen är förstås att jag kan texten och att en potentiell predikan växer sig starkare för varje dag som går i veckan. När man predikat så många år som jag gjort, ligger betoningen snarare på bönen. I kväll ska Kari och jag på cellmöte och inviga ett nytt hem och vidare får det väl bli en blogg eller två under kommande dagar. Annars vila.

Kyrkans Tidning (KT) kom igår och jag såg att den innehöll mycket om dopet. Jag har inte hunnit läsa det ännu, men tänkte skriva något om dopet här innan (om) jag läser KT. Det verkar som att motsättningen mellan gammal hederlig kristen tro och den nyliberala tar sin utgångspunkt i de odöpta. Under alla år har vi präster fått frågan vad som händer med dem som inte är döpta. Och vi har fått kritik från baptisterna som dels menar att dopet (vattnet) inte räddar och dels menar att barnet inte har någon synd och därför inte heller behöver dopet. Då har vi som hållit fast vid Bibeln och Bekännelsen sagt att barnen visst behöver bli frälsta, men att Gud kan frälsa också dem som inte är döpta. Gud är större än dopet så att säga och kan verkar utöver dopet. Vi människor däremot har att hålla oss till tron och dopet efter Herrens befallning.

Det verkar som att nyliberalerna tar fasta på detta senare faktum att Gud är större. Anna-Karin Hammar för mångas talan när hon hävdar att frälsningen (Jesu död och uppståndelse) omfattar och riktar sig till hela skapelsen. Det blir den nya grundvalen. Alla är Guds barn, barnen går inte förlorade och Gud ger sin nåd till alla. Därför behövs egentligen inte dopet, utan det kan vara en högtid bland andra. Med detta som grund krockar det rejält med Bekännelsen. Komministern Christian Braw har skrivit några artiklar om Bekännelsen i Svensk Pastoraltidskrift. I det senaste numret kom han så till dopet och redogör för Confessio Augustana,  art IX, den om dopet. Jag citerar:

Om dopet sägs fyra sker: 1. Det är nödvändigt för frälsningen. 2. Att Gud ger sin nåd genom dopet. 3. Att barn bör döpas för att bli upptagna i Guds nåd. 4. Att omdop och föreställningen om barns frälsning utan dop avvisas.

Braw konstaterar också när det gäller dopet att det aldrig fanns någon konflikt mellan de romerska och evangeliska teologerna i Augsburg år 1530. Här finns med andra ord klara och tunga besked. Står vi idag inför att förkasta någonting i dessa fyra punkter? Är kyrkomötet med sina 251 lekmän beredda att avvisa både Bibeln och Bekännelsen? Vi får se, men det finns skäl att frukta. 

Men även om läran kommer att överleva finns det skäl för Svenska kyrkan att se över sin praxis. När, var och hur ska vi döpa? Jag håller med om att vi inte ska vägra att döpa dem som önskar så. Redan det faktum att människor än idag vill, av vilket skäl som helst, döpa sitt barn kan ses som tillräckligt skäl. Föräldrarna har gjort ett val de önskar och jag tror inte att vi "ska hindra barnen att komma". Men när det är sagt finns det så mycket mer att säga om själva inbjudan, om dopsamtalet, om faddrarnas åtaganden, om församlingens förböner och om barnets kristna fostran. Allt det där borde vara på plats, men jag förstår att det inte kommer att uppskattas av alla. Här ser jag prästernas och församlingarnas nästa stora utmaning. Och de hänger ihop de två, läran och livet.

Nu går jag och packar väskan.

Tack för uppmuntran och kommentarer. Flera av er har bidragit med tankar kring dopet och jag tänkte kommentera dem, men det har liksom inte riktigt hunnits med. Jag har laddat ner Anna-Karin Hammars avhandling och ska titta närmare på den framöver. Men jag tycker att själva utgångspunkten, tesen eller grundtanken är tveksam. Hon tycks hävda att frälsningen gäller hela skapelsen och i förlängningen blir inte dopet nödvändigt. Det räcker så att säga med att vi är frälsta. 

Ett andra frågetecken som behöver rätas ut är detta att barnen döps på sin egen tro. I Skriften hade inte barnen någon självständig ställning, men de ingick i hushållet. Det var hushållet i sin helhet som lät döpa sig. Det var föräldrarna eller fadern som gick i god för att barnet fick en kristen miljö. Hushållets var den första kyrkan. Men tydligen hävdas här och där att barnet har en egen tro. Ja, på skapelsens plan kanske. Alla hedningar har också en tro, men att det skulle tro oavhängigt miljön verkar fortfarande tveksamt i mina ögon. Menar ni verkligen att vi ska döpa hedningarnas barn? Inte döpte väl apostlarna barn utan att hushållet var med?

Det kanske trots allt är så att dopet behöver diskuteras. Det lär väl bli en diskussion som hörts förut även om den måste anpassas till vår situation.

Annars är jag mest upptagen med ekklesiologin i struktur-utredningen Närhet och samverkan. Den ska behandlas och beslutas om på höstens kyrkomöte. Men redan i morgon sätter ledamöterna från Frimodig kyrka i gång. Under tre dagar ska vi behandla ämnet ur åtta olika synvinklar. Jag har fått äran att inleda med ekklesiologin i utredningen. Som ni säkert kan ana 'är den i det närmaste obefintlig i utredningen eller åtminstone väl dold. Jag tror Frimodig kyrka kommer att arbeta för att stärka församlingarna snarare än pastoraten. Men det lär jag återkomma till. Jag är tillbaka på torsdag. Nu går jag och packar väskan.

Några varningssignaler - i förväg

Jag var tvungen att fråga mina kollegor om deras tanke är att vi döper de små barnen på barnens egen tro. Jag har alltid tänkt att det är föräldrarna som står för tron och som går i god för barnens kristna fostran. Möjligtvis kan jag rättfärdiga dophandlingen med att de ska ju ändå konfirmeras. Men biskoparnas dopbrev säger att vi döper barnen därför att de tror eller kommer att tro. Jag har döpt i 34 år, men aldrig hört det argumentet förut. Nej, det hade inte kollegorna heller. Här är något lurt. Men det finns fler varningssignaler och jag listar sex stycken här för att så att säga varna i förväg innan den "stora dop diskussionen " bryter ur. Om den nu inte försvinner i den politiska hanteringen av struktur utredningen, vilket också är en risk. De sex varningarna är följande:

1. Diskussionen kommer att rikta in sig på de odöpta. Vi får inte se ner på dem eftersom också de är Guds barn. Kristus dog också för dem som inte är döpta och de odöpta är faktiskt jämlika med de döpta. Denna inriktning drivs av Kyrkans Tidning. Det är en fråga om jämlikhet.

2. Det första argumentet för nuvarande slappa och fortsättningsvis än slappare dop praxis backas upp teologiskt av Anna-Karin Hammars doktorsavhandling som jag har inte läst. Hon talar om alla människors gemenskap med Gud och därmed alla människors lika värde. Egentligen behövs inget dop.

3. Vi kan inte heller längre tala om att människor av födseln ärver synd, än mindre skuld. Människor är inte fångade i ondskan. Däremot ska vi be Gud bevara oss för det onda som ju Jesus också lär oss i bönen Fader Vår. Arvssynden ska vi tala tyst om.

4. När det kommer till dop praxis gäller regeln: Döp så många som möjligt. Det är ett sätt att förstå nuvarande praxis. Det rättfärdigar nuvarande praxis och stärker eller "säkerställer" denna praxis också fortsättningsvis. Argumentet att de döpta ska bli betalande medlemmar är alltför ofint för att använda. Nej, då är det bättre att dra till med att Jesus vill att alla ska bli döpta.

5. Vårt samhälle är individualiserat och därför ska vi ta största möjliga hänsyn till kunderna, till dem som har betalat sin avgift. Deras sätt att beställa dop ogillas visserlligen av många präster men kunden har alltid rätt. Kanske kan vi till och med hjälpa föräldrarna med lokaler, prissättning och innehåll till festen. Vi vill ju göra så bra som möjligt för alla.

6. De bibliska bilderna som död-uppståndelse, pånyttfödelse, Kristi klädnad och så vidare ska inte övertolkas eller ens förstås bokstavligt. De är olika bilder för att beskriva "det stora" med dopet.

Denna lista kan du käre läsare gärna återvända till när diskussionerna sätter igång. Det finns en risk att diskussionern aldrig blir av, ändringarna i Kyrkohandboken aldrig diskuteras utan att (S) och (C) röstar igenom hela paketet hur som helst. I sådana fall spelar diskussionerna ändå ingen roll. Biskoparna har visserligen skrivit sitt dopbrev, men vem bryr sig? Biskoparna utgör också Läronämnden inom kyrkomötet, men som sagt, vem bryr sig? Det finns så mycket annat som är viktigt. Förresten finns det tillräckligt med öppningar i biskopsbrevet för att köra igenom det som behövs.

Avslutningsvis kan det vara så att Humanisterna kan bli våra bästa bundsförvanter även om det låter hemskt. De kommer att använda sig av begreppet religionsfrihet. Vi ska inte tvinga de små barnen till dop. Det bryter mot grundlagen. Alltså samma skäl som de använder mot judarnas omskärelse. De kan också komma att peka på skillnaden mellan stat och kyrka och förorda borgerliga dop. Då blir diskussionen ungefär densamma som den om vigselförordnandet. Men det såg vi hur det gick med den diskussionen. 

Kanske kan också baptisterna skjuta till ett och annat argument till vår fördel. Men det är inte säkert. 

Det bästa sättet att stå emot är naturligtvis att se till den egna pastoralen. Se till att göra rätt i den egna församlingen även om denna kommer att framstå som bakåt strävande. Som jag sagt tidigare: Svenska kyrkan faller sönder i sina beståndsdelar, - församlingarna. Kanske någon tycker att jag är alltför kritisk, då säger jag bara: Den som lever får se! Och det dröjer inte alltför länge förrän vi har svaret. Då ska jag inte säga: Vad var det jag sa. Det behövs inte eftersom jag redan har sagt det jag har sagt. Det känns skönt. Hoppas fler gör det.

Att döpa, - om dopet, del 5.

Helt i linje med den tidigare välviljan talas här inledningsvis om "låga trösklar". "Det ska vara lätt att finna vägen till dopet," skriver biskoparna. Jag tänker hur svårt det har varit för många att finna vägen. Att låta döpa sig var att gå emot strömmen. Riskerna för trakasserier och rena förföljelser var uppenbara. Några var rädda för att falla tillbaka till ett världsligt leverne och valde att vänta med dopet så länge de kunde, som Augustinus till exempel. Men nu ska det vara lätt.

Biskoparna talar om vikten av undervisning och tycker att den kan komma i efterhand. Det kan jag också tycka om den alls kommer. Det är ju där problemet ligger. Det gläder mig när biskoparna skriver att inte bara utbildningen (?) utan också den egna gudsrelationen är viktig. Här behöver våra församlingar noga tänka igenom strategierna för dopundervisningen. Hur hjälper vi människor att upptäcka det kristna livet? Biskoparna nämner faddrarnas betydelse. Jag undrar stilla vilken hjälp faddrar i allmänhet får för att kunna utföra sitt uppdrag.

I nästa stycke talas om hur föräldrarnas önskningar ska tas tillvara i dopgudstjänsten. Det är ett viktigt stycke. Jag har lagt märke till hur föräldrarna i allt högre utsträckning "beställer" dop. Så sker ofta vid begravningar och vigslar. De anhöriga eller kontrahenterna önskar inte alltid, ibland kräver de. Ska vi få en liknande utveckling med dopgudstjänsterna? Jag tror det och ser att biskoparna verkar vara medvetna om problemet. Kan det vara så att problemet inte bara har med individualismen att göra utan också vår vilja att alla ska döpas? De låga trösklarna för med sig att "kunden alltid har rätt". Det är det som är de låga trösklarna. 

En annan fara biskoparna varnar för är att också dopen med efterföljande kalas blir alltmer påkostade. Samma utveckling som vigslarna alltså. Men vågar kyrkoherdarna ta dessa duster med kunderna? Biskoparna påminner också om vikten av att nattvardsgästerna är döpta. Det har varit ett antal motioner i kyrkomötet om att också odöpta ska få tillträde till nattvarden. "Det får de ju i Missionskyrkan". Också detta är en viktig fråga. I synnerhet eftersom konfirmationens ställning är så svag. Ingen behöver längre vara konfirmerad för att få ta emot nattvarden, men döpta måste de vara. 

Avslutningsvis försvarar biskoparna barndopets ställning. Det gör de genom att citera kyrkofadern Origenes (185-254 e Kr). Men jag menar att bara för att han sa som han sa då är det inte säkert att han skulle sagt detsamma idag. Här lägger biskoparna till något de anser vara viktigt: "Det är inte föräldrarnas tro som är grunden för barndopet." I stället citerar de Martin Luther som skriver: "Barnet bära vi fram i den tanken och förhoppningen, att det tror, och bedja att Gud måtte förläna denna tro." Det här är en punkt jag gärna skulle diskutera. Jag trodde barnen ingick i hushållets tro. Inte döpte väl apostlarna barn om inte föräldrarna var troende?

Biskoparna väcker också en för mig ny fråga. Kan vi döpa barn med tanke på landets religionsfrihet? Biskoparna kommer undan tills vidare genom att skriva att om föräldrarna inte döper sina barn har de ändå valt. Biskoparna menar att barnen har rätt till ett andligt sammanhang. "Att staten ska vara religiöst neutral innebär inte att medborgarna ska vara det. Tvärtom, tro måste förmedlas, framför allt i hemmen och i församlingen."

Jag har gjort en summering av Biskoparnas dopbrev i fem bloggar. Nästa blogg ska jag försöka sammanfatta vad jag tror kan bli eller borde bli underlag för diskussion. Det finns omistliga inslag i dopet som vi inte får förlora. Dit hör förståelsen av arvssynden, men jag tror att inte bara den utan mycket annat kommer att ifrågasättas och i värsta fall temporärt försvinna. Och när sedan 251 lekmän ska rösta om saken vet vi aldrig vart det tar vägen.

Teologiska frågor om dopet, - om dopet, del 4.

Det är tid att diskutera dopets grundläggande teologi. Den här gången är det inte som under studietiden för att det alltid är roligt att diskutera teologi. Inte heller är det för att vi ska bestämma kyrkosamfundens olika positioner. Den här gången handlar det snarare om den sunda lärans överlevnad. I Skriften finns olika slag av dop, men det vi talar om nu är det kristna dopet, det som förenar oss med Jesus Kristus och gör oss till hans lärjungar. 

På sid 50 i biskoparnas brev står att läsa om skillnaden mellan tecken, symbol och sakrament. Ett sakrament förmedlar nåd skriver biskoparna. Nyckelordet här är "förmedlar". Det är god läsning som sedan logiskt följs av rubriken: "Måste man vara döpt för att bli frälst?" Frågan är på konfirmandnivå, men viktig för det. Jag tycker biskoparna gör bra ifrån sig när de på sid 54 och 55 skriver:

"Vad är det för skillnad mellan att vara född och att vara döpt, mellan skapelse och frälsning? Den kristna övertygelsen att vi är skapade av Gud innebär att vi hör samman med Gud. Samtidigt finns avståndet där ..."

"Det finns ett nära samband mellan skapelsen och frälsningen, men de är inte identiska. Födelsen ger oss livet men ett liv som är hotat och som slutar med döden. Dopet ger oss löftet om evigt liv."

Nästa stycke bär rubriken: "Vad säger dopet oss om synd och arvssynd?" På min blogg 2 kommenterade Paul skillnaden mellan synd och skuld. Du kan läsa den själv. Paul gjorde ett påpekande när han skrev att arvssynd ofta tolkats som arvsskuld. Biskoparna skriver om detta: 

"Om arvsyndsläran inte uppfattas som en tolkning som handlar om hur synden och skulden förs över till den enskilda människan från generation till generation, utan tolkas som ett uttryck för den ena sidan av en grundläggande spänning i tillvaron, kan den fortfarande ge viktiga tolkningsmöjligheter för livet."

Det syns vara viktigt att ingen "ärver" synd och skuld från sina föräldrar. Ärligt talat framstår detta för mig närmast som en pedagogisk fråga. Sakligt är det nog så att peccatum originale, som det heter på latin, är en synd som människan föds in i, som hon i den meningen övertar såsom arv. Paulus skambelägger ingen för detta, men konstaterar att "alla har gått miste om härligheten från Gud". Detta är bakgrunden som gör att vi behöver försoning och upprättelse. Det kanske går att göra omskrivningar för detta tragiska faktum, men därmed ändras ingenting. Nu får vi hålla ögonen öppna så inte den nya Kyrkohandboken kommer att dölja denna hemska bakgrund och reducera dopet till en högtidlig ceremoni.

"Vilket är sambandet mellan dop och tro?" frågar biskoparna. Här citerar de förtjänstfullt Luthers lilla katekes som stryker under trons betydelse. Men gång efter annan är det som att lärjungaskapet inte bara kommer i efterhand utan försvinner helt. "Dopet är början på den kristna livsvägen", skriver de. Men det är inte bara början utan det är hela livet. Och tron ska finnas med hela vägen, inte reduceras till något som eventuellt kommer senare. 

Dopseden idag, om dopet, del 3.

Med åren har jag blivit alltmer kritisk till Svenska kyrkans sätt att praktisera dop. Det är klart att vi vill se många döpta, det vill säga många bli lärjungar, men det är ju just det som inte sker. För det första kommer långt ifrån alla döpta ens tillbaka till konfirmationsundervisningen. För det andra som en prästkollega bryskt uttryckte saken: "Ingenstans står det skrivet att vi är kallade att döpa hedningarnas barn". Så sant som det är sagt. Det är enligt min mening ett minimikrav att familjen firar gudstjänst. För det tredje hörde jag att man in Italien på 4-500-talet slutade döpa barn av det skälet att tron inte var förhanden. Inga barn döptes under ett antal år därför att man ville sätta en ny, mer kristen kultur innan man på nytt började döpa barn. Nåja, nu var det inte mig det handla om utan biskoparnas dopbrev. Vad skriver de om saken?

Inledningsvis ställer också biskoparna frågan varför barnen ska döpas alls. De ställer frågan, men menar att det är församlingens sak att diskutera och hitta en passande dopsed eller doppastoral. Vi behöver reflektera över hur och när vi bjuder in till dop, skriver de. I vanlig ordning menar de att dopet är ett bra uttryck för "Guds förekommande nåd" och det är förvisso sant, men är det ett bra argument? Vågar vi tro att undervisning, tro, omvändelse och efterföljelse följer efteråt? Det går väl att ta fram statistik på sådant? Men det förslaget har jag aldrig hört framföras. Det stannar vid reflektioner och förekommande nåd. Jag vågar inte tro att vi kommer längre än så, men däremot att dopsiffrorna kan komma att sjunka av sig självt.

I förlängningen av "den förekommande nåden" för biskoparna fram ett argument som delvis är nytt. Det handlar om hänsynen till alla dem som tillhör en annan religion, de som är muslimer, judar, hinduer etc. Hur bereder vi plats för dem, frågar biskoparna? De måste också få känna sig välkomna i Svenska kyrkan.

Ytterligare en delvis ny aspekt förs fram. Sverige är världens mest sekulariserade land. Biskoparnas positiva tolkning blir då att de som faktiskt frågar efter dopet gör de av eget val. De vill verkligen bli döpta. "Vi behöver diskutera hur vi kan bejaka synen på tron som en individuell angelägenhet, samtidigt som vi värnar det om gemensamma", skriver biskoparna. Här tycker jag biskoparna har lämnat Kyrkans tro. Svenska kyrkan ska väl knappast vara mottagare av individernas tro? De fortsätter med att skriva: "Församlingens uppgift är att koppla samman den tro som redan finns där med kyrkans tradition och tro". Det här är sådant där typiskt flummigt uttryck som säkert kommer att användas för att bejaka människors tro i allmänhet. Det låter så rätt, men kan bli så fel. Även om det inte är så biskoparna skriver eller i bästa fall inte ens menar. Här behövs inte bara diskussioner utan också teologisk klarhet.

Avslutningsvis konstaterar jag att det ställs många i och för sig viktiga och relevanta frågor, men det kommer ju inga svar. Än mindre några anvisningar. I nästa del behandlar biskoparna teologiska frågor.

Nio dopmotiv, - om dopet, del 2.

I biskoparnas brev talas det i del 1 om "den symboliska rörelsen ner i vattnet ...". Jag reagerar intuitivt när jag läser att dopet är en symbol av det skälet att det inte alls är en symbol. Eller, kanske måste det definieras vad det betyder att det är en symbol. För det finns väl en verklighet bakom symbolen? När vi så kommer till del 2 som handlar om vad dopet är återkommer ordet symbol. Där står faktiskt: "I dopet visas symboliskt vad som sker reellt." Det var skönt att läsa, men sedan kvarstår frågan vad som faktiskt sker. I del 2 anger biskoparna förtjänstfullt nio dopmotiv: Dopet innebär:

1.  ... att dö och uppstå med Kristus.
Vattnet är livshotande. Vi kan drunkna och dö i det, men det är också livgivande, eftersom vi föds ur det och det ger oss liv. Biskoparna talar om detta i allmänna termer, det vill säga som en beskrivning av alla människors liv. Det är riktigt, men vår tolkningsnyckel är Kristus. Vi är sammanvigda med Kristus som är verkligheten själv. Och det är detta som vi ska förmedla till människorna. Biskoparna skriver att denna död och uppståndelse är en kamp som pågår hela jordlivet, så länge den gamla människan eller arvssynden lever inom oss. Det är en klassisk beskrivning som nu hotas av Kyrkans Tidning med sina chefsteologer.

2. ... att klä sig i Kristus.
De skriver inte det men saken var den att dopdräkten skulle tas på när man kom upp ur dopgraven. den "symboliserar" den himmelska dräkten, de rättfärdigas linne. Kanske skulle vi återgå till att döpa folk så nakna vi faktiskt är?

3. ... att vara kyrka.
Vi döps in i Kristi kropp skriver Paulus, in i en gemenskap. På den tiden var detta menat konkret. Det var ett sätt att bli upptagen i den gudstjänstfirande församlingen. Dopet gav tillträde till nattvarden. Här har biskoparna reducerat detta faktum till att skriva att vi utgör en nådesgemenskap. Vad är det? Jag menar i praktiken? Det finns med i vår nuvarande dopordning att den som döps tillfrågas om han/hon "vill leva med församlingen i Kristi gemenskap". Oftast är det inte så i praktiken och därför tror jag sådana tankar hotas. De stämmer ju inte med verkligheten.

4. ... att födas på nytt.
Det finns två bibelställen som talar om att vi föds på nytt när vi döps. Det går att använda dem och tala om dopet som en startpunkt även om det sedan handlar om hela livet. Jag tycker om vad jag läste någon gång: När vi föds föds vi för att dö. När vi döps döps vi för att leva.

5. ... att bli ren och ta emot Guds Ande.
Här kopplar biskoparna tanken till Johannes döparens reningsbad och Anden som svävar över Jesus. Det är ett kort stycke och betonar inte alls vad jag skulle vilja se. I dopet tar vi emot den Helige Ande. Det omnämna med en rad: "Dopet förknippas med mottagandet av Guds Ande ...", men i själva verket är det den Helige Ande som är nyckeln till hela det kristna livet. Att bli döpt i den Helige Ande, få kraft att leva och strida är så att säga själva grejen. Men jag förstår försiktigheten samtidigt som jag beklagar den.

6. ... att förlåtas.
Också detta är ett kort, kort stycke. Förlåtelsen kommer igen gång efter annan. Den är viktigt, men ...
Biskoparna stryker under att omvändelsen kommer först och sedan syndernas förlåtelse. Det är bra tt de betonar den ordningen.

7. ... att ha ett uppdrag.
Det ligger så att säga i dopets natur att vi inte bara inlemmas i Kristi kropp utan också bekänner Kyrkans tro och kallas att utföra Kyrkans uppdrag. Här har biskoparna återigen reducerat eller anpassat (?) texten till vår tid. Det står att varje döpt människa är kallad att delta i byggandet av samhället. Hhm, kanske inte fel, men behöver man vara döpt för det? Knappast. Däremot kallas den döpte att inte bara delta i byggandet av samhället, utan i byggandet av kristen gemenskap! Och det är verkligen något som går långt utöver vad biskoparna skriver. Här behövs en komplettering.

8. ... att leva i och av nåd.
Rätt igen, men börjar det inte bli lite mycket syndernas förlåtelse och nåd, bortsett från att det aldrig kan bli för mycket av den varan? Det står mycket om Guds trofasthet, men ingenting om vår. Grundtanken för detta dopmotiv är förbundet.

9. .. att vara välsignad
Motivet är: "Jag är med er alla dagar ..."

Det här var ett långt kapitel, men matnyttigt och en bra grund för fortsatta samtal. Nästa del och blogg handlar om dopseden. Då börjar det bli svårt tycker jag.

Döpa, lära, leva! - om dopet, del 1.

Det är tydligt att vi har en ny dopdebatt framför oss. Det har sina fördelar och sina risker. Är det inte lite märkligt att det ska talas om oklarheter vad gäller förståelsen av dopet. Jag menar; vi har faktiskt döpt i 2 000 år. Det är väl klart att vi vet vad vi håller på med! Men tydligen inte alla. Eller som Anna-Sofia Bonde skriver i Kyrkans tidning: "Vi förstår nog mycket bra vad dopet handlar om - men vi tycker inte om det."

Kyrkans Tidning rubricerar ledaren med orden: "Smärtsam oklarhet om odöpta barn". Men det kanske inte är riktigt där vi ska börja. Biskoparnas brev "Leva i dopet" består av fem delar. Först handlar det om dopets grund och vårt uppdrag att döpa. Rubriken är: Döpa, lära, leva! Sedan beskriver de med hjälp av de bibliska bilderna vad dopet är till sitt väsen. För det tredje handlar det om dopseden idag, med betoning på idag. För det fjärde tar de upp teologiska frågor om dopet och slutligen om själva dophandlingen och dess följder. Det betyder att jag gör nu fem bloggar, en för varje del och jag lägger tonvikten vid dopets innehåll och visar på någon eller några öppningar för fortsatt bearbetning.

Först utgår de från dopordningen. "Gud vill att vi ska leva i gemenskap med Honom". Varje människa är kallad att leva i gemenskap med Gud och dopet är själva ingången i gemenskapen. Här skulle biskoparna också behövt skriva att dopet här samman med tron. Istället går de vidare med att det barn (kan också vara en vuxen) som vi nämner vid namn ska befrias från mörkrets makt och få sitt namn skrivet i Livets bok. Bra, men det är på den här punkten Kyrkans Tidning omtolkar det hela om än med stöd från vissa teologer. De skriver att vi inte behöver befrias utan beskyddas. Nja, det är väl inte riktigt samma sak? Befrielsebönen är gemensam för alla kyrkor i 2 000 är och nu tycker företrädare för Svenska kyrkan inte att den behövs längre. I till exempel Alingsås har de tagit bort den, men återinfört den eftersom de omtolkar den som jag skrev ovan. Nu vill de att hela Svenska kyrkan ska omtolka den och det snabbt så kyrkopolitikerna hinner ändra i den nya Kyrkohandboken innan de förstår vad som sker eller innan protesterna blir för starka. Plötsligt vacklar biskopsbrevet.

Sedan kommer det stora snedsteget när de skriver: "De (orden i dopbefallningen, min anm.) är påfallande enkla: gå och döp så många som möjligt." Hoppsan. Här gick det väl lite väl fort. Var det inte lärjungar vi skulle göra? Det är väl inte antalet medlemmar som är det viktiga? Det är väl lärjungar som är det viktiga? Tyvärr tror jag detta kommer att fungera som en underliggande förståelse under hela samtalets gång, utan att sägas naturligtvis: Vi ska döpa så många som möjligt.

Fortsättningsvis skrive biskoparna om spänningen mellan individens kallelse och Kyrkans tro. De menar att dopet är personligt, att de döpta är "kallade att leva och stå på godhetens sida"Vad det betyder kan se olika ut eftersom dopet kan ses "som en livstydning och ett livsprogram". Det är med andra ord väldigt skapelsebetonat, en tendens som präglar inte bara boken utan också Kyrkans tidning och förmodligen debatten framöver. Det där med pånyttfödelse, Kyrkans tro och uppgift och att leva ett eskatologiskt liv blir för svårt. Och ändå hör det till essensen. Hur ska vi kunna samtala om vad som händer med de odöpta barnen när vi inte ens har en gemensam grundförståelse?

I nästa blogg berättar jag vad biskoparna skriver om de bibliska bilderna.

Bygga församling?

Nu slänger jag iväg en blogg. Ska vara på annat håll om 45 minuter. Men saken är den att jag har läst Biskoparnas dopbrev i nyårshelgen och jag tyckte det i stora delar var bra. Klassisk dopteologi, men med lite öppningar. Då tänkte jag att jag ska skriva några bloggar om detta eftersom det kommer att diskuteras framöver och eftersom dopet är så viktigt för församlingsbygget.

Men för 10 minuter sedan upptäcker jag att Kyrkans Tidning har hunnit före. Och tro det eller ej, - men tidningen fokuserar praktiskt taget helt och hållet på de odöpta. Vi får inte hålla de odöpta utanför. Kan vi verkligen tro att de kan gå förlorade om de inte är döpta? Vi måste ta bort arvssynden ...

Jag ser en dopstrid blossa upp framför mig. Förutsatt att åtminstone några präster vågar engagera sig. Sedan om det hjälper är en annan sak. Det är ju inte teologin som styr Svenska kyrkan, utan politiken. Framåt Kristi stridsmän!

Ha Jesus i centrum

Det är viktigt inte bara att göra motstånd i största allmänhet mot sekulariseringen utan att arbeta på dess motsats, sakraliseringen. Det räcker inte med att strida i egen kraft. Vi behöver den Helige Ande. Det räcker inte med ord. Vi behöver bygga församling i praktiken. Det räcker inte att tänka fritt. Vi behöver också tänka rätt, det vill säga bibliskt.

Det är en fantastisk händelse att Växjö stift vill arbeta med Jesus i centrum. Det heter visserligen i konceptet: "Vårda det heliga", men det betyder: "Ha Jesus i centrum". Jag hörde en av de drivande stiftsarbetarna säga just: "Det borde ändras till Jesus i centrum, så att folk förstår vad som menas." Så sant som det är sagt. Jag glömmer för övrigt aldrig stiftsarbetaren som skulle introducera saken för stiftsfullmäktige. Han inledde med orden: "Detta är inte ett projekt. Det är ett koncept, därför att det har inget slut." Jag vet inte inte hur många som förstod vad han sa, men här kommer definitionen på ett koncept.

Ett koncept är en övergripande och bärande idé. Ordet "koncept" används inom förvaltningsrät för att beskriva ett utkast. Ett koncept kan avse en tänkt lösning på ett givet problem.

Den 3 mars 2012 anordnar Värnamo församling en introduktionsdag i ämnet. Här nedan får du utförligare information. Klicka på bilden så förstoras den.

Jag återkommer med fler kommentarer i ämnet, men boka gärna in denna dag oavsett var i landet du bor. Och varför inte ta med sig andra intressenter eller din lilla gemenskap? Om ni kommer på fredagskvällen behöver ni kanske övernattning, men det kan vi förhoppningsvis hjälpa till med. På fredagskvällen tänkte jag göra en introduktion och sedan ägnar vi lördagen åt att presentera konceptet.

Framåt Kristi stridsmän

Nu har jag funderat några dagar på Anna-Sofia Bondes omsorgsfulla varning i Svensk Pastoraltidskrift (SPT), nr 1-2/2012. Den bär rubriken Det högkyrkliga martyriet och vänder sig till alla högkyrkliga vänner med maningen att "iaktta viss försiktighet inför möjligheten att bjuda in bitterheten i sitt inre" Det är en befogad och tänkvärd varning. Det finns säkert många både besvikna och bittra högkyrkliga inom Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har till stora delar tagit till sig av den högkyrkliga liturgin med dess rikedom, en del teologiskt tänkande kring diakonin och börjat upptäcka vikten av gudstjänstfirare. För detta kan både Svenska kyrkan och högkyrkligheten vara glada. Den högkyrkliga förnyelsen har berikat Svenska kyrkan underifrån och inifrån. 

Den nuvarande kyrkliga överheten har, ironiskt nog, ofta kommit ur högkyrkligheten. Ändå motar Svenska kyrkans överhet konsekvent bort de högkyrkliga genom att i praktiken införa yrkesförbud och krav på lojal anpassning. Svensk kyrkotidning (SKT) har i nr 6 och 16/2011 sagt detsamma som jag anfört ovan, definierat högkyrkligheten som "konservativ och exkluderande" och slagit fast att därför behöver vi inte de högkyrkliga längre. Att kraften bakom dessa trakasserier är politisk sägs ingenting om. Men det var ju så (S) och (C) ville ha det.

Dag Sandahl kommenterar Anna-Sofia Bondes maning 7 januari 2012 med att gå henne till mötes och säga att bitterheten är befogad. Han har skäl att vara bitter men vill inte leva av den, skriver han avslutningsvis. Bitterheten går med andra ord att hantera. 

Jag vill komplettera med en annan kommentar. Anna-Sofia Bondes maning är befogad, men se upp med slutsatsen! Om slutsatsen blir anpassning, uppgivenhet och tystnad är den, menar jag, lika farlig som bitterheten. Kanske inte för individen, men för kyrkan. Det är självklart så att vi måste beräkna priset för efterföljelsen, för de strider vi kallas in i och för de uppoffringar vi gör. Det är självklart för varje kristen att dagligen ta upp sitt kors och bära det med tacksägelse. Men det vi har sett och det som kan vara en felaktig följd av Anna-Sofia Bondes omsorg är undfallenhet, anpassning och karriärism.  Kyrkan kallas här i tiden för Ecclesia militans, det vill säga den kämpande kyrkan. Därför hoppas jag att allt fler får upptäcka att vi faktiskt befinner oss i ett krig, se vari kriget består och kämpa som goda stridsmän. Bitterhet är inget framgångsrikt vapen i den goda kampen. Det vet Dag och det vet jag.

Om någon undrar hur jag lärt mig att undvika bitterhet kan jag dela med mig på en punkt. Håll distans till Svenska kyrkan! Förväxla inte Svenska kyrkan med Kristi kyrka. De två överlappar förvisso varandra, men se hur de glider isär! Svenska kyrkan har 6,6 miljoner medlemmar. De utgör ett gigantiskt missionsfält och kampen behöver föras under de svåraste förhållanden. Jesus har för övrigt inte lovat något annat. Framåt Kristi stridsmän!