Häromdagen skickades skriften Nyckeln till Svenska kyrkan ut till alla kyrkomötesdeltagare. Det är ett analyserat faktaunderlag som knyts samman med en teologisk reflektion. Här presenteras bland annat aspekter av gudstjänstseden för åren 1999-2009, diakonins förändring, det ekumeniska hjälpinsatserna, medlemsutvecklingen, den geografiska omfördelningen och utvecklingen av kyrkans ekonomi. Skriften är delvis intressant. Men den teologiska reflektionen är mycket svag, nästan obefintlig, med ett par undantag.
Det första undantaget är att läsaren får veta att Svenska kyrkans internationella arbete har ett psykosocialt förhållningssätt. Det betyder att kyrkan sätter människors mentala behov på samma nivå som deras fysiska behov. Det står inte andliga behov, utan mentala behov. Det är en urgammal uppfattning att kyrkans evnagelium vänder sig till hela människan. Vi ger inte bara materiellt stöd utan vill också förmedla det som hör till, nämligen något för den inre människan. Kyrkans stora bidrag är väl att vi kan få frid med Gud, oss själva och andra. Men att reducera detta till ett mentalt behov är att säga på tok för litet. Särskilt uppseendeväckande är det att få veta att Svenska kyrkan har en personalpool med psykosociala experter som ska leda de internationella insatserna. Dessa har med andra ord ersatt dem vi förut kallade för missionärer.
Det andra undantaget för teologiska reflektion terfinns först i det sista kapitlet som närmast liknar ett efterord. Det är skrivet av Svenska kyrkans forskningschef Ann-Louise Eriksson. Hon menar att begreppet folkkyrka idag närmast måste uppfattas som en programmatisk idé. Om vi inte längre är en folkkyrka kan vi åtminstone behålla begreppet som idé är hennes tanke. Hon vill därför lyfta fram Svenska kyrkan som en luthersk kyrka. Här ringer, ja dånar varningsklockorna. För det första anar jag en stark avgränsning. Vi är inte en sekt, inte en frikyrka, inte en katolsk eller ortodox gemenskap. Vi är en "luthersk" kyrka. Vad menar hon? Jo, hon hävdar att i begreppet luthersk ligger öppenhet och demokrati. Som om det inte räckte menar hon att alla döpta kan höra Gud tala, om än olika. Den döpta människan kan känna igen Guds tilltal, förstå kyrkans uppdrag och komma till tals med sin tolkning. Kyrkans bekännelse är som bortblåst och här ersatt med att varje döpt kan själv forma sin tro, oberoende av kyrkans form och struktur.
Vad gör vi åt detta? Jag menar att denna nyckel visar hur viktigt det är med teologisk reflektion. Vi behöver på nytt reflektera över vad människan kan bli frälst ifrån, vad som ger henne ett meningsfullt liv, hur hon kan leva i de heligas gemenskap. Vidare behöver vi bilda allmänkyrkliga kommuniteter och gemenskaper som kan förvalta den kristna tron såsom den en gång blev oss given. Jag kan se en öppning i allt detta eftersom Eriksson definierar luthersk som öppen och demokratisk. Tillsammans kan de kristtrogna bilda gemenskaper och höra Guds tilltal för vår tid. Sedan kan man ju alltid hoppas att de styrande vågar säga detsamma också om de troende och sluta förfölja de konservativa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar