Frimodighet har med sig stor lön

Ännu en dag till ända. Vi har fortsatt arbetet i utskotten och det finns för närvarande inget särskilt att rapportera. Men det är tydligt att alla ledamöterna inom Frimodig kyrka har varit mycket aktiva i samtliga utskott. Av rapporterna att döma har det inte varit utan framgång. Det finns en stor kompetens bland våra ledamöter och samtliga är frimodiga. Hebreerbrevets författare skriver att frimodighet har med sig stor lön och en del av denna belöning har vi fått se redan. Nu är de flesta betänkandena färdigformulerade och får ligga till sig till nästa session som börjar 26 oktober. Imorgon har vi framförallt arbete i plenum och den viktigaste uppgiften är valen till Kyrkostyrelsen. Frimodig kyrka har ställts utanför som jag tidigare rapporterat men vi har förhoppningar om att ändå genom Guds nåd få viss utdelning. Jag får berätta mer om det i morgon.

Det har varit en god vecka, bättre än jag vågade hoppas och jag är övertygad om att det arbete som läggs ner är till nytta. Men vi behöver verka på lång sikt. Jag kan känna i vår grupp att där finns både kompetens, frimodighet och ett andligt starkt innehåll. Vi har något att komma med, särskilt när det gäller de teologiska frågorna.

Fortsätt att be för oss och särskilt inför morgondagen.

Jo, en sak till måste jag få med. Idag kom beslutet från Ansvarsnämnden i fallet biskop Sven Thidevall. Frågan gällde om han får fortsätta att vara biskop och präst. Domen löd att han skadat biskopsämbetet men i viss eller ringa mån. Han får fortsätta att var biskop med andra ord. Men domen var 3 mot 1. Det kan tyckas som en märklig historia men är principiellt viktig. En gång biskop alltid biskop, men tydligen inte helt säkert i framtiden. Här måste det till klarare besked från Kyrkomötet, hur det nu ska se ut.

Jag har också fått veta att ledamoten Torbjörn Lindahl har en egen blogg. Jag har inte adressen här men ska lägga ut den senare. Tills vidare får ni googla Torbjörn Lindahls blogg. Dag Sandahls läsvärda blogg har ni väl redan noterat?!

En god dag

Så har det gått ännu en dag. Det politiska spelet är över och för närvarande finns inget skäl att ondgöra sig över det. Hela dagen, nästan, har ägnats åt utskottsarbete. Hans Weichbrodt och jag sitter som sagt i Kyrkorättsutskottet och vi har behandlat ett antal motioner. Två av dem var särskilt intressanta för oss. Dels den om nolltolerans mot svordomar och könsord och dels den om att alla ledamöter skulle få Bekännelseskrifterna. Jag hade anledning att yttra mig ett flertal gånger. Jag måste uttrycka min glädje över att vi också som ersättare har stora möjigheter att yttra oss och bli tagna på allvar. Det visade sig snart att att den första motionen visade sig omöjlig. Det blev avslag. Det går inte att hantera en sådan motion. En av juristerna frågade var gränsen går för svordomar. Jag menade att om någon blir kränkt får man i vanlig ordning polisanmäla detta. Det finns en lag som är emot kränkning. Vi behöver inte lägga till något. Dessutom blir det nästan löjligt om kyrkan ska behöva inrätta något etiskt råd. Hela sammanhanget är väl ett etiskt råd och så vidare. Varje enskild människa måste själv svara för sina uttalanden.

Den andra motionen handlade om att alla ledamöter ska få Bekännelseskrifterna. Det visade sig att dessa ansågs omöjliga. Den talar ju mot judar och turkar. Ingen kan idag begripa sådant tal. Dessutom har bekännelsen ändrats genom åren. Här blev det mer tveksamt men det hela mynnade ut i att kyrkomötet kanske borde ha en dag då bekännelsen diskuterades. Det är ett stort steg framåt.

Nu är det inte klart med detta utan våra betänkanden går sedan vidare till plenum. De ska diskuteras i slutet av månaden av alla. Det är där besluten ska fattas Det är då allt det roliga kommer, det intressanta, det som skapar rubriker. Eventuellt.

Sammanfattningsvis en spännande dag med god stämning i utskottet och alla kan komma till tals. Det visar samtidigt hur viktigt det är att få sitta med i dessa utskott. När vi nu är marginaliserade behöver vi inte ta hänsyn till några koalitioner utan kan tala öppet. Det passar mig bra. Sov gott.

KD är svikare

Frimodig Kyrka (FK) fick 13 mandat i Kyrkomötet. Vi hade behövt 16 för att få ordinarie platser i de 8 utskotten. Under valrörelsen hävdade Kristdemokraterna (KD)att de var opolitiska och att de ville detsamma som Frimodig Kyrka. En av ledarna inom KD lovade till och med att avgå om inte Frimodig Kyrka fick plats. Om vi hade valtekniskt samarbetet med KD skulle de och vi få 2 ordinarie i varje utskott. Inte illa. När det sedan drog ihop sig vacklade de minst sagt. För att säga det rent ut; de övergav oss trots att de inte tjänade något på det själva. Däri ligger skandalen.

När det drog ihop sig kom två av KD:s ledamöter till oss och beklagade det hela. Jag kan säga att de blev inte väl mottagna. De skyllde på Centern som skulle ha blockerat det hela. Men det var som sagt en ursäkt. De kunde väl hoppat av samarbetet med Alliansen och gått samman med oss. Då hade vi fått ett slagkraftigt opolitiskt alternativ precis som vi lovade i valrörelsen och just vad som behövs i Kyrkomötet. Det hade kunnat bli en historisk vändning. Men, nej, KD valde den politiska vägen och det kommer förhoppningsvis att stå dem dyrt i nästa valrörelse. Det är tveklöst så att politiken väger tyngre för dem. Jag tror de har gjort ett stort misstag förutom att vi fick ingenting.

Efter visst rabalder fick FK ersättarplatser av "nåd" på grund av Alliansens välvilja. Vi diskuterade att tacka nej, men beslöt oss för att vara med eftersom vi inte ville visa oss omöjliga. Detta har nu fått två följder.

För det första har KD bekänt färg. De är opålitliga och de agerar politiskt. De har ställt FK utanför.

För det andra betyder det att VI INTE är indragna i det politiska spelet utan vi kan nu agera helt och hållet utifrån våra egna förutsättningar. Vi är det opolitiska alternativet. Jag hoppas att detta betyder att FK kommer att dubbla sina mandat i nästa val och KD minskar till hälften.

Under eftermiddagen har vi tagit oss igenom den högtidliga öppningsgudstjänsten. Alla inom FK var inte närvarande. Vi verkar uppenbarligen i en splittrad kyrka. Att på nära håll få se Kungen och Drottningen var eftermiddagens behållning. Efter detta valdes folk in i utskotten och vi fick de platser som blev över. Själv placerades jag i Kyrkorättsutskottet. Det låter inget vidare, men känns som en fullträff i alla fall. Som ersättare har vi alla möjligheter att föra talan. Jag sitter tillsammans med Hans Weichbrodt och vi hade det riktigt gemytligt där vi satt. Jag känner flera av ledamöterna i utskotten och ser fram emot detta. Vi har inte så många motioner att behandla men motionen om nolltolerans mot svordomar och könsord är en av dem. En annan är den jag själv medverkat i; nämligen att alla ledamöter ska få del av Bekännelseskrifterna och en del andra grunddokument. Dessutom har vi kommit på att vi kan väcka nya frågor och det kommer vi att göra. Men vilka avslöjar jag inte här och nu. Vi har lite på gång med andra ord.

Detta spektakel kommer att samverka till det bästa.

Stor besvikelse inom FK

Min första dag på Kyrkomötet motsvarade mina lågt ställda förväntningar. Frimodig kyrka kan inte av egen kraft få några egna platser i utskotten. Vi är 13 personer, men det krävs 15 för att få plats. Men vi blev lovade av Alliansen att få vara med i utskotten så sent som i måndags. Nu verkar det som att Socialdemokraterna hotar Alliansen med att gå samman med ÖKA och Misk och på så sätt få egen majoritet. Det gör att Alliansen, inklusive Kristdemokraterna, fått stora darren och gör upp med Socialdemokraterna om att ställa oss utanför. Med detta följer tre problem.

För det första visar det sig att nomineringsgrupperna inte alls är opolitiska som det sades i valrörelsen, inte heller Kristdemokraterna.

För det andra åsidosätter man de demokratiska spelreglerna genom att arbeta på att få bort oss i stället för att få in oss. Vi hänvisas därför till odemokratiska regler, det vill säga de tvingar oss till opposition i stället för medverkan.

För det tredje går Kyrkomötet miste om en mycket duglig kompetens. För sådan finns inom Frimodig kyrka. Dag Sandahl som suttit med i Kyrkomötet sedan 1979 och är den mest meriterade av dem alla (och vi andra) får eventuellt sitta som ersättare i ett utskott samtidigt som andra amatörer får sitta som ordinarie. Det är uppenbart att det är sträng politik som råder i det här sammanhanget, inte kompetens som vill arbeta för kyrkans bästa. Vi får se vad som händer imorgon när det hela ska röstas fram.

Vi ställde till det redan inledningsvis, om än oavsiktligt. Det ska sitta 15 personer i valberedeningen och vi förvissades om att få en plats. Nu föreslogs 16 och en skulle med andra ord bort. Vi valde då att ropa votering vilket förlängde inledningen med drygt två timmar. Det hela slutade med att Frimodig kyrka röstades bort även om vi plötsligt fick 75 röster. De 15 fick minst 200 röster var, men det visar ändå att 75 personer finns där som en underström i sympati med Frimodig kyrka. Just ikväll känns det något besviket. Vi får se vart det tar vägen. Jag ska försöka att skriva något varje kväll.

Ställ SD offside!

Det kan vara ovist av en präst att ge sig in i politiken, men samtidigt går den kristna tron in i den. Jag vill beröra två områden som i efteranalyserna av valet måste tillhöra de viktigaste.

Det första området rör synen på människan. SD har redan påverkat Sverige med sin syn på människan. Den synen har sina rötter i socialdarwinismen. Det betyder att precis som den starkaste bland djuren överlever på de andra djurens bekostnad är det med människan. För människan är djupast sett ett djur. Känner ni igen det från skolan? Varför är vi förvånade när denna syn nu dyker upp igen? Och dessutom kommer det att visa sig att den är förankrad inom svenska folket. Mot detta måste vi ställa den judisk-kristna människosynen som säger att varje människa är skapad till gemenskap. Och att varje människa är så gränslöst älskad och värdefull att Gud själv ger sitt liv för denne. Jag menar att det är dessa två syner på människan, den socialdarwinistiska och den judisk-kristna som står emot varandra. Sedan finns det naturligtvis varianter på tema mellan dessa motpoler.

Det andra området är integrationspolitiken som till dels ligger i förlängningen av det första. Den svenska integrationspolitiken kan förstås som ett misslyckande och frågan är om vi ska fortsätta med denna politik? Utgångspunkten har varit och är SVERIGE. Det svenska folket, det svenska folkhemmet, det svenska språket, den svenska valutan, de svenska gränserna och så vidare. Vågra jag lägga till den Svenska kyrkan? Detta är Socialdemokraternas hemmaplan fram till 1995 då Sverige gick med i EU. Nu har denna hemmaplan blivit Sverigedemokraternas. Men problemet är utgångspunkten som ordföranden och vice ordförande inom Ungdom mot rasism så tydligt visar i dagens SvD, se Brännpunkt . Så länge utgångspunkten är det svenska hamnar vi fel i diskussionerna och SD vinner mark. Det blir en diskussion om hur många som ska få bli svenskar, ett tvång att invandrare ska lära sig svenska, anpassa sig helt enkelt för att inte säga underordna sig oss andra. Ingen kan vinnsa en sådan diskussion.

Vi bör därför göra oss av med integrationspolitiken helt och hållet. Ersätta den med något annat. Vi tillhör idag Europa. Det är vårt hem. Vi talar alla engelska (tyska eller franska?). Hade det inte varit bättre att invandrarna fick lära sig något av dessa språk i stället alternativt att vi tog vara på det språk de redan kan? Vi kommer sannolikt att göra oss av med den svenska kronan och få Euro så småninom. Gränserna spelar praktiskt taget ingen roll inom Europa. Måste vi ens ha med oss pass när vi reser till Italien? Integrationspolitiken bör därför skrotas och istället ersättas med en politik om det mångkulturella samhället. Om det är utgångspunkten får vi en helt annan diskussion och SD står offside. De har då ingenting att komma med!

Inom parentes vill jag avslutningsvis endast antyda att detta också är en del av Svenska kyrkans problem. Vi har en krympande kyrka (sett ur kristen synvinkel) medan vi istället borde ha en växande relation till övriga stora kyrkor som de ortodoxa och den Romersk katolska. Vi talar med andra ord ännu en gång om ett paradigmskifte.

Kanske hinner jag skicka in ansökan imorgon

Domkapitlet i Göteborg har öppnat en dörr inte bara för de tre prästerna som nu fått sina förordnanden återkallade utan för alla oss präster. Varför ska tre få slippa om inte andra får det?

Jag ska be Kammarkollegiet att de drar tillbaka mitt förordnande. Jag tror att jag bara ska skriva: "Härmed anhåller jag om ... " Gången är tydligen den att de då vänder sig till Domkapitlet och att Domkapitlet ska yttra sig. Men å andra sidan hade Domkapitlet i Göteborg sagt nej till denna dispens och ändå tar Kammarkollegiet tillbaka förordnandet. Varför? Vill de försöka tysta saken? Vill de köra över kyrkan många gånger framöver? Jag vet inte.

Jag har inga problem med ett civilrättsligt äktenskap hur det än utformas, men däremot med att kyrkan helt och hållet har anpassat sig till det könsneutrala. Kyrkan har inte behållit sin gamla syn på äktenskapet utan gått in under statens äktenskapslag. Men jag är väl inte statens ombudsman utan Kyrkans tjänare. Vi får se hur kyrkan behandlar min ansökan, - om den ens får chansen att behandla den. kammarkollegiet verkar bara kunna fria mig.

Halleluja - nu mister jag vigselrätten

Halleluja! Tänk att äntligen få brista ut i ett halleluja! Det var längesedan, åtminstone på den här bloggen. Vadan detta? Jo, Kyrkans Tidning berättar idag att tre präster fått "nåden" ifrån Kammarkollegiet att avsäga sig vigselrätten! Underbart. Jag ringde strax till en av komministrarna Tord Nordblom så nu vet jag lite mer.

Det är naturligtvis helt ohållbart att uppehålla nuvarande situation, se min tidigare blogg i detta ärende. Det torde vara en tidsfråga innan vi får en civilrättslig ordning också i vårt land vilket jag välkomnar varmt. Det kan också leda till att vi på nytt kan börja betrakta äktenskapet, om inte som ett sakrament så åtminstone som en sakramental handling. Och inte som nu, - en ritual vilken som helst.

Jag ringde som sagt till Tord och hörde mig för lite grann. Jag har nu för avsikt att snarast avsäga mig vigselrätten. Jag är så glad för detta. Jag vill inte vara en "duktig idiot" som springer statens ärenden i en sådan här viktig fråga. Det ska bli så sköööönt att slippa detta. Sammtidigt och det är ärligt menat beklagar jag än en gång - djupt - att enskilda människor kommer att drabbas av denna utveckling. Det är därför jag hoppas det går snabbt att gå över till civilrättslig vigsel.

Nu kommer jag att viga med största glädje och äkthet mina barnbarn, - om det blir aktuellt. De har då gått till borgmästaren först och sedan firar vi en härlig vigsel helst med mässa. Och jag kan predika trovärdigt om detta. Kanske är det svårt för läsarna av denna blogg att riktigt förstå den nästan euforiska känslan jag får när jag inser vad som håller på att hända. Men jag svarar gärna på kommentarer framöver.

Det är naturligtvis en sak för varje enskild präst, men jag hoppas att många, många präster följer med i detta spår och att vi snart får en renodlad civilrättslig vigsel.

SD och de demokratiska partierna

Jag brukar inte göra politiska inlägg, men kanske kan det vara befogat i dessa dagar. Valresultatet börjar sjunka in och reflektionerna börjar. I skrivande stund är det inte klart huruvida Alliansen får egen majoritet, men intuitivt har jag reagerat på den behandling SD utsätts för. Det känns inte bra. Jag ska förklara.

SD har valts in på demokratiska grunder, men behandlas odemokratiskt. Hur illa man än tänker om deras åsikter ska de behandlas rätt. Den orättfärdiga behandling de nu utsätts för bådar inte gott. Men på något sätt är det symptomatiskt för det skeeende Sverige befinner sig i. Vårt land liksom alla andra genomgår nu ett paradigmskifte. Med det menar jag att industrisamhället nu övergår i ett kommunikationssamhälle, en helt annan typ av samhälle. Socialdemokraterna kommer här till korta, eftersom de fortfarande håller fast vid 1900-talet. De inser nu själva att de behöver ändra sitt partiinnehåll. Alliansen är redan på god väg.

SD är ett nationalistiskt parti. Det har sina rötter i början av 1900-talet då "det egna" var värt att slå vakt om. Men det är menar jag en orealitisk hållning. Djupast sett faller det tillbaka på synen på människan. Då trodde folk i allmänhet att arierna var mer värda än utlänningarna. Vi var viktigare än asiater och afrikaner. Det är inte längre sant. I vår globaliserade värld behöver alla samarbeta för att få en bättre värld. Det gäller också Lars Ohly. När han nekade att gå in i samma sminkrum som Jimmie Åkesson gav han klartecken till den vuxenmobbning som nu pågår. Han delade in Sveriges befolkning i ett "vi" och "dom" motsatsen till vad som krävs. Han bäddar därmed för ett krig. Det är extra märkligt därför att vi i vår tid talar om att vara inklusiva, om att omfatta alla människor. Men opinionen handlar nu tvärtemot.

Det är troligt att SD blir dubbelt så stort i nästa val mycket beroende på övriga demokratiska partiers oförmåga att hantera det nya paradigmet. Det finns alltid reaktionära människor och de kommer i allt högre grad att ansluta sig till SD, men som det nu ser ut påskyndar de demokratiska partierna processerna genom att göra SD till offer. Det är bättre att de demokratiska partierna städar framför den egna dörren, det vill säga tänker igenom sin egen människosyn. Debatten framöver bör handla om aborterade foster och aktiv dödshjälp. I dessa frågor blir synen på människan klarare.

Det är viktigt att värna om mänskliga rättigheter och det gäller även SD-mäniskor. Jag har svårt att förstå hur det plöstligt kan bli lovligt att mobba andra. SD fick 6 %, det vill säga de har 94 % emot sig. Kan det vara ett stort problem? Jag är övertygad om att Fredrik Reinfeldt komer att reda ut det här med bravur, men det säger något om opinionens egen syn på människan. Det är kanske inte så underligt trots allt i ett land där man aborterar bort tiotusentals människor varje år och där man nu diskuter människans egen rätt till sin egen död. Försöker vi försvara dessa orättfärdigheter genonm att göra SD till syndabockar?

Nyckeln till Svenska kyrkan

Häromdagen skickades skriften Nyckeln till Svenska kyrkan ut till alla kyrkomötesdeltagare. Det är ett analyserat faktaunderlag som knyts samman med en teologisk reflektion. Här presenteras bland annat aspekter av gudstjänstseden för åren 1999-2009, diakonins förändring, det ekumeniska hjälpinsatserna, medlemsutvecklingen, den geografiska omfördelningen och utvecklingen av kyrkans ekonomi. Skriften är delvis intressant. Men den teologiska reflektionen är mycket svag, nästan obefintlig, med ett par undantag.

Det första undantaget är att läsaren får veta att Svenska kyrkans internationella arbete har ett psykosocialt förhållningssätt. Det betyder att kyrkan sätter människors mentala behov på samma nivå som deras fysiska behov. Det står inte andliga behov, utan mentala behov. Det är en urgammal uppfattning att kyrkans evnagelium vänder sig till hela människan. Vi ger inte bara materiellt stöd utan vill också förmedla det som hör till, nämligen något för den inre människan. Kyrkans stora bidrag är väl att vi kan få frid med Gud, oss själva och andra. Men att reducera detta till ett mentalt behov är att säga på tok för litet. Särskilt uppseendeväckande är det att få veta att Svenska kyrkan har en personalpool med psykosociala experter som ska leda de internationella insatserna. Dessa har med andra ord ersatt dem vi förut kallade för missionärer.

Det andra undantaget för teologiska reflektion terfinns först i det sista kapitlet som närmast liknar ett efterord. Det är skrivet av Svenska kyrkans forskningschef Ann-Louise Eriksson. Hon menar att begreppet folkkyrka idag närmast måste uppfattas som en programmatisk idé. Om vi inte längre är en folkkyrka kan vi åtminstone behålla begreppet som idé är hennes tanke. Hon vill därför lyfta fram Svenska kyrkan som en luthersk kyrka. Här ringer, ja dånar varningsklockorna. För det första anar jag en stark avgränsning. Vi är inte en sekt, inte en frikyrka, inte en katolsk eller ortodox gemenskap. Vi är en "luthersk" kyrka. Vad menar hon? Jo, hon hävdar att i begreppet luthersk ligger öppenhet och demokrati. Som om det inte räckte menar hon att alla döpta kan höra Gud tala, om än olika. Den döpta människan kan känna igen Guds tilltal, förstå kyrkans uppdrag och komma till tals med sin tolkning. Kyrkans bekännelse är som bortblåst och här ersatt med att varje döpt kan själv forma sin tro, oberoende av kyrkans form och struktur.

Vad gör vi åt detta? Jag menar att denna nyckel visar hur viktigt det är med teologisk reflektion. Vi behöver på nytt reflektera över vad människan kan bli frälst ifrån, vad som ger henne ett meningsfullt liv, hur hon kan leva i de heligas gemenskap. Vidare behöver vi bilda allmänkyrkliga kommuniteter och gemenskaper som kan förvalta den kristna tron såsom den en gång blev oss given. Jag kan se en öppning i allt detta eftersom Eriksson definierar luthersk som öppen och demokratisk. Tillsammans kan de kristtrogna bilda gemenskaper och höra Guds tilltal för vår tid. Sedan kan man ju alltid hoppas att de styrande vågar säga detsamma också om de troende och sluta förfölja de konservativa.

Har inte brudparet rätt att få veta om de är vigda eller inte?

Idag har jag talat med Skatteverket i Sollefteå. Det är de som administrerar min vigsel som inte är en vigsel men ändå är det. Läget var att jag i vanlig ordning undertecknat att vigseln ägt rum, skickat den till Skatteverket och tagit semester. Nästan två månader senare får jag veta att papperet kommit i retur därför att jag inte skrivit under med Kammarkollegiets legitimation. Jag överväger i detta läge att bråka eftersom jag ogillar, nästan underkänner, den nya äktenskapslagen. Självklart inser jag att jag aldrig kan vinna i saken, men framföra mitt ogillande kan jag i hopp om att många gör detsamma så vi kan tvinga fram nya ändringar.

Jag ringer alltså och frågar varför mitt namn och min tjänst som präst inte längre är tillräckligt. Jag frågar också om de inte själva kunde ha kompletterat eftersom de själva måste ha uppgifterna. Hur ska de annars kunna kontrollera om jag skrivit rätt? Jag beklagar att de vigda inte antecknas som vigda på grund av detta förfarande. Vidare frågar jag vem som är min uppdragsgivare. Är det Svenska kyrkan eller Kammarkollegiet? För övrigt har jag aldrig ansökt om någon vigselrätt hos Kammarkollegiet och det papper som kollegiet skickat mig vet jag inte var jag har. Det kommer ju så mycket papper.

Den stackars handläggaren kan inte göra så mycket åt det hela. Det är ju bestämmelser som ska följas. Och så länge jag inte angett vilket datum jag fått rätten att viga förblir de vigda ovigda. I dagsläget är de inte gifta får jag veta fastän de är gifta. Jag bestämmer mig för att inte pressa den snälla handläggaren vidare utan förklarar bara att så här kan vi inte ha det fortsättningsvis. Hon låter mig då få veta att det är många präster som protesterat och att det nu tillsatts en utredning som ska ändra i papperet. Det är väl alltid något även om det i sak inte förklarar särskilt mycket. Jag tackar för mig och avslutar med att be handläggaren hjälpa mig att verka för civiläktenskap fortsättningsvis så slipper staten besvärliga teologer. Det är väl bra om vi kan skilja politik och teologi åt menar jag. Nu känns det lite bättre.

Biskop Hans får stående ovationer

Kyrkans Tidning, nr 36/10 innehåller ett reportage från Framtidsforum i Piteå. Här berättas om ett samtal mellan domprosten Karin Burstrand och biskopen Hans Stiglund. Enligt tidningen var det ett "gripande samtal". Vad det handlade om? Jo, om hur biskop Hans gjorde frågan om Kyrkans Ämbete till en perifier fråga, "en icke-fråga". Han tyckte att det var för mycket ståhej om Kyrkans ämbete och frågade sig själv: "Hur mycket ska det få kosta mig, dig och kyrkan?" När jag läser vidare står svaret klart: Inte för mycket.

Då infinner sig naturligtvis nästa fråga: Vad handlar tron om egentligen? Det var också den fråga biskop Hans brottades med och som ledde till att frågan om apostlarnas ställning blev perifier, en icke-fråga. På frågan om vad det är att tro får vi emellertid inte något svar. Min omedelbara reflektion blir att kanske det är upp till var och en av oss att tro? Jag vet inte vad biskop Hans tror, men biskop kunde han bli. Så han måste väl vara kvalificerad att representera apostlarna förmodar jag även om han inte tror på dem. Men det stannar inte vid ovisshet. På en punkt talar han självsäkert. Biskop Hans vet att vi kvinnoprästmotståndare "odlar förakt mot andra" och undrar "Var kommer denna intolerans ifrån?" När han ställt frågan får han stående ovationer från de rörda åhörarna. Det känns tungt nu.

En kyrka i upplösning?

Ibland kan man bli upprörd och förvirrad på en och samma gång. Jag anser att Kyrkomötet tog ett felaktigt beslut om vigsel och vigselrätt förra hösten. Mötet har inte mandat att omdefiniera det bibliska äktenskapet och att äventyra våra ekumeniska förbindelser. Det kommer att bli förödande. Jag skrev till Domkapitlet, men som alla vet "ingår det i tjänsten" att viga och man än har rätt att avstå. Den rätten är naturligtvis inte värd någonting utan bara ett försök att lugna ner det hela. Den som läser Dag Sandahls blogg vet att en av våra biskopar redan har svikit detta löfte. Nu är det bara att finna sig i situationen.

Nu hade jag en vigsel innan semestern. Jag fyllde i papperet i vanlig ordning och skickade det till Skattemyndigheten. När jag nu kommer hem får jag veta av brudparet att de inte registrerats som vigda därför att jag inte fyllt i papperet. Jag har ändå fyllt i och skickat papperet, MEN min namnteckning duger inte längre. Skattemyndigheten menar att vigselrätt är till individen och att individen därför måste legitimera sig genom att ange det nummer han fått av Kammarrätten. Därför har de skickat tillbaka papperet till mig personligen och bett mig skriva på numret. Men jag vill inte skriva på. Jag har fått vigselrätten från Svenska kyrkan ... eller var det från Kammarrätten?

Motsägelsen är alltså att Svenska kyrkan "tvingar" mig att inneha vigselrätt och Kammarrätten likaså. Men kan verkligen den politiska makten bete sig så? Jag har nu pratat med några kollegor om detta. Jag förstår min skyldighet. Men kollegorna, som också menar att hela beslutet är felaktigt, säger att var och en av oss får nu själv tolka vad som menas med äktenskap. Håkan, det blir vad du gör det till.

En kollega menar att en vigsel av samkönade inte kan betraktas som vigsel. Därför tycker han att han kan utföra den. Det är ju ändå ingen vigsel. Ja, men försöker jag ... Han svarar att på något sätt måste jag ju förhålla mig till detta. Jo,visst, men ... Är det underligt att det känns uppgivet? Mest uppgivet är ändå att se hur bröderna viker ner sig, en efter en. Mitt nästa steg blir nog att fråga kyrkoherden om jag kan få bli befriad från allt vad vigslar heter. Så här kan inte jag hålla på.