Vad är en värdig död?

Idag kom Kyrkans Tidning, "en tidning av kvinnor för kvinnor", som min gamle kyrkoherde uttryckte det.

Dag Sandahl brukar ägna torsdagsbloggen åt att redogöra för tidningens innehåll. Han granskar den alltid mycket kritiskt och har alltd stora frågetecken inför vad som skrivs. Det är så när man är skolad på 1960-talet. Det var det årtiondet som vi fick lära oss att alltid granska allt mycket kritiskt. Detta fortsatte sedan på universitetsnivå och har mycket gott med sig samtidigt som det är en fara för den egna personligheten att alltid behöva tolka andras tyckanden och låtanden. Alltså bestämde jag mig för att leta efter något jag tyckte om i Kyrkans Tidning, nr 17/10.

Jag kom till sidan 15 innan jag reagerade positivt. Teologie doktorn i etik Ann Hebrelein kåserar under rubriken Vad är egentligen en värdig död? Ann skriver klokt. Hon är läsvärd. Det talas ofta om "en värdig död", men vad är det, frågar hon? Det har sagts att en värdig död är en sådan död som jag själv önskar mig om jag hade möjlighet att själva bestämma. Hhm, det tål att tänkas igenom. En SIFO-undersökning gjord förra månaden visar att nio svenskar av tio menar att dödshjälp borde vara tillåten. Kan det verkligen stämma? Den undersökningen skulle jag vilja se närmare på. Den stora faran är som jag skrev tidigare att det sker en förskjutning i i synen på människan. Om dödshjälp blir tillåten till exempel att läkare ger mig dödsbringande tabletter eller själva injicerar dödlligt gift får det de mest ödesdigra konsekvenser. Människolivet blir en handelsvara. Många svårt sjuka, handicappade eller varför inte bara gamla kommer att känna av ett tryck som säger att de ligger samhället till last. De borde inte få leva längre. Anhöriga som kan göra stora ekonomiska vinster genom någons död borde naturligtvi inte få påverka någon till assisterat självmord. Tänk om alla de som kanske tillfälligt är deprimerade och vill dö själva ska få bestämma. Ska anhöriga, läkare eller samhället i stort inte hjälpa sådana människor ur depressionen? Var det inte det som var vår uppgift, att hjälpa varandra när livet är svårt?

Om assisterat självmord blir lagligt befarar jag en farsot. Låt oss inte alls orientera oss i den riktningen!

att avbryta livsuppehållande behandling

Nu har då ett första besked om dödshjälp kommit. Jag tycker att beslutet verkar OK, men är medveten om att det reser nya frågor. Som ni kanske minns redogjorde jag för Statens Medicinsk-etiska råds redovisning i fem punkter. Utgångspunkten är den att läkare förväntas rädda liv. Problemet är att de kan uppehålla livet hos en människa praktiskt taget hur länge som helst. Detta på grund av tekniken. Det har med andra ord blivit problematiskt att rädda/uppehålla liv till varje pris. Att rädda liv kan framstå som ett övergrepp och nu står vi inför följande val, att

1. avstå från att inleda livsuppehållande behandling
2. avbryta livsuppehållande behandling
3. erbjuda palliativ behandling och palliativ sedering
4. erbjuda läkarhjälp vid förskrivning av läkemedel vid ett självvalt livsslut
5. erbjuda aktiv läkarhjälp vid ett självvalt livsslut

Det besked Socialstyrelsen gav häromdagen var vad jag förstår alt 2. Kvinnan som varit lam i 30 år och stadigt blir sämre vill dö. Hon kunde inte bestämma detta själv och läkaren vill inte eftersom det kan betraktas som dödshjälp och läkaren blir ett fall för juridiken. Det är bra att Socialstyrelsen nu säger att patienten själv får bestämma. Läkaren avbryter behandlingen och ger hjälp enligt alt 3.

Nu sägs att patienten själv ska fatta beslutet och det är väl rimligt. Men inte enkelt. Det finns många patienter som förhastat eller tillfälligt vill dö fast de inte är döende. Det finns andra som kan påverkas till sådana beslut av andra som vill åt deras arv eller göra något experiment eller ... ja, det kan nog finnas många skäl. Risken är att vi nu rör oss på ett sluttande plan med svåra gränsdragningar.

Jag vill att vi undviker alt 4 och 5 av det skälet att här förändras synen på människan. Plötsligt ska människan som det heter ha rätt till sitt eget liv och sin egen död. Men livet börjar hos Gud, levs i Gud och avslutas i Gud. Det ska inte ligga i människans hand. Vare sig livets början genom abort) eller livets slut (dödshjälp) ska ligga i människans hand. Ingen kan hindra någon från att ta sitt liv, men självmord ska inte legaliseras genom lagstiftning. Det vore förödande.

Det beslut som fattats tycker jag är OK, men nu gäller det att passa på fortsättningen.

Man är väl uppdaterad?

Har nu suttit ett par timmar för att gå igenom ett och annat. Jag kommer att behålla hemsidan tills vidare och har uppdaterat den både här och där. Besök den gärna, särskilt om du är intresserad av din lilla gemenskap. Jag har alltid fått höra att det måste hända något på hemsidan helst varje dag. Jag säger bara glöm det. Det är omöjligt. Cellkyrkans hemsida fungerar däremot som en utomordentlig källa. Om den inte är flashig (hur stavar man det?) finns ialla fall väldigt mycket att hämta för den som är intresserad. Så ska det fortsätta att vara.

Däremot har kära hustrun som är van att använda Facebook sett till att det bildats en Facebook-grupp för Cellkyrkan. Så nu kan du bli vän av Cellkyrkan, den gemenskap som ryms i och passar in i alla kyrkor och samfund. Ja, utanför dem också om det skulle vara nödvändigt. Jag önskar verkligen att det kunde få växa fram ett rejält nätverk där omsorgen om det lilla sammanhanget fick vara vägledande. Jag tror att det kommer. Varför kan inte cellkyrkan.nu få ingå i ett större nätverk tillsammans med koinonior, husförsamlingar, kommuniteter och allt vad det heter? Tänk om någon någonstans kunde samla dessa under en hatt någon gång! Vad spännande det skulle vara!

Så nu har jag både hemsida, blogg och Facebook. Man är ju uppdaterad!

Det blev en god konferensdag

Det var ingen förhandsanmälan och ingen kostnad. Det gör att det var svårt att föreställa sig hur konferensdagen skulle bli, men den blev över förväntan. Kan du tänka dig att det kom folk ifrån Markaryd, Lagan, Ljungby, Bankeryd, Alingsås, Linköping och Haninge?! Vi var väl ett 40-tal. Redan det bevisade intresset talar för att tiden arbetar för oss. Vi är inne i ett skeende och jag tror att det är viktigt att ta vara på det. Jag ska förklara.

Hans Sundbergs budskap kanske kan sammanfattas med den tanken att morgondagen är här. Det vi önskar för morgondagen ska vi leva idag. På så sätt blir vi mer upptagna med det vi faktiskt har förhanden än med drömmar och fantasier. Detta är en mycket biblisk tanke. Annars började dagen med att kyrkoherden talade om ledarens integritet. Han gjorde en värdefull beskrivning av ledaren, ledarens kännetecken och livstil. Jag kommer att sammanfatta hans föredrag i en kommande uppföljning som ska skickas ut med mitt nyhetsbrev. (Vill du ha del av detta och kommande information så bara maila mig mig.)

Min uppgift vara förutom att leda det hela att tala om ledaren för 10-gruppen. Mitt budskap var nog närmast att vi bör höja kraven för dessa ledare. Jag vet att det låter negativt och att jag riskerar att göra det svårt för somliga, men problemet är att vi med vårt mått av tolerans och respekt och kravlöshet helt förflackar vår uppgift. INGEN skulle tolerera en tandläkare som var dåligt utbildad, slarvig eller likgiltig för sin patient. Men om en andlig ledare är det, då går det bra. Vänner det håller inte längre. Vi bör ha högre förväntningar på Kristi församling än så.

Detta var en helt kort rapport.

Idag tog Värnamo församling ett stort steg framåt

Den här dagen har alla anställda i församlingsvårdande tjänst varit samlade för att tala om ... framtiden. Vi har ju en ny kyrkoherde och vi eller åtminsone jag väntar spänt på hur vi ska komma vidare. Jag tycker bilden klarnat efter den här dagen. Hur då? Kanske kan jag sammanfatta det på följande sätt: Vår kyrkoherde är införstådd med vad jag kallar det nya paradigmet och med nödvändigheten av att ta det på allvar och förmodligen också med att implementera det. Detta är ett STORT framsteg. Det betyder att ALLA anställda kommer att få del av det och förmodligen rätta sig efter det, - om det genomförs vist och det tror jag han är mäktig att göra. Vad det betyder i praktiken? Tja, till exempel att vi slutar behandla människor som objekt, att vi slutar bedöma framgång i antalet besökare eller till och med att vi hjälper människor att växa i sin tro. Detta är ett fokus som Svenska kyrkan inte vanligtvis har.

Men det är klart att kvar står det faktum att inte bara kyrkoherden som i vår kyrkoordning har väldigt stor makt utan alla vi som är anställda har bra betalt för att utföra det den officiella kyrkan vill att vi ska utföra. Våra levnadsvillkor är därmed mycket tuffa. Vi lever och verkar i ett spänningsfält.

Sammanfattningsvis kan man säga att NU arbetar vi i Värnamo församling på ett paradigmskifte inom de ramar som gäller. Jag tror att vi kan komma långt i det avseeendet, men är medveten om att vi då också kommer att utmanas på ett särskilt sätt när det gäller den lokala ekumeniken och andra åtaganden som går utöver de ramar inom vilka vi lever. Jag få nog anledning att komma tillbka till detta.

I morgon måste jag ta mig till Växjö och sedan på kvällen kommer Hans Sundberg och Lotta. Det ska bli gott att få träffa dem igen. Vi har ju konferens på lördag!

Det nya paradigmet breder ut sig!

Äntligen. Jag hade inte mycket mer än skrivit förra bloggen förrän jag lyckats iakkta nya framsteg för det nya paradigmet. Det var i morse, alltså dagens Dagen, jag fann en artikel från Saron i Göteborg. Det är en pingstförsamling som består av 1250 medlemmar och nu har de "tillåtit" folk att bilda husförsamlingar. Det s'gs i artikeln att att de nu har sju husförsamlingar. Varje församlling leds av ett team och varje vecka samlas de till den stora församlingens gemensamma gudstjänst. Denna församlings svarar mot vad jag hittills kallat för zonsamling, i England kallas det för pastorate eller cluster. (OBS cluster är i sin tur en samling av tre-sex hushåll). Här tror tror jag mig ana framtiden. Är detta möjligt inom Svenska kyrkan? Varför inte?

Sedan för det andra fick jag idag besök av en god kollega som arbetar som präst inom en Svenska kyrkan. Han har varit på samma plats som distriktspräst i 27 år och är mycket omtyckt. När vi samtalade med varandra berättade han hur lekmännen bildat en förening som "godkänts", som bett att få vara remissinstans till kyrkorådet och vars medlemmar alla är troende och deltar i samma gudstjänst. Föreningen har den förtjänsten att medlemmarna är trygga och inte behöver rädas de ockupationsmakter som invaderat Svenska kyrkan.

Med andra ord; det håller på att hända!

Fler skott från gamla rötter

Rubriken är titeln på en nyutkommen bok från EFS. Den handlar om nyplanteringar inom Svenska kyrkan och självklart kastade jag mig över boken på en gång. Jag kan säga att jag sträckläste den. Vad jag tyckte? Nu har jag den inte framför mig så jag kan inte rekapitulera den i detalj, men mitt intryck är att den utveckling vi kunnat förutse nu verkar ha kommit för att stanna. Boken som handlar om att bilda nya gemenskaper är i sig ett tecken på detta. Jag gläder mig ofantligt till detta och hoppas att nyplanteringarna får stor framgång.

Låt mig bara få lyfta fram tre kritiska synpunkter. För det första uppmanar boken oss att bilda nya föreningar, visserligen inte entydigt, men tillräckligt tydligt. Det är vad bokens författare önskar. Jag är inte säker på att det är den bästa vägen. Vill särskilt yngre människor ansluta sig till en förening? Vill inte församlingslösa kristna hitta nya vägar? Finns det en risk att människor får sin identitet i föreningen istället för i de heligas gemenskap? Detta är frågan jag ställt tidigare, men som nu blir än mer aktuell.

För det andra hämtar boken relevanta exempel från verkligheten, mestadels från Norge och England. När jag läser de i sig inspirerande avsnitten talas det genomgående om cellstrukturerade församlingar. När vi så kommer på svensk mark sägs ingenting om celler, - nästan. Ordet används i ett mindre inlägg av Kerstin Oderhem som säger sig vilja se celler (jag tror jag fick hennes förnamn rätt och jag tror hon har tagit del av Cellkyrkans material). Ingen av de mer tunga namnen verkar förespråka cellstrukturerade församlingar. Varför?

För det tredje marknadsför EFS sig själva lite väl mycket enligt min mening. Nu är visserligen boken skriven av EFS:are och till EFS:are. Den ger intryck av att vara en internutredning, men var det inte nya skott man ville se växa fram? Nu drar jag mig till minnes att Mikaelskyrkan i Uppsala, som är en nystartad församling, är och själv betonar att den är en cellstrukturerad församling. Mitt intryck är då att den är undantaget som bekräftar regeln. Eller har jag förhoppningsvis fel. Det kanske är så att cellkyrkorna fortfarande "lurar i vassen", att de ännu inte syns i tryck.

Jag fortsätter att brottas med frågan om hur lekmännen ska organisera sig. Det står allt mer klart för mig att budskapet, mässan och de heligas gemenskap är vad som håller oss samman. Men hur strukturen eller organisationen ska se ut återstår att se. Men det kommer.

På onsdag denna vecka ska alla anställda i Värnamo församling samtala om hur vi tänker oss framtiden. Det ska bli en mycket intressant dag. Kanske återkommer jag till den. Sedan på lördag har vi vår konferensdag. Välkomna - ni som kan och vill!

Apropå en fotnot

Nu väntar jag med spänning på att få se boken De heligas gemenskap recenserad. Om nu någon vågar göra det med tanke på hur styvmoderligt lekmännen behandlats under 1900-talet. Boken är ett bidrag till ett nödvändigt samtal. Jo det finns en god vän som skrivit om den, om han än bara tagit upp en not. Det är i alla fall något. Dag Sandahl skriver i sin blogg:

Nu har jag i en fotnot upptäckt en förvånad författare. Han är förvånad att arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse på kyrkodagar tagit upp frågan om lekfolkets roll (kyrkodagarna 2008). ”Det var för det första intressant att lekmännen alls uppmärksammades i detta sammanhang.”
Jag svimmar en stund. Kyrkodagarna har återkommande från 1966 tagit upp frågan om lekfolket. Per-Olof Sjögren och Rune Klingert är två exempel på präster som drivit lekmannafrågorna. Hur kan det då komma sig att en begåvad präst i Svenska kyrkan, en man som jag håller mycket av, blir förvånad?
(Dagblogg 23 mars 2010)

Jag gläder mig mycket över erkännandet han ger mig, Men, ursäkta Dag, klippet ovan liknar mest början på ett självförsvar. Bokens budskap är att svensk kristenhet, särskilt Svenska kyrkan, inte lyckats ta tillvara tiotusentals engagerade lekmän. Förvisso har det försökts, inte minst inom högyrkligheten, men säg inte att vi lyckats. Varför bildades då alla frikyrkorna? Varför bildades Livets Ord och hur hanterades dessa sökande och längtande människor? Svenska kyrkans Lekmannaförbund är ett tafatt försök och även om det än idag har 8 000 medlemmar frågar jag; Hur mycket motivation och kraft finns det där? De exempel du ger med P-O Sjögren och Rune Klingert går ju 50-60 år tillbaka i tiden!

Sedan, till min glädje, berör Dag ämnet igen:

Högkyrkliga präster är INTE emot lekfolkets engagemang. Jag kan bara hänvisa till mina böcker för jag vågar inte påpeka att jag i decennier varit församlingspräst och gjort i alla fall något av det jag skrivit om. Fast det kanske jag ska. När människor säger att det VI gjort i Nordölands församling förändrat deras liv så är det ett besked att vara ödmjukt och tacksamt glad för – i förvåning av vad Gud kan göra genom människor.
(Dagblogg 1 april 2010)

Här bekräftar Dag att Gud verkar trots våra tafatta insatser. Det är också min erfarenhet. Ingen kyrka och inget samfund skulle säga att de är emot lekmännen. Men kvar står det faktum att lekmännen är dåligt organiserade. De saknar i stor utsträckning visioner och strategier. Lekmännen har alltid varit folkkyrkans dilemma. De äger liten makt och saknar strukturer för sitt lärjungaskap. Inga lekmannaledare har utbildats. Vi vill ju inte ha några konventiklar, än mindre några sekter.

Professorn Sven-Erik Brodd höll ett föredrag på Kyrkodagarna 2008 som handlade om hur illa vi tagit varit på lekmännen. Det var till och med svårt att definiera vilka de är. Det var ett mycket belysande föredrag där han föreslog att det apostoliska uppdraget kunde vara något som förenar klerker och lekmän. Bra förslag, men sedan då?

Jag är ledsen om jag tagit i för mycket i den där fotnoten. Kanske ska den närmast uppfattas som en retorisk stilfigur, en hyperbole till exempel.