Öppenhet, förtroende och tillit

Veckan som gick har gått ovanligt fort. Dess budskap till mig handlade om öppenhet, förtroende och tillit. Jag ska förklara.

Förra lördagen och söndagen predikade jag i Söderköping. Det var ekumeniska veckan. Sedan på måndagen deltog jag i en nationell konferens om dödshjälp som var mycket klargörande. I torsdags var det dax för Stockholm igen eftersom Hela Människan hade styrelsesammanträde. Jag ska gärna berätta om dödshjälpsdebatten, men först några reflektioner från Söderköping.

Kyrkoherden i Söderköping heter Stig Erixon, en mycket sympatisk man och hans hustru är diakonissan AnnaKarin. Hon gör ett fantastiskt bra jobb i Klockaregården, där det är Öppet Hus praktiskt varje dag. Stig är utbildad alkoholterapeut och berättade för mig om sitt arbete som präst och alkoholterapeut. Det var mycket intressanta samtal, särskilt om medberoende. Jag vågar påstå efter dessa dagar att alla församlingar i Sverige har detta problem någonstans. Jag fick med mig Tommy Hellstens bok Barn i livet och håller nu på att läsa den. Stig har också gått första delen av KBT-utbildningen (KBT står för Kognitiv Beteendeteapi). Jag skulle gärna anlita honom här i Värnamo och låta honom berätta för alla våra medarbetare. Han nämnde också om en Anna Wingren som tydligen reser och håller föredrag i ämnet. Är det någon som har lyssnat till henne?

Mitt uppdrag var annars att tala om kristen enhet och mångfald. Jag tyckte det var lite trögt till en början, men på söndagen kändes det som att budskapet landade. Jag fick med mig några reflexioner. Bland annat var det en som frågade mig
om jag

"fick något specifikt profetiskt budskap för staden Söderköping? Om inte så tar jag budskapet om att börja leva ut den bibliska församlingsmodellen och det Gudscentrerade livet i den helige Ande som ett ytterst viktigt och Profetiskt budskap till oss personligen och för församlingen i stort."

Det händer att jag ser också sådant som inte är uppenbart för ögat, som Paulus skriver: vad inget öga sett och inget öra hört. Låt mig få svara här på bloggen med att stryka under att jag är övertygad om att Herren vill resa upp De heligas gemenskap. Det är väldigt svårt att se hur vi ska kunna överleva i tron utan en trovärdig gemenskap. Var frimodiga och ta hand om varandra. Eller som Jesus och hans apostlar uttryckte det: Älska varandra! Kärleken fordrar öppenhet, förtroende och tillit. Detta kan bara praktiseras i den lilla gemenskapen. Det tror jag gäller Söderköping och det gäller alla platser.

Vår kyrkoherde gav mig en bok som jag just avslutat. Den heter Inkorporerad och handlar om vår kallelse till medarbetarskap i kyrkan. Men det ber jag att få återkomma till. Idag råkade jag se Stanely Sjäberg på Kanal 10. Han talade om vårt förhållande till islam och imponerade på mig. Bland annat hänvisade han till religionshistorikern Philip Jenkins som specialiserat sig på kristenhetens utveckling i Europa. Jag känner till honom från det att jag skrev lic-avhandlingen. Så nu har jag lovat att komma tillbaka till den kommande dödshjälpsdebatten, till medarbetarskapet i kyrkan och till vårt förhållande till islam. Situationen i vår svenska kristenhet ligger där som en underliggande tråd. Den blir jag inte färdig med så länge jag lever. Allt gott!

Uppvigling pågår

Idag, den 27 jan, skrev Dag S en blogg som jag tror är viktig för att inte säga kännetecknande för vår tid. Du kan klicka fram den bland mina länkar här till höger. Den handlar om att Lisbet B anser att Dag håller på att uppvigla oss kristna till strid. Bloggen, där Dag refererar till Lisbet B:s artikel i Blekinge Läns Tidning är underhållande samtidigt som den ska läsas med största respekt. Lisbet tycks tala med samma ton som också jag varnat för. Vi går helt enkelt tuffare tider till mötes. Och det av ett enda skäl; Det finns kraft i evangeliet.

Det stod klart för mig när jag läste i Kyrkans Tidning nr 3/10 om dopet. Där talar de som vill göra om läran om dopet genom att ta bort arvssynden. Argumentet är bland andra att vi måste göra upp med Bibelns världsbild eftersom "fornkyrkans olika teologer ... utgår från en världsbild som vi idag vet är falsk". Här har vi med andra ord en krock i ett gigantiskt format, i klass med Big Bang. Det är förvisso sant att vår världsbild och Bibelns ser olika ut, men vilken är rätt? Är det självklart att vår världsbild är rätt? En bild där inte Gud finns, inte änglar och demoner, ingen synd, inge försoning, inga syndernas förlåtelse och så vidare ...

Om allt detta är falskt då pågår uppvigling.

Ingendera

Jag får nog fortsätta att reflektera lite över kritikerns roll. Det är flera som har hört av sig angående detaljerna omkring min förra blogg. Dem kan vi lämna därhän. Det är det principiella som intresserar mig mest och som jag tror är viktig. Det är viktigt med klarsyn och att våga tala ut den, inte minst i ett totalitärt samhälle. Men historien lär oss att det kan kosta på att vara kritiker av ett helt system.

Jag kom att tänka på några fakta vad gäller paradigmskiften i allmänhet. Ett sådant faktum är att två olika paradigm är inkommunserabla, det vill säga de möter inte varandra. Eller på vanlig svenska; man pratar förbi varandra, kan inte eller vill inte förstå varandra. Det finns många historiska exempel inte minst från teknikutvecklingen på 1900-talet. Tänk bara på den digitala revolutionen, klockan som plötsligt började gå på batteri, kameran som tar kort utan att man använder film eller datorn som socialt medium. Banbrytande exempel som till en början mött löje och senare aktivt motstånd.

Kan det vara så illa att man inom Svenska kyrkan håller på att framställa en helt ny religion? En religion som grundar sig på sunt förnuft och "andlighet", där jungfrufödseln reduceras till en myt, arvssynden tas bort och ingen försoning behövs? Det är en religion som saknar kraft därför att bönen ersätts med att tända ljus eller lyssna till musik. De gudomliga ordningarna som till exempel äktenskapet upplöses i sina beståndsdelar. Ibland befarar jag det och tänker att vi får två olika religionern inom en och samma organisation. Dessa är inkommensurabla. De kan inte jämkas samman.

Nu skulle man kunna tänka sig att dessa två religioner ända ska kunna rymmas inom en och samma organisation, men så är knappast fallet. Den nya religionen tål inte att det finns "fundamentalister", att det finns människor som har funnit "Sanningen" eller "kritiker" som håller fast vid den kristna tron. Den nya religionen KRÄVER att ingen hävdar något sådant. Den är lagisk till sin natur.

Detta hela är lite bakvänt. I regel har man förlöjligat och sedan förföljt dem som har kommit med något nytt, något som hotat det etablerade, men i vår tid syns det vara tvärtom. Det är original-kristendomen som nu kastas ut. Kanske har historikern Peter Brown rätt när han menar att Europa aldrig riktigt har kristnats. I grund har det alltid varit hedniskt och det är det som visar sig nu. Det är inte lätt att göra något åt detta. Det är som det är.

Men, som biskop Giertz en gång skrev: "Vi har dock fortfarande kvar rätten att bygga upp!" Kyrkokampen vinns inte genom att peka finger eller kritisera även om kritiken har sin plats och betydelse i givna situationer. Vi ber Tidebönen kl 12.15 i Värnamo kyrka och jag tror att Herren talade til mig i lördagens läsning från Ordsp 9:7 ff

Den som tillrättavisar en hädare blir skymfad,
den som klandrar en syndare möter hån.
Klandra inte hädaren, då hatar han dig -
klandra den vise, då älskar han dig.
Ge åt den vise, så blir han ännu visare,
undervisa den rättfärdige, så blir han klokare.

Det som krävs av oss alla nu är att upptäcka och organisera de heligas gemenskap. Det har varit och är vår kallelse ända sedan apostlarna tid. Låt oss nu på nytt ta oss an verket.

Kritisk eller bitter?

Nu är det mycket på en och samma gång. Det finns ett antal "ämnen" som cirkulerar i huvudet. Jag får ta ett av dem. Då är det nog mest lämpligt att knyta an till förra bloggen. Jag bestämmer mig för den kritik jag personligen ibland upplever. Bortsett från personliga svagheter och känslor uppskattar jag en av kommentarerna: Ve er om alla talar väl om er (citat från Jesus). Helt rätt. Lyckligtvis befinner jag mig bland de senare. Men det finns en sak jag funderar över. OM jag eller någon annan kritiserar en företeelse är det då detsamma som att man är bitter? Eller är det bara ett sätt att försöka tysta motståndaren?

Jag har lagt märke till olika sätt att tysta ner kritiker. Ett vanligt sätt är att säga att kritiken komer från någon som är bitter. Det kan vara sant eller inte sant. Men är det relevant? Vad spelar det för roll? Låt säga att en bitter person kritiserar - ska vi då inte ta honom på allvar? En sann kritik är väl en sann kritik om det så kommer från en bitter person? Jag tror att vi ska lyssna till kritiken, eftersom det kan ha en positiv betydelse för oss som drabbas. Då kan vi rätta till det hela, - om vi vill.

Jag fick en varning från överheten. Den sa att jag skulle tänka mig för innan jag skrev. Det är en bra tanke som jag gärna tar till mig. Jag har förresten själv reflekterat över min till Svenska kyrkan kritiska hållning. Borde jag var tyst? Är jag bitter? Är det bäst att ge upp det hela? Kritikerna levererar, medvetet eller omedvetet - skrämselpropaganda. Det ligger inte för mig att gå på sådant. Tvärtom, så triggar det mig.

Min utgångspunkt är de första kristna. De kämpade och de gav sitt liv för det de visste var sant. De förtjänar all min respekt. Min hållning är att genom min tro hedra dem, för att inte säga att jag älskar dem. De utsattes för ständig kritik därför att de inte anpassade sig utan verkade enligt det uppdrag de fått av Jesus. jag tycker det är sunt även om de fick betala ett pris för det.

Om, jag säger om, jag vill verka i enlighet med de första kristna måste jag räkna med skarp kritik och för att bli anklagad för att var kritisk. Vi lever i en annan tid än de först krista. En del av kritiken måste bli att jag är otidsenlig, fundamentalistisk och bitter. Det är lätt att bli tyst när man utsätts för en sådan kanonad av anklagelser.

Men jag kanske har en allvarlig kritik. Tänk om det jag framför är rätt? Är det då inte min plikt att framföra kritik?, - oavsett om jag är bitter eller inte? Det senare är knappast relevant. Är min kritik allvarlig, värd att tas på allvar? Det är frågan. Därför tycker jag att man inte ska ta lättvindiga, populistiska kritiker på allvar. Förmodligen har de inte själva tänkt igenom saken utan de känner sig bara hotade. Kanske är de som i exemplet med äktenskapslagen eller arvssynden medvetna om att de har fel, så slår de till. Men den kristna tron är värd mer än så. Den är värd att tas på allvar, - tycker jag. Jag får inte vara tyst. Jag måste tala, - om än vist!

Året har börjat bra

Året har börjat bra även om jag skulle kunna tolka en del händelser negativt. Men först det postitiva.

För det första har jag idag fått korrekturet från Artos. Det känns helt enkelt fantastiskt. Nu behöver jag bara några timmar att se igenom det och sedan returnera det.

För det andra har det blivit klart med konferensdagen lördagen den 17 april - här i Värnamo. Nu gäller det bara att sprida detta. Dagen kommer att handla om ledarskap på alla nivåer. Förutom ett par föreläsningar blir det möjligt att välja mellan två spår. Det första vänder sig till ledare för 10 och det andra för ledare till 50. Genom åren har vi förstått hur avgörande ledarskapet är och särksilt samspelet mellan ledarna. Om ni har smågrupper av något slag och har möjlighet att komma så gör det!

För det tredje har planeringen av en resa till Israel tagit ett steg vidare. Den planeras nu till veckan Allhelgonaveckan 2010. Det är alltid lika härligt att få komma till Israel. Bara vi nu får ihop en grupp.

För det fjärde har jag lyckats på önskemål lägga ut mina predikningar, se spalten till höger. Till dessa sammanfattningar lägger jag några frågor som ni kan använda i era smågrupper. Håll till godo.

Så några motgångar. Mina bibelförklaringar, de på nätet, fungerar för tillfället inte. Jag vet inte varför och nu börjar mailen trilla in som säger att den inte fungerar. Hälsan tiger still. Men det är roligt att få veta att de används av teologiestuderanden som vill skriva exegetiska uppsatser, smågrupper i byarna runtomkring och ända bort i Finland. Jag tro felet snart ska vara avhjälpt.

Under de första veckorna av det här året har jag fått allvarligt kritik från en av Värnamos journalister. Det han skrivit är ett rent påhopp, väl kvalificerat för en stämning, men jag låter det nog vara. Han vill väl inget hellre än att strida i Värnamo Nyheter. Men det bekymrar mig att det nu tydligen är fritt fram att angripa Herrens tjänare, helt besinningslöst. Vi har helt klart en helt annan tid nu jämför med för något decennium sedan.

Jag har också blivit varnad av överheten för min blogg. Är den verkligen så kritisk? så farlig? Jag trodde inte det. Men tydligen finns det dem som följer det jag tänker, säger, skriver och gör. Kan det ha att göra med att jag numera sitter i stiftsfullmäktige och kyrkomötet? Jag vet inte, men det är allvarlilgt om man försöker tysta ner den kritik som sipprar fram ur leden. Jag tror att överheten vet att de har fel i sak vad gäller det kristna äktenskapet och/eller läran om arvssynden. Nu gäller det att tysta kritikerna. Jojo. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Med dessa noteringar är jag glad och tacksam för det nya året och ser mycket fram emot vad det har i sitt sköte.

En bra början

När klockan slog 12 var vi tillsammans med vänner hos Kerstin B. Hon hade ordnat en mycket trivsam och avkopplande fest för oss. Tänk vilken nåd att inte behöva var ensam och övergiven. Ibland kan jag känna det som så, men en kväll som denna visar att jag uppenbarligen har fel. Gud är med oss och hans folk förstår.

Så har det nya året inletts. Kari och jag började det hela med att fira Högmässan i Värnamo kyrka. Vår nye kyrkoherde Pär-Magnus Möller, en god teologi och predikant predikade över evangeliet; det om trädgårdsmästaren som ville ge fikonträdet ett år till, - innan det huggs ner. Kyrkoherden sa något som i svenska öron är minst sagt kontroverisellt. Han sa att förr eller senare kommer trädet att huggas ner om det inte bär den frukt som förväntas. Evangelium är, fortsatte han, att trädet får stå kvar ett år till! Det är inte detsamma som att det ofruktsamt får stå kvar hur länge som helst. Det är en lisa för själen att lyssna till vår nye kyrkoherde. Det ska till en särskild personlig gåva för att kunna uttrycka sig rakt och mjukt på en och samma gång. Vi gick uppbyggda hemifrån.

Närmast händer det att barnen och barnbarnen kommer till Trettondagshelgen. Då blir det full rulle i vår lägenhet på Jönköpingsvägen 9 i Värnamo. Det må vara hänt.

Sedan ser jag fram emot att Hans Sundberg, Vineyards grundare, kommer på besök. Han kommer nog på torsdagkväll. Vi är mycket goda vänner och har en hel del att tala om när vi träffas. Ända sedan skoltiden har vi gemensamt burit på och bett om väckelse för Sverige. Jag fick en God Jul-hälsning från en annan klasskamrat; Klas Lindberg, pastor och föreståndare i Betlehemskyrkan, Stockholm. Han berättade att han skrivit en bok Konsten att tala så att folk lyssnar. Den kommer ut 24 januari på Artos. Klas har under senare år läst retorik och menar att det är användbart i predikan. Jag tror att han har rätt och ska med glädje införskaffa boken när den kommer. Det är en bra början på det nya året 2010.