Kritisk eller bitter?

Nu är det mycket på en och samma gång. Det finns ett antal "ämnen" som cirkulerar i huvudet. Jag får ta ett av dem. Då är det nog mest lämpligt att knyta an till förra bloggen. Jag bestämmer mig för den kritik jag personligen ibland upplever. Bortsett från personliga svagheter och känslor uppskattar jag en av kommentarerna: Ve er om alla talar väl om er (citat från Jesus). Helt rätt. Lyckligtvis befinner jag mig bland de senare. Men det finns en sak jag funderar över. OM jag eller någon annan kritiserar en företeelse är det då detsamma som att man är bitter? Eller är det bara ett sätt att försöka tysta motståndaren?

Jag har lagt märke till olika sätt att tysta ner kritiker. Ett vanligt sätt är att säga att kritiken komer från någon som är bitter. Det kan vara sant eller inte sant. Men är det relevant? Vad spelar det för roll? Låt säga att en bitter person kritiserar - ska vi då inte ta honom på allvar? En sann kritik är väl en sann kritik om det så kommer från en bitter person? Jag tror att vi ska lyssna till kritiken, eftersom det kan ha en positiv betydelse för oss som drabbas. Då kan vi rätta till det hela, - om vi vill.

Jag fick en varning från överheten. Den sa att jag skulle tänka mig för innan jag skrev. Det är en bra tanke som jag gärna tar till mig. Jag har förresten själv reflekterat över min till Svenska kyrkan kritiska hållning. Borde jag var tyst? Är jag bitter? Är det bäst att ge upp det hela? Kritikerna levererar, medvetet eller omedvetet - skrämselpropaganda. Det ligger inte för mig att gå på sådant. Tvärtom, så triggar det mig.

Min utgångspunkt är de första kristna. De kämpade och de gav sitt liv för det de visste var sant. De förtjänar all min respekt. Min hållning är att genom min tro hedra dem, för att inte säga att jag älskar dem. De utsattes för ständig kritik därför att de inte anpassade sig utan verkade enligt det uppdrag de fått av Jesus. jag tycker det är sunt även om de fick betala ett pris för det.

Om, jag säger om, jag vill verka i enlighet med de första kristna måste jag räkna med skarp kritik och för att bli anklagad för att var kritisk. Vi lever i en annan tid än de först krista. En del av kritiken måste bli att jag är otidsenlig, fundamentalistisk och bitter. Det är lätt att bli tyst när man utsätts för en sådan kanonad av anklagelser.

Men jag kanske har en allvarlig kritik. Tänk om det jag framför är rätt? Är det då inte min plikt att framföra kritik?, - oavsett om jag är bitter eller inte? Det senare är knappast relevant. Är min kritik allvarlig, värd att tas på allvar? Det är frågan. Därför tycker jag att man inte ska ta lättvindiga, populistiska kritiker på allvar. Förmodligen har de inte själva tänkt igenom saken utan de känner sig bara hotade. Kanske är de som i exemplet med äktenskapslagen eller arvssynden medvetna om att de har fel, så slår de till. Men den kristna tron är värd mer än så. Den är värd att tas på allvar, - tycker jag. Jag får inte vara tyst. Jag måste tala, - om än vist!