Ingendera

Jag får nog fortsätta att reflektera lite över kritikerns roll. Det är flera som har hört av sig angående detaljerna omkring min förra blogg. Dem kan vi lämna därhän. Det är det principiella som intresserar mig mest och som jag tror är viktig. Det är viktigt med klarsyn och att våga tala ut den, inte minst i ett totalitärt samhälle. Men historien lär oss att det kan kosta på att vara kritiker av ett helt system.

Jag kom att tänka på några fakta vad gäller paradigmskiften i allmänhet. Ett sådant faktum är att två olika paradigm är inkommunserabla, det vill säga de möter inte varandra. Eller på vanlig svenska; man pratar förbi varandra, kan inte eller vill inte förstå varandra. Det finns många historiska exempel inte minst från teknikutvecklingen på 1900-talet. Tänk bara på den digitala revolutionen, klockan som plötsligt började gå på batteri, kameran som tar kort utan att man använder film eller datorn som socialt medium. Banbrytande exempel som till en början mött löje och senare aktivt motstånd.

Kan det vara så illa att man inom Svenska kyrkan håller på att framställa en helt ny religion? En religion som grundar sig på sunt förnuft och "andlighet", där jungfrufödseln reduceras till en myt, arvssynden tas bort och ingen försoning behövs? Det är en religion som saknar kraft därför att bönen ersätts med att tända ljus eller lyssna till musik. De gudomliga ordningarna som till exempel äktenskapet upplöses i sina beståndsdelar. Ibland befarar jag det och tänker att vi får två olika religionern inom en och samma organisation. Dessa är inkommensurabla. De kan inte jämkas samman.

Nu skulle man kunna tänka sig att dessa två religioner ända ska kunna rymmas inom en och samma organisation, men så är knappast fallet. Den nya religionen tål inte att det finns "fundamentalister", att det finns människor som har funnit "Sanningen" eller "kritiker" som håller fast vid den kristna tron. Den nya religionen KRÄVER att ingen hävdar något sådant. Den är lagisk till sin natur.

Detta hela är lite bakvänt. I regel har man förlöjligat och sedan förföljt dem som har kommit med något nytt, något som hotat det etablerade, men i vår tid syns det vara tvärtom. Det är original-kristendomen som nu kastas ut. Kanske har historikern Peter Brown rätt när han menar att Europa aldrig riktigt har kristnats. I grund har det alltid varit hedniskt och det är det som visar sig nu. Det är inte lätt att göra något åt detta. Det är som det är.

Men, som biskop Giertz en gång skrev: "Vi har dock fortfarande kvar rätten att bygga upp!" Kyrkokampen vinns inte genom att peka finger eller kritisera även om kritiken har sin plats och betydelse i givna situationer. Vi ber Tidebönen kl 12.15 i Värnamo kyrka och jag tror att Herren talade til mig i lördagens läsning från Ordsp 9:7 ff

Den som tillrättavisar en hädare blir skymfad,
den som klandrar en syndare möter hån.
Klandra inte hädaren, då hatar han dig -
klandra den vise, då älskar han dig.
Ge åt den vise, så blir han ännu visare,
undervisa den rättfärdige, så blir han klokare.

Det som krävs av oss alla nu är att upptäcka och organisera de heligas gemenskap. Det har varit och är vår kallelse ända sedan apostlarna tid. Låt oss nu på nytt ta oss an verket.