Lita inte på människor

Vi har just firat mässan hemma hos broder R. Alltid lika underbart att på onsdagseftermiddagarna få möta vännerna. Samlingen började med att vi lyssnade till Ps 146. Några olika översättningar och sedan samtalar vi och tänker högt kring frågan vad psalmen i fråga betyder för oss i praktiken. Den här gången kretsade det mesta av samtalet kring v 3 som säger:

Lita inte till furstar, till människors barn som inte kan frälsa.

Det kanske kan tyckas som en negativ ingång till ett ack så väsentligt samtal. Hur många av oss har någon gång blivit besviken på sin medmänniska? Finns det någon som inte har blivit det? Det finns många som inte bara blivit besvikna utan också sårats allvarligt. När vi anförtror oss åt varandra spelar graden av förtroende stor roll. Om vi har mycket förtroende för varandra, talar öppet och förtroligt på djupet vilket vi gärna vill och sedan blir svikna, - ja, då tar det hårt. Tänk dig själv att leva i ett äktenskap och sedan efter 25 år bli förd bakom ljuset! Kanske genomgå en smärtsam skilsmässa? 

Lita inte till furstar, till människors barn som inte kan frälsa.

Vi kan inte lita på varandra när det avser frälsningen, invänder någon närmast självklart. Vi kan lita helt på Gud, men inte på människor.

Vi måste kunna lita på varandra annars blir livet outhärdligt, säger en annan. Ett barn lär sig att knyta an till sina föräldrar och om det inte lyckas blir det besvärligt för resten av livet. Vi måste lära oss att lita på varandra. Men hur mycket då?

Lita inte till furstar, till människors barn som inte kan frälsa.

Litar du på politiker? Nej, det skulle jag aldrig göra. Men om de uppträder i kyrkan? Litar du på kyrkopolitiker ... Nej, knappast eftersom de flesta av oss vet att det politiska spelet pågår även där. Kanske är det rent av än värre inom kyrkans ramar. Dels därför att vi åtminstone där vill kunna lita på varandra och dels därför att när det inte sker hyckleriet blir så mycket värre.

Kanske prästen och själasörjaren Christian Braw kom sanningen nära, när han den där gången sa: "Du ska inte lita på människor, men du ska tro gott om dem." Det låter bra och så är det nog. Men det gäller att inte vara godtrogen utan att kunna urskilja ty i v 9 står det att Herren gör de gudlösas väg krokig. Är inte majoriteten av svenskarna gudlösa? Hur ska vi kunna orientera oss i vimlet av uppfattningar. Vi kan bara urskilja genom att ha Skriften som måttstock. Herren kan vi alltid lita på och Han kan hjälpa oss att urskilja. Där tror jag vi landade. Som det står i v 5 och 6:

Salig är den som har Jakobs Gud till sin hjälpare ... (som) är trofast för evigt.

Ja, så kan det låta innan vi sätter oss till bords, äter av broder R:s goda mat som kulminerar med ett föregripande av Lammets bröllopsmåltid.

Apg 6:8-15

Det här avsnittet utgör inledningen på fortsättningen, det vill säga avsnittet 6:8–12:24 enligt John Stotts strukturering. Stott har tagit fasta på missionsbefallningen i Apg 1:8 där Jesus talar om att lärjungarna ska vara hans vittnen först i Jerusalem och Judéen, sedan i Samarien och slutligen hela världen.

6 ⁸ Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket. ⁹ Då kom det fram några från synagogan som kallades "De frigivnas" – folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien – och började diskutera med Stefanus. ¹⁰ Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade. ¹¹ Då intalade de några män att säga: "Vi har hört honom predika hädiska ord mot Mose och Gud!" ¹² De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda och kom sedan och grep honom och förde honom inför Stora rådet. ¹³ Sedan skickade de fram falska vittnen som sade: "Den där mannen slutar inte att predika mot denna heliga plats och mot lagen! ¹⁴ Vi har hört honom säga att Jesus från Nasaret ska bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss." ¹⁵ Alla som satt i rådet fäste blicken på honom, och de såg att hans ansikte var som en ängels.

I 6:8–12:24 lägger Lukas, enligt Stott, grunderna och principerna för den världsmission Paulus sedan påbörjar i kap 13. Lukas berättar om fyra personer, tre diasporajudar och en hedning, med avgörande inflytande. De är i tur och ordning Stefanus, 6:8–8:2, Filippos, 8:4–40 (båda omnämnda i 6:5), Saulus, 9:1–31 och Cornelius, 10:1-11:18.

Vi har framför oss en martyrberättelse som vi kanske kan förstå som en första sten i bygget. Det första avsnittet, 6:8–15 slutar emellertid så abrupt att forskarna tror att det fortsätter med 7:55-8:1a. Det skulle i sådana fall betyda att Stefanustalet är infogat i berättelsen om den förste martyren. Vi ska därför läsa 6:1-15 + 7:55-8:1 i obruten följd och först därefter gå igenom hans tal, 7:1-54.

V 8-12 Stefanus ordnade inte bara med måltiderna eller översåg att ingen led nöd. Han var förkunnare och vittnade med både ord och gärning. Några från de Frigivnas synagoga träder upp mot Stefanus, v 9. Det framgår av texten att de är ute efter honom, snarare än efter att bringa klarhet. De anklagar honom för att tala hädiska ord mot Mose och mot Gud, v 11, mot denna heliga plats och lagen, v 13. Det var knappast det saken gällde, utan snarare handlade det om Jesu person och hans gärning. Åklagarna verkar vilja undvika just den frågan, eftersom det skulle ändra fokus på diskussionen. Är det inte så fortfarande? Våra motståndare vill hellre tala om församlingen, dess präster och deras brister än om Jesus.

Vi har tidigare konstaterat att folket stått på de kristnas sida, men här ser vi att folket från de Frigivnas synagoga lyckas vinna över äldste, skriftlärde och folk i allmänhet på sin sida. Vi har att göra med en martyrberättelse och därför framhåller Lukas sex likheter mellan Stefanus och Jesu död.

Den första likheten är inte omnämnd i texten, men Stefanus står inför samme överstepräst som Jesus stod inför, nämligen Kajafas. Kajafas avsattes år 36. För det andra anklagade Stefanus på samma sätt som Jesus. Han sägs ha hädat mot templet och lagen. Det framgår av evangelierna att Jesus uttalat sig kritiskt om templet och lagen, se till exempel Matt 12:6 och 24:12 ff eller Joh 2:19 ff. Stefanus har tydligen fört vidare denna kritik, något vi ska närmare kommentera när vi studerar hans tal.

V 13-14 För det tredje berättar Lukas att falska vittnen trädde fram, vittnen som inte förstått vad evangelium handlar om.

V 15 För det fjärde låter Lukas, genom v 15, oss få en försmak av den härlighet Gud lagt ner i Jesus död och uppståndelse. Det är Jesus härlighet och det är vittnesbördets, det vill säga martyriets härlighet. Denna får sin naturliga fortsättning i 7:54, 55 och 56. Jesus hade tidigare talat om Andens hjälp, Luk 12:11.

Apg 6:8-15

Det här avsnittet utgör inledningen på fortsättningen, det vill säga avsnittet 6:8–12:24 enligt John Stotts strukturering. Stott har tagit fasta på missionsbefallningen i Apg 1:8 där Jesus talar om att lärjungarna ska vara hans vittnen först i Jerusalem och Judéen, sedan i Samarien och slutligen hela världen.

6 ⁸ Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket. ⁹ Då kom det fram några från synagogan som kallades "De frigivnas" – folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien – och började diskutera med Stefanus. ¹⁰ Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade. ¹¹ Då intalade de några män att säga: "Vi har hört honom predika hädiska ord mot Mose och Gud!" ¹² De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda och kom sedan och grep honom och förde honom inför Stora rådet. ¹³ Sedan skickade de fram falska vittnen som sade: "Den där mannen slutar inte att predika mot denna heliga plats och mot lagen! ¹⁴ Vi har hört honom säga att Jesus från Nasaret ska bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss." ¹⁵ Alla som satt i rådet fäste blicken på honom, och de såg att hans ansikte var som en ängels.

I 6:8–12:24 lägger Lukas, enligt Stott, grunderna och principerna för den världsmission Paulus sedan påbörjar i kap 13. Lukas berättar om fyra personer, tre diasporajudar och en hedning, med avgörande inflytande. De är i tur och ordning Stefanus, 6:8–8:2, Filippos, 8:4–40 (båda omnämnda i 6:5), Saulus, 9:1–31 och Cornelius, 10:1-11:18.

Vi har framför oss en martyrberättelse som vi kanske kan förstå som en första sten i bygget. Det första avsnittet, 6:8–15 slutar emellertid så abrupt att forskarna tror att det fortsätter med 7:55-8:1a. Det skulle i sådana fall betyda att Stefanustalet är infogat i berättelsen om den förste martyren. Vi ska därför läsa 6:1-15 + 7:55-8:1 i obruten följd och först därefter gå igenom hans tal, 7:1-54.

V 8-12 Stefanus ordnade inte bara med måltiderna eller översåg att ingen led nöd. Han var förkunnare och vittnade med både ord och gärning. Några från de Frigivnas synagoga träder upp mot Stefanus, v 9. Det framgår av texten att de är ute efter honom, snarare än efter att bringa klarhet. De anklagar honom för att tala hädiska ord mot Mose och mot Gud, v 11, mot denna heliga plats och lagen, v 13. Det var knappast det saken gällde, utan snarare handlade det om Jesu person och hans gärning. Åklagarna verkar vilja undvika just den frågan, eftersom det skulle ändra fokus på diskussionen. Är det inte så fortfarande? Våra motståndare vill hellre tala om församlingen, dess präster och deras brister än om Jesus.

Vi har tidigare konstaterat att folket stått på de kristnas sida, men här ser vi att folket från de Frigivnas synagoga lyckas vinna över äldste, skriftlärde och folk i allmänhet på sin sida. Vi har att göra med en martyrberättelse och därför framhåller Lukas sex likheter mellan Stefanus och Jesu död.

Den första likheten är inte omnämnd i texten, men Stefanus står inför samme överstepräst som Jesus stod inför, nämligen Kajafas. Kajafas avsattes år 36. För det andra anklagade Stefanus på samma sätt som Jesus. Han sägs ha hädat mot templet och lagen. Det framgår av evangelierna att Jesus uttalat sig kritiskt om templet och lagen, se till exempel Matt 12:6 och 24:12 ff eller Joh 2:19 ff. Stefanus har tydligen fört vidare denna kritik, något vi ska närmare kommentera när vi studerar hans tal.

V 13-14 För det tredje berättar Lukas att falska vittnen trädde fram, vittnen som inte förstått vad evangelium handlar om.

V 15 För det fjärde låter Lukas, genom v 15, oss få en försmak av den härlighet Gud lagt ner i Jesus död och uppståndelse. Det är Jesus härlighet och det är vittnesbördets, det vill säga martyriets härlighet. Denna får sin naturliga fortsättning i 7:54, 55 och 56. Jesus hade tidigare talat om Andens hjälp, Luk 12:11.

Ska jag lämna kyrkomötet?

Först hade jag tänkt att rapportera mer från kyrkomötet. Det fanns en del riktigt bra motioner som i vanlig ordning röstade ner. En motion handlade om att utreda själva begreppet "församling" eftersom det för närvarande är oklart vad som menas. Den röstades ner. En annan handlade om att församlingsråden själva skulle få utse sin ordföranden. Den röstades ner. En tredje ville utreda hur missionsuppdraget skulle kunna utföras. Den röstades ner och så vidare.

Det kan upplevas som fullständigt meningslöst att överhuvudtaget debattera i plenum. Det mesta är uppgjort i förväg. Majoriteten, det vill säga särskilt (S) och (C), behöver sällan eller aldrig sätta sig in i ärendet, inte argumentera eller ens samtala. Det räcker med att de röstar. Det kanske tvärtom är så att de inte ska debattera eftersom det då kan bli uppenbart att de inte förstår.

Samtidigt tycker jag att voteringarna visar att en liten förskjutning har skett. Det är inte längre 10-0 till (S). Snarare 6-4 eller möjligen 7-3 beroende på ärendets art. I år var hälften av ledamöterna nya. Det har mindre betydelse om de ändå måste rösta med gruppen men ändå. Det finns en lite större öppenhet, lite mindre ordergivning än vad jag minns från förra perioden jag satt med 2010-2013. En orsak kan vara att SD blivit större och att de inte sällan röstar som också KD och FK.

Det kan också vara så när vår styrka inte tycks räcka till att vår uthållighet kan ge resultat på längre sikt. Det har visat sig att flera av de frågor vi väckt och drivit inte gått igenom men ändå tagits tillvara eftersom de var bra. Jag tänker till exempel på att det nu sker en utvärdering av strukturarbetet. Det motionerade vi om men då röstades det ner.

Jag har vant mig vid att vissa grupper bestämmer och förstår att det mesta FK bidrar med inte går igenom därför att det kommer från fel grupp. Först retade det mig men min likgiltighet för Svenska kyrkan tilltar, både nationellt och lokalt. Likgiltigheten för en kyrka som går åt fel håll, inte lyssnar men helt agerar efter eget sinne. Det går liksom inte att rucka på kolossen. När jag satt i plenum och funderade på att ingenting av det vi gör går igenom slog det mig plötsligt att det finns ledamöter i kyrkomötet som får igenom allt! Hur olika måste inte våra känslor vara? Tänk att inte behöva anstränga sig nämnvärt och ändå få igenom allt. Det måste vara en fröjd att sitta i kyrkomötet. Inte bara för att några fortfarande uppfattar det som status utan just detta att lyckas med allt. Det är klart att de inte vill släppa ifrån sig den positionen. De kan dessutom kosta på sig att vara vänliga mot alla. Kanske ska arvodena höjas?

Det upprepas med jämna mellanrum att vi som sitter i kyrkomötet utgör en gemenskap. Vi har alla Svenska kyrkans bästa för ögonen. Nu ska vi vara positiva, komma överens och rösta likadant. Det är självklart att de som sitter på makten kan tänka och tycka så.

Om jag blir bitter? Nej, det tror jag inte. Men det är nog viktigt för oss som vill gagna Kristi sak och den allmänneliga kyrkans bästa att ha inte bara ha distans utan också stå fria från det system som annars lätt äter upp oss. Borde jag ställa min plats till förfogande? Nej, det tror jag inte eftersom det inte får Svenska kyrkan att ändra riktning. Vi kämpar på.

Kanske skulle FK vara betjänta av fler lokala grupper. Tufft för dem som låter sig väljas in men ändå. Det kanske är lättare att hitta nya vägar på det lokala planet.

Det ska bli skönt att denna helg nu fara iväg och bara umgås med fru och barn. Jacob har fyllt 40 år och det ska firas i dagarna tre. De kommer knappast att fråga mig om kyrkomötet utan vi kommer att glädja oss över varandra i stället. Så vi hörs när jag kommer tillbaka! God helg.

Johannelunds prästutbildning erkänns inte

Så var ännu ett kyrkomöte över. Det är alltid gott att möta vännerna. Här råder en god och hjärtlig stämning. Vi hittar alltid stunder att samtala förtroligt och rätt ofta får vi tillfälle att skratta, - mitt i bedrövelsen för att vara ärlig. Det finns ledamöter som lever kvar i statskyrkan och ibland skymtar det fram. För dem är makten viktigare än saken mest beroende på att de är tämligen lite insatta i saken. Med saken menar jag Kristi sak. Det är som vi brukar skoja om ibland; Svenska kyrkan har aldrig haft problem med människor som inte tror. Det är dem som tror som är problemet.

I onsdagens beslutsfattande blev det nästan pinsamt uppenbart. Professorn Kjell O Lejon hade tillsammans med några andra skrivit en motion om att den pastoralteologiska utbildningen vid Johannelunds teologiska högskola skulle godkännas som en komplett teologisk prästutbildning för tjänst i Svenska kyrkan. Debatten blev den längsta under hela kyrkomötet med cirka 25 anföranden.

Johannelund, som är en del av Svenska kyrkan, har försett Svenska kyrkan med präster under decennier men för några år sedan beslutades att alla de kyrkliga utbildningar som fanns skulle gå upp i en enda sådan. Det sista året som är specifikt för tjänst i Svenska kyrkan skulle, och det är vad som gäller nu, vara gemensamt för präster, diakoner, musiker och pedagoger. Skälet? Tja, är det inte uppenbart för alla att det handlar om likformighet och kontroll ...

Lejon kunde emellertid informera oss om att flera biskopar intygar att de präster som är bäst förberedda för tjänst i Svenska kyrkan är de som har gått Johannelund, För där kombineras teori och praktik från första året. Utbildningen har en kyrklig profil skulle man kunna säga. Det har inte vare sig universitetet i Uppsala eller Lund och därför är dess studenter mindre lämpliga för tjänst i kyrkan. Men det kommer mer. Hör och häpna!

Idag finns det ungefär 600 präster som har gått Johannelund och ansökningstrycket på utbildningen är stort. Idag har Svenska kyrkan en skriande brist på präster och det tycks mycket svårt att rekrytera till prästutbildningarna vid universiteten. Det sades att det finns fler sökanden till Johannelund än till Uppsala och Lund tillsammans! Johannelund är ett svar på prästbristen!

Debatten höll på ganska länge, statistiken och argumenten var övertygande. Det betänkande vi skulle rösta om gick ut på att alla skulle rösta nej till motionen. De argument som angavs i betänkande visade sig vara osanna och vilseledande. Med andra ord saken kan tyckas klar. Och det är här kyrkopolitiken slår till. De som inte hade yttrat sig sannolikt därför att de inte förstod saken ska rösta. Vilka de är? Jag tror jag håller inne med den informationen men kanske kan du gissa?

När diskussionen verkar klar och saken klarlagd talade en hel del för "vår" sak. Då kliver ärkebiskopen Antje Jackelén fram och i kraft av sin position förklarar hon att motionen ska röstas ner.

Röstningen utföll som så att 162 personer var emot Lejons förslag och 73 röstade för ett erkännande. Beslutet är med andra ord att Svenska kyrkan inte vill erkänna Johannelunds prästutbildning. Frimodig kyrka reserverade sig och reservationen löd:

Reservanterna noterar att emedan ett knappt tjugotal  anföranden i plenum yrkade för bifall till motionen utifrån en lång rad välgrundade sakargument, så framfördes i sak inte något argument däremot. Reservanterna beklagar att den bakgrundsbeskrivning som låg till grund för utskottets förslag till beslut i allt väsentligt inte var relevant i motionens ärende och därför var missledande. Om Johannelunds teologiska högskola skulle återfå möjligheten att ge hela den pastoralteologiska utbildningen, integrerad med den akademiska utbildningen vid högskolan, skulle det bland annat tydligt gynna kvalitén i prästutbildningen och gynna rekryteringen till präster inom Svenska kyrkan.

Apg 6:1-7

Vi har nu framför oss en konflikt som har tolkats på olika sätt av exegeterna. Det är en schism mellan de grekisktalande hellenisterna och de infödda hebréerna. De infödda hebréerna klagar över att deras änkor behandlas orättvist vid den dagliga utspisningen. Men den riktigt besvärliga frågan är: Fanns det två grupper av troende redan från början?

6 ¹ Vid den tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande över att deras änkor blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen. ² Då kallade de tolv samman alla lärjungarna och sade: "Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. ³ Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. ⁴ Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst." ⁵ Alla de församlade gillade förslaget. De valde Stefanus, en man fylld av tro och den helige Ande, och dessutom Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia. ⁶ Man förde fram dem inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem. ⁷ Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem växte kraftigt. Även en stor grupp präster började lyda tron.

Den första tolkningen är att det var den sociala hjälpen inom den judiska gemenskapen som inte fungerade och att de kristna grep tillfället i akt och själva organiserade den inbördes hjälpen. Det torde vara svårt att driva den tolkningen eftersom Lukas tydligt talar om lärjungarna.

Den andra tolkningen går ut på att hellenisterna främst bestod av diaspora judar som kommit till Jerusalem och i allmänhet hade en liberal tolkning av templet och Lagen. Jesus hade uttryckt sig kritiskt om templet och tolkat lagen på sitt eget sätt. Stefanus och hellenisterna skulle då enligt denna tolkning ha fortsatt denna tradition. Det var också detta som var anklagelsepunkten mot Stefanus i v 13. F C Baur som lanserat denna tolkning som haft stor framgång menar att skiljaktigheterna mellan de båda grupperna var mycket stor och att Lukas i själva verket genom dessa versar försöker överskyla detta allvar. Kritiken mot Baur som gjort att många exegeter idag lämnat denna tolkning är att Baur läser in för mycket i texten.

Den tredje tolkningen har lanserats av en exeget vid namn Martin Hengel som försökt förklara schismen med att de sju hellenisterna var särskilt rikt utrustade med andlig kraft och andliga gåvor. Det heter i v 3 att de var fyllda med ande och vishet och i v 5 att Stefanus som är huvudpersonen för denna grupp att han var fylld av tro och den Helig Ande. Det upprepas i v 8. Just denna andekraft i kombination med deras liberala hållning till templet och lagen har, enligt Hengel, retat de fromma judarna i De frigivnas synagoga.[1]

Vad jag förstår står följande klart att församlingen vuxit kraftigt i antal och att de inte hunnit organisera den inbördes hjälpen på ett tillfredsställande sätt. Vidare att finns det kulturella skillnader mellan de båda grupperna och kanske har de också olika hållning till templet och lagen.

Det är inte underligt att det fanns spänningar mellan olika grupper och knappast något som ska överdrivas. Dessutom löser de, åtminstone här, dessa spänningar ganska snyggt genom att tillsätta sju grekisktalande män. Det var ju dessas änkor som var förfördelade.   

John Stott väljer att beskriva schismen som det tredje motangreppet mot den församlingens framgång. Han menar att angreppet består däri att apostlarna frestas att ägna sina krafter åt fel uppgifter och på så sätt försumma Ordet och bönen.

His (Satins, min unmarking) third and subtlest ploy was distraction. He sought to deflect the apostles from their priority responsibilities of prayer and reaching by preoccupying them with social administration, which was not their calling. If he had been successful in this, an untaught church would have been exposed to every wind of false doctrine. These then were weapons – physical (persecution), moral (subversion and professional (distraction).[2]

När vi nu försökt analyser hela avsnittet, så låt oss se närmare på några detaljer. Lukas talar om de grekisktalande och de hebreisktalande som lärjungar. Han är den ende som skiljer mellan dessa två grupper, - han gör det här och i 11:19-20 föregriper så den kommande missionen.

V 1 innehåller ordet lärjungar, grekiska mathetes. Det är första gången Lukas använder det. Den termen, inte termen kristna, blev den mest använda om de första kristna, se Apg 6:7, 9:1, 10, 25, 11:25, 29, men den försvann med aposteln Paulus som aldrig använder det.

V 2 innehåller vad som kan vara en principiell detalj. Det heter att alla lärjungarna var samlade men det var knappast så att alla de tusentals var samlade. Snarare menar Lukas att alla lärjungar var på något sätt representerade. Det som sker nu gäller alla lärjungar. Vi lägger märke till att det är dessa lärjungar som väljer ut Stefanus och ytterligare sex. När de gjort det för man fram dem till apostlarna som bekräftar valet, en sorts kyrklig demokrati.

V 5-6 De sju som väljs ut i v 5 och 6 är alla grekisktalande hellenister. Det är de som skingras 8:1 och de som svarar för den första missionen. Genom sina språkliga och kulturella erfarenheter var de synnerligen lämpliga att sprida evangelium i andra miljöer än den judiska. Deras verksamhet kulminerar i 11:19-26 när deras församling bildas i Antiokia och dessa för första gången kallas kristna.

---

[1] Den grekiska texten kan förstås som att det rör sig om flera synagogor. Det handlar om diasporajudar som kommit hem till Jerusalem och bildat synagogor.

[2] Stott, sid 105

Juoksengi och kyrkomötet nästa

Ville bara meddela att jag strax reser iväg norrut. Mycket norrut. Därför att i helgen ska jag medverka på en bibelhelg i Juoksengi. Har du ens hört talas om denna plats? Kanske Övertorneå är mer känd för oss sydlänningar. Född på Södermalm är allt norr om Slussen detsamma som Norrland. Det ska bli roligt att komma dit. Temat för helgen är Kyrkan är gemenskap. Det låter bra men eftersom det är lite si och så med den saken kan det vara bra att åtminstone försöka klargöra tanken. Kollegan Stefan Aro menade att vi skulle belysa

Kyrkans grund
Kyrkans uppdrag
Kyrkans form

Jag kommer att hålla mig till den första och sista punkten.
På söndagen blir det högmässa vad jag förstår i Juoksengi kyrka för att vi båda därefter beger oss till Uppsala och det stundande kyrkomötet. Jag får nog ägna lite tid åt de betänkanden vi ska besluta om på tåget. Jag har läst det mesta men behöver fundera läsa det som är kvar också. Generellt sägs det att vi inte kommer att bifalla några uppseendeväckande eller viktiga motioner.

Men än mer tid ska jag lägga på en bok som jag just har hämtat ut från ICA Kvantum. Det är en bibelkommentar The Gospel of Matthew, skriven av Daniel J. Harrington. Kommentaren ingår i serien Sacra Pagina och jag har använt kommentarer ur den serien tidigare. De håller hög kvalité, är insatta i kyrkans stora tradition och har ofta särskilda infallsvinklar. Jag kommer ivrigt att  ta mig an Matt 11:12 och 16:26 till att börja med. I den kommentar jag själv arbetat på en tid och som nu börjar bli färdig har jag arbetat med problemen och då är det extra intressant att se vad andra skrivit. Jag läste i veckan Daniel Hjorts kommentar och Tom Wrigths kommentar till Matteusevangeliet och båda har undvikit problematiken. Så kan man också lösa det. Jag är glad att jag tog min också de svåra bibelställena.

Nu ska jag strax ge mig iväg. Tyvärr blir det en timmes väntan i Alvesta. Någon frågade en annan vad han tyckte om Alvesta. Svaret löd: Jo, bra. Det går lätt att ta sig därifrån.

Det dröjer en vecka innan jag återkommer med rapporter. Ha det så bra - så länge.