Nyår i Jesu namn

Om någon timme eller så reser Kari och jag till Norge för att fira in det nya året tillsammans med hennes syster och man. På måndagen kommer vi dessutom att få träffa Mirjam Bergh som lagt ner hela sitt yrkesverksamma liv på att bygga upp ett själavårdscenter i Nepal. När hon nu lämnar består hela styrelsen av endast nepaleser och centret är erkänt av hela kyrkan i Nepal. Det ska bli fantastiskt att bara få sitta ner med henne eftersom hon bor i närheten av Karis syster och man.

Det nya årets första evangelium är hämtat ifrån Joh 2:23-25 och evangelieboken bär rubriken i Jesu namn. Att få börja året i Jesu namn och att få fortsätta det på samma sätt är det bästa som har kunnat hända oss. 

Namnet har i den bibliska föreställningsvärlden stor betydelse.  Adam och Eva fick sätta namn på djuren. Guds eget namn är så heligt i den judiska tradition där Jesus levde att det inte kan uttalas. Vi förstår att vilket namn vi än använder om Gud är det för litet. Inget namn kan fånga eller göra rättvisa åt Guds väsen. I texten står det att  

1. Många kom till tro på hans namn

a) Jesus får efter uppståndelsen från de döda Guds namn, grekiska kyrios och därmed blir det namnet än mer gudomligt. Han bär namnet som är över alla andra namn. Det må vara synd, ondska, sjukdom eller död. Jesus är större. Det var genom tron på det namnet kyrkan kunde nå ut till alla människor. De kom till tro när de såg de han drev ut månglarna ur templet, när de såg de tecken han gjorde. Kanske vi borde säga att många imponerades av honom, men de begrep inte vem han ÄR.

b) Många människor försöker sätta namn på Gud, göra honom till sin. Några försöker rentav köpslå med Jesus, inte minst vid nyår.

c) vår tro behöver fördjupas så att hans vilja blir viktigare än vår egen vilja.

2. Jesus anförtrodde sig inte till dem

a) Här används det grekiska ordet för tro i omvänd mening. Jesus satte inte tro till dem som menade sig ha blivit hans lärjungar.

b) Om en människa ska vinna förtroende hos Jesus behöver hon lära sig vad det betyder att leva under Jesu namn, under hans herravälde. Vi kan inte lura Gud. Vi förmår ingenting mot honom som är Vägen, Sanningen och Livet.

c) Det är stort av Jesus att sätta sin förtröstan till apostlarna när han ger dem uppdraget att förkunna evangelium, men när de gick till Galileen efter uppståndelsen upprättades trons lydnad.

3. Han vet vad som finns i människan

a) Detta är huvudskälet till att han inte vågade lita på människan eller på hennes vittnesbörd om honom. Jesus behöver inte vårt vittnesbörd eller vår lovsång för att vara nöjd, men vår lydnad för att kunna lita på oss.

b) Vi vet inte alltid var vi har oss själva eller varandra, men Jesus känner oss helt och fullt. Detta kan vara skrämmande som pekfingret som pekar på oss och säger: Gud behöver dig!

c) Kan Gud lita på dig eller mig? Han har gett oss möjligheten att ikläda oss sin rättfärdighet och att be i hans namn. Nu har vi något att meditera över.

Den religiösa människan

Sekulariseringen blev i förlängningen en ideologi, men som andra ideologier saknar den vetenskaplig grund. Küng menar att människan inte kommer vidare om hon inte lär sig att transcendera, det vill säga vänjer sig vid ett perspektiv som går utöver vad vi kan tänka eller se. Det går inte att förnya eller förändra en endimensionell tillvaro. Religionen är helt enkelt nödvändig! Jag förstår att det låter hemskt i öronen på sekulariserade svenska. Under praktiskt taget hela 1900-talet har vi fått lära oss att religionen är en privatsak. Men tänk om det är fel? Tänk om religionen är folkets gemensamma sak? Ofta har jag fått höra hur viktigt det är att skilja mellan politik och religion. Inte minst under några år då jag var verksam inom Kristdemokraterna. Tänk att man ska få höra sådant också där?!

Det är, menar jag, tvärtom så, att människan behöver lära sig att tänka religion och verka religiöst. Observera vad jag skrev, - inte samfundsmässigt, som om Svenska kyrkan skulle har rätt i sak utan som insikt för att kunna tillägna sig nya värderingar och ett nytt sätt att leva, gemensamt för alla människor. Det finns inget annat sätt för människan än att acceptera "något" som står över henne själv. Det kan vara värt att minnas att religionen kommer före vetenskapen. Det var religionen som födde och gav liv åt vetenskapen, inte tvärtom. Vetenskapen har aldrig gett liv åt någon religion.

När Küng skriver om detta tar han fasta på att varje människa har en förmåga att förtrösta. Denna förmåga finns i människans väsen och har i sig ingenting med religion att göra. Men den finns hos alla människor. Vi behöver inte tillägna oss denna förmåga, men däremot kan vi handla emot den. Vi kan välja att inte förtrösta, att gå emot vår förtröstan. Till detta kommer att vi vill förtrösta på att

• det finns en grundval
• det finns en källa att ösa ur
• vi kan räkna med ett stöd
• det finns ett mål
• det finns en mening
• allt detta har ett värde

Vetenskapen kan in te hjälpa oss med något av detta eftersom det ligger utanför vår förmåga. Om vi ska ge detta "något" som alla tror på är det rimligt att tala om Gud, ett ord som alla människor använder sig av.

Frågan är vad kyrkan, till exempel Svenska kyrkan, kan bidra med?

Innan Küng kommer in på vad som är specifikt kristet konstaterar han att vi teologer måste relatera till vår tids vetenskapliga världsbild. Vi kan inte i relation till människor av annan tro bara tala om och hävda kyrkans tro. Vi vet ju knappt själva vad som är sant i den. Om vi ska kunna samtala med andra människor i ett efterkristet samhälle behöver vi lära oss att genomskåda ideologierna, Så här i början på 2000-talet står det helt klart att socialism, kapitalism, liberalism och så vidare inte klarar att ena mänskligheten. Klarar inte ens att möta människans grundläggande behov av trygghet, kärlek eller mening. Kyrkan behöver därför tala mer om livet innan döden än om livet efter döden. En viktig faktor i samtalet är vikten av att förstå auktoriteternas betydelse, Det har blivit  extra tydligt för mig eftersom jag nu också studerar Romarbrevet 13 där Paulus talar om just överheten och människans (snarare än den kristnes) hållning till överheten. 

Till sist vill jag ha med detta att kyrkan ska ägna tid åt att blicka framåt. Kyrkans uppdrag är inte att anpassa sig till världen än mindre att försöka lösa världens problem med ekonomiska och social orättvisor, arbetslöshet, bostadsbubblor eller miljöhot. Kyrkan ska tala om "en framtid och ett hopp", ge människor möjlighet att förtrösta och förvandlas.

Människan är religiös och det kan vara dags att ta den religiösa människan, oavsett religion, på allvar.

Är kyrkans tro en ideologi bland andra?

Idag fick jag två böcker med posten. Sådant tycker jag är spännande och strax började jag bläddra i dem. Der är gode vännen Hans Sundberg som lånat ut dem till mig.Jag fastnade i den ena som jag nu börjat läsa bara för att inse dels att här kommer mer kyrkokritik och dels att det kommer att ta tid att komma igenom den bok jag börjat med. Boken heter On being a christian och är skriven av den romersk-katolske teologen och professorn Hans Küng. Boken kom ut 1974 så den är inte ny. Den kom i småpocketformat och är på drygt 600 sidor. Den är inte skriven på lätt engelska och typsnittet är litet, jag säger litet. Det här blir jobbigt. Får se om jag tar igenom mig. Men jag är motiverad.

På de första 60 sidorna som jag läst idag ger han en bakgrund till vad det är att vara kristen. Då väljer han att skriva om den här världen och om den västerländska humanismen. Han skriver om det sekulära samhället och om hur kyrkan vänder sig till det. I morgon går jag vidare med hur kyrkan också vänder sig till andra religioner. Alltså först mot jorden och sedan mot himlen.

Om jag förstår saken rätt har kyrkan till en början, vi talar 1900-tal, motarbetat utvecklingen i samhället. Svenska kyrkan som ligger mig närmast var självgod och auktoritär med himmelska maktanspråk. Den var en myndighet som inte drog sig för att gå emot arbetarna i Ådalen 1931. Men från och med slutet på 1950-talet tycks pendeln ha svängt. Nu han kom det i stället att handla om hur viktigt det var att engagera sig i det jordiska. Nu är det mänskliga rättigheter som blir viktiga. Kyrkan är banérförare. Nu kämpas det mot sociala orättvisor och orättfärdiga strukturer, mot vapenförsäljning och för fred i Mellanöstern. Kyrkan engagerar sig mot svält och fattigdom. Kämpar för en renare miljö och så vidare och så vidare. Inget av detta är fel. Men det åligger alla människor att kämpa för detta. Kyrkan har här ingen särställning. Kyrkans kan inte uppträda med särskild pondus.

Kyrkan har en rad svåra interna problem och kanske skulle börja med att sopa framför egen dörr, skriver Küng. De olika kyrkorna kan inte erkänna varandras ämbeten. De delar inte varandra nattvardsbord. De vill ogärna dela kyrkorum med varandra utan ska ha varsin byggnad.

Om, fortsätter Küng, det nu är så viktigt för kyrkan att vara relevant i samhället, att vara som andra - varför då kalla sig kristen? Vad är det för särskilt med att vara en kristen? Vad har kyrkan att erbjuda som inte andra kan erbjuda? Kan det vara så att kyrkan sålt ut sin själ? Förlorat sin identitet?

Küng citerar en amerikans forskare som ger oss perspektiv.

Det har visat sig att om de senaste 50 000 åren av mänsklig existens delas in i livstider om 62 år får vi ungefär 800 sådana. Av dessa 800 har människan tillbringat drygt 650 sådana boendes i grottor. Det är endast under de senaste 70 livstiderna som det varit möjligt att kommunicera bra från en livstid till nästa eftersom det varit den tid som människan kunnat skriva. Bara de sex senaste livstiderna har det varit möjligt för folk i allmänhet att läsa. Bara under de senaste fyra har människan mer precist kunnat dela in tiden i timmar och minuter. Bara under de två senaste har människan kunnat använda elektriska motorer. Och de flesta tekniska detaljer vi använder oss av i dagliga livet har kommit till under denna senaste livstiden.

Människan har under 1900-talet trott på att allt kommer att bli bra med ökad välfärd. Kan vi bara arbeta mer, tjäna mer pengar, utveckla tekniken kommer vi alla att få det bättre. Det här kan bara resultera i besvikelser, skriver Küng. Det finns ingenting som säger att människan kommer att lyckas nå sina önskningar. Vi kan resa till månen, men förstår inte vad som rör sig i vårt eget hjärta eller hur vi ska hantera det.

Den ena ideologin efter den andra har misslyckats, socialismen, kapitalismen, liberalismen ... Ingen av dessa ideologier kan mätta människans hunger. Küng dömer inte ut ideologierna men menar att det inte går att bygga på dem. Vad har kyrkan att säga till människorna? Har den något att säga eller är den bara ännu en i raden av ideologier?

Fortsättning följer.

Juldagen

Luk 2:1-20 

1. Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning …

Kejsar Augustus regerade mellan åren 27 f Kr till 14 e Kr. Hans regeringstid är tämligen väl utforskad. Romarriket sträckte sig från Spanien och Frankrike i väster till Syrien i öster. Riket var indelat i provinser och varje provins hade en ståthållare (prokonsul). Israel tillhörde den syriska provinsen där Quirinus var ståthållare. Kejsar Augustus är kanhända mest känd för upprättandet av Pax Romana, den romerska freden som varade i ungefär 200 år. Under dessa år byggdes överallt hela städer, handeln sköt i höjden och arbetslösheten var i stort sett noll. De hade samma valuta överallt i riket och alla lärde sig att tala latin. Det var också vid den här tiden Rom upprättade ett effektivare skattesystem och då fick var och en färdas till sin släkts stad. Just vid den tiden fick Josef färdas med sin trolovade till sin stad Betlehem, eftersom han var jude och hörde till Davids hus. Romarriket präglades annars av Olympens gudar, grekiska filosofer som Sokrates, Platon, Aristoteles och Zenon även om kulten av kejsaren växte i takt med Romarrikets utbredande. Längre österut dominerade astrologin och olika mysterierelionerna.

Den berättelse vi just lyssnat till är med andra ord väl förankrad i historien. Den kristna berättelsen har till en början väldigt lite, praktiskt taget ingenting att göra med romantiska stämningar. Berättelsen i sig är snarare torr historia och krass verklighet. Det var en lång, besvärlig och påtvingad resa. Hur många av oss skulle vilja färdas 20 mil på en åsna, med en trolovad som är i nionde månaden – för att få betala skatt?

När de väl är framme i Betlehem är den lilla staden fylld av människor som kommit i samma ärende. Den är så fylld att det inte finns plats för dem i härbärget. De lyckas så småningom hitta en plats i ett stall som en vänlig bonde upplät för dem.

Det är ingen överdrift att påstå att Jesu födelse skedde i skymundan samtidigt som den i efterhand uppmärksammats mer än någon annan människas. Det finns en förklaring till det.

Det heter att Gud själv låter sig födas av jungfrun Maria. Det finns ett stort antal vittnen som vittnar ett och detsamma. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. De såg himlen fylld av änglar och hörde en sådan mäktig lovsång att de blev vettskrämda. Då talade en av änglarna till dem och berättade vad som just hade skett i stallet. Herdarna skyndade dit och allt var så som det hade sagts dem.

Det här är bara inledningen på berättelsen om Jesus. Vi vet alla att efter hans förkunnelse, åtföljd av oräkneliga tecken och under, efter hans lidande, död och uppståndelse har berättelsen flödat över alla sina bräddar. Och berättelsen har berättats vidare genom århundraden, ja årtusenden. Många tecken och under har följt med och idag är Guds rike mer utbrett än någonsin tidigare. Ingenting talar för att förkunnelsen kommer att tystna eller att gärningarna kommer att upphöra. Tvärtom talar mycket för att förkunnelsen och gärningarna alltid kommer leva och fortsätta breda ut sig.

Men så långt har vi bara berört det yttre skeendet. Vi måste också säga något om den inre meningen med berättelsen. För hela berättelsen sägs ha en inre mening. Det som sker är inte meningslöst. Varför skulle vi förresten fira något som är meningslöst? Vad är då meningen?

2. I dag har en Frälsare fötts åt er …

Teologen och prästen Ted Harris hade en mycket tänkvärd artikel i SvD idag (2008) där han påminner om hur vi människor har en yttre och en inre dimension. Tyvärr har det blivit ett stort problem för vår tids människor att förstå och tillgodogöra sig den inre dimensionen. Människans grundläggande strävan, skriver han, ”anses vara riktad mot en maximering av rikedom och makt, det yttre kapitalet. Det inre kapitalet som består av subjektiva kvaliteter som tillit, respekt, omtanke och medkänsla anses vara illusioner.” Tyvärr måste vi ge Ted Harris rätt. När Jesus på andra söndagen i advent talar om att vi ska vara på vår vakt så att inte våra sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer syftar han på just den obalans som Harris varnar för. Den obalansen gör att vår inre människa torkar och vissnar så vi inte kan utveckla den inre dimensionen.

Aposteln av Paulus skriver i Romarbrevet 14:17 att Guds rike inte består i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den Helige Ande. Julbudskapets inre mening är att Gud har blivit närvarande och därmed också Hans rättfärdighet, frid och glädje.

Gud blir närvarande hos oss genom Jesus Kristus för att Han vill upprätta balansen mellan sig och oss människor. Detta budskap riktar sig till hela folket. Även om många av oss försöker är det inte enkelt att leva i den balans som Harris skriver om sin artikel. Men julens stora glädje är att Gud inte väljer att hålla sig på sin kant, utan blir en av oss. På det sättet visar Han oss att Han är rättfärdig, men inte bara det. Han gör också var och en rättfärdig som sätter sin lit till Honom. Det finns mycket att säga om detta, men det får anstå tills vidare.

Paulus beskriver vårt nya tillstånd med hjälp av ordet frid. Frid är ett tungt ord som djupast sett vittnar om ett perfekt tillstånd. Den gudomliga friden är inte någonting vi själva kan skapa eller ta oss. Det är en sak att vi kan få hjälp med avslappningsövningar eller nå en tillfällig balans genom meditation. Men Jesus talar om den frid som inte världen kan ge, - bara Gud. Det är den friden Paulus skriver om och som han på ett annat ställe talar om som den frid som övergår allt förstånd. Vi kallar den i dessa dagar för julfrid.

Men vi önskar inte bara varandra julfrid utan också julglädje. Den yttre glädjen kan förvisso infinna sig i goda vänners lag, när vi lyckas med något tilltag eller överraskas av en julklapp. Men det finns också en inre dimension av glädjen. När en människa förstår att Gud kommit nära, att Han i sin godhet vill göra oss rättfärdiga och försätta oss i ett tillstånd av frid, - då blir hon glad. Den glädjen blir en källa inom henne som springer upp med tacksamhet och sann lycka. Vi kallar den det för julglädje.

Vi kan sammanfatta julens budskap på följande sätt. När Jesus föds i Betlehem uppfyller Gud de löften Han gett oss långt tidigare. Han visar därmed att Han är rättfärdig och Han gör sin rättfärdighet tillgänglig för oss. På det sättet kan vi få och ge vidare till varandra den sanna julfriden och den sanna julglädjen. Julens inre mening blir därför att varje människa kan leva i rättfärdighet, frid och glädje i den Helige Ande. 

SvD bluffar

När vi nu har börjat vårt julfirande publicerar SvD två artiklar om den historiske Jesus. I vanliga fall hade jag låtit dem passera men eftersom de kan lyfta fram något för oss kristna avgörande vill jag nämna om dem. Kanske någon av er läsare har läst dem>? Själv tyckte jag de var så undermåliga att jag inte ens bryr mig om att länka till dem. De är inte värda besväret.

Den första artikeln bär rubriken Julevangeliet och den historiske Jesus och är skriven av Cecilia Wassén och Tobias Hägerland, universitetslektorer i Nya Testamentet vid Uppsala respektive Lund. Det skulle kunna borga för något läsvärt. Och det kan det kanske vara om man är intresserad av just den historiske Jesus. De båda berättar om hur stark det judiska folkets längtan var efter en politisk messias, att Israels kung kallade för Guds son eftersom han var tillsatt av Gud och att Nya Testamentet är ett försök att förklara varför Jesus misslyckades. Detta betyder att den hedervärda tidningen SvD väljer att publicera gammalt liberalteologiskt material på julaftonen! Och detta trots att liberalteologin aldrig någonsin har kunnat glädja någon enda människa. Liberalteologin har kan nämligen bara riva ner. Den har aldrig någonting att erbjuda. Kort sagt vi behöver den inte.

Blanda nu inte ihop vad som kalla för den historiskt-kritiska metoden och liberalteologi. Det finns ett sätt att kritisk granska de bibliska texterna och även om det sättet inte alls dominerar på samma sätt som för hundra år sedan har den sitt värde. Men liberalteologi är en tro eller rättare sagt en otro. Otron använder sig av historiska fakta och försöker genom dem säga att Jesus är en bluff. Det är vad SvD ägnar sig åt. Förutom att det finns skäl att kritisk granska att SvD publicerar gammal skåpmat vill jag passa på att påminna mina läsare om att det är människor som Cecilia Wassén och Tobias Hägerland som utbildar Svenska kyrkans blivande prästerna. Här uppstår oheliga och obehagliga allianser mellan liberalteologer, utbildningsväsendet och journalister. Sedan är det inte så lätt för vanligt folk att stå emot.

Artikeln sägs handla om den historiske Jesus men det som är verkligt intressant med Jesus är att apostlarna med sina liv vittnar om att Jesus är andra personen i gudomen. Det är detta som förklarar varför han kunde göra tecken som att gå på vatten eller väck upp döda och det är det som gör Jesus riktigt intressant. Eftersom Jesus är andra personen i gudomen kunde det hända att han övervann världen genom sin egen död. Jesus intog Romarriket och bekänns som Herren av miljarder människor. Det sägs om honom att han ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Det är påståenden som dessa som gör att vi firar jul! Det är påståenden som dessa som är viktiga för den historiska sanningen. Har man inte med det i en artikel om den historiske Jesus som SvD publicerar på julaftonen missar man hela poängen plus att man vilseleder läsarna.

Idag, juldagen, kommer ingen SvD men eftersom jag prenumererar kan jag läsa den fullständiga versionen på nätet. Och då ser jag att SvD väljer att publicera ännu en artikel om Jesus. Den har rubriken Hur hade världen sett ut om inte Jesus funnits och är skriven av Dick Harrison. I inledningen sägs att "fallet Jesus var en lokal angelägenhet som passerade obemärkt." Harrison är historiker och därför kan man förvänta sig mycket historia från honom. Får man det? Nja, själva utgångspunkten tycks vara resultatet från den förra artikeln, det vill säga liberalteologi. Observera, inte vad historien lär utan vad liberalteologin säger. Historien lär väl ändå att Jesus är andra personen i gudomen, att hans död räknas som världens försoning, att han har uppstått ifrån de döda och att han är HERREN som ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Det är väl ändå detta som gör att Jesus skiljer sig från de andra vishetslärarna Harrison pekar på. Harrison talar endast om Jesu lära som om den var märkvärdig. Den skiljer sig som Harrison själv också skriver inte särskilt mycket från andra religiösa ledare. Men det som skiljer Jesus från de övriga är att hans döda kropp aldrig återfanns, att människor i hundratals såg honom som uppstånden, att apostlarna tillsammans med många, många andra vittnade med livet som insats. Många kunde förneka faktum men inte dessa. Så är det än idag. Liberalteologer och historiker kan förneka men många fler kan inte göra det.

Hade det inte varit på sin plats att SvD en helg som denna försökt publicera några artiklar som svarar mot saken? 

Nu ska vi fira jul

Nu ska vi fira jul. Det är i denna natt som julfirandet börjar. Enligt det bibliska sättet att räkna kan vi börja firandet med julbönen för att sedan på ett särskilt sätt fira vår Frälsares födelse i natt eller i morgon, juldagen. Kyrkan har enligt tradition firat tre mässor detta dygn; änglarnas mässa på natten, morgonrodnadens mässa på morgonen och sedan Högmässan på förmiddagen. Nu börjar midnattsmässan hitta tillbaka och det är väl den mässa som samlas mest folk. Lovad vare Gud. Själv fick jag fira den framför TV:n i år. Det fungerar inte att ta med sig sex barnbarn i åldern 0-15 år. Men mässan i Peterskyrkan är värd att ses. Tack och lov att SVT sänder den.

Morgonrodnadens mässa förvandlades till julotta och var förr den stora gudstjänsten. Det verkar inte som att denna mässa har kommit tillbaka, åtminstone inte än. Men om folk fortsätter att komma till julottan så inte mig emot. Jag tror att julottan i Värnamo fortfarande samlar ett knappt hundratal människor som andäktigt lyssnar till julevangeliet.

Högmässan lyckades vi få tillbaka och faktum är att den samlar lika mycket folket som andra högmässor under året, naturligtvis med variationer. Julen och julfirandet står sig med andra ord hyfsat bra och kan kanske växa i betydelse ytterligare.

Hur som helst börjar julfirandet nu. Nu är det dags att be och meditera över inkarnationens mysterium. Det är också det perspektivet vi tar med oss till Annandag jul som är den helige Stefanus dag och apostelns Johannes dag, tredje dag jul och sedan vidare till söndagen efter jul, nyår och till den ortodoxa julen som firas med Trettondagshelgen. Nu har vi mycket att se fram emot.

Att vi från och med nu också får tillgång till julbordet är inte fel.

Nu ska vi fira jul.

Profeten Jesaja

Nu hastar det mot jul och jag betraktar
Jesaja 9:1a, 2-7

Detta profetiska ord av profeten Jesaja har inte förlorat sin lyskraft. Det uttalades första gången ungefär år 730 f Kr då det assyriska världsherraväldet växte sig allt starkare och Israels existens hotades. Tio år efter Jesajas ord erövrade assyrierna Israel och förde bort folket, men de bar med sig profetens ord, - om ett barn från Gud som ska ge världen ljus.

Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. 

Men Guds Ord är alltid giltigt. Det vill kasta ljus över din och min livssituation. Också idag finns det folk som vandrar i mörkret, som bor i mörkrets land, också idag finns löftet om ett barn från Gud som ger ljus.

Det folk som vandrar i mörkret, vilka är de?

Det låter otäckt. Vilka är de? Är det dem som lider eller dem som gör ont? Vi vet att många lider och har det mycket värre än vi, som bokstavligen bor i dödsskuggans land. Där råder krig, där hotar svält, översvämningskatastrofer och dödliga sjukdomar. Hemlösa driver omkring på gatorna. Kanske är det de som ska få se ett stort ljus? Vi får hoppas och be.

Men handlar det om folk som gör ont kan det profetiska ordet knappast handla om oss hyggliga människor. Det finns de som gör ont, som misshandlar, hotar och hetsar, som mördar, bryter sig in och stjäl. De flesta av oss är inte sådana. Är det de som gör ont som ska få se ett stort ljus? Ja, löftet gäller alla.

Det finns olika sätt att vandra i mörkret. Antingen vet du att du befinner dig i mörker och går försiktigt fram eller vet du det inte och klampar på med raska steg. Det går fort, men det kan gå väldigt snett.  Många människor är inte alls medvetna om att de vandrar i mörkret och tänker inte på att de bor i dödsskuggans dal. De vill inte kännas vid något mörker, vågar aldrig erkänna några problem. Frågar du dem är allt toppen om de så ligger på sin dödsbädd.

Under julen sjunger vi många underbara psalmer. Vi sjunger in julen. Men du kan inte sjunga med av hjärtat, inte förstå dem om du inte har upptäckt eller vill erkänna att du bor i dödsskuggans dal. Ta till exempel svenska psalm 116:4:

"I varje hjärta armt och mörkt, 
sänd du en stråle blid, 
en stråle av Guds kärleks ljus 
i signad juletid."

Författarinnan visste vad hon skrev. Det är först när vi vågar se mörkret i våra liv som vi kan förstå betydelsen av julen.

... över dem ska se ett stort ljus skina klart, hur då?

När Jesus föddes i Betlehem kom han med allt vad det folk som vandrar i mörkret behöver. För den som vant sig vid mörkret är det i förstone inte lätt att upptäcka det lilla ljuset. Det ser inte mycket ut för världen. Men Jesaja hade profeterat om det:

Ty ett barn har fött. En son är oss given. 
Väldet är lagt på hans axlar och detta är Hans namn: 
Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fridsfurste.

Jesus, ljusets barn, kommer till mörkrets folk med ljus. Men långt ifrån alla såg honom. För att hjälpa oss att se och förstå vår situation har Gud gett oss den Helige Ande som kallar, församlar, upplyser och helgar oss. En Son är oss given. Det betyder att det finns hopp för dem som vandrar i tillvarons dunkel och mörker. Det finns mod att hämta för de förtvivlade. Väldet är lagt på hans axlar, det vill säga att den skuld vi bär vill Gud lyfta över på Honom som föddes till vår hjälp. När vi befrias förvandlas vi och allt blir ljus. Alla vi som på olika sätt lever i mörker kallas att vara ljuset barn.

Aposteln Petrus skrev till förskingrade nykristna: Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus, 1 Petr 2:9. Kan du i ditt inre höra den kallelsen? Kan du tro att den gäller dig? Nöj dig inte med att vara åskådare, att stå utanför i mörkret eller med att tänka att budskapet gäller alla andra men inte mig. Aposteln Johannes beskriver problemet i 3:19 med orden: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret mer än ljuset. Du tillhör det folk som vandrar i mörkret och just därför ska du få se ett ljus som skiner klart. Det behöver inte vara så för dig. Ta istället emot Ljusets barn som din Herre och Frälsare. Aposteln Johannes skriver: Men åt alla dem som tog emot Honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn, Joh 1:10.

Så kan det stora ske att du själv blir indragen i den gudomliga gemenskapen och en del av fortsättningen på julevangeliet. När Paulus kom till Thessaloniki berättade han frimodigt om hur Gud kommit till oss genom Jesus Kristus. De lyssnade ivrigt och tog emot budskapet och så skriver Paulus till dem i 1 Thess 5:4: Ni är alla ljusets barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Så kan också vi göra.

Salig blir du för evigt om du sedan blir kvar i ljuset i Guds rike. Då kan du med glädje och tro stämma in i julens alla psalmer om hur Gud har blivit människa för vår skull. Så länge du lever här på jorden kommer du alltid att ha det bästa framför dig. En dag ska vi i tidlös glädje, i himmelens strålande ljus få sjunga Guds folks eviga lovsång.