Nu har det hänt

Jaha, nu har det hänt. Begreppet äktenskap ska tömmas på sitt innehåll och fyllas med ... jag vet inte vad. Jag tror ingen vet. Allra minst Reinfeldt. Egentligen är det obegripligt hur de kunnat hantera denna fråga så oproffsigt. Tänk om de kommer att hantera någon annan viktigt fråga på samma sätt. Jag såg i dagens SvD att Göran Hägglund lagt fram tre förslag till lösningar som alla fyra partierna kunnat enas om, men c, fp och m ville inte ens diskutera det. Det bådar inte gott.

Jaha, nu har det hänt. Prästerna ska tvingas att viga homosexuella. Kanske inte på en gång. Politikerna monterar nog ner äktenskapet bit för bit. Som de gjorde med prästämbetet. Är det inte märkligt att hedningarna ska bestämma över kyrkan - nu - när kyrkan är skild från staten? Vi har fler strider framför oss än vi anar. Eller också tar vi inte dessa strider utan följer Jesus ändå.

Jaha, nu har det hänt. Upproret mot Guds skapelseordningar utmanar kyrkor och samfund på ett enastående sätt. Det ska bli mycket intressant att se hur de kristna hanterar denna situation. Många kyrkliga potentater kommer att vrida sig och slingra sig, förvanska bibelordet och prata förvirrat. Det ska också bli intressant att se hur KD:s kärnväljare agerar. Kanske har KD genom sin ståndaktighet stärkt sin ställning. Låt oss hoppas det.

Paradigmskifte inom svensk sjukvård?

Nu flyger tankarna omkring och jag jag kan lätta på trycket genom att skriva några rader från konferensen. Jag har alltså varit på konferens i Rättvik. Det var årskonferens för Sjukhuskyrkan i Sverige, omkring 180 deltagare. De två huvudföreläsarna var professorn vid Karolinska Institutet i palliativ vård Peter Starng och docenten och vårdforskaren Maria Arman, också hon vid Karolinska Institutet. Jag var med eftersom jag efterträder förre sjukhusprästen Sölve Hjalmarsson vid Värnamo Sjukhus när denna nu gått i pension. Ett nytt område på många sätt för mig. Jag ser fram emot att få göra tjänst vid Värnamo Sjukhus.

Konferensen var för mig omvälvande särskilt i ett avseende. Båda föreläsarna utgick nämligen från existentialismen! Jag mycket överraskad, glatt överraskad. När vår äldste son Victor läste socialpsykologi vid högskolan i Skövde fick han mycket klart för sig att det inte gick an att hänvisa vare sig till den judiske filosofen Martin Buber (1878-1965) eller psykoanalytikern Viktor Frankl (1905-1997). Och nu är just dessa ledande inom vårdforskningen!!! Miraklernas tid är inte förbi. Jag ska maila Maria Arman och fråga hur detta kommer sig så ska du få veta. Vad är så speciellt med Existentialismen? Den moderna existentialismen går tillbaka till Martin Heidegger (1889-1976) och kanske än mer Jean Paul Sartre (1905-1980) vars bok Varat och Intet kom ut 1943. Dessa talar om människans frihet och beslutsångest. Det är när människan gör de val hon vill göra som hon förverkligar sitt liv, säger Sartre. Båda dessa filosofer är ateister, men det intressanta är att de båda utgår från existentailfilosofin med bland andra den danske filosofen Sören Kirkegaard (1813-1855) som förgrundsfigur.Kierkegaard var troende kristen och betonade den enskilda människans val och ansvar, grundad på upplevelsen av sin egen existens. Han vände sig mot den tyske filosofen Friedrich Hegel (1770-1832), vars tänkande var förhärskande under den tiden och som främst såg människan som en kollektiv varelse, alltså en av socialismens grundare.

Inom vården har patienter ofta främst betraktats som "en blindtarm" eller "en hjärtinfarkt" och läkarna har inriktat sig på sjukdomen snarare än på individen som sådan. Det talas ofta om "läkarvetenskapen som bygger på beprövad erfarenhet". Men är det kommer till människans inre liv i form av depressioner, rädslor eller dåliga livskvalitét har det varit förhållandevis tyst. Nu är detta perspektiv, - människans allmänna välbefinnande - alltså på väg tillbaka, och då söker man sig tillbaka till bland andra Kiregaard, Buber och Frankl, framstående personer som marginaliserats av den så kallade vetenskapen i decennier. Så fascinerande! Om existentialismen får prägla svensk sjukvård kan vi närmast tala om ett paradigmskifte. Hela människan i centrum betyder också att det kommer att bli vanligare med alternativ sjukvård. Minst sagt spännande.

Jag ska inte trötta dig mer med detta. Istället återkommer jag med några tänbara följder av denna återupptäckt.

När jag läst igenom lite tidningar från veckan som gått kommer nya tankar. De handlar om bland annat om "det nya äktenskapet", den nya nykterhetsrörelsen och den nya ekumeniken. Kanske andan snart faller på igen!

50-års jubileum?

Jag har just läst ikapp Sandahls senaste bloggar. De handlade alla om ämbetsfrågan. Det är ju 50-års jubileum för de kvinnliga prästerna. Det börjar dra ihop sig till detta. Uppriktigt sagt har jag inte koll på vilken helg det är fast det borde vara obligatoriskt. Jag tror inte att vi ska fira detta i Värnamo, vad jag vet. Om det är sista helgen i september är jag ändå inte hemma. Ibland är Gud nådig, som någon sa.

Jag såg på förmiddagen en respris från TV8 som var helt otrolig!!! Gudrun Schyman av alla hade gjort ett program om kvinnoprästmotståndet med aneledning av jubiléet. Hon hade kallat samman 5, säger fem som alla tyckte likadant. De var domprosten i Uppsala, Tulikki Bylund, hon som fixat med Ecce Homo-utställningen, biskop Martin Lind, feministen och prästen Annika Borg, den ansvarige för jubiléet Boel någonting och håll i er nu: Helle Klein, chefredaktölr på någon kvällstidning och präst. Dessa tillsammans med ärkebiskopen Wejryd. Detta är ju helt otroligt. Den ene mer liberal, militant feministisk än den andre. Total avsaknad av objektivitet! Ren propaganda! Jag saknar ord. Därför var det ganska välgörande att läsa Dag Sandahls blogg, inte minst exemplet från Helsingborg, det om Mona Lisa Ekdahl. Ganska tänkvärt. Tyvärr framstår han som en ropandes röst i öknen. Men å andra sidan är han då i gott sällskap. Fast uppriktigt sagt tror jag Sandahl vinner i längden. Eller rättare sagt; den klassiskt kristna tron vinner i längden. Av det enkla skälet att liberalerna inte har något att bidra med, inget att erbjuda. De kan bara riva ner och förstöra den kristna tron. Dessutom tror jag att de som inte har köpt propagandan om demokrati och jämlikhet är betydligt fler än vi tror. Det är inte de som är förlorare utan Svenska kyrkan. Den kyrka som inte vågar ta ett uppriktigt samtal om en teologiskt viktigt fråga.

Kvinnoprästmotstånd och att leva som en jude?

Idag har jag fastnat för två pågående teologiska debatter. Den ena återfinns på Dag Sandahls blogg och handlar om kvinnoprästmotstånd. Finns det sådant fortfarande? Knappast något motstånd, men frågan är fortfarande het av det enkla skälet att ingen har lyckats visa att det är rätt med kvinnliga präster. Förutom rent politiskt. Läs gärna Dags blogg, www.ostran.se/bloggar/dagblogg. Den talar för sig själv så jag lämnar den okommenterad.

Den andra diskussionen är nästan lika fantastiskt. Den handlar om Lars Enarsson och Stig Åke Gerdvall. De tycker att vi ska skrota allt kristet och i stället att vi ska leva som judar. I alla fall enligt Världen Idag, från i måndags 8/9. Varifrån kommer allt? Jag tycker det var extra intressant eftersom jag själv just håller på med Galaterbrevet, snart är färdig och ska gå tillbaka till Apg 15, Jerusalemsmötet år 49 e Kr. Det är klart att vi ska betrakta judarna som våra andliga föräldrar och att vi behöver hitta tillbaka till det som förenar oss, tron på Messias, men det får väl finnas gränser ... Vill du till detta lägga att Jesus inte ska tillbedjas kan du gå till www.messianskaforeningen.se/se/se.htm

Det kan verka senastionsmakeri eller irrelevant, men för mig är detta två viktiga och principiella teologiska frågor. Kanske är de värda att återkomma till.

Uppenbar och undermålig kampanj

Jag såg programmet om kvinnoprästmotståndarna i går, det vill säga Lastaedianerna. Själva utgångspunkten för programmet var att det är rätt med kvinnliga präster. I ljuset av en sådan utgångspunkt blir självklart allt annat fel. Det behöver med andra ord inte diskuteras. varför då göra ett program om motståndarna? Predikanten menade att de ville följa Bibeln, men programmets slutsatser var av annat slag. Motståndet berodde på att det finns en machokultur i Norrland. Det är alltså en jämställdhetsfråga. Det var ett undermåligt program.

Mina frågor om det pågår någon sorts propaganda stärks när jag idag upptäcker att det visas en show med Jonas Gardell. Den heter Väckelsemöte. Jag har inte set den och längtar inte efter den heller. Jag misstänker att Gardell gör sig lustig på kristnas bekostnas. Men det är kanske min homofobi som spökar?

Jenny, Gud och tystnaden

Jag såg ett reportage om Jenny på TV igår. Det var en fantastiskt fin film, ett fint reportage som säkert väckte mångas sympatier. Det kan inte vara helt enkelt att vara kvinna som lever i registrerat partnerskap med en annan kvinna att bli prästvigd. Fast det framgick inte. Tvärtom det verkade ganska enkelt. Det enda motstånd, knappt värt namnet, var när en manlig kollega jämförde homosexualitet med pollenallergi. Men konstaterade de båda, lika lite som pollenallergi behöver tas med i syndabekännelsen behöver homosexuella handlingar tas med. Mer seriöst än så blev det inte och då ringer några larmklockor hos mig.
Var detta en propagandafilm? En PR-film för homosexualitet? Ska den ses i kombination med att Existens nu på tisdag ska visa en film om kvinnoprästmotståndare? Hör detta ihop med 50-årsjubiléet denna månad? Behöver makten ytterligare spänna musklerna inför beslutet om en ny äktenskapsbalk? Det kan vara så.
Det nämndes flera gånger att frågan var svår därför att den är komplex, men ingen berättade på vilket sätt den är svår. Förresten väger inte Jennys rara person tyngre? Hhm, tänker jag. Om vi lägger hela GT, hela NT, all sund dogmatik och hela kyrkohistorien i ena vågskålen och Jenny i den andra - vad ska jag då tro?
Jag kanske inte skulle ha skrivit den här bloggen även om den är modest skriven. Överheten har ju redan slagit fast vad som är rätt och i ljuset av det har naturligtvis alla andra fel. Men så var det det där med tystnaden. Ska jag förstå det som en inbjudan att tala? Eller är det bara retorik?Nu har jag i alla fall inte varit tyst.

OAS-mötet i Borås.

Det var en upplevelse att återigen få vara på OAS-möte. Med undantag för mötena i Värnamo 2002 och 2003 har jag inte deltagit på många år. Det är helt klart att OAS-rörelsens främsta betydelse ligger i att den tjänstgjort och tjänstgör som en ekumenisk murbräcka. Det ska bli MYCKET intressant att se vart detta leder.