Jag såg ett reportage om Jenny på TV igår. Det var en fantastiskt fin film, ett fint reportage som säkert väckte mångas sympatier. Det kan inte vara helt enkelt att vara kvinna som lever i registrerat partnerskap med en annan kvinna att bli prästvigd. Fast det framgick inte. Tvärtom det verkade ganska enkelt. Det enda motstånd, knappt värt namnet, var när en manlig kollega jämförde homosexualitet med pollenallergi. Men konstaterade de båda, lika lite som pollenallergi behöver tas med i syndabekännelsen behöver homosexuella handlingar tas med. Mer seriöst än så blev det inte och då ringer några larmklockor hos mig.
Var detta en propagandafilm? En PR-film för homosexualitet? Ska den ses i kombination med att Existens nu på tisdag ska visa en film om kvinnoprästmotståndare? Hör detta ihop med 50-årsjubiléet denna månad? Behöver makten ytterligare spänna musklerna inför beslutet om en ny äktenskapsbalk? Det kan vara så.
Det nämndes flera gånger att frågan var svår därför att den är komplex, men ingen berättade på vilket sätt den är svår. Förresten väger inte Jennys rara person tyngre? Hhm, tänker jag. Om vi lägger hela GT, hela NT, all sund dogmatik och hela kyrkohistorien i ena vågskålen och Jenny i den andra - vad ska jag då tro?
Jag kanske inte skulle ha skrivit den här bloggen även om den är modest skriven. Överheten har ju redan slagit fast vad som är rätt och i ljuset av det har naturligtvis alla andra fel. Men så var det det där med tystnaden. Ska jag förstå det som en inbjudan att tala? Eller är det bara retorik?Nu har jag i alla fall inte varit tyst.
1 kommentar:
Du har rätt där Håkan. SvT är så förutsägbara. Man letar fram en homosexuell kvinnlig präst, eller så gör man ett program om kvinnoprästmotståndare (bara den titeln är ju negativt värdeladdad och knappast det första en sådan människa skulle definiera sig som), eller så hittar man någon frikyrka med osund teologi i kristenhetens utkant med någon pastor med tvivelaktigt leverne. Oseriöst är bara förnamnet.
Skicka en kommentar