50-års jubileum?

Jag har just läst ikapp Sandahls senaste bloggar. De handlade alla om ämbetsfrågan. Det är ju 50-års jubileum för de kvinnliga prästerna. Det börjar dra ihop sig till detta. Uppriktigt sagt har jag inte koll på vilken helg det är fast det borde vara obligatoriskt. Jag tror inte att vi ska fira detta i Värnamo, vad jag vet. Om det är sista helgen i september är jag ändå inte hemma. Ibland är Gud nådig, som någon sa.

Jag såg på förmiddagen en respris från TV8 som var helt otrolig!!! Gudrun Schyman av alla hade gjort ett program om kvinnoprästmotståndet med aneledning av jubiléet. Hon hade kallat samman 5, säger fem som alla tyckte likadant. De var domprosten i Uppsala, Tulikki Bylund, hon som fixat med Ecce Homo-utställningen, biskop Martin Lind, feministen och prästen Annika Borg, den ansvarige för jubiléet Boel någonting och håll i er nu: Helle Klein, chefredaktölr på någon kvällstidning och präst. Dessa tillsammans med ärkebiskopen Wejryd. Detta är ju helt otroligt. Den ene mer liberal, militant feministisk än den andre. Total avsaknad av objektivitet! Ren propaganda! Jag saknar ord. Därför var det ganska välgörande att läsa Dag Sandahls blogg, inte minst exemplet från Helsingborg, det om Mona Lisa Ekdahl. Ganska tänkvärt. Tyvärr framstår han som en ropandes röst i öknen. Men å andra sidan är han då i gott sällskap. Fast uppriktigt sagt tror jag Sandahl vinner i längden. Eller rättare sagt; den klassiskt kristna tron vinner i längden. Av det enkla skälet att liberalerna inte har något att bidra med, inget att erbjuda. De kan bara riva ner och förstöra den kristna tron. Dessutom tror jag att de som inte har köpt propagandan om demokrati och jämlikhet är betydligt fler än vi tror. Det är inte de som är förlorare utan Svenska kyrkan. Den kyrka som inte vågar ta ett uppriktigt samtal om en teologiskt viktigt fråga.

Kvinnoprästmotstånd och att leva som en jude?

Idag har jag fastnat för två pågående teologiska debatter. Den ena återfinns på Dag Sandahls blogg och handlar om kvinnoprästmotstånd. Finns det sådant fortfarande? Knappast något motstånd, men frågan är fortfarande het av det enkla skälet att ingen har lyckats visa att det är rätt med kvinnliga präster. Förutom rent politiskt. Läs gärna Dags blogg, www.ostran.se/bloggar/dagblogg. Den talar för sig själv så jag lämnar den okommenterad.

Den andra diskussionen är nästan lika fantastiskt. Den handlar om Lars Enarsson och Stig Åke Gerdvall. De tycker att vi ska skrota allt kristet och i stället att vi ska leva som judar. I alla fall enligt Världen Idag, från i måndags 8/9. Varifrån kommer allt? Jag tycker det var extra intressant eftersom jag själv just håller på med Galaterbrevet, snart är färdig och ska gå tillbaka till Apg 15, Jerusalemsmötet år 49 e Kr. Det är klart att vi ska betrakta judarna som våra andliga föräldrar och att vi behöver hitta tillbaka till det som förenar oss, tron på Messias, men det får väl finnas gränser ... Vill du till detta lägga att Jesus inte ska tillbedjas kan du gå till www.messianskaforeningen.se/se/se.htm

Det kan verka senastionsmakeri eller irrelevant, men för mig är detta två viktiga och principiella teologiska frågor. Kanske är de värda att återkomma till.

Uppenbar och undermålig kampanj

Jag såg programmet om kvinnoprästmotståndarna i går, det vill säga Lastaedianerna. Själva utgångspunkten för programmet var att det är rätt med kvinnliga präster. I ljuset av en sådan utgångspunkt blir självklart allt annat fel. Det behöver med andra ord inte diskuteras. varför då göra ett program om motståndarna? Predikanten menade att de ville följa Bibeln, men programmets slutsatser var av annat slag. Motståndet berodde på att det finns en machokultur i Norrland. Det är alltså en jämställdhetsfråga. Det var ett undermåligt program.

Mina frågor om det pågår någon sorts propaganda stärks när jag idag upptäcker att det visas en show med Jonas Gardell. Den heter Väckelsemöte. Jag har inte set den och längtar inte efter den heller. Jag misstänker att Gardell gör sig lustig på kristnas bekostnas. Men det är kanske min homofobi som spökar?

Jenny, Gud och tystnaden

Jag såg ett reportage om Jenny på TV igår. Det var en fantastiskt fin film, ett fint reportage som säkert väckte mångas sympatier. Det kan inte vara helt enkelt att vara kvinna som lever i registrerat partnerskap med en annan kvinna att bli prästvigd. Fast det framgick inte. Tvärtom det verkade ganska enkelt. Det enda motstånd, knappt värt namnet, var när en manlig kollega jämförde homosexualitet med pollenallergi. Men konstaterade de båda, lika lite som pollenallergi behöver tas med i syndabekännelsen behöver homosexuella handlingar tas med. Mer seriöst än så blev det inte och då ringer några larmklockor hos mig.
Var detta en propagandafilm? En PR-film för homosexualitet? Ska den ses i kombination med att Existens nu på tisdag ska visa en film om kvinnoprästmotståndare? Hör detta ihop med 50-årsjubiléet denna månad? Behöver makten ytterligare spänna musklerna inför beslutet om en ny äktenskapsbalk? Det kan vara så.
Det nämndes flera gånger att frågan var svår därför att den är komplex, men ingen berättade på vilket sätt den är svår. Förresten väger inte Jennys rara person tyngre? Hhm, tänker jag. Om vi lägger hela GT, hela NT, all sund dogmatik och hela kyrkohistorien i ena vågskålen och Jenny i den andra - vad ska jag då tro?
Jag kanske inte skulle ha skrivit den här bloggen även om den är modest skriven. Överheten har ju redan slagit fast vad som är rätt och i ljuset av det har naturligtvis alla andra fel. Men så var det det där med tystnaden. Ska jag förstå det som en inbjudan att tala? Eller är det bara retorik?Nu har jag i alla fall inte varit tyst.

OAS-mötet i Borås.

Det var en upplevelse att återigen få vara på OAS-möte. Med undantag för mötena i Värnamo 2002 och 2003 har jag inte deltagit på många år. Det är helt klart att OAS-rörelsens främsta betydelse ligger i att den tjänstgjort och tjänstgör som en ekumenisk murbräcka. Det ska bli MYCKET intressant att se vart detta leder.

Framtiden tillhör oss

Jag gläder mig när ni kommenterar svensk kristenhet kritisk utan att verka förbittrade. Kanske är det den nya generationens särskilda uppgift. Bakgrunden till denna kommentar är att den kyrkokamp som har pågått så länge jag vetat långt ifrån är avslutad. Under de 30 år som jag varit präst i Svenska kyrkan har min kritik av denna ökat. MEN det har alltid varit besärligt att framföra den eftersom den lätt uppfattas som "gnällig". Eller också tror folk att man är besviken över någonting eller allmänt förbittrad. Den som försöker förklara Kyrkans tro och lära framstår lätt som fundamentalist eller mörkerman. Jag vet inte vilket som är värst. Men saken är ju den att svensk kristenhet befinner sig på mycket låg nivå. Dock kan jag berätta för dig att det sägs ha varit värre i början på 1900-talet. Då växte sig frikyrkorörelsen stark. Och nykterhetsrörelsen. Och arbetarrörelsen. Allt skedde utanför den helt passifiserade folkkyrkan. Inut kyrkan tog liberalteologerna och tro det eller ej, men många trogna präster på den tiden menade sig vara den sista generationen bekännelsetrogna präster. Så blev det inte. Och uppriktigt sagt är läget idag ganska ljust. Linjerna dras upp, inte mellan kyrkan och frikyrkan, utan mellan dem som tror och dem som inte tror. De som vill hålla fast vid apostlarna undervisning, bönerna, nattvarden och gemenskapen med alla de heliga. UNDERBART! I detta skeende ska vi vara frimodiga att kritisera otron. Den har ingen framtid hos oss. Förvisso kommer detta att innebära stora förändringar liknande dem som faktiskt redan har skett i samhället för övrigt. Men den som tror ska inte komma på skam. Låt oss därför när vi krititserar svensk kristenheten dels förstå att vi själva är en del av den och dels göra det frimodigt eftersom VI VET att framtiden tillhör oss. Lovad vare Herren.

Dags att skriva igen

Det kan nog vara riktigt. Jag försöker följa en del bloggar och särskilt ett par, tre stycken har gjort mig riktigt trött. Jag fattar inte att folk orkar skriva så mycket. Varenda dag. Nåja, det var inte meningen som en ursäkt för att jag inte skrivt, men kanske ett uttryck för att dewt inte alltid är så lätt att producera något riktigt bra.

Det som gör mig trött är när "amatör-teologer" diksuterar eller ifrågasätter självklarheter som rör Kyrkans självklara lära sedan 2 000 år. Det mås sedan vara dop, nattvard eller ämbete. Förvisso finns detmånga olika infallsvinklar på dessa ämnen och det må vara hänt att det finns många del-sanningar. Men just dessa vi-är-emot inläggen är tröttsamma. Jag vet att det kan behövas i bland, men då får man välja sina strider och se till att det finns kompetens.

Sedan är det de här bloggarna som nu ska pröva det som sker i Florida och genom Todd Bentley. Det går att tycka vad man vill men mer än ett tyckande blir det inte. Jesus säger att vi känner honom genom Andens frukt. Det är självklart så att det finns sådant som är av Gud och sådant som kommer från demonerna. Är det inte så med det mesta - också i våra kyrkor.

Det är gott att Herren har gett oss en allmänkyrklig lära. Den ger beskydd och vägledning i ganska mycket.