Efter att väckelsen bröt ut på Fjellstedtska skolan på hösten 1972 hände det sig att vi reste ner till Stockholm. Det var framför allt mina vänner Hans Lundaahl och Svante Rumar som visste vad som hände där. Jag hörde bara talas om det.
När jag skrev min självbiografiska bok Så länge dagen varar var det tvunget att berätta något också om Stockholm även mitt centrum var på Fjellstedtska och några olika lägenheter i Uppsala. Uppgifterna om Stockholm fick jag främst från Nils Liedskog som var en av de mer involverade i Stockholm. Det var han som berättade för mig om Blå Salen i Vasastan och om mötena i S:t Peterskyrkan. Jag skrev ungefär så mycket om detta i boken och vidare nämnde jag om de tre sjuksköterskorna som utgjorde värdar i Blå Salen.
Nu har jag läst Ylva Eggehorns bok Sången under ytan med stort intresse, nöje och igenkännandets glädje. Hennes bok är självbiografisk och ställs fram som en roman och utspelar sig just vid den tiden väckelsen på Fjellstedtska pågick, i början på 70-talet. Tydligen vaknade Ylvas intresse för Jesus redan i slutet av 60-talet. Kanske var det på grund av att hennes pojkvän börjat läsa teologi.
Ylva och hennes vänner köpte ett gammalt missionshus i Sorunda socken, i Nynäshamns kommun. Det renoverade dem över tid och hon berättar om arbetet och om hur vänner kom härifrån och därifrån för att besöka dem. Flera av dem stannade kvar i "Huset" och de som bosatte sig i det kom att ett av de många kollektiv som fanns vid den här tiden. Det som skilde vännerna här var att de ville ha Jesus i centrum. Ylva berättar om hur de kunde sjunga till bords så maten hann kallna flera gånger om. Sång, skratt och glädje tycks ha varit ett kännetecken för kommuniteten.
Så skriver hon om det som följt mig hela livet. Det fanns bara i Stockholm tusentals små grupper!
Så kom jag till kapitlet med rubriken Ifrågasättanden. Jodå, här berättar hon om vad som hände med det andliga uppvaknandet och de tusentals små grupperna. De ifrågasattes och de motarbetades. Det här är också min erfarenhet och det här är en del av bakgrunden till Livets ord.
Ylva berättar om hur grupperna samlades en gång i månaden i Katarina kyrka. "Kyrkan var full. Somliga tog med sig instrument. Inga programblad delades ut Det var samma väntan och tystnad som i bönegrupperna, innan någon tog till oreda eller tog ton."
Det var länge sedan, om någonsin, jag gråtit så mycket när jag läst en bok. Tack Ylva för att du berättat den oskrivna historien om vad som hände. Som du själv skriver: om den förblir oskriven har den aldrig hänt, men jag vet att den har hänt och jag vet vad som hände sedan. Gud välsigne dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar