Först tvekade jag lite för att skriva denna blogg, men sedan när jag kom hem till hotellet ångrade jag mig. Vi har i Ekumenik utskottet kommit överens om att inte yppa vad våra samtal handlat om, något som jag i och för sig ställer mig tveksam till i yttrande-frihetens-land. Det jag skrivit tidigare är rätt harmlöst och avslöjar vare sig namn, hemligheter eller skandaler.
Men när jag nu kommer till hotellet ser jag att tidningen Dagen avslöjar vad som hänt i ett annat utskott, det som handhar frågan om samkönade vigslar. Till min oförställda glädje ser jag att utskottet backat eller åtminstone föreslagit att det inte gillar motionerna som talar om åsiktsregistrering eller diskriminering. Det är bra och nu ser jag fram emot plenum i november. Det känns fantastiskt med en debatt som avslöjar allt och slutar med att det sunda förnuftet vinner.
Faktum är att jag känner något litet hopp för Svenska kyrkan. Redan tidigare har jag noterat en liten svängning och nu känns den än starkare. Tänk om Socialdemokraternas (S) tid är över?! Tänk om det till sist fanns en bortre gräns för undergrävandet av Kristi kyrka?! Man ska ha detta i perspektiv eftersom undergrävandet, försöket att ta över, kontrollera och utnyttja Svenska kyrkan som en Socialdemokratisk folkkyrka, pågått i mer än hundra år!!! Det första riktiga genombrottet var år 1958 när det beslutades att vem som helst har rätt att bli präst, att prästen inte behöver vara kallad av Gud och vigd enligt allmänkyrklig tradition. Det beslutet följdes upp med politisk kraft och de stackars kristna förstod inte och mäktade inte med att göra motstånd. Sedan har (S) överskridit gränserna för kyrkans tro gång efter annan, kanske främst genom att avslå allt som handlar om kristen tro.
Så fick (S) hjälp av Pride och HBTQ-rörelsen eller om det var tvärtom? Jag vet inte. Synen på äktenskapet förändrades, sedan fanns det två acceptabla sätt att förstå äktenskapet och det skulle välsignas och så vidare ... Förslaget nu är att alla som tror annorlunda ska beslås med att diskriminera.
Kan det vara så att folk i allmänhet och folk i kyrkomötet börjar förstå att Svenska kyrkan håller på att gå under? Finns det en bortre gräns för dumheterna? Kan de kristna samla sig, bli en stark opposition och till och med vända tillbaka till källorna? Nja, kanske inte riktigt, men en bit på väg.
Så har jag lyckats skriva en blogg från kyrkomötet utan att avslöja vad som sker - i mitt utskott, men den som som vill känna av temperaturen ska läsa artikeln i Dagen. Det kan du göra genom att klicka här.
3 kommentarer:
Jag är tveksam till att det skulle kunna finnas bortre gränser för dumheten. Jag tror inte det fungerar så. Men jag hoppas att du Håkan har rätt! God bless
Ett prästvigningsförbud får ju samma effekt på lite sikt. Så se upp med skrivningarna här - och stiftens rätt att rata. Ingen biskop är pålitlig längre.
Sitter på tåget och sysslar med lite annat, men ser att jag inte bara här utan även i andra sammanhang behöver förklara närmare vad jag menar. Det gör jag gärna, men tror att vi kommer att få se något vi inte sett tidigare i historien. Svk kommer knappast att ändra sig till som det var förr, men kanske kan skalet fyllas på mer än ett sätt. Jämför med Magnus Perssons tankar om katedralen med sina sidokapell.
Skicka en kommentar