Det som inte kan skakas ska bestå

När jag nu lämnat ifrån mig två bokmanus på mindre än en månad. Skönt naturligtvis på sitt sätt, men ack så tomt det plötsligt blir. Ovanpå denna tomhet kommer så ett litet virus och förpassa de flesta  av oss in i ytterligare tomhet. Förresten kan inte en tomhet bli mer tomhet, men det kan kännas så. Inte blir det bättre av att Svenska Cupen i fotboll inte kunde spelas färdig. Nu när Bajen var på väg ... För att inte tala om att jag inte reste till Stockholm förra söndagen för att fira högmässan i Roseniuskyrkan. Den här helgen skulle jag ha varit i Finland och talat på Vår-OAS, men det blev inställt och några biljettpengar lär jag inte få tillbaka.

Jag tror att den här omställningen vi nu är med om kommer att påverka folket, men hur är jag mer osäker på. Förhoppningsvis kommer alltfler att inse hur skört samhället är. Vi har byggt en välfärd som är outstanding även om många klagar över den. Och så kan allt förändras på grund av ett virus som är så litet att det inte ens syns. Om något så litet kan rasera världsekonomin kan mycket annat som är större skaka oss än mer. Osökt kommer jag att tänka på Hebreerbrevets författare som i 12:26f citerar från profeten Haggai:

Se till att ni inte avvisar honom som talar. För om inte de kom undan som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur ska då vi göra det om vi vänder ryggen åt honom som varnar oss från himlen? Den gången fick hans röst jorden att skaka, men nu har han lovat och sagt:

Än en gång ska jag skaka inte bara jorden, utan också himlen.

Orden än en gång visar att det som skakas ska försvinna, eftersom det är skapat, för att det som inte kan skakas ska bestå.

Skrämmande? Nä, det tycker jag inte. För det första borde vem som helst kunna inse sanningshalten i profetens ord. För det andra talas det om sådant som inte kan skakas utan som kommer att bestå. Det syftar på Gud själv naturligtvis och på hans gränslösa kärlek och uttömmande liv, på hans nåd och barmhärtighet och stora godhet som många av oss redan uppfattat. Tänk vilken glädje att få tillhöra honom som inte kan skakas.

När jag understundom anar perspektiven begriper jag bättre hur viktig dagen är. Idag hjälper Herren och idag får vi ta emot av hans goda.

Den kristna kyrkan, inklusive Svenska kyrkan, har en stor uppgift att vittna om och förkunna vem Herren Jesus är och vad han gjort för att vi ska bli frälsta. Nu är det knappt två veckor kvar till påskhelgen. Jag tackar gud för dessa stor-helger eftersom de riktar fokus på Herren och för folk i allmänhet närmare Honom. Dessa stor-helger är också bra tillfällen för kyrkorna att svara an på folkets frågor. Må så ske!

Laestadianer i Svenska kyrkan?

För varje vecka som går blir det alltmer uppenbart hur Svenska kyrkan krackelerar. Det är plågsamt att se. Det är förvisso sant att många av oss har påtalat utvecklingen, men utan någon som helst framgång. När jag skrev "min historia" stod det så klart för mig vad som skett under min tid och för all del hur det var tvunget att ske. (S) hade planerat redan hundra år tillbaka i tiden och i backspegeln går det att se hur man gjort om kyrkan bit för bit. Idag blir det alltmer uppenbart.

Men lika plågsamt tycker jag det är att se att det inte längre finns något motstånd. Det är inte många som talar ut längre eftersom det är meningslöst. Samtidigt blir det än tydligare eftersom omformningen kommer upp till ytan. Jag vill inte upprepa det jag skrivit genom åren, men konstaterar nu senast att biskoparna inte riktigt vet hur de ska hantera nattvardens sakrament efter bruket. Är inte det om något ett tecken? Det är troligt att "vanligt folk" inte begriper och därför inte heller bryr sig. Hur skulle de kunna? Och därför är det tyst i bänkarna. Det får gå med glutenfritt bröd, alkoholfritt vin, osäkra präster, dålig hantering av konsekrata, odöptas tillträde till nattvarden etc. Det förefaller mig lönlöst att väcka angelägna frågorna.

Men det som är mest skrämmande för stunden och med tanke på framtiden är det arroganta beteendet kyrkan visar mot de inomkyrkliga rörelserna. Här finns inget tillmötesgående. Såg i förra veckans nummer av Kyrkans tidning hur biskopsmötet hanterar laestadianernas vädjan. Här finns inte ens en antydan om tillmötesgående. Journalisten ställer frågan:

Välkomnar biskopsmötet personer med en "klassisk kristen bibelsyn" att bli präster i Svenska kyrkan? Och biskop Åsa Nyström svarar: Jag välkomnar varje person som vill föra samtal om den resan.

I praktiken säger hon nej jag välkomnar inga andra än sådana som gör som jag vill. Talet om att hon välkomnar dem som vill föra samtal är strunt. Hon vill bara samtala för att göra sig till. Hon har inte den minsta tanke på att vara tillmötesgående. Sedan kommer nästa fråga:

Men ni är inte öppna för någon forma av överenskommelse vad gäller präster till just fridsförbunden? (laestadianerna, min anm). Hon svarar: Det tror jag inte är vägen framåt.

Kan man säga det tydligare? Nu är biskopens svar inte ett undantag eller ett misstag. Jag förmodar att samtliga biskopar svarat laestadianerna detsamma om än med andra ord. Svenska kyrkan uppvisar ett dominant beteende som borde skrämma de kristna. Jag måste säga att jag är förundrad över uteblivna reaktioner, men det kan vara så att ett arbete "under radarn" äger rum. Jag hoppas det. Jag vill att laestadianer, högkyrkliga, gammalkyrkliga, EFS med flera ska få det självbestämmande varje kristen förtjänar.

Min ärliga bön till Gud är att Han som härskar i allt ska tycka att gränsen är nådd. Alternativt att de inomkyrkliga rörelserna förenas under en rättrogen biskop. Vill du hjälpa mig i det bönarbetet?