Den smala Vägen

Vilken glädje! Nu förfärdigas kommentaren till Evangelium enligt Matteus. Det är knappt att det går att beskriva glädjen. När man har arbetat länge med någonting är det en fantastisk känsla att komma till slutet. Det är i och för sig sant att man aldrig blir färdig med sin bibelläsning men ändå.

Den kommentar som snart finns i butikerna har jag arbetat med i flera år. Det första tilltalet jag någonsin fått av Gud kom just från Evangelium enligt Matteus. Jesus talar i kapitel 7 om den smala Vägen. Det var det ord som fångade mig, som förändrade mitt liv och vars slutmål jag har framför mig. Men det är underbart att ha fått lära känna Jesus och att få kommentera hans undervisning. Och ge den vidare. Jag är lite osäker på vilken dag boken kommer, men om du vill kan du förhandsbeställa direkt hos mig, 195;- plus porto. Välkommen med din beställning.

Boken kan förhandsbeställas direkt hos mig på
hakan.sunnliden@telia.com

Det har varit mycket arbete den här veckan för att få färdigt boken, men också för att ta fram fler videoclips. Till min glädje ser jag hur den helige Ande bekräftar arbetet. På ganska kort tid har många tittat på clipsen och flera har hört av sig med uppmuntrande ord. Så då är det bara att arbeta vidare så länge hälsan står bi.

Närmast blir det att spela in flera clips. I bästa fall kan jag hinna med fyra, fem eller rent av sex inspelningar i helgen. Men jag ska också ha två gudstjänster i Ljungby pastorat så också de närmaste dagarna blir bråda dagar. Så får vi gå vidare på den smala Vägen.

Apg 9:1-6

Lukas har tidigare nämnt om Saulus för sina läsare, 7:58 och 8:1 och dessa verser utgör därför bakgrunden till hans omvändelse. I Apg 7:58 beskrivs Saulus som en ung man, men han har gjort karriär. 

9 ¹ Saulus, som fortfarande andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen ² och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus. Om han kunde finna några som tillhörde Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem.

V 1-2a Saulus hade förföljt de kristna i Jerusalem, men nu bett om ett utvidgat mandat. Den överstepräst som ger uppdraget Saulus är Kajafas, samme man som dömde först Jesus och sedan Stefanus. Förföljelserna hade resulterat i att lärjungarna spred sig utöver hela Israel, ja, också långt utanför dess gränser. Evangeliet fördes inte bara från hus till hus, utan de kristna tog med sig det till synagogornas gudstjänster. Saulus åtar sig nu uppgiften att på sina resor besöka och försöka ställa saker och ting tillrätta i dessa synagogor. Han skulle inte bara städa upp efter de kristna, utan också leta reda på nyckelpersoner och föra dem till Stora Rådet i Jerusalem där de skulle höras och dömas. Det var i ett sådant ärende han var på väg till Damaskus

V 2b De första kristna kunde beskrivas med hjälp av metaforen ”vägen”. Jesus är Vägen, Sanningen och Livet och de första kristna identifierade sig med honom. När judarna talade om vägen, talade de om ett sätt att leva, en livshållning. Det märkliga med uttrycket här är att det används inte bara om ett sätt att leva utan som beteckning på en grupp av människor, de som är på ”vägen”, det vill säga som en sociologisk term.

  

9 ³ Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljus från himlen omkring honom. ⁴ Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: "Saulus! Saulus! Varför förföljer du mig?" ⁵ Då frågade han: "Vem är du, Herre?" Rösten svarade: "Jag är Jesus, den du förföljer. ⁶ Men res dig och gå in till staden, så ska du få veta vad du måste göra."

V 3 När Saulus är på väg till Damaskus händer något plötsligt, något oväntat. När Gud handlar är det alltid oväntat. Lukas betonar att ljuset är den gudomliga härligheten genom att förklara att det kommer från himlen, se även 2 Mos 13:21 ff, Luk 2:9 och Apg 12:7. Det står inte i vårt avsnitt att Saulus såg Jesus, men det verkar vara underförstått.

V 4 Saulus hörde, auditivt, en röst som talade till honom. I v 7 står det att följeslagarna hörde ljudet, men de såg ingen. I 22:19 står det tvärtom och det har naturligtvis förbryllat exegeterna. Några menar att vår text säger att de hörde rösten, men inte kunde urskilja vad som sades, jämför Joh 12:28b f. Andra menar att det var Saulus röst de hörde, men att de inte såg vem han talade med. Så kan det vara rent formellt, men sammanhanget vill lyfta fram att det är Herren som talar varför motsättningen tills vidare får stå kvar.

V 5-6 Rösten presenterar sig som den Saulus förföljer. Detta kan förstås på två sätt. Det betyder antingen att Jesus identifierar sig med sina lärjungar så starkt och att Jesus förklarar detta för Saulus eller betyder det att Saulus faktiskt förföljde Jesus. Han skulle då vara så förblindad och övermodig. Den första tolkningen är den mest troliga. När Saulus tilltalar Jesus med det grekiska ordet kyrie använder han det närmast som ett hövligt tilltal, inte som en bekännelse.

Saulus får veta att han ska resa sig upp och gå in i staden för att där få veta vad som ska ske. Det är typiskt för Lukas att betona att Anden leder och hur Anden leder, först lyda sena få veta, minns 8:26 och 29. I v 8 står det att reskamraterna fick hjälpa honom. Det var knappast fråga om några vänner till Saulus, utan förmodligen en karavan av något slag. Man reste ogärna ensam på grund av stråtrövare, utan följde med karavanerna. Det är viktigt för Lukas att skriva att de också registrerade allt med häpnad. Den fasta Saulus levde i under de närmaste dagarna ska uppfattas som en botfasta.

Cellkyrkan - igen

Det har nu hänt mig att jag fått frågor om Cellkyrkan, om hur vi gjorde och gör i Värnamo från inte mindre än fyra, fem av varandra oberoende håll. Det får mig att tänka att den perioden kanske inte är över. Var det bara så att jag skulle lära mig det här ordentligt för att kunna dela med mig av lärdom och erfarenheter. Cellkyrkan har ändå varit central i mitt liv under mer än 20 år. Det började med att jag 1994 läste Where do we go from here? När jag samma år slutade min tjänst i Hjälmseryd började jag tillsammans med andra ge oss i kast med bokens konsekvenser.

Vi bildade vår första cell, översatte material och några kom till tro. När materialet var översatt och färdigt att användas kunde vi fortsätta utvecklingen i Värnamo år 2000. När vi inte kunde få den naturliga evangelisationen att fungera kom Alpha och blev vårt bästa redskap. Människor kom till tro, antalet celler blev efter 6-7 år 16 stycken.

Jag fick en fråga om vi fick discipleship att fungera. Ja, det tycker jag man kan säga. Av de cirka 150 personerna som var med i cellerna gick praktiskt taget alla igenom det material vi färdigställt tillsammans med en handledare. Jag vågar påstå att det fungerade bra. Men fullt så enkelt är det inte eftersom cellsystemet sammantaget är ett koncept. Vi hade mer än tio Alpha-kurser utifrån cellerna, ett antal starthelger och vi gjorde ett antal celledarutbildningar. Vi bildade två zoner med åtta celler i varje. Men allt var insatt i ett konkurrerande system och när pastoratsledningen inte kunde bejaka vad som hände saknades något avgörande.

Nu vill jag inte skylla ifrån mig men orsaken till att vi släppte cellsystemet var att, enligt min mening, "det blev för bra". När cellerna växte i antal upplevde många både anställda och andra en ovälkommen konkurrens. Egentlige borde jag inte vara förvånad. Detta är vad Neighbour sagt ifrån början. Det nya paradigmet är inte kompatibelt med det gamla.

Sedan några år tillbaka arbetar vi på ett annat sätt. De människor som var med i celler finns kvar även om systemet inte finns kvar. Ett antal av dem har släppt sitt kyrkliga engagemang, några har flyttat till annan ort, några gick tillbaka till det gamla, några har konverterat, men det finns också ett knappt 30-tal som fortfarande möts regelbundet. När vår gemenskap, koinonian, formaliserades och jag slutade min anställning blev allt mycket lättare. Men inte för dem som tyckte sig hamna mitt emellan två storheter.

Det finns anledning för mig att återkomma till orsak och verkan. Men en slutsats jag drar är att cellkyrkan behöver vara en autonom gemenskap. Den ska helst växa med nykristna. Konceptet Cellkyrkan fungerar inte som en verksamhet bland andra verksamheter. I det gamla paradigmet reduceras Cellkyrkan snabbt till en verksamhet.

Jag har skrivit om det här i tre sammanhang. Först i min licentiatavhandling som för övrigt finns tillgänglig här på bloggen (se högerspalten). Sedan i boken De heligas gemenskap som finns att köpa på Adlibris. Och slutligen i boken Motståndsrörelser i kyrkans historia (det finns åtta ex kvar här hemma hos mig). Men med tanke på att folk nu börjar höra av sig från olika delar av landet kan jag dels säga att materialet finns kvar och att jag gärna bistår med erfarenheter och dels att jag mer än gärna bloggar om dessa erfarenheter, Kanske är den tiden över då folk anser att de måste vara för eller emot. Tack och lov att verkligheten är mer komplicerat än så.

Identitetskris

I senaste numret av Kyrkas tidning, nr 4/2019, finns en artikel om Svenska kyrkans identitetskris. Den är skriven av en TD Jan Grimell, präst i Örnsköldsvik. Den är en alldeles utmärkt analys av läget även om jag tänker att den kan vara väl optimistisk i slutändan. Men förhoppningsvis har jag fel. Du kan läsa artikeln i sin helhet genom att klicka här.

Inledningsvis konstaterar Grimell att Svenska kyrkan nu har varit skild ifrån staten i 19 år utan att det skett någon teologisk analys av hur Svenska kyrkans identitet har förändrats. Nej, det är sannerligen märkligt och det hjälper föga att Frimodig kyrka motionerat i saken i praktiskt taget varje kyrkomöte. I Kyrkoordningen används begrepp som kyrka och församling huller om buller och knappast någon kan veta vad som menas. Problemet som Grimell lyfter är att när ingen analys sker accelererar förvirringen. Men det har sin förklaring och nu blir det riktigt intressant.

I stället för teologi har Svenska kyrkan bäddat in en sekulär berättelse och nu citerar jag:

New Public Management (NPM). Denna teori kring verksamhetsledning och organisation bygger på idéer om rationalisering och bättre utnyttjande av ekonomiska medel och resurser genom centralisering, koncentrerad makt, hierarki, explicita standarder, mål, framgångsindikatorer, mätbara målsättningar för att nämna några av de identitetsmarkörer som återfinns i NPM.

Det är så mitt i prick det kan bli. Problemet är emellertid att forskningen nu visar sig att sammanslagningar utan teologisk analys leder till sämre arbetsmiljö. Tror jag det. Det har jag sett och upplevt lokalt. Svenska kyrkan blir "en tjänsteproducerande religiös och kulturell serviceinrättning städslad av New Public Management med dess identitetsmarkörer."

Grimell ger ännu ett exempel på krisen när han pekar på hur Svenska kyrkan samordnad utbildningen för präster, diakoner, musiker och pedagoger. Det är denna centralisering som gjorde att kyrkomötet röstade ner prästutbildningen på Johannelund. Alla ska nu formas efter samma sekulära modell. Det är ärligt talat ingenting annat än en fullständig katastrof. Det sorgliga är att jag misstänker att ledningen gör detta mycket medvetet. Och lika sorgligt att lekmännen inte tycks se eller förstå.

Sedan avslutar Grimell positivt när han föreslår att biskoparna nu ska visa mod och ta sig an uppgiften. De behöver åtminstone initiera uppdraget "när vi nu vandrar vidare på 'den nya vägen'".
Detta är positivt tänkande men jag vill gärna vara med på det med tanke på att Grimell ändå utgår från den bistra verkligheten. Men det återstår att se om det går att vända utvecklingen.  Min vän och kollega Carl-Erik Sahlberg vill gärna tro det när han arbetar vidare med nätverket "Vägen", så Grimell är inte ensam. Dessutom kan Kyrkans tidning nu berätta att liknande tankar finns i Stor-Stockholm. "Vi måste lyssna bättre på församlingarna", sägs det. För övrigt har jag själv tankar på hur det skulle kunna gå till. Har ni läst att jag skrivit om husförsamlingar?

Apg 8:36-40

8 ³⁶ När de nu färdades vägen fram kom de till ett vattendrag, och hovmannen sade: "Här finns vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?" ³⁸ Han befallde att vagnen skulle stanna. Både Filippus och hovmannen gick ner i vattnet, och Filippus döpte honom. ³⁹ När de kom upp ur vattnet ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer. Han fortsatte sin resa, full av glädje. ⁴⁰ Filippus kom till Ashdod, och han vandrade omkring och förkunnade evangeliet i alla städerna tills han nådde Caesarea.

V 36-40 Hovmannen kom till tro och bad att få bli döpt. Det skedde också med omedelbar verkan. Det påstås att de första kristna var måna om att de som ville bli döpta verkligen omvände sig och kunde bekänna Jesus som Herren. De ville inte att det som visat sig hos Simon Magern skulle upprepas. I den tidiga kyrkan kom därför frågan om dophinder att ställas.

Vi lägger märke till att det fattas en vers i våra bibelöversättningar, v 37. Det beror på att i en något senare handskrift finns ett tillägg som lyder: ”Om du tror av hela ditt hjärta kan det ske” Hovmannen svarade: ”Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son.” Denna vers kan knappast ha funnit tidigare för att sedan ha plockats bort. Den har i stället lagts till. Det är sannolikt att den versen är ett utdrag ur den allra första dopbekännelsen, ett ord som funnits med vid den kristna dopgudstjänsten.

Irenaeus, en av de tre antignostiska fäderna, skriver att hovmannen efter hemkomsten verkade som missionär i Etiopien. Filippos själv fortsatte att ”gå omkring och predika evangelium”. Jag lägger märke till uttrycket därför att det står på samma sätt i 8:4 där berättelsen om Filippos börjar. Uttrycket får mig att associera till den judiska trosbekännelsen, hebreiska shema i 5 Mos 6:4-9 där det heter:

Och du skall älska Herren din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft. Dessa ord som jag idag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat. Du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig …

Det hjärtat är fullt av talar munnen, lärde Jesus oss. Att evangelisera är inte att driva en kampanj eller höja rösten, utan något vi gör när vi går omkring …

Nu har vi gått från Jerusalem till Samarien. Strax ska vi fortsätta vår vandring genom Apostlagärningarna, men då vidare till hedningarna. Vi kan så här långt dra fem slutsatser om evangelisation.

1. För det första handlar Evangeliet, det goda budskapet, om att och hur Guds rike har kommit till oss. Det kommit genom Jesus Kristus, se 8:12, 35. Detta är det enda evangelium som finns.

2. För det andra kom människor till tro och fick del av evangeliet. Det betyder att de döptes och fick den Helig Ande, 8:12, 36 ff.

3. För det tredje resulterade det i stor glädje, 8:8 och 39.

4. För det fjärde riktar sig evangeliet till alla människor utan undantag. Här finns samaritanerna, halv-judiska och halv-hedniska asiater och här finns en eunuck, en svart afrikan. De var av olika ras, kom från olika kulturer och dyrkade Gud på olika sätt. Men de fick del av ett och samma evangelium, för det finns bara ett.

5. För det femte varierar metoderna därför att i Samarien hade det hållits större möten med den etiopiske hovmannen kom till tro genom ett personligt samtal. Filippos har, ledd av den Helig Ande, öppnat dörren för vidare mission.

Och därmed ska vi lära känna Saulus något närmare, se hur han började vittna om sin nyfunna tro och studera hur Petrus fick vara med om hednamissionens slutliga genombrott, kapitel 9-12.

f Gunnar

Så är jag då hemma efter att ha varit i Glimåkra där jag talat med rektor Joakim om en digital Bibelskola. Men innan jag berättar något om det samtalet vill jag berätta att jag anlände i god tid för att hinna med ett besök i Osby. Varför då? Jo, därför att f Gunnar var kyrkoherde i Osby under många år. Och högkyrklig som han var hedrades han med att stå staty vid järnvägsstationen i Osby. Eftersom f Gunnar blev min vägledare i teologins förvirrade värld ville jag först stanna i Osby.

Jag körde E 4an söderut till Markaryd och svängde sedan v 15 mot Osby. Väl i Osby sökte jag upp kyrkan och gick in i den. Med bävande hjärta undrade jag om den ens skulle vara öppen. De många kyrkorna i Sverige är som bekant ofta stängda på grund av rädsla. Jag tänkte i mitt stilla sinne att f Gunnar hade aldrig någonsin accepterat något sådant. Inte heller jag när jag var kyrkoherde i Hjälmseryd.

När jag närmade mig kyrkporten slogs den till min förvåning upp automatiskt. Jag tänkte typiskt f Gunnar. Här fanns uppenbarligen någonting som gjorde att porten slogs upp när jag närmade mig. Och den andra likaså. Som i de flesta kyrkor finns också en innerdörr. Jag fylldes av Anden redan innan jag kommit in i själva kyrkorummet. Osby kyrka är en underbar kyrka. Det är troligt att den förändrats något sedan f Gunnars tid, men ändå.

f Gunnar celebrerar Mässan i Osby kyrka

Efter det besöket sökte jag upp järnvägsstationen där han står staty. Hur många kyrkoherdar står staty, undrar jag? Finns det alls någon mer? Jag tro inte det. Men han var ett unikum, min käre lärofader. Hur jag kom i kontakt med honom? Jo, första gången reagerade jag nog mest på hans klädsel och uppförande. Han kom på besök till skolan jag gick på, Fjellstedtska skolan i Uppsala. Han höll ett kort föredrag. Jag minns inte om vad. Men hav var klädd i sin kaftan och han hade sin lila näsduk fullt synlig och han uppträdde med mycket gott självförtroende.

När jag sedan lämnade skolan och mina vänner "döpte om sig", ett resultat av väckelsen och den avsaknad av pastoral som redan då rådde inom Svenska kyrkan, frågade jag mig om det över huvud fanns någon kristen kyrka med värdighet. Det fanns i alla fall inte någon i min närhet som kunde backa upp det som skedde på Fjellstedtska. Då fick jag tag på f Gunnars böcker. Jag tror att den första boken jag läste av honom var Vårt katolska arv och jag tror att det var min broder Christer Melin som tipsade mig.

Sedan dess läste jag ett trettiotal böcker av f Gunnar. Underbara böcker och en fantastisk klar teologi. Logisk, stringent och uppbygglig. Hans sätt att förstå kyrkan har lagt grunden för min teologi därför har det alltid förvånat mig att många högkyrkliga bröder kallat mig "frikyrklig". Sannolikt beror det på att väckelsens eld tänt i mitt hjärta. Men min teologi är i grund högkyrklig eller katolsk. Att det sedan finns folk som betonar det högkyrkliga på ett sådant sätt att den kommer i förgrunden har föga med f Gunnar att göra. f Gunnar var en Andens man och lika mån om hjärtat som av det yttre.

Hur gick det då med samtalet i Glimåkra? Jag tror jag får ta det imorgon.

Digital Bibelskola!

Oj. Förra veckan gjorde Victor och jag ett par provinspelningar som lades ut  på Youtube. Inte bara där utan i flera olika mediekanaler. Fråga mig inte hur. Så här ligger det till.

För ett par månader sedan fick jag på mitt hjärta att medverka till starten av en Bibelskola. Jag har varit med om det förut eftersom vi hade en sådan i Hjälmseryd på 1980-talet. Men utmaningen att ta sig an ett sådant projekt kändes tveksam. När jag berättade det för Victor säger han: "Men Pappa, om du ska göra det måste det göras digitalt. Allt annat är dödfött."

Så då blev det så att bönerna, tankarna och arbetet inriktades på en digital Bibelskola. När idén växte fram kom den i tre delar. Den första delen är den undervisning som ska ligga tillgänglig på nätet för allmänheten. Den ska vara gratis. Den ska bestå av kortare föredrag, typ 10 minuter.

Jag ville att den skulle vara bibel-teologisk, det vill säga röra sig inom bibelns ramar men också ta hänsyn till kyrkans historia, teologi och tradition. Det betyder att jag kommer att röra mig inom fem olika discipliner:

1. Gamla testamentet
2. Nya testamentet
3. Kyrkohistoria
4. Dogmatik
5. Homiletik

Nästa steg blev att bestämma hur mycket och till vem? Jag stannade vid att göra tre olika nivåer där den första nivån består av fem föredrag, 1-5, som vänder sig till dem som ingenting vet, det vill säga till allmänheten. Kalla det gärna för introduktion. Den andra nivån ska också innehålla fem föredrag, 6-10, och vänder sig till bekännarna. De som är kristna i ordets rätta mening. Därefter ska jag göra en tredje nivå, 11-15, som talar mer ur ett "vetenskapligt" perspektiv, lite svårare som vänder sig till teologie studeranden eller dem som vill fördjupa sig. Sammanlagt blir det 15 föredrag om Gamla testamentet.

Om du sedan räknar på att det är fem olika discipliner eller områden blir det sammanlagt 75 föredrag. Jag tror det kommer att ta mig mellan 6 och 12 månader att färdigställa detta.

Nu gjorde vi två provinspelningar förra veckan och har redan fått en sådan respons att jag behöver skriva det här. Jag behöver också till helgen spela in en introduktion liknande den du just nu läser så att folk får en uppfattning om vad det går ut på.

På onsdag ska jag resa till Glimåkra folkhögskola för att presentera, informera och utmana dem att följa upp denna digitala, bibelteologiska, bibelskola. Jag kommer att föreslå att de som gör "min" bibelskola ska få möjlighet att tillgodoräkna sig detta i en folkhögskolekurs. Också den kursen ska drivas digitalt. I praktiken betyder det att den som vill får en litteraturlista med lite uppgifter och får möta sina kurskamrater och lärare på nätet. Det finns särskilda program för sådana möten.

I en tredje del tänker jag mig att ordna öppna seminarier. Var och en som är intresserad av ämnet är välkommen. Den som gjort alla tre delarna ska sedan valideras av Glimåkra folkhögskola.

Tycker du detta låter som en god idé? Ta då med detta i dina förböner. Be att Guds Ord får framgång hos alla människor.

Om du vill se provinspelningen (som lär bli permanent) så hittar du den på

www.sunnliden.se

eller sök Sunnliden på Youtube.com.

Ännu en tanke och finnes är att du ska kunna se dessa föredrag på din dator, på din TV-apparat, You Tube eller Facebook ... Finns det något mer?

Muslimer blir kristna

Nu har det gått mer än en hel vecka utan att jag bloggat. Så kan det gå. Ett skäl är att jag varit borta tillsammans med Frimodig kyrkas ledamöter i kyrkomötet. Vi har haft konferens.Och det behövs verkligen. Det finns mycket att tala om.Här ska jag bara nämna om två tankar som dröjt kvar hos mig. Den första är den att det visar sig att det lokala arbetet är väl så viktigt, kanske viktigare än det nationella. Vi kan visar det sig faktiskt påverka något i kyrkomötet men sannolikt kan vi påverka mer på stifts- och lokal nivå. I Växjö stift finns två lokala grupper, men det borde naturligtvis finnas många fler. Här har vi något nödvändigt att arbeta med.

Den andra saken är ett intryck. Vi besökte Evangelisch-lutherische Dreieningkeitskriche i Berlin-Steglitz. Det besöket gjorde ett outplånligt intryck på oss. Pastor Gottfried Martens ombads att arbeta upp en församling genom att ta sig an flyktingar som uppehöll sig i Tyskland. Som bekant har många från Syrien, Iran och Afghanistan flytt till Tyskland. Faktum är också att många av dem som Pastor Martens betjänade också flytt från Sverige (därav skämtteckningen nedan).

Pastor Martens arbete har fullkomligt exploderat. Vi fick vara med på en lektion i den dopskoal som nu pågick. Där fanns ett 20-tal personer som lyssnade till hans undervisning. Den här dagen talade han om äktenskap och samlevnad. I många muslimska länder betraktas kvinnan fortfarande som mannens ägodel och mannen kan hantera henne som en sådan. Martens berättade för flyktingarna att i Tyskland var det inte så. Inte heller får man slå sin kvinna. Det bestraffas med 6 månaders fängelse. Kandidaterna lyssnade med förvåning.

När vi efter lektionens slut fick tillfälle att prata med lärare och elever visade det sig att flera av flyktingarna önskade konvertera därför att i den kristna tron finns förlåtelse! Jesus har dött för oss och vi kan bli förlåtna. Något liknande finns inte inom islam. Många muslimer längtar efter evangelium. Under bara de senaste åren har pastor Martens döpt omkring 1 000 muslimer.

På kuppen har han lärt sig allt det juridiska som har med asylärenden att göra. Han har fått representera hundratals flyktingar i domstol. Han har också enligt egen utsago blivit en av de mesta hatade männen i Tyskland, hatad av regeringen och av domstolsväsendet. Han kunde berätta att han sett hur flyktingar tagit emot Jesus, fått brinnande hjärtan och fört budskapet vidare till sina landsmän. Han kunde intyga att de har blivit äkta kristna, men samtidigt att migrationsverket förnekat detta. "Så", frågar pastor Martens, "hur kan migrationsverket veta bättre än mig?"

Migrationsverket i Sverige och Tyskland använder sig av förhör för att bedöma om flyktingarna är riktiga kristna. Vi går onekligen en spännande framtid till mötes.

Apg 8:26-35

Varför berättar Lukas om den etiopiske hovmannen? Det är ganska lätt att konstatera att Lukas är mån om att visa på hur den Helig Ande leder verksamheten. Vi har redan konstaterat att det krävdes en förföljelse av de första kristna för att komma ut ifrån Jerusalem. Det krävdes vidare att apostlarna själva fick se hur Anden utgöts över samarierna för att de skulle våga gå vidare och med berättelsen om den etiopiske hovmannen visar Lukas ytterligare hur det är Anden som leder Filippos, se v 26, 29 och 39.

Vi kan hitta ett svar till, enligt Larsson, och det är att den etiopiske hovmannen representerar hednavärlden och den kommande missionen.

8 ²⁶ En Herrens ängel talade till Filippus: "Stå upp och gå ut mitt på dagen längs vägen som går ner från Jerusalem mot Gaza. Den ligger öde." ²⁷ Filippus reste sig och gick.

Då kom en etiopisk hovman som var eunuck och ansvarig för hela skattkammaren hos den etiopiska drottningen Kandake. Han hade kommit till Jerusalem för att tillbe ²⁸ och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. ²⁹ Då sade Anden till Filippus: "Gå fram till vagnen och håll dig nära den." ³⁰ Filippus skyndade fram, och när han hörde honom läsa profeten Jesaja frågade han: "Förstår du vad du läser?" ³¹ Mannen svarade: "Hur skulle jag kunna det om ingen vägleder mig?" Och han bad Filippus komma upp och sätta sig bredvid honom.

V 26-31 I v 27 står det att mannen var en eunuck, en kastrerad och det är en viktig detalj i sammanhanget. Sådana användes ursprungligen vid Österns hov som ”bäddbevakare” vid furstarnas harem. Det grekiska ordet eunochos är en sammanställning av eune som betyder bädd och echo som betyder bevaka. Men dessa kunde också ha andra uppgifter varför ordet kom att användas i överförd mening om hovfunktionärer och ämbetsmän, ofta för skattmästare det vill säga finansministrar. Termen kan därför vara en titel som inte behöver innebära att personen i fråga är kastrerad i fysisk mening. Det grekiska ordet eunochos återfinns i v 27, 34, 36, 38 och 39.

Om vi går över till den bibliska föreställningsvärlden går tankarna till 5 Mos 23:1 där det står att ingen kastrerad ska få komma in i Herrens församling. Det hade att göra med Israels helighetslagar. När vi läste om undret vid Sköna Porten i 3:1–10 såg vi att den lame mannen inte hade tillgång till templet men att Petrus visade honom vägen in i Guds rike. Här får vi ännu ett exempel på hur Gud tar in en människa i utanförskap i sitt rike. Den etiopiske hovmannen hade färdats hela vägen till Jerusalem för att tillbe och nu svarar Herren på hans bön. Jesaja profeterade just om detta i Jes 56:3-8. Lukas visar med kraft hur Guds rike passerar alla gränser. Så fortsätter Lukas:

8 ³² Stället i Skriften som han läste var detta:

Som ett får som förs bort till slakt, som ett lamm som är tyst inför den som klipper det, så öppnade han inte sin mun. ³³ Genom hans förnedring blev hans dom upphävd. Vem kan räkna hans släkte, eftersom hans liv rycks bort från jorden?

8 ³⁴ Hovmannen sade till Filippus: "Jag vill fråga dig vem profeten talar om, om sig själv eller någon annan?" ³⁵ Då började Filippus tala och utifrån det skriftstället förklara evangeliet om Jesus för honom.

V 32-35 Skriftstället hovmannen läste var från Jes 53:7b-8a, en av de fyra så kallade Tjänarsångerna som talar om en lidande Messias. Hovmannen frågar Filippos vem profeten syftar på. Det är en fråga som de judiska rabbinerna har svårt att svara på och faktum är att också dagens exegeter brottas med denna fråga. Men för de första kristna rådde ingen tvekan. Jesaja talar om Jesus, se också 3:13. ”Hans liv togs bort från jorden”, profeterar Jesaja och Filippos berättar säkerligen för hovmannen om hur Jesus uppstod från de döda och fick platsen och makten på Guds högra sida.

Apg 8:18-25

¹⁸ Men när Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, kom han till dem med pengar ¹⁹ och sade: "Ge den kraften till mig också, så att den jag lägger händerna på får den helige Ande."  ²⁰ Petrus sade till honom: "Till fördärvet med dig och dina pengar, om du tror att Guds gåva kan köpas för pengar! ²¹ Du har ingen del eller lott i den här saken, för ditt hjärta är inte uppriktigt inför Gud. ²² Omvänd dig därför från din ondska och be till Herren så att han, om möjligt, förlåter dig vad du tänker i ditt hjärta. ²³ Jag ser att du är full av bitter galla och fast i orättfärdighetens band." ²⁴ Simon svarade: "Be ni för mig till Herren, så att inget av det ni sagt drabbar mig." ²⁵ Sedan de vittnat och predikat Herrens ord vände de tillbaka till Jerusalem. På vägen förkunnade de evangeliet i många byar i Samarien.

V 18-22 När Simon ser hur apostlarna förmedlar Anden vill han köpa denna förmåga för pengar. Petrus ser igenom Simons orena motiv. Simon har inte ”dött” från sitt eget, utan omvänt sig på ytan för att utöka sin egen förmåga. Petrus menar att Simon över huvud taget inte har någon del i Guds rike och uttalar en förbannelseformel över Simon kristenliv. Men samtidigt ska vi lägga märke till att Petrus håller dörren öppen. Det är möjligt för Simon att omvända sig på djupet. Kanhända begår Simon denna synd av okunnighet, se kommentaren till 3:17.

V 23-25 Prognosen är emellertid inte gynnsam, eftersom Petrus ser att Simon är förgiftad av bitter galla och bunden av orättfärdighetens band, v 23. Det visar sig också att Simon inte fördjupar sin omvändelse utan i stället lägger över problemet på Petrus genom att be denne be för honom, v 24. Det står inte att apostlarna bad för den obotfärdige Simon. I stället gick de vidare till andra samariska byar.

Lukas avbryter här berättelsen om Simon eller den begynnande gnosticismen. Det är förklarligt. När Lukas skrev Apostlagärningarna höll gnosticismen på att utbreda sig. Lukas gör med andra ord genom konfrontationen mellan Petrus och Simon bara en tydlig markering emot gnosticismen.

Krisen försvinner inte

I går kom så Kyrkans Tidning och denna gång slås jag av förvåning. Jag blir glatt överraskas. Jonas Eek skriver kritiskt om läget i Svenska kyrkan. Han skriver under rubriken "Krisen försvinner inte bara för att vi inte talar om den".  Som vi alla väl känner till råder på många ställen en tystnadens kultur inom Svenska kyrkan sedan flera år tillbaka. Inte bara nationellt utan också lokalt. De som tidigare har framfört kritik har inte lyssnats på utan i stället betraktats som bråkmakare eller udda på något sätt. Men som Eek skriver försvinner inte krisen för det.

Man kan undra varför de med ledande positioner inte vill lyssna. Kan de inte? Hör de helt enkelt inte eller är de rädda? Nja, jag tror att det är ett mycket medvetet val som följer ett känt mönster. Att inte vilja lyssna är första steget. Det andra steget är att vifta bort problemen med att gå på person. Så tycket jag har skett i ganska stor utsträckning just i Värnamo. Den ene efter den andra är "konstig". Längre än så brukar man inte behöva gå om man själv är i ledande ställning. Det tredje steget är annars mobbning, trakasserier eller ren förföljelse. Det är först i fjärde eller femte steget man tvingas lyssna och samtala. Det är som Berth Löndahl sa i sin insändare "maktens privilegium" att inte behöva vare sig lyssna eller argumentera. Makten bestämmer ändå. Men det går inte hur länge som helst. Förr eller senare slår det tillbaka. Det verkar vara en naturlag.

Eek ger ett exempel just från kyrkomötet. Vår man i kyrkostyrelsen skrev en motion 2018:33 om gudstjänstlivets kris och föreslog att man skulle ta tag i problemet, analyser och föreslå åtgärder. Att motionen avslogs är inte konstigt. De flesta motioner avslås som bekant, men gudstjänstutskottets argument är betecknande:

Utskottet delar uppfattningen att frågorna är angelägna, men betonar risken av att tala om kris ... så att det skymmer det goda arbete och de initiativ som finns.

Eek benämner skälet som ett lågvattenmärke. "Det är svagt att avfärda en motion med hänvisning till språkvård", fortsätter han. Det kan jag hålla med om samtidigt som argumentet är vanligt. Varje gång någon framför kritik är den personen konstig och illasinnad eftersom han underkänner det befintliga! Jag har hört det hur många gånger som helst. När jag föreslår något heter det: duger inte det vi har ...

Det är därför jag numera tror att det enda sättet för de kristtrogna att bli hörda eller tagna på allvar är att gå till aktion. En myndig människa har eget ansvar för sitt liv. Det duger inte att bara gnälla. Handla! Jag vet en lokal före detta kyrka där missnöjet är stort av olika skäl. Ja, men gör en huskyrka då och ägna er åt det som ni längtar efter. Låt ingen få ta segerkronan ifrån dig!

Det är ett gott att fasaden Svenska kyrkan spricker, att inte bara media i allmänhet utan också kyrkans egna organ tar till orda. I en andra ledare, också den skriven av Jonas Eek, efterlyser han svar från Svenska kyrkans ledning på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem och Jesper Svartviks professur. Ledningen som ensidigt driver Palestina har helt enligt mönstret försökt tiga ihjäl problemen. Men tydligen har Bo Johnsson, Biörna Fjärstedt och i förra numret av KT Göran Larsson fått ledningen på bättre tankar. Nu väntar man att tystnaden ska brytas. Om mönstret jag skissade stämmer kommer svaret att innehålla åtminstone en sublim en anklagelse  mot någon person. Men vi får se.

Svenska kyrkans arv

Vi är många som vill se Svenska kyrkan leva vidare med sitt arv. Det finns idag många och goda kontakter mellan ett ganska stort antal mindre organisationer som brottas med tanken på hur arvet ska kunna bevaras och ges vidare. Idag är inte Svenska kyrkans fria Synod eller arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse de mest framträdande. Det är OAS-rörelsen och EFS som syns mest. Men det finns andra. Biskopen Bo Giertz tog initiativet till ett samtalsforum som lever än. Texten nedan är skriven av dess ordförande Yngve Kalin och den uttrycker oro över utvecklingen men också hopp. Så här skriver han:

Den fråga många nu ställer sig är: Kan vi längre känna trygghet i Svenska kyrkans gudstjänster? Vi har blivit helt beroende av vad en kyrkoherde och ett kyrkoråd bestämmer om hur gudstjänsterna ska firas i varje församling. Den nya handboken innehåller alternativ som är en nytolkning av kyrkans tro, bekännelse och lära. Det finns anledning att känna oro över vad detta kommer att innebära för gudstjänstlivet.

En handbok handlar inte bara om språk och uttrycksmedel, igenkänningsfaktorer mellan församlingarna, vars gudstjänster kan komma att gestaltas mycket olika, utan den helt avgörande frågan kommer att vara om man kan känna sakramental trygghet. Är de ord som används om Gud sanna? Uttrycker handboken vår tro på den Gud som uppenbarar sig som Fadern, Sonen och Anden i sina böner och utsagor? Med tidigare fattade beslut undermineras tryggheten ytterligare. Förkunnar prästen Guds ord, i enlighet med sina prästlöften och förvaltas sakramenten efter Kristi instiftelse med riktigt bröd och vin? Hur gestaltas Kristi verkliga närvaro i mässan? Innehåller handboken sådant som gör oss till en isolerad ö i den världsvida kyrkan?

De sydafrikanske teologen John W. de Gruchy pekar ofta på, att genom historien har människan bytt sina gudar för att det bättre ska passa in på deras önskningar. Ibland används begreppet henoteism. Om monoteism betyder tro på en gud som du tillber, innebär henoteismen, att du tillber en gud i taget och gör honom till en projektion för dina åsikter om hur han (eller hon) borde vara. Det enda som kan korrigera detta är det Uppenbarade ordet, som det är oss givet, och som kyrkan genom sina ekumeniska koncilier och lärodokument fastställt.

Med ett begrepp som används för att beskriva utvecklingen i kyrkorna i USA har docent Dag Sandahl också i den svenska debatten introducerat begreppet MTD för att beskriva hur mainline churches förvandlas till att bli förvaltare av Moralistic Therapeutic Deism. Det förändrar i grunden vad kyrkan är, där tron på det Uppenbarade ordet och Guds handlade i Kristus ersätts med en politisk agenda, ett terapeutiskt förhållningsätt och en allmän, diffus gudstro. Detta religionsbyte är inte svårt att känna igen i många av den nya handbokens formuleringar. Beslutet om en ny handbok borde därför egentligen inte överraska oss – det har noga förberetts med stor konsekvens och skicklighet den senaste 20-årsperioden. Nu var tiden mogen.

Med en uppsjö av beslut har Svenska kyrkan successivt omformats de senaste halvseklet. Det har handlat om kontroll av beslutsorganen, prästutbildningen, antagningen av präster, 2 organisatoriska förändringar, yrkesförbud, befordringsstopp, storpastorat o.s.v. Handboken blir nu kronan på verket.

Hur skall vi nu agera? Många känner sorg och uppgivenhet. Gudstjänstglädjen har underminerats. Några är bättre lottade. De som lever i (eller nära) en församling där kyrkoherden har kunskap och kommer att välja de alternativ som ligger nära eller överensstämmer med Kyrkans bekännelse kan skatta sig lyckliga.

Det finns glödpunkter också i Svenska kyrkan, som biskop Biörn Fjärstedt brukar påpeka – men vi vet också hur sårbart allt är. Det behövs inte mycket av t ex personförändringar för att glöden slocknar. Det är inte så konstigt att allt fler nu ställer sig frågan om de ska vara kvar och verka i en kyrka som relativiserar Guds eget uppenbarade ord i sin egen gudstjänstbok. Det handlar inte bara om huvudgudstjänsten utan också de kyrkliga handlingarna, dop, vigsel och begravning.

Nu behöver vi en tid av eftertanke och samråd. Kanske får vi hitta okonventionella lösningar för att överleva i längden – kanske olika lösningar för olika personer och beroende på var vi bor – men så länge vi väljer att vara kvar och är en del av den kyrka som är vårt hem och som har format oss är vårt ansvar och vår kallelse är att fortsatt vara vittnen för den apostoliska tron i Svenska kyrkan och uthålligt och trosvisst kämpa för den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga (Jud 3)" . Kanske får kompletterande gudstjänstgemenskaper vara en del av överlevnadsstrategin och även "rättade" missalen i väntan på kyrkans upprättelse.

Vår kallelse kvarstår, att så länge det går, försöka bevara och rädda det som räddas kan – som en rest som bär fröet till en ny skördetid. Vår kallelse är och förblir hela Svenska kyrkans restaurering på den apostoliska grunden och bevara en rännil av de rika andliga källflöden som anförtrotts oss. MÅ HERREN SKYDDA OCH BEVARA OSS ALLA

 Yngve Kalin Ordförande i Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen 2017 © Yngve Kalin

Huskyrka, del 4

Nu har jag fått några erkännande för  min artikel. Det gläder mig. Här kommer nu den fjärde och sista delen av fyra som vill befrämja bildandet av husförsamlingar. Sedan är det bara att sätta igång.

Pastoraten finns kvar i folkkyrkan

Den lundensiska syn på gudstjänstgemenskap som KG Hammar och Gustaf Wingren drev köper jag inte. Om de och andra kunde tala om splittring och dessutom använda det som ett hot mot de bekännelsetrogna behöver vi i stället tala om mångfald. Det finns ingenting i vår tid som säger att vi måste ha gudstjänstgemenskap med alla för att kyrkan ska hållas ihop. Det hör till vår tid att människor själva väljer var de vill fira sin gudstjänst i synnerhet gäller det städerna. Denna utveckling är också synlig i det så kallade clearingsystemet som innebär att människor själva väljer plats för sina kyrkliga handlingar. Vistelsebegreppet är ett annat fenomen som vittnar om hur pastoratsgränserna inte längre är absoluta.  Det finns anledning att justera i Kyrkoordningen så att pastoraten får vara territoriella områden med ansvar för administration, personalkostnader, byggnader, lokaler och ha omsorgen om kyrkogårdar. Pastoraten kan gärna betraktas som missionsfält och samtidigt vara paraplyorganisationer för ett gränslöst antal mindre grupper.

Fastna inte i gårdagen

Biskopen Fredrik Modéus har disputerat på avhandlingen Gudstjänstgemenskap i folkkyrkan. Den pekar mot framtidens Svenska kyrka. Biskopen avslutar avhandlingen med fyra kyrkorättsliga följder. Kyrkomötet behöver, för det första, flytta den grundläggande uppgiften att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva mission och diakoni från församlingsnivå till gudstjänstnivå. För det andra behöver språkbruket förändras i både Lag om Svenska kyrkan och Kyrkoordningen, från att med ordet församling avse ett territoriellt område … till att istället avse gudstjänstgemenskapen. För det tredje skulle tillhörighetsbegreppet kunna flyttas till nationell nivå. Den enskilde skulle då som exempel kunna säga: ”jag tillhör Svenska kyrkan i Värnamo” oavsett vilket hus hon eller han firar gudstjänst i. För det fjärde kunde gudstjänstgemenskapen inom sig utse representanter till beslutande organ.  Det är troligt att det kan ta tid innan sådana förändringar kan göras. Men vem har bestämt att vi måste fastna i gårdagen?

Billing, Einar. De heligas gemenskap, 2 uppl, Uppsala: Sveriges Kristliga Studentrörelsers förlag 1919.

Billing, Einar. Den svenska folkkyrkan, Uppsala: Sveriges Kristliga Studentrörelsers förlag 1930.

En ny bok kyrkan, Borås: NORMA bokförlag 1989.

Sandahl, Dag. En annan kyrka, Litauen: GAudete förlag 2018.

Stark, Rodney. The Triumph of Christianity, USA: HarperOne 2011.

Huskyrka, del 3

Den tredje delen handlar om att ta vara på de grupper som faktiskt redan existerar. De allra flesta av dem som deltar i smågrupper har ingen förståelse för att de utgör en församling. Det är naturligtvis bekvämt på så sätt att man slipper ta ansvar. Men samtidigt berövas man på så mycket av glädje och växt. Varför inte börja med att uppdatera smågrupperna?

Ta vara på de mindre grupperna

Det kan idag tyckas ogörligt att tala om församlingen eftersom det talas om den på så olika sätt. Men med hjälp av den lutherska bekännelsen kan vi komma en bit; där Guds Ord rent och klart förkunnas och sakramenten rätt förvaltas är församlingen. Det är inte främmande för någon att det redan nu finns bönegrupper, samtalsgrupper, hemgrupper, celler eller husförsamlingar. Är det inte dags att vidga förståelsen av vad det betyder att kristtrogna samlas? Kan inte ämbetsbärarna se till att Guds Ord rent och klart förkunnas också där och att sakramenten förvaltas rätt? Sedan decennier accepterar vi att kristna människor samlas för att läsa ur Bibeln, dela gemenskap och be med och för varandra, men är det inte dags att de också får fira mässan? Är det ett praktiskt problem går det säkert att lösa.

Under mer än etthundra år var konventikelplakatet, 1726-1856, verksamt i vårt avlånga land och det har satt sina spår, men nu lever vi i år 2018! Staten kan inte längre utöva någon tillsyn och det torde till ganska mycket för att domkapitlen skulle ingripa mot mindre grupper. Nej, det är snarare den konstantinska kyrkosynen som fortfarande håller oss fångna. Nu är det dags att tänka nytt. Låt mig göra ett tankeexperiment.

Om mindre grupper bejakas och kan komma samman behöver det inte ta långt tid innan nya ordningar kunde upprättas. Det här kan göras inom Svenska kyrkan. Här är inte platsen att konkret skriva om biskopens eller domkapitlets roll men väl att föreslå att antalet involverade lekmän på en och samma ort gärna får överstiga hundra innan samtal förs med biskopen. Om det blir nödvändigt kan en försöksverksamhet enligt ovan benämnas Fresh Expressions of Church.

Använd hemmen

De första kristna betraktades ganska snart som en sekt inom judendomen. Även om de kristna ville att evangeliet skulle räckas ”först till juden och sedan till greken” fanns det åtminstone tre orsaker till att en avknoppning blev nödvändig. Den blev nödvändig därför att de kristna höll fast vid apostlarnas undervisning, samlades i hemmen och bröt brödet. Det var inte möjligt för dem att överge apostlarnas undervisning och de kunde inte samlas i synagogan för att lovsjunga eller tillbe Jesus från Nasaret, än mindre fira nattvarden. Därför samlades de i hemmen och den ordningen betraktar forskarna som en av de avgörande faktorerna till trons spridning. Det har med andra ord hänt förut.

Idag finns det gott om erfarenheter från andra sammanhang hur det går till när tron ska etableras i hemmen och det är närmast osannolikt att vi så till den grad underskattar dessa. 

Vi har fortfarande kvar rätten att bygga upp, skrev Giertz. Om inte i den lokala kyrkan så i hemmen. De av oss som blivit marginaliserade och som väntar på att elimineras behöver inte förtvivla. Just vi kan börja om från början befriade från allt som tynger. Men vi behöver varandra. Tillsammans behöver vi leva av evangelium, troget hålla fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, nattvarden och Psaltaren. Vi behöver inte begära vårt utträde ur Svenska kyrkan men befrias från dess förtryck. Vi behöver få vara ”vuxna”, det vill säga döpta, konfirmerade och självgående. Vem kan hindra den lilla gemenskapen från att fira gudstjänst? Utgör inte också den ett ekklesiologiskt subjekt?

Huskyrka, del 2

Här kommer den andra delen av artikeln om huskyrkor under rubriken "Rätten att bygga upp". Jag hoppas av hela mitt hjärta att artikeln inte bara ska vara nyttig utan att den ska leda till konkreta resultat. Det finns, enligt min mening, ingenting som hindrar kristna människor att "ta saken i egna händer" om det görs på ett allmänkyrkligt sätt. Jag riktar här utmaningen framför allt till OAS-rörelsen.

Centraliseringens baksida

Eftersom jag satt med i kyrkomötet när strukturutredningen diskuterades minns jag särskilt hur POSK argumenterade för centraliseringens fördelar. När församlingarna slås samman kommer det att ge stora samordningsvinster. Och när de små församlingarna avlastas ansvaret för personal, byggnader och kyrkogårdar, kan de i stället lägga kraften på kyrkans egentliga uppgift, sa man. 

Nu är centraliseringen i stort sett genomförd men något uppsving bland anställda och gudstjänstfirare har vi inte sett. I stället har centraliseringen ökat avståndet till vardaglig trosutövning. Det blir färre gudstjänster, minskat antal gudstjänstfirare och övertaliga kyrkor. Det är i och för sig riktigt att färre kyrkopolitiker nu kan utöva större inflytande på personal, byggnader och kyrkogårdar, men betyder det att de kristtrogna också fortsättningsvis kommer att gå i ledband? 

Såsom Svenska kyrkan utvecklats och organiserats är det inte mycket som talar för andlig förnyelse. Det finns knappast inte heller något intresse från kyrkans ledning av en sådan. När systemets trovärdighet urholkas och knappas kan återställas blir det nödvändigt att de kristtrogna organiserar sig på annat sätt. Vår tids människor är mer rörliga än tidigare och de väljer själva var de vill fira sin gudstjänst. Det har kyrkans ledning uppfattat och har därför upprättat ett clearingsystem och antagit ett vistelsebegrepp. De gamla ordningarna räcker inte längre till. Vi behöver därför nya ordningar och sådana växer i regel fram underifrån. 

Det anade Einar Billing och det insåg Bo Giertz. Giertz skriver i SPT, nr 7/1978:

Den gången såg vi ännu på Svenska Kyrkan som den rätta, apostoliska kyrkan i Sverige. I dag har vi fått acceptera (min kursivering) den bittra verkligheten att den officiella svenska kyrkan inte är en intakt apostolisk kyrka. [1]  

Detta upprepar Giertz vid ett flertal tillfällen och i En ny bok om Kyrkan (1989) skriver han bland annat:

Idag lär väl ingen på allvar våga påstå (min kursivering) att Svenska kyrkan, sådan hon faktiskt är, kan kallas en apostolisk kyrka. [2]

Men han fortsätter också med att skriva:

Men vad är nu Kyrkans plats, dess uppgift och dess rätta yttre gestalt i en sådan situation? I en kyrka, där rätten att riva ner och förneka, omtolka och förvanska till oigenkännlighet tycks självklar? Vi har dock alltjämt kvar rätten att bygga upp (min kursivering) … rätten att leva och lära på apostoliskt vis, i tro på Kristus och i lydnad för honom. [3]

Giertz skriver att vi nu måste söka svaret genom att ”tränga djupare in i den verklighet som möter oss i Nya Testamentets kyrka. Där finns säkert möjligheter och rikedomar som vi förbisåg i min generation”, skriver han. Om Giertz levat idag, 30 år senare, hade han enligt min mening tagit sig an saken. Men utan kristtrogna hade han inte klarat det. Min gissning är att Giertz hade övertalat OAS-rörelsen, EFS och Kyrklig samling att göra gemensam sak. All vedertagen sociologi säger att vi har den perfekta organisationen för det resultat vi har idag. Men OAS-rörelsen, EFS och Kyrklig samling säger sig vilja mer än att vara väl fungerande organisationer. OAS-rörelsen skulle må bra utav att utvidga sin kallelse att förnya Svenska kyrkan genom att bilda OAS-grupper i varje svensk kommun. Kanske i samarbete med EFS som redan tar stora steg i den riktningen. Och varför inte låta de båda samarbeta inom Kyrklig samling.[4]

Om kraften till förnyelse kommer från Herren själv så är det ämbetsbärarnas sak att främja nya strukturer och ordningar.  

Från lekmännens perspektiv

Det slag av kristet liv evangelisten Lukas berättar om stryker under vikten av att de kristna troget håller fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, nattvarden och Psaltaren. Detta är varje kristen människas kallelse men hon behöver hjälp med förverkligandet av funktionella grupper och strukturer.[5]
 

Den som något känner sin kyrkohistoria vet att längtande människor alltid hittat nya vägar.  Människor samlades i tusentals långt ut i öknen för att få vägledning. Klosterväsendet växte fram med hast. Under medeltiden bildades sällskap och ordnar. Människor samlades i hemmen för gemensam uppbyggelse och något liknande kan ske idag. Kunde inte vi som vigts till helig tjänst främja en sådan utveckling? Varför ska inte detta kunna ske igen?

---

[1] Sandal, sid 286.

[2] En ny bok om kyrkan, sid 14.

[3] En ny bok om kyrkan, sid 15.

[4] Det finns flera arbetsgrupper, föreningar och sällskap att arbeta tillsammans med, för att inte nämna Missionsprovinsen.

[5] Priska och Akvila, Apg 18:1-3, utgör ett gott exempel på lekmännens betydelse. Det är intressant att följa dem eftersom de leder flera mindre församlingar, se Apg 18:18f, 26f, 1 Kor 16:19, Rom 16:3ff och 2 Tim 4:19.  

Huskyrka, del 1

Idag är jag så glad därför att den artikel jag skrev för Svensk Pastoraltidskrift (SPT) tidigare i höstas nu har publicerats. Den är bland det bästa jag skrivit och det ska bli spännande om den ger något frukt. Den handlar om att bilda husförsamlingar med egen huspräst. Spännande. När detta förverkligas blir det slut med mycket gnäll. Men den är såpass lång att jag får distribuera den till er i fyra delar. Här kommer den första. Redaktören satte rubriken "Rätten att bygga upp" på artikeln.

Efter att ha läst Dag Sandahls utmärkta redogörelse av hur Svenska kyrkan blev en annan kyrka är frågorna fortfarande öppna. Sandahl själv kan se sex möjliga utvecklingsmodeller där den första innebär att de Bibel- och bekännelsetrogna får anpassa sig till tiden eller stängas ute. Det är den linjen som för närvarande gäller. 

En andra modell kan vara att samtalen med staten, läs kyrkopolitikerna, återupptas och ett tredje scenario att reorganiserandet av Svenska kyrkans fria synod skulle kunna få en erkänd plats inom Svenska kyrkan. Det går också att, för det fjärde, tänka sig att fria grupper organiserar sig som en rörelse, typ EFS, med egna prästvigningar. Eller, för det femte, att vi får ett eget icke-territoriellt stift. Den sjätte modellen Sandahl nämner är Missionsprovinsen.[1]

När jag läser hans bok får jag onekligen intrycket att den här saken borde varit avgjord för längesedan. Men folkkyrkans företrädare har inte velat och de bekännelsetrogna har ”hållit ut” i väntan på bättre tider. Under tiden har de kristtrogna anpassat sig, lidit eller lämnat Svenska kyrkan. Den utvecklingen lär fortsätta om inte lekmännen bereds bättre lösningar.  

De heligas gemenskap

Svenska kyrkan är och vill förbli en folkkyrka om än utan folk. Och kanske kan det vara så också fortsättningsvis eftersom de flesta tycks nöja sig med ”högtidligheterna”. Men det har alltid funnits och kommer också fortsättningsvis att finnas kristtrogna som längtar efter fördjupning. Deras minsta önskan är att få höra Guds Ord rent och klart predikas och sakramenten rätt förvaltas. Det är inte för mycket begärt.

Det är ingen märkvärdighet att befolkningen kan karaktäriseras som o-troende, tvivlande eller troende. Alla är inte lika men kyrkan vänder sig till alla. Samtidigt har det alltid funnits underströmmar i kyrkans historia som har sökt vägar till fördjupning. När Einar Billing skrev sin bok Den svenska folkkyrkan år 1930 var han medveten om att längtande människor måste beredas plats. 

Han skriver:

Det låter sig enligt min mening ej förnekas, att man alltför länge i vår kyrka förbisåg, att det låg ett verkligt andligt behov bakom kravet på att de, som i sitt inre kände sig på ett särskilt sätt höra samman, också i det yttre skulle få tillfälle att till inbördes uppmuntran, tröst och tuktan mötas med varandra – det krav, som nu fick sig uttryck i de frikyrkliga församlingsbildningarna. Felet var blott, att den trängre sammanslutningen här sattes i s t ä l l e t för den större gemenskapen, gemenskapen med alla, med hela folket inför evangeliet om syndernas förlåtelse. Emellertid finnes ju inom folkkyrkans egen organisation det allra rikaste utrymme för sådana sammanslutningar. [2]

Citatet ovan är hämtad från första kapitlet i boken som ursprungligen hölls som ett föredrag vid kyrkliga mötet i Visby redan år 1911. Några år senare, år 1919, höll Billing ett liknande föredrag som publicerades i ett litet häfte med rubriken De heligas gemenskap. Där han svarar på frågan:

Hvarför behöfva vi tanken på de heligas gemenskap, hvarför hafva vi ej råd att längre låta den ligga som en halfförgäten tanke? Vi svara allraförst – och däri ligger egentligen allt – emedan Gud utan den ej blir rätt lefvande för oss.[3]

Många mindre grupper

Billing är inte bara förtrogen med frikyrkornas utmaning utan också med Skriften där församlingen, grekiska ekklesia, först och främst är just de heligas gemenskap. Den församlingen kan bestå av få människor lika väl som av många. Ordet ekklesia är ett allmänt ord som inte främst pekar på ett visst antal människor, en särskild organisation eller ett territorium. Vår bekännelse definierar församlingen som ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”.[4]  Det kan ske på flera platser på en och samma ort. 

När aposteln Paulus gav sig ut på sina missionsresor var inte hans första mål att ”starta nya församlingar” så mycket som att förkunna evangelium. Han hade upptäckt vem Jesus är och den betydelse hans död och uppståndelse fått. Han ville berätta och öppna himlen på ett nytt sätt. När människor tog emot budskapet uppstod grupper av kristna, till en början små grupper. I städer som Korint och Rom blev det med tiden många små gemenskaper. Sociologen Rodney Stark har på ett särskilt sätt intresserat sig för Jesusrörelsens utbredning under de första århundradena. I sin bok The Triumph of Christianity uppskattar han antalet kristna i Rom till nästan 300 000 år 300 e Kr.[5]

Vid denna tid hade det ännu inte byggts några kyrkbyggnader utan de kristna samlades fortfarande i hemmen, undantagsvis i någon offentlig basilika. Om en husförsamling bestod av ett hundratal kristna torde det med andra ord ha funnits cirka 3 000 församlingar bara i Rom! Kejsare Konstantin lyckades ganska snabbt bygga kyrkor och anställa personal. Det dröjde inte länge förrän organisationen kyrka-stat blev central. Den statskyrka som växte fram hade sina för- och nackdelar, men många kristna reducerades till åskådare. Rörelsen var emellertid större och kommer alltid att vara större än organisationen.

[1] Sandahl, sid 325.

[2] Billing 1930, sid 48f.

[3] Billing 1945, sid33.

[4] CA, art VII.

[5] Stark, sid 163.

Gott nytt år - 2019!

Har varit borta några dagar men är åter på plats. Nu vill jag önska er alla en god fortsättning på detta nya år. Som alltid är morgondagen ett oskrivet blad och det är lite spännande. Vi vet inte hur länge vi får vara kvar och därför gäller det att ta vara på dagen.

I morse kom Kyrkans Tidning, nr 1/19 och som vanligt är innehållet blandat. Det kan inte hjälpas att jag särskilt lägger märke till Svenska kyrkans svårigheter. Kanske beror det på att jag kan kyrkan ganska bra inifrån efter alla dessa år och det är ganska lätt att förutspå framtiden. Det enda glädjande med de dåliga nyheterna är att självinsikten tycks öka. Det är helt nödvändigt att så sker. Den här gången var det särskilt två nyheter som stannat kvar hos mig.

Den första talar om att Skanör-Falsterbos kyrkoherde som avskedades efter sju sorger och åtta bedrövelser avskedades på felaktiga grunder. Lunds domkapitel har utrett saken och menar att kyrkoherden ska få fortsätta. Då säger kyrkorådets ordförande att det struntar vi i. Domkapitlet har ingenting att säga till om i denna sak. Deras beslut saknar betydelse! Ska man skratta eller gråta? Jag föredrar att skratta. Då hotar domkapitlet med att slå samman Skanör-Falsterbo med grannförsamlingen Höllviken. Domkapitlet kan göra detta med tvång. Vi får se hur det slutar.

Den andra nyheten är inte heller ny men måhända än allvarligare. Förre direktorn vid Svenska teologiska institutet i Jerusalem Göran Larsson har skrivit en debattartikel. Den är inte bara ett rop utan lika mycket en vädjan till Svenska kyrkan att inte fullständigt förskingra det arv som är nerlagt vid institutet. Den som känner Göran  Larsson vet att han aldrig tar till övertoner. Han är en av de mest ödmjuka, anspråkslösa och finkänsliga personer jag känner. Och när han nu skriver en kritisk debattartikel, han som har byggt upp och lett verksamheten i mer än 15 år, finns det anledning att lyssna. Vi är många som har gråtit över utvecklingen inom Svenska kyrkan när det gäller synen på Israel och den judisk-kristna dialogen. Svenska kyrkan har sedan många år tagit ensidig ställning för Palestina och det på ett sådant sätt att man tagit ställning emot Israel. Det hjälper inte hur många motioner det har skrivits till kyrkomötet i ärendet.

Problemet är att Svenska kyrkans ensidiga attityd mot Israel sannolikt har andliga konsekvenser. Jag undrar om vi kommer att få se någon ändring i saken. Det kan vara något att ha med i sina förböner för Svenska kyrkan framöver.

Nej, jag slår igen Kyrkans Tidning för den här gången.

I stället har jag ägnat dagen åt att skriva manus. Inte till Evangelium enligt Matteus. Det är klart och inskickat. Kommentaren kommer att ges ut i två delar. Den blir för tjock och för dyr och för svår att sälja annars. Nej, istället har mina planer på att verka för en digital Bibelskola börjat ta form. Jag har skrivit 4 videoclips av tilltänkta 74, men bara detta att jag har kommit igång är spännande. Videorna som var för sig 'är på cirka 10 minuter ska kunna ses på www.sunnliden.se, på Youtube och andra liknande sammanhang. Det är äldste sonen Victor som ska se till att det fungerar. Mitt jobb blir att skriva och framföra manus. Redan nu arbetar jag på att en fortsättning. Tanken är att clipsen ska kunna användas i en folkhögskolekurs, men detta får jag återkomma till senare eftersom förhandlingar pågår.

Det var allt för ikväll.