Sex veckor

Idag är det sex veckor sedan olyckan inträffade. Jag har varit på sjukhuset och fått såren omlagda. Nu är jag trött och är tacksam för att Kari skriver så jag bara behöver diktera. Läkningen går sakta med säkert åt rätt håll. Kanske orkar jag fungera normalt om ytterligare sex veckor. Det är gott att våra liv ligger i Guds händer.

Jag har haft ett, högst två besök var dag - enligt schema. Häromveckan var Dag Sandahl och hälsade på. Han hade med sig sin senaste bok Inget för någon till mig, som uppmuntran enligt dedikationen. Nu har vi läst färdigt boken. Jag skriver vi, därför att Kari har läst högt och jag har lyssnat. Högläsning är en närmast bortglömd konst värd att återuppliva.

Den som följer Dag på hans blogg känner igen mycket därifrån i boken. För egen del blev den stora behållningen att Dag sätter in kyrkokritiken i sitt historiska sammanhang. Dag är inte den förste kyrkokritikern, utan en i en lång rad. Han berättar om biskop Ullmann (1837-1930), biskop J.A. Eklund (1863-1945), kyrkoherden Gunnar Rosendal (1897-1988) och biskop John Cullberg (1895-1983)  och hur dessa framförde en väl genomtänkt kritik mot den politiska utvecklingen inom Svenska Kyrkan. Denna kritik syftade naturligtvis till att varna, bistå och bidraga till en bättre utveckling inom Svenska Kyrkan. Det är djupt tragiskt att se hur denna kritik konsekvent nonchalerades. Jag visste sedan tidigare att socialdemokraterna bestämt sig för att med politiska medel göra om SvK inifrån. Detta kyrkopolitiska program är väl dokumenterat,men jag visste inte att kritiken och försöken att bevara SvK varit intensiva och ständigt pågående. Här är Dags bok ett värdefullt bidrag till förståelsen av vad som skett och sker inom SvK. Andra kyrkokritiker var Olof Hartman (1906-1982), den kyrkorättsligt lärde Carl Strandberg (1926-2013) och varför inte biskop Bo Giertz (1905-1988).

Dag Sandahl är verkligen inte den ende kyrkokritikern. Tyvärr har de alla det gemensamt att de aldrig togs på allvar. Dag berättar vidare ingående om hur kritikerna marginaliserades med syftet att tystas för alltid. Det är ingen rolig läsning,men det är angeläget att "segrarna" inte ensamma tillåts skriva SvK:s historia.

Så går en dag i taget, ibland långsamt, ofta eftertänksamt. Jag har nyss haft goda vänner på besök, har kunnat vila mig igenom denna blogg och framåt kvällen väntar troligen någon VM match i fotboll. Men den bästa matchen sändes aldrig på TV. Igår kväll vann nämligen Hammarby med 4-0 över Jönköping S. Sådant piggar upp.

Varför?

Så har jag varit hemma en vecka. Det är fem veckor sedan olyckan inträffade och mycket har hänt i kroppen under dessa veckor även om jag tycker att det går sakta. Det räcker med att jag konstaterar att jag ätit cirka 400 tabletter sedan dess. Just nu har jag 14 tabletter om dagen, mest smärtstillande, tror jag. Men det blir långa dagar även om jag har börjat ta emot besök. Några dagar hade jag två besök per dag, men nu har vi justerat till ett. De dagliga rutinerna tar mycket kraft och några reserver har jag inte, Ändå har Jönköpings radio, P 4, tillåtits vara här en timme och vill du kan du lyssna här (Eftermiddag, tisdag 17/6) men du måste spola 1 tim 10 min in i programmet för att komma till inslaget.

Jag får gott om tid till tankar och bön och jag försöker ta vara på dessa inte alltid så långa stunderna. Det är djupt mänskligt att fråga: Varför? Hur kunde Gud tillåta? Var är Gud när vi bäst behöver Honom? Jag har också lagt märke till kommentarer på mail och blogg som upprört frågar detsamma. Några menar att jag har haft änglaskydd, men det kunde jag inte ta till mig eftersom Samuel förolyckades.

Det finns många bibeltexter på temat och påståenden som knappast hjälper oss. Jag har också funderat på frågan som inte kan få något svar. Kan det vara så att frågan i sig är fel? Man kan helt enkelt inte ställa Gud mot väggen, inte få kontakt, inte avkräva Honom på svar om sådant vi ändå inte kan förstå i alla fall inte med den frågan eller kanske ska vi låta bli att fråga? I Rom 9 rör Paulus vid något liknande. Paulus lägger ut texten i v 14ff. Paulus gör klart för oss att vi aldrig kan ifrågasätta Gud. Aldrig ens antyda att Gud skulle vara orättfärdig. Lika lite som lerkärlet kan beklaga sig över det utseende krukmakaren gett det.

Kanske består en del av problemet av vår reducerade världsbild. Sedan Upplysningen har naturvetenskapen brett ut sig på filosofins och religionens bekostnad. Inom naturvetenskapen har allt orsak och verkan och här hör frågan varför hemma. Gott så långt, men naturvetenskapen kan aldrig nå fram till den yttersta verkligheten. I länder som Nepal och Indien där hinduismen och buddhismen är förhärskande får man kontakt med den yttersta verkligheten genom filosofi/etik eller genom religion/meditation. Det finns ingen motsägelse mellan dem utan de utgör bara två olika sätt eller vägar till den yttersta verkligheten. Nu tänker jag bort frågan varför, orsak och verkan och närmar mig Gud genom meditation och bön. Jag går med tacksamhet och frimodighet fram till nådens tron. Han talar till mig: Håkan, jag är med dig alla dagar. Jag har dig kär och kommer aldrig att överge dig. Genom det nya förbundet, beseglat med Kristi blod, är vi för evigt förenade med varandra och här finns plats för alla! Eftersom jag fortfarande har olyckan i färskt minne säger jag trevande: Men Samuel då ... och Han säger helt självklart: Det gäller honom och hans familj också. 

Hemma igen

Idag är första dagen hemma på Smultronvägen sedan olyckan. Jacob och barnbarnet Elia har just fortsatt sin färd mot Helsingborg efter att Jacob varit med på Samuels begravning. Han får själv berätta om sina intryck och tankar för här väcks många sådana till liv.

Själv ska jag försöka uttrycka min tacksamhet till alla er som har bett böner för mig, skickat hälsningar, sänt blommor och försökt besöka mig. Som ni anar har jag inte varit i stånd att personligen kunnat meddela mig med er men nu, drygt fyra veckor efter olyckan, gör jag ett försök att med hjälp av höger pekfinger skriva ett tack, en hälsning och säga att jag med tanke på omständigheterna mår bra.

Jeepen gick över kanten och vi började rulla ner i den cirka 1000 meter långa ravinen. Det var torsdag 15 maj, runt 14-tiden. Jag förstod att vi knappast kunde komma att överleva. Jag satt fram till vänster om chauffören (högerstyrd bil) och måste medvetslös ha slungats ur bilen. När jag vaknade var alla sinnen klara men jag såg aldrig jeepen mer eller någon av mina medresenärer. Plötsligt har jag ett antal nepaleser runt mig som vill hjälpa mig upp till vägkanten igen, kanske 150 meter makadam och slyr. Jag är helt medveten men ser att armen hänger som en köttklump. Jag har ingen känsel och kan inte använda den. När vi kommer upp till vägkanten läggs jag i knät på någon, upp på ett lastbilsflak och på väg mot närmaste sjukstuga. Nu börjar jag få riktigt ont. Efter cirka 30 min får jag smärtstillande, tvättas jag "ren" och de första röntgenbilderna tas innan det blir 3-4 timmars ambulans till Kathmandu. Nu får jag också bekräftat att inte alla överlevde.

Det visade sig att nacken var bruten och att operation väntade snarast men först måste det bli klart med vem som ska betala. Jag fick veta att äldste sonen Victor satt sig på planet och var på väg ner. Han kom söndagsmorgon, skrev på papper och jag kunde opereras. Bruten nacke betyder i mitt fall det skydd som omger ryggmärgen, två-tre kotor, krossats, fick plockas bort och ersättas av titanplattor. Operationen lyckades väl. Några dagar senare skulle de ta sig an armen och några ansiktsfrakturer. Istället blev det flyg hem till Sverige onsdagen 28 maj och Värnamo sjukhus. Här togs kontakt med Linköping eftersom jag dels inte kunde röra vänsterhanden på grund av nervskada och dels på grund av resistenta bakterier som kunde komma att påverka såret i nacken. Alltså avvaktades det samt några dagar senare beslutades det att försöka med så kallad konservativ läkning. Det betyder att det ska i bästa fall läka sig självt. Jag gillade beslutet och påminde läkaren om att det är vad vi kristna kallar helbrägdagörelse. På den vägen är det.

För närvarande medicinerar jag kraftigt och det lär fortsätta någon eller några månader. Halskragen ska jag bära till augusti. Nu har rehabiliteringen börjat.

Jag är som sagt mycket tagen av all omsorg och ber er be till Herren om fortsatt nåd, naturlig läkning och att få slippa komplikationer. Be också för min underbara familj, älskade Kari som får hjälpa mig med det mesta ett antal veckor framöver. Victor som blev min hjälpare i två veckor på sjukhuset u Kathmando, Jacob som har hanterat informationsflödet och Elisabet, min glädje.

Nu är jag trött och ger mig men lovar återkomma.