Folkkyrkan är uppbyggd av små gemenskaper

Nu har jag läst den andra boken vi fick på seminariet om Folkkyrkan. Den heter Folkkyrka nu?- samtal om utmaningar och möjligheter. Jag tog mig an den med visst intresse. Hur ska vi tänka om folkkyrkan framöver? Ska vi alls använda begreppet? Boken eller rättare sagt häftet (53 s) består av tre delar där den första delen presenterar några modeller, tankar och perspektiv. Den andra delen som är huvuddelen är en presentation av Gustaf Wingrens teologi om folkkyrkan och den avslutande tredje delen tycks vara hämtad från Seglora smedjas spaningar. Den lämnar jag därhän.

Svenska kyrkans forskningschef Ann-Louise Eriksson lägger grunden för häftet i det första kapitlet med rubriken En besvarande gemenskap. Hon påminner om att det svenska samhälle som växt fram under 1900-talet har haft demokrati och rättvisa som mål, inte enhetlighet. Det är vad kyrkan idag har att anpassa sig till. Sedan hävdar hon att det inte är särskilt intressant att dröja sig kvar vid vad folkkyrkan har varit. Vi ska i stället fråga oss vad vi vill att folkkyrkan ska vara. Hennes teologiska utgångspunkt sägs vara luthersk i den meningen att Gud talar till folket, till alla människor. Här nämns Bibeln som ett exempel, men vad jag förstår kan Gud tala på alla möjlig och omöjliga sätt även om det inte sägs ut. Sedan blir det folkets uppgift att dels försöka uppfatta vad Gud säger och dels att tillsammans med andra formulera ett svar på Guds tilltal. Det finns ingen tydlig gräns mellan dem som tror och dem som inte tror utan vi är alla inbjudna att formulera oss.

Huvuddelen i häftet utgörs av Bengt Kristensson Ugglas bidrag om Gustaf Wingren. Här formuleras fem teser (mina formuleringar).

1. Folkkyrkan är ingen statskyrka. Det är inte staten som styr kyrkan utan folket är dess bas. Wingren var till och med så tydlig att han menade att folkkyrkan är motsatsen till statskyrkan.

2. Folkkyrkan är ett kvalitativt begrepp. Kärnan i folkkyrkotanken är inte att den består av massor av människor. Det är inte demokratin utan evangeliet som själva utgångspunkten. Allting utgår från Jesus. Såsom han vandrade omkring bland folket, utan att göra skillnad på människor är folkkyrkan bland människorna. Det är viktigt att det inte dras några gränser.

3. Frälsningen innebär att människor befrias och upprättas där de är. Det sker genom död till liv. Hans tankar är hämtade från kyrkofadern Irenaeus (130-202 e Kr) vars teologiska tema var recapitulatio, återställelsen av den fallna skapelsen. Frälsning innebär att bli mer människa.

4. Folkkyrkan måste vara radikalt öppen. Eftersom uppgiften är att upprätta skapelsen kan församlingen aldrig bli inåtvänd. I samma stund som församlingen blir självupptagen klipps banden av till omgivningen. Gudstjänsten kan bara förverkligas i hemmet, på skolan och arbetsplatsen.

5. Folkkyrkan är en gemenskap som har sitt centrum utanför sig själv. Den kristna gemenskapen är alltid en gemenskap för andra.

Här finns mycket som jag skriver under på. Wingren frågar gång efter annan vad som sker när vi går hem från kyrkan. Dopet förverkligas på arbetsplatsen, kan han säga. Detta gör mig inspirerad. Tänk om vi kunde få en gemenskap där vi berättar för varandra vad Gud gör i våra hem. Det talas så mycket om att vi ska nå ut, men vi är ju redan ute. Vi bor inte i kyrkan utan i lägenheter och villaområden. Det är där vi verkar.

Med risk för att detta blir lite långt måste jag få med att prosten Jerker Alsterlund skriver om gemenskapen i folkkyrkan. Han använder sig av den tyske forskaren Ferdinand Tönnies som skiljer mellan den lilla gemenskapen och den stora gemenskapen. Här hävdar han att folkkyrkan kan vara den stora gemenskapen uppbyggd av de små gemenskaperna.  Plötsligt blir jag lite glad. Det är som att höra mig själv. 

Från kyrka till folk

De flesta gudstjänstfirare har liten förståelse av vad som sker med vår Svenska kyrka, - tror jag. Den bild som återges i massmedia är ett led i förvandlingsnumret. Det betyder att de flesta ser att något händer alltifrån   hur kvinnoprästmotståndarna fortfarande jagas till bråket om skolavslutningarna. Men jag tror inte att det är så många som verkligen förstår vad som händer bakom kulisserna. Kanske kan den bok vi fick på Kyrkans Hus häromkvällen kasta ljus över vad som sker. Jag såg i en blogg att Dag Sandahl kallar Forskningssekretariatet i Kyrkans Hus för ideologiproducent. Det ska antagligen förstås ironiskt, men om det ligger ett uns av sanning i det utgör också Kyrkans Hus en stor del i förändringsarbetet. Där finns också resurserna att kunna åstadkomma en förändring. Men roten till förändringen, begynnelsen av kampen om folkkyrkan finner vi hos Socialdemokraterna.

Det för alltför långt att visa det i en blogg men det går faktiskt att se det klart och tydligt om man till exempel läser Daniel Alvungers doktorsavhandling - om den socialdemokratiska kyrkopolitiken under åren 1944-1973. Då hade Einar Billing och ungkyrkorörelsen som arbetade för att Guds Ord skulle ges till folket och för att syndernas förlåtelse skulle räckas till alla just förlorat den stora striden: Biskop Sven Thidevall skrev sin avhandling med titeln Kampen om folkkyrkan där han noggrant beskriver hur Einar Billings motion 1929 fick läggas till handlingar. Den som drog upp riktlinjerna var socialdemokraten, riksdagsmannen och prästen Harald Hallén (1885-1967).Från 1953 arbetade han med att utforma programmet med hjälp av nyckelorden frihet, jämlikhet och broderskap. Han tänkte sig att vi människor kunde hjälpa Gud att bygga Guds rike på jorden. Och på den vägen är det.

Det verkar vid en genomläsning av boken vi fick i torsdag som att det fortsättningsvis går att använda numera framlidne professorn Gustaf Wingren (1910-2000) och hans folkkyrkoteologi. Det är lite märkligt eftersom han sällan eller aldrig togs i anspråk så länge han levde. Jag misstänker att han aldrig ställt upp på det. Wingren var alltid mån om Svenska kyrkan skulle vara folkets kyrka eller vardagens kyrka. Han vill bejaka den vanliga människan om jag får uttryck mig så. Men samtidigt var han stark motståndare till de högkyrkliga med deras betoning på den särskilda uppenbarelsen, ämbetet och liturgin. Han var också lika stark motståndare till de frikyrkliga församlingarna som han betraktade inte bara som föreningar utan som kotterier för inbördes beundran. Sådant är bra att använda sig av i kampen om folkkyrkan.

Den som vill kan säkert skaffa boken vi fick. Den heter Folkkyrkotanken - innehåll och utmaningar och översikten har gjort av Jonas Ideström som också medverkade på seminariet. Där redogör han för bakgrunden och för de tio sista årens forskning om folkkyrkan.

Det som intresserade oss, som redan läst allt ovan, var naturligtvis med vilket innehåll tänker man (?) sig nu fylla begreppet folkkyrkan. Är begreppet inte kört? Nja, vi måste ha kvar det av olika skäl. Läs Socialdemokraterna vill det. Och så det folkliga Centerpartiet förstås. Den som vill kan själv läsa sossarnas kyrkopolitiska program antaget så sent som 21 juni 2000.

Det som har skett nu beskrivs bäst som förskjutning från "kyrka" till "folk".  Demokratin är grundvalen för Svenska kyrkan och nu gäller det att göra teologi av detta och att förankra den i utbildningarna. Det är frestande att skriva mer om detta, men en liten blogg är otillräcklig. Om målet nås kommer vi att få en folkkyrka som i mänsklig kraft arbetar med att förverkliga Guds rike på jorden eller åtminstone i Sverige. Eller som partiledaren Stefan Lövén sa: Svenska kyrkan är viktig för oss socialdemokrater när vi ska föra ut vårt program om frihet, jämlikhet och solidaritet.

Kanske du käre läsare av denna blogg nu förstår lite bättre vad som händer bakom kulisserna.

en låååång lunch

Klockan är 12, mitt på dagen och kyrkorättsutskottet har arbetat färdigt för den här gången. Nu blir det lunch med vännerna i Frimodig kyrka, kanske på Domtrappkällaren. Vi får se. Sedan får jag väl gå och dra runt lite grann eftersom avslutningen, ajouneringen av den första sessionen, börjar först kl 16.00. Sedan går tåget från Uppsala 17.09. Så ser den dagen ut.

Det slog mig i morse att i seminariet om folkkyrkan igår kvll diskuterades väldigt mycket om folket medan knappast något sades om kyrkan. Kanske signifikativt. När jag deltar i kyrkomötet så här en hel vecka blir det tydligt, ja, övertydligt att denna verksamhet har väldigt lite att göra med Kristi kyrka. Naturligtvis vet jag att strukturer är viktiga, pengar är bra och att makten måste förvaltas, men när vi aldrig, säger praktiskt taget aldrig, talar om trons innehåll innefinner sig en märvärdig, nästan overklig känsla. Det brukar sägas att det andliga livet snarare hör hemma på lokalnivå, om den inte helt förpassas till den privatra sfären.

Det är klart att tron endast kan förverkligas i de nära relationerna. Det är där den hör hemma och där den kommer till uttryck, men i samma utsträckning som den finns i hjärtat kunde den väl få komma till uttryck också i arbetet med skrivelser och motioner. Eller är det för mycket begärt? Kanske skulle vi då aldrig komma överens? Det är viktigt för ordföranden i utskottet att säga att detta står vi alla bakom. Inte deso mindre blir det en del reservationer. Bland annat när det gäller hur mycket vi ska få för förlorad arbetsinkomst och i arvoden. Där hamnar en reservation på 2 %, en annan på 3 % och en tredje på 4 %. Så talar vi i världens rikaste kyrka. Rikast i vilket avseende då, frågade Fredrik Sidenvall och så brast vi återigen ut i skratt.

På måndag har Frimodig kyrka en samling i Växjö. Jag hade tänkt åka dit, berätta och försöka svara på frågor. Kanske möter jag några av er där?

Nu måste jag gå tillbaka till vännerna och så får det bli en låååång lunch någonstans. 

Det längre perspektivet räknas

Så har ännu en dag gått till ända. Den har som vanligt innehållit gott och ont. Just som livet är. Hammarby gav bort två poäng borta mot Varberg. Slutresultat 2-2. Jag har ännu inte fått del av matchbilden men jag säger som vår tränare: Acceptera aldrig en förlust! Även om det inte spelar någon roll och även om det blev oavgjort förväntar jag mig alltid en seger när Bajen spelar.

Vidare såg jag på nyheterna att den muslimska församlingen i Fittja nu kommer att börja med böneutrop varje fredag från sin minaret. Det är svårt att i ett sekulariserat samhälle säga emot. Jag förmodar att detta kommer att sprida sig som en löpeld över landet. Det är inte bara Svenska kyrkan som stöps om. Landet stöps om även om det kommer att dröja innan minareterna överröstar kyrkklockorna.

Dagen har annars innehållit utskottsarbete och det är som det är. Inte mycket att kommentera i dagsläget. Vi får återkomma med kommentarerna i november. Kvällen avslutades med ett frivlligt seminarium om folkkyrkan. Det var lite roligt att få vara med om ett seminarium i ordets rätta bemärkelse. Det var med andra ord inte fråga om en föreläsning utan alla fick delta med sina kommentarer. Samtidigt passade kyrkokansliet på med att presentera två nyutkomna böcker i  ämnet. Det har forskats om hur folkyrkobegreppet ska förstås efter år 2000. Kanske inte något nytt, men ändå aktuellt. Tydligen har begreppet folkkyrkan kommit för att stanna. Jag tänker att vi ska sluta använda begreppet eftersom det inte betyder något, men forskarna talade om att fylla det med nytt innehåll eftersom det är så vedertaget. Jag kunde tänka mig att ställa upp på det faktum att Jesus alltid rörde sig bland folket och så ska vi göra idag. Det kan vi väl inte vara emot? Är det det som är den nya definitionen av folkkyrkan? Definitionen kunde annars pendla mellan att å ena sidan alla är med och å andra sidan att vi ska vara till för alla.

Det för mig mest givande var annars att tillbringa kvällen tillsammans med prästen Torbjörn Lindahl vars blogg jag har länkat till här till höger. Vi studerade samtidigt i Uppsala, men eftersom han var involverad i den laestadianska väckelse som pågick runt Bengt Pojanen och jag i den karismatiska väckelse som pågick på Fjellstedtska hade vi inget med varandra att göra. Inte därför att vi var emot varandra men därför att vi var fullt upptagna på varsitt håll. En tredje väckelse uppstod kring Ulf Ekman som samlade de nyfrälsta runt sig. Det är säkerligen helt mänskligt att det blev som det blev, men väldigt intressant att tala sig samman så här 40 år senare. Både Torbjörn och jag kom att definiera oss mer eller mindre som högkyrkliga. Han frågade mig: Hur skulle vi kunna stå vid altaret söndag efter söndag, år efter år och tro på det vi celebrerar utan att bli högkyrkliga? Det var en ögonöppnare för mig på så sätt att han naturligtvis har rätt. Jag blev dock utmanad när han berättade för mig hur han numera kysser altaret för att betyga sin vördnad. Så långt har jag inte kommit, men jag skulle gärna ta efter denna goda sed.

Nu är det sent och även om jag inte är helt trött är det nog lika bra att dra sig tillbaka för en god natts sömn. I morgon blir sista dagen för kyrkomötets första session. Det ska bli skönt att komma hem till fru, barn och barnbarn. Väl hemkommen ska jag börja förbereda inläggen i plenum för den andra sesssionen. Jag har ju fått en del synpunkter på mina fem motioner. Jag tror att får sova gott trots att Bajen gav bort två poäng. Bajen är ju i samma situation som jag själv; nämligen att det inte spelar så stor roll hur det går för dagen. Det är det längre perspektivet som räknas. 

Ibland blir det lite sandlåda

Har just kommit ifrån stiftsmiddagen. Denna kväll samlas ledamöterna stiftsvis för att äta en god måltid och umgås över partigränserna. Växjö stift var på en restaurang som går under namnet "Kök, kött och bar", en restaurang jag numera kan rekommendera. Annars har dagen varit fylld av utskottsarbete och det är inte mycket att skriva om det även om vi går igenom en massa. Vi går endast igenom skrivelser och reciter ur ett kyrkorättsligt perspektiv, men det är oundvikligt att vi också kommer in på sakfrågor. Det är inte meningen att vi ska twittra eller blogga från dessa interna möten, men rent allmänt kan sägas att vi ägnat den mesta tiden åt strukturutredningen.

Det är uppenbart från gruppmöten, korridorsnack och utskottsmöten att mötet kommer att vara ganska splittrat när förslaget läggs i november. Inte så att det inte går igenom. Det är uppgjort på förhand, men oppositionen kommer säkert att höja sin röst och peka på otydligheter. En av juristerna jag talade med menade att vi nu har haft denna kyrkoordning i mer än tio år och att det kanske är dags att skriva om den i sin helhet. Tala om förändringar!

Den största förändringen är att församlingarnas "makt" flyttas upp på pastoratsnivå. Det betyder i praktiken att det nu införs en ny pastoral nivå. Tidigare hade vi stift och församling. Nu får vi stift, pastorat och församling med pastoratet som enda beslutande organ. Församlingsinstruktionen, tillsynen och ekonomin förläggs där och församlingen blir kvar med alla sina uppdrag, men utan makt. Den ska de få sig delegerad av pastoratet. Här iställer sig nu en rad osäkra faktorer.

Vad betyder det att en församling är en församling när den i själva verket är ett distrikt? Läronämnden skriver i sitt yttrande att vi fortsättningsvis behöver bearbeta begreppet församling. Som det nu är behöver inte församlingen ens fira gudstjänst på söndagen. Vi kan med andra ord församlingar som inte firar mässan på söndagen. Pastoratet kan bestämma att den ska firas på tisdagen i stället på grund av till exempel personalåtgång. Vad är då en församling? Det kyrkopolitiska resonemanget är att fatta beslut sedan får vi ordna med det teologisk i efterhand.

Församlingen ska fortsättningsvis kalla till församlingsmöte eller nomineringsmöte. Hur många kommer på det? Och vilka kommer till det? Där kan de nominera vilka pastoratet ska placera i församlingsrådet. Men ingen vet om det går att överklaga ett församlings- eller nomineringsmötes beslut.

Hela idén går ut på att arrangemanget "kan gå bra". Vi måste, säger man, våga tro på människors goda vilja. Våga tro att församlingsmedlemmarna engagerar sig och våga tro att pastoratet verkligen vill främja församlingarna. Men någon garanti finns knappast. I lilla Nydala församling har inte många engagerat sig hittills. Det skulle förvåna mig om den icke-existerande gudstjänstfirande gemenskapen nu kommer att lyftas. I Malmö finns det stora församlingar med stort engagemang, men nu förlorar det allt självbestämmande och vad kommer det att betyda rent psykologiskt? Vi får väl se.

Jag märker tydligt av spänningarna och undrar inte så mycket vad beslutet kommer att bli, men hur människor kommer att reagera allt eftersom de upptäcker vad som hänt. Vi får väl se när det drar ihop sig till kyrkoval.

Det hade varit mer riktigt att tala om stift, pastorat (-sförsamling) och distrikt. Och så kunde vi har fått en pastoratsherde (till exempel kontraktsprosten eller en pastoratschef och arbetsledande komministrar kunde ha kallats församlingsherdar. Då hade alla förstått vem som är vad. Nu blir det rörigt, men orsaken till det är kyrkopolitiska kompromisser. Om inte vi får fortsätta att kallas församling ställer vi inte upp på beslutet och så vidare. Ibland blir det lite sandlåda.

Folkkyrkan stöps om

Idag har vi gått igenom resten av reciterna, kommenterat och gett varandra råd inför utskottsbehandlingen. Dagens stora händelse har annars varit själva öppnandet av kyrkomötet. Efter mässan marscherade vi alla till Universitetets aula där prominenta gäster marscherade in, vacker musik spelades och talare talade.

Ärkebiskopen talade naturligtvis och det jag främst lade märke till var hur han backade upp strukturutredningen. Han menade att dess syfte var att främja församlingarnas fortsatta existens. Det var inte så det lät när vi tidigare på dagen diskuterade sagda utredning i Frimodig kyrka. I och för sig vill jag gärna tro att utredningen vill gagna Svenska kyrkans församling och uppmuntra dem till ansvarsfullt samarbete i storpastoraten. Någon lär ha sagt att det behöver inte alls gå illa, det vill säga det kan gå riktigt illa. I församlingen ska vi komma varandra nära för att sedan samverka sägs det. Men det är tveklöst så att församlingarna kläs av in på bara kroppen. De kommer fortsättningsvis bara att kunna fungera på delegation. En broder menade att ordet "samverkan" är direkt missvisande eftersom ordet förutsätter självständiga enheter som väljer att samverka. Här är det påtvingat och ordet samverkan är därför missvisande.

Civilministern Stefan Attefall var en annan talare. Jag lade märke till att han strök under att staten är sekulär, men att samhället behöver Svenska kyrkan. Det tror jag var en riktig analys och det betyder att vi måste göra det bästa av den situation Svenska kyrkan befinner sig i. Det fick mig också att tänka på en kommentar till min förra blogg som åtminstone indirekt menade att det spelar ingen roll vad som händer eftersom Guds verk ändå går fram. Det är naturligtvis riktigt tänkt, men ska väl nite hindra oss från att arbeta för att vi ska få bästa möjliga förutsättningar. Sedan får det bli som Gud bestämmer. Jag har ofta talat för samlingarna i hemmet och bemötts just med de orden att det inte hindrar att vi ska kämpa på nationell nivå. Kampen ska alltså föras på alla nivåer och det är där du, käre läsare, kommer in i bilden. Till detta måste jag också lägga doktor Johnsson ord: Ju sämre desto bättre. Så låt oss kämpa vidare i tron på att Gud är Allsmäktig.

Kyrkostyrelsen har skrivit och föreslagit att ordet "barnkonsekvensanalys" ska föras in överallt, på alla nivåer. Alla beslut ska föregås av en barnkonsekvensanalys, särskilt på stifts-, pastorats- och församlingsnivå. Det låter väl bra? Ett problem är bara att det blir lättare att överklaga beslut. Kanske hade beslutet i Värnamo kyrkliga samfällighet om att köpa in ett nytt krematorium för massor av mlijoner blivit ett annat om vi använt oss av ett barnperspektiv. Det är ju tack och lov inte så många barn som har glädje av det, menar jag.

Idag fick vi också en bok om Folkyrkan till oss. Den ska släppas på torsdag och jag hade tänkt vara med på det frivilliga seminariet som hålls i Kyrkans Hus på kvällen, det om Folkkyrkan. Jag ska försöka ögna igenom den i kväll/natt för att se vilken ställning Jesus får i denna bok. Det kan kanske finnas anledning att återkomma till den saken när folkkyrkan nu i all tysthet stöps om.

Kungen, Drottningen och Bertil Murray

Så sitter jag då i Universitetshuset i Uppsala. Frimodig kyrka har gått igenom reciterna, inte alla, men så många man hinner med på fem timmar. Nu är det paus och sedan går vi ut och äter middag vid 19-tiden.

Det är alltid roligt att få komma till Uppsala där jag har gått mina år på Fjellstedtska, gjort militärtjänst och fem år på teologen. Och roligt att få träffa vännerna i Frimodig kyrka igen. Du kanske undrar hur tongångarna går?

Det är en god och ibland lättsam inställning till kyrkomötet bland våra ledamöter. Vi förstår att vi å ena sidan har något att bidra med genom vår "kristna" inställning och å andra sidan kan vi inte räkna med att få genomslag för våra tankar. Jag måste tyvärr meddela att synen på Svenska kyrkan är ganska ljum ibland oss.

Svenska kyrkan lever i en alldeles för stor kostym. Det blir ibland nästan komiskt. Det mest beklagansvärda är den stora frånvaron av Jesus. I motionerna talas om brottsoffer, att kämpa för en god miljö, om en ny psalmbok och så vidare, men väldigt lite om att "förvalta Guds Ord och Sakrament." Det brukar heta att "det är självklart" eller "ska förvaltas "på lokal nivå". Jo,jo det låter fint, men genomskådas lätt.

När vi går igenom motionerna ser vi flera goda sådana och vill gärna rösta för dem, men i samma stund frågar vi oss vad kommer att ske om den går igenom? Ta till exempel min egen motion om att skapa ett råd för mission inom Svenska kyrkan. Plötsligt inser vi att om en sådan motion går igenom vilka kommer då att sitta med i det rådet? Knappast du, Sunnliden, som någon sa. Nej, det förstås. Att det blir andra kan jag stå ut med, men tänkt om det bara blir sådana som inte tror på mission? Så blir det så bakvänt att vi kan ta rätt beslut men i sak kan det ändå bli fel. Det är sådant som kalla för dilemma, det vill säga det blir fel hur vi än gör. Men det är ändå bra att vi skriver motioner, argumenterar i utskotten och talar i plenum. Det är vad vi kan göra. Apropå denna min mission avvisas den indirekt redan i recitet med att vi inte kan och ska lösgöra just mission från allt det andra vi gör. Har ni hört? Allt vad Svenska kyrkan tänker, säger och gör är per definition mission. Alltså behövs den inte. Jag tar mig för pannan. Vidare står det i recitet särskilt uttryckt att Svenska kyrkan ska hjälpa människor att tolka sina liv "i evangeliets ljus" (?) och inte förmedla ett kristet kunskapspaket. Jag håller mig plötsligt i stolen för att inte ramla av. Nåja, motionen finns där och den ska diskuteras i utskottet för kyrkoliv. Sedan blir det diskussion i plenum 19-21 november.

Jag nämnde om en stollig motion i förra bloggen där man vill registrera dem som inte har vigselförordnande. Den visade sig vara dubbelstollig eftersom de 9 personerna redan är registrerade. Jag misstänker naturligtvs att motionären vill klämma åt oss så mycket det bara går för att statuera exempel. Det ska helst leda till lönesänkningar och försvåra möjligheten att få ny tjänst inom Svenska kyrkan.

En annan stollig motion handlar om att kyrkoåret ska anpassas till det borgerliga året. Det ska till exempel inte heta 1 söndagen efter Trettondag jul, utan tredje söndagen på året, inte 7 ef Trefaldighet utan 31 söndagen på året, eller vad det nu blir. Dag påpekade att söndagen är den första veckodagen för oss kristna, så då måste det väl bli 31 söndagen på året i vecka 32 eller hur det nu var han fick till det. Såvisst har vi lite roligt på kyrkomötet.

Den stora frågan är den om strukturutredningen, sammanslagningen till stordrift. Detta kommer att bli den stora diskussionsfrågan i november. För övrigt var det en bra artikel i SvD idag i ämnet under rubriken Kyrkan stöps om i tysthet. I sak var det väl inget nytt, men det intressanta är kombinationen av författare och att saken sent omsider ändå får viss uppmärksamhet. En av våra ledamöter menade emellertid att det inte kommer att bli någon stor diskussion med argumentet att det är maktens privilegium att kunna vara tyst. De får ju igenom vad de vill utan att behöva argumentera. De är ju i majoritet och då behövs inga argument. Argument är något som oppositionen måste stå för. Det ligger nog något i det men då får väl oppositionen tala, så är vi där igen. Kanske är det viktigt att vi finns även om vi inte får igenom vad vi önskar.

I morgon sägs det att Kungen och Drottningen ska delta i det högtidliga öppnandet. Men jag ser lika mycket fram emot att få se Frimodig kyrkas gruppledare Bertil Murray iklädd kilt! Han har nämligen skotskt påbrå och hans pappa fyller 100 år i morgon och då måste Bertil vara iklädd i nationaldräkten, kilten. Eftersom han kommer direkt därifrån till kyrkomötets öppnande kommer han i kilt. Jag ska försöka ta ett kort med hjälp av telefonen. Nä, nu måste jag gå till restauragnen. Vi hörs igen imorgon!

"Kyrktanten" oförstående

Det finns en anonym människa som skriver i Värnamo Nyheter. Hen går under signaturer Kyrktanten. Hon ondgör sig bland annat över min blogg. Hon tycker att vi också fortsättningsvis ska ha inkompententa kyrkopolitiker som arbetsgivare. Det är i varje fall min slutsats eftersom hon ondgör sig över att jag skrivit så. Sedan fortsätter hon: "Måhända är åsyftade politiker trogna gudstjänstbesökare och aktiva lekmän ..." Men hon är ändå glad därför att "flertalet präster och övriga anställda arbetar med att förkunna det glada budskapet."

Det mesta talar för att Kyrktanten är en av dem som varit med om att avskeda Mattias Fjellander och nu vill hon försvara sig. Hon skriver: "Jag har svårt att förstå varför man är är kvar på en arbetsplats där man inte trivs och ogillar "systemet". Sic! Helt oförstående med andra ord. Det händer regelbundet att människor ber sådana som mig att lämna Svenska kyrkan. Det får man vänja sig vid i en ogin kyrka, men med den här bloggen ville jag visa på oförståelsen. Kyrktanten och andra begriper inte att skilja mellan Kristi kyrka och organisationen, "systemet" eller arbetsplatsen. Det har blivit ett stort problem. De ser inte att Svenska kyrkan befinner sig på ett sluttande plan och de förstår inte att uppskatta att det finns sådana som mer eller mindre högljutt protesterar. Hon avslutar med att vi (?) försöker få rubriker genom att spela martyrer. Om det är Mattias Fjellander eller undertecknad som avses är oklart.

Kyrktanterna, de välsignade, utgör en av orsakerna till att det ser ut som det gör i Svenska kyrkan. De har öron men förstår inte, ögon men de ser inte och kan därför inte heller omvända sig. NEJ, jag dömer dem inte. Jag beklagar mig och anser som profeten:

Dock bör man inte så mycket gå till rätta med någon annan eller förebrå honom, eller förbrå ditt folk, som man bör gå till rätta med prästen ... Det är förbi med mitt folk, därför att det ej får någon kunskap.

Nästa vecka ska vi behandla kyrkostyrelsens skrivelse 2012:1 om den kommande verksamheten 2013-2015. Där föreslås bland annat att ett antal miljoner (60 om jag minnns rätt) ska gå till att nå ut med evangelium till alla i Sverige. Vi får hoppas att det blir något bra av detta. Det räcker inte med miljöaktiviteter eller genusflum. Det svenska folket behöver på nytt få höra vad som menas med synd, rättfärdighet och dom. Vem Jesus är och vad han betyder för svenskar i allmänhet.
 

Ska Svenska kyrkan införa åsiktsregistrering?

Nu drar det ihop sig till kyrkomötet. Jag har läst det mesta som ska läsas och på söndag bär det iväg mot Uppsala. Jag stannar till i Stockholm ett dygn för att se hur Bajen förhoppningsvis slår Brage på Söderstadion. Vi hade en tung förlust mot BP i tisdags så nu hoppas jag på revansch på söndag.

På måndag samlas Frimodig Kyrka för att gå igenom arbetet i utskotten.  Det stora ärendet är förstås den så kallade strukturutredningen. Motvilligt måste jag erkänna att utredningen gjort ett gediget arbete. Jag tror att jag förstår hur de tänker och jag hoppas att syftet är gott. Men det är helt klart att församlingarna blir lidande på denna reduktion. All makt förflyttas till pastoratet och vi kommer att få två olika slag av församlingar, nämligen pastoratet (den stora församlingen) och församlingen (den lilla eller distriktet). Det kommer att slå väldigt olika beroende på var du bor. Här finns ändå någon motion som föreslår att församlingen ska få behålla sitt direktvalda kyrkoråd och att det också fortsättningsvis ska firas söndaglig gudstjänst. Jag får väl tala för och rösta för det men det är tveksamt om det hjälper. Majoriteten, läs (S) och (C) bestämmer det mesta.

Det går alltså till så att ledamöterna skriver motioner som sedan bearbetas av kyrkostyrelsen och utskotten. De som förbereder ärendena skriver så kallade reciter som ska utgöra underlag för diskussionerna i utskotten. Sedan gör utskotten ett betänkande som läggs fram för kyrkomötet. Dessa ska diskuteras i den andra sessionen, 19-21 november och så beslutas det.

Det finns flera tänkvärda motioner. Frimodig kyrka har skrivit 13 motioner av sammanlagt 62. Vi föreslår till exempel att det ska göras en uppföljning av den så kallade lyssnarkonferensen i Lund år 2007 som innebär att Svenska kyrkan ska sprida vad som kom fram på denna, åtgärda förslag och fortsätta samtalen. Det var ett antal systerkyrkor som  framförde kritiska synpunkter på hur Svenska kyrkan fungerar. Det verkar som att denna konferens har tigits ihjäl.

I en annan motion föreslår vi att Svenska kyrkan ska inrätta ett konto varur ur våra fattiga systerkyrkor ska kunna söka medel, som till exempel stipendier.

I ytterligare en motion föreslår vi att kyrkostyrelsen utreder förhållandet mellan läro-och ordningsfrågor. Svenska kyrkan är väldigt noga med ordningsfrågorna och domkapitlen är snabba på att gripa in när någon präst varit illojal. Samtidigt bryr sig Svenska kyrkan inte alls om vad som predikas eller lärs ut. Det är oftast vi präster som kommer i kläm eftersom vi har en himmelska arbetsgivare vid sidan av organisationen. Vi tvingas till sådant som är obibliskt, vi hindras att söka tjänster och några av oss köps ut. Jag tycker att en utredning är på sin plats.

Frimodig kyrka föreslår vidare att kyrkostyrelsen initierar ett arbete om pastorala strukturer för Svenska kyrkan. Hur ska en levande församling arbeta och hur ska de anställda finna det meningsfullt. De här frågorna gränsar till mina motioner om mission i Sverige.

Alla motioner är inte lika bra. Ett riktigt bottennapp har (C) lyckats åstadkomma när de manar kyrkostyrelsen att rapportera till kyrkomötet vilka präster som har avsagt sig vigselrätten. Nu ska Svenska kyrkan enligt (C) införa åsiktsregistrering. Det sker ju redan informellt men det här är verkligen att gå över gränsen. Jag tror inte att den motionen går igenom, men man vet aldrig.

Jag ska försöka att blogga varje dag under kyrkomötet så att de av er som vill åtminstone till dels kan följa med.

Och så nästan skämdes jag ...

Det är med lite motstånd jag skriver några hastiga rader. Jag har ju inte skrivit på ett tag och dessutom har det varit så många goda kommentarer som jag skulle vilja lyfta fram. Men det låter sig inte göras nu. Det har varit några intensiva dagar. nu. En hel dag gick åt till sammanträdet med Hela Människan i Stockholm. Det är alltid intressant att vara med på dessa eftersom Hela Människan är en organisation som utvecklas hela tiden. Mest känt är kanske arbetet med De Glömda Barnen, men här finns mycket annat också, mest av glädje men också en del av sorg.

Igår hade vi också en stor familjedag eftersom barnbarn nummer 7, Linn Oliwia Elisabet döptes in i Kristus. Hon är fantastisk redan som baby, stilla, eftertänksam och med stora intresserade ögon.

Nu har jag varit och är på kontoret för att hinna ifatt något och för att förbereda morgondagens begravning så det det blir bara några korta reflektioner innan jag åker hem.

Ett stort bekymmer under åren jag undervisat om cellkyrkor har varit när man spelar ut gudstjänsten i kyrkbyggnaden mot den som hålls i hemmet. Ofta beskrivs de båda varianterna som att antingen är man kyrklig eller sekterisk. Om man nu alls talar om gudstjänsten i hemmet. Det var länge sedan det talades om husandakten och dess vikt. Jag tycker faktiskt att vi som anställda borde prioritera detta med att uppmuntra människor att komma samman i hemmiljö för att sjunga, tala med varandra och be. Det stora bekymret som jag ser det är att vi glömmer bort att förlägga gudstjänsten till hjärtat. Gudstjänsten hålla inte i första hand i en byggnad eller i ett hem, utan i ett hjärta. Jag tycker därför vittnesbördet om den nya födelsen i kommentaren till min förra blogg är fantastiskt uppmuntrande. Jag håller helt med detta med viljan, lydnaden och lidandet. Det är väl vad talar om när vi talar om korset?!

Vidare är det också så menar jag att det inte är någon god idé att försöka tvinga någon till gudstjänsterna. Av det enkla skälet att den nya födelsen betyder så mycket. Naturligtvis kan man bli född på nytt när man kommer till gudstjänsten men man kan lika gärna bli förhärdad. Idag var jag predikoledig men ändå i kyrkan. Det var konfirmation igår och ganska mycket folk i Högmässan idag, många ovana kyrkobesökare även om många av dem brukar komma också på midnattsmässan till jul och kanske en del andra tillfällen. Då såg jag och tänkte jag, tydligare än tidigare; Vad roligt att se er här! Tänk vilken nåd Gud visat er som låtit er komma! Och så nästan skämdes jag lite över den nåd jag själv fått del av i så överflödande mått som tillåter mig att fira Högmässan varenda söndag. O, vad jag önskar att fler kunde få del av den.

Hur kan fler få upptäcka vem Herren Jesus är, vad han och vad hans död på korset betyder för oss alla.

Fredrik Modéus

Nu måste jag få reflektera något över vår senaste församlingsdag. Jag brukar inte skriva om vad som sker i Värnamo församling av flera olika skäl, men idag gör jag ett undantag. 

I söndags var prästen och doktoranden Fredrik Modéus här och höll ett föredrag. Det märktes att han var väl inläst på ämnet och han framförde det mycket pedagogiskt. Tänk att folk kunde sitta i kyrkbänkarna och lyssna i en och en halv timme, men något undantag förstås. Fredriks besök var insatt i ett större skeende eftersom Värnamo församling bestämt sig för att tillämpa stiftets koncept Till tro. Det som handlar om att varje verksamhets huvudsyfte är att vårda det heliga. Benämningen kanske inte säger så mycket men det handlar om att ha Jesus i centrum. Det ska ske genom ett förtroendefullt ledarskap, lärjungaskap idag, bygga levande gemenskaper och genom att göra skillnad i världen. Jag tror mycket på denna övergripande idé och ser mycket fram emot tillämpningen. Cellkyrkor vägleds nämligen av samma principer och dem har jag levt med i snart 20 år. Så det är klart att jag är spänd över att församlingen ska tänka på och rikta in arbetet efter dessa principer. 

Vi har talat om konceptet så länge det funnits i stiftet. Jag tror det är inne på andra året nu. En grund är onekligen lagd i Värnamo och temat för året som ligger framför oss är bygga levande gemenskaper. Det var också Fredriks ämne för eftermiddagen. Han talade som sagt en och en halv timme, sedan var det kaffe och dagens avslutades med en frågestund. Nu har det gått några dagar och folk har frågat varandra hur det var. Och jag förmodar att de flesta sagt: bra. Och det tycker jag också även om ingenting var nytt för mig och även om jag velat göra femtio kommentarer. Men det är två saker jag vill lyfta fram och ni får gärna reflektera vidare tillsammans med mig.

För det första talade han genomgående om att levande gemenskaper består av människor som samlas. När han förklarade vidare sa han att de måste samlas omkring något, det vill säga gudstjänsten. Detta med gudstjänsten i centrum har vi högkyrkliga tjatat om i decennier och det är bra. Men alltid förutsätts att det är gudstjänsten i kyrkobyggnaden. Varför saknas alltid gudstjänsten i hemmet? Behöver en kristen inte både helgdag och vardag? Både kyrkbyggnad och hem? Det kanske till och med är så att helgdagen syftar till vardagen? Det låter självklart men varför lyfts det aldrig fram? Och hur kan vi uppmuntra människor att samlas i hemmen? Detta är något som jag kommer att ta upp regelmässigt på våra samlingar framöver.

För det andra. Fredrik säger att alla som vill vara med måste komma. Om anställda och förtroendevalda inte kommer till gudstjänsten i kyrkbyggnaden kommer de aldrig att kunna tillhöra sagda gemenskap. Tydligen har han skrivit om detta i Kyrkans Tidning och fått en mängd reaktioner. Hälften säger: Vad bra att du säger detta och den andra hälften: Hur kan du ställa sådana krav på anställda och förtroendevalda. De gör väl tillräckligt ändå? Visst, detta kan diskuteras, men nu min fråga: Varför talas det aldrig om omvändelsen och den nya födelsen? Hur ska vi kunna förvänta oss andliga resultat om där inte finns andligt liv? Det går inte att tvinga någon att fira gudstjänst. Tvärtom, det går inte att fira en rätt gudstjänst utan  tro på Herren Jesus. Självklart inser jag att människor kan möta Gud i gudstjänsten. Det är inte det. Det är snarare det att människor inte längtar efter det och denna skillnad mellan lärjungar och icke-lärjungar måste också lyftas om vi ska kunna hjälpa andra att upptäcka vem Jesus är. Ja, så några av mina tankar.

Hets mot folkgrupp

Idag är det 14 söndagen ef Tref och ämnet är Enheten i Kristus. Den som vill kan klicka sig fram till dagens Högmässa med predikan om inte i kväll så förhoppningsvis i morgon. Jag hade bestämt mig för att byta ämne från transvestiter till mission, men eftersom det är så många goda kommentarer i ämnet "kyrkoherde och transvestit" gör jag klokt i att fortsätta. Det är möjligt att jag blir anmäld för hets mot sexuellt oliktänkande eller hur det nu rubriceras, men då får jag väl ta det. Det är viktigt att vanligt folk, hovsamt, får komma till tals. Efter de kommentarer som gjorts innan står det väl klart att inge vill fördöma någon annan oavsett tro eller än mindre för sexuell läggning. Samtidigt är det angeläget att vi får ett seriöst samtal kring detta som onekligen upplevs som ett problem för många. Vi kan inte bara böja oss för Svenska kyrkans massiva stöd för HBTQ-personer eftersom det inte bara handlar om sexuell läggning utan också om viktigt teologi. Någon tycker till exempel att jag ska backa, just för att inte anmäld, men jag tycker inte det. Jag vill lära. Jag vill förstå och vara en sann kristen. Det har jag velat hela mitt liv.

Och jag tycks inte vara ensam. Både några anonyma, RalBaNi, Andreas Holmberg och Magnus Olsson samtalar seriöst. Ni skulle bara veta hur mycket jag uppskattar era inlägg!

HBTQ-personer finns bland såväl liberala kristna som konservativa, många av dem hör säkert också till "de stilla i landet". Jag försöker ha förståelse för dem och respekt som bröder och systrar i Herren, men där finns också de "stolta i landet" och dem som försöker revanschera sig mot sådana som mig. Jag tänker inte tiga när det krävs att jag lyssnar OCH talar. Jag kan förstå, precis som Magnus Olsson, att det finns de som vill vara anonyma. Kanske måste vara det. Men ingen ska anonymt trakassera andra. Så var det sagt.

Den viktigaste riktningen på vårt samtal är för mig teologin. Jag lägger märke till att några inte förstår sambandet man - kvinna, skapelseordning och inte minst ämbete. När jag studerade 1 Korintierbrevet hade jag anledning att försöka förstå hur Paulus tänkte. Det fanns många problem i Korint. Församlingen var splittrad, någon hade offentligt, enligt Paulus, begått grova sexuella synder, andra åt kött som var offrat till avgudar, kvinnor uppträdde i uppror mot tidens konventioner och i vissa sammanhang hoppade man över instiftelseorden vid nattvarden. Några var berusade när de andra anlände. Här fanns med andra ord mycket att diskutera. Och Paulus tar inte diskussionen. Vad jag förstår beror det på att han inte ville sätta sig i samma båt som dessa, om ni förstår vad jag menar. Istället tillför han det eskatologiska perspektivet. Han talar om idealet. Om det lycksaliga tillståndet och om hur det borde påverka oss. Kristus är EN, troheten är vårt ideal, vad vi äter spelar mindre roll likaså vad kvinnor har på huvudet. Instiftelseorden SKA läsas varje gång och vi ska leva nykter och bedjande.

Och så tycks han mena det som hör hemma i vår diskussion; Frälsningen upphäver inte skapelsen, utan tvärtom. Frälsningen fullbordar skapelsen och skapelsens ordning. Män, kvinnor och barn är alla lika mycket värda, men de är olika. Detta manifesteras genom dopet och tron och våra föredömliga liv ska peka åt samma håll. Var har Paulus fått allt detta ifrån? Han svarar själv att han fått det från Herren. Detta är viktigt för mig. Den som vill veta mer om vad jag lärt kan ladda ner min kommentar till 1 Kor.

Vi ska inte fördöma någon enda människa vare sig på grund av kön, ras eller social ställning. Men vi ska försöka förstå vad Herren menar med frälsningen. Vill Han befria och upprätta skapelsen? Vad betyder det? I ett evighetsperspektiv spelar naturligtvis kön, ras eller social ställning ingen roll. Men hur ser det ut här i tiden och i rummet? Vad är då viktigt? Ungefär så går mina tankar och jag är glad för att få säga dem även om jag riskerar att bli anmäld för "hets mot folkgrupp".

Kanske borde jag tala med biskopen?

Nu har jag läst alla kommentarerna. Det är uppenbarligen väldigt känsligt att vara kyrkoherde och transvestit. Nej, jag är inte förvånad. Några avslutande kommentarer från min sida.

Det är självklart att Åke Roxberg får klä sig som han vill. Jag har ärligt talat inga som helst problem med det. Det måste väl ändå höra till de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Eller, om jag vill anlägga en mer religiös ton; vår religion sitter inte i kläderna! Det är också min uppriktiga mening. Det finns sammanhang där kläderna har stor betydelse. Jag tänker till exempel på de mer fundamentalistiska muslimerna som vill att kvinnor ska dölja sin identitet genom kläddräkten, men det är helt främmande för oss kristna.

Som ni vet har jag under senare år fördjupat mig i 1 Korintierbrevet (nu finns undervisningen på nätet och kompendiet är tillgängligt i sin helhet) och där finns några intressanta detaljer om klädsätt som måste tolkas. Som till exempel att kvinnor inte måste ha något på huvudet när de ber eller profeterar fastän Paulus skriver så.

Min mening var aldrig att hänga ut Åke Roxberg. Det var han själv som gjorde. Han ringde till SvD och bad dem göra intervjun och han intog liggställning iklädd kvinnokläder. SvD är inte precis någon lokal blaska. Detta att Åke trivs bäst i kvinnokläder är hans eget offentliga budskap till oss svenskar. Jag har faktiskt inga problem med det heller.

Det handlar med andra ord inte om Åke som privatperson utan vad jag vill lyfta fram i bloggen är Kyrkans syn på skapelsen i allmänhet och biskopens ställningstagande i synnerhet. Och det står nog kvar även om det väcker känslor. (Kanske borde jag tala med biskopen?) Det är nämligen viktigt för kristna människor hur de läser Bibeln, vilka ställningstaganden biskopen tar och hur kyrkoherdar uppträder. Det är här diskussionen hör hemma. Åke väcker själv den diskussionen genom att "gå ut" offentligt som kyrkoherde och transvestit. Också det får han väl göra, eller ... kanske är det en fråga om lämplighet?

HBTQ-personer har på många sätt farit illa genom historien. De har belagts med skam, förföljts, gjorts osynliga och till med dödats. De har misshandlats på olika sätt och kan kan i den meningen jämföras med den slagne i liknelsen om den barmhärtige samariern. Men personen i fråga, som jag hädanefter måste lämna därhän, eftersom jag vill skilja mellan sak och person, identifierar sig inte med de slagna utan med de stolta. Då skärps läget på eget initiativ. Också det går att förstå, men hur ska vi då förstå Kyrkan? Bibeln och biskopsämbetet?

Jag har aldrig haft så många kommentarer på min blogg som under den förra. Det är naturligtvis roligt. Jag har inte tagit bort något. Inte censurerat något och tycker att kommentatorerna jämkat sig samman ganska bra trots allt - på slutet. Där finns ett försök till saklighet och god ton samtidigt som jag märker hur ämnet berör. Och just därför ska den här diskussionen fortsätta. Om än inte här eftersom det finns så mycket annat att skriva om som är lika viktigt eller faktiskt viktigare.

Slutligen, säger Kyrkans syn på ämbetet att Gud är större och verkar utöver ämbetet och trots att innehavarna är ofullkomliga. Det betyder naturligtvis inte att den som har anförtrotts ämbetet får bortse från Kristus och hans ord. Tvärtom, det förpliktar. Den riktigt stora krisen inföll när Svenska kyrkan började bortse från det.

Kyrkoherde och transvestit

Idag och veckan som nu ligger framför oss handlar texterna om den Barmhärtige Samariern, det vill säga om Jesus. Om honom som förbarmar sig över mannen (Adam) som överfölls av rövare, kläddes av de kläder han hade fått av Gud i skapelsen och misshandlades svårt. Det är en fantastiskt liknelse som Jesus använder sig av för att överbevisa den laglärde om hans behov av en Frälsare. Evangeliet träder fram i sin klarhet: Gud älskar oss så mycket att gav oss sin ende Son. Han älskar oss medan vi fortfarande är hans fiender.

Idag läser jag intervjun i Svenska Dagbladet med kyrkoherden och transvestiten Åke Roxberg. Han är anställd som  kyrkoherde i Växjö. Det är en ömsint gjord intervju där Åke eller Ann-Christine, som han enligt egen utsago själv föredrar, står fram som hjälten, eftersom han vågar träda fram. Men det är klart att jag blir fundersam. I intervjun finns ingen som helst källkritik. Ingenting problematiseras förutom omgivningen. Det är omgivningen, får jag veta, som har problem. Åke har hittat hem, heter det i rubriken och biskop Johansson gläder sig naturligtvis över detta och hoppas att många kan bli hjälpta av detta. Inte ett ord om dem som blir ledsna.

Jag får vidare veta att Åke inte räknar in sig själv bland dem som överfallits av rövare och misshandlats. "Jag är ingen ömklig figur", säger han stolt. Han tycker istället att han känner sig snyggare i kvinnokläder. Vad biskopen anser om den saken framgår inte.

Här har vi det som för mig framstår som det stora problemet: "Jag är ingen ömklig figur. Det är inte så att jag har dubbla identiteter". Åke eller Ann-Christine är en och samma person. Hen (?) ska försöka få med båda namnen i körkortet, säger Åke eller Ann-Christine. Den teologiska slutsatsen blir att Gud har skapat hen sådan hen är och nu äntligen är det dags att lovsjunga Gud för detta. Jag vet att jag betraktas som konservativ men dristar mig ändå fråga: Är detta bibliskt? Knappast, men det kanske inte spelar någon roll om det är bibliskt eller inte? Det är inte Gud utan Åke eller Ann-Christine som är den viktiga i sammanhanget. Jag vill inte gärna vara illojal en gång till men ursäkta om jag har svårt för att följa biskopen.

Nu är verkligheten inte fullt så enkel som intervjun vill göra gällande. Den så kallade omgivningen har problem. Omgivningen är alla de människor som visar "rädslor". Det står ingenting om dessa i intervjun förutom att Åke är ledsen för deras skull. Men jag känner flera av dem, några står mig till och med ganska nära. Det faktum som utelämnas i intervjun är att besökare har slutat gå till gudstjänsterna. De ser inte och hör inte längre prästen utan transvestiteten. Någon stackars komminister, självklart inte kyrkoherden, har omplacerats och vänner, också nära sådana till Åke har praktiskt taget brutit relationen. Så helt problemfritt kan ingen säga att det är.

Men måste man inte få vara den man är? Jo, självklart. Vi har alla våra defekter och brottas på olika sätt med våra personligheter. Vi kategoriserar detta som privat. Men det här är något annat. Här finns inga defekter, ingen kamp utan bara stolthet, engelska pride. Det som hörde hemma i syndabekännelsen hör numera hemma i trosbekännelsen. Alldeles oavsett vilket, anser jag till skillnad mot biskopen, att det är direkt olämpligt att arbeta som kyrkoherde när man så radikalt ändrat sin syn på Gud, skapelsen, människan, syndafallet, försoningen, befrielsen och upprättelsen som Åke uppenbarligen har gjort. I prästvigningslöftena lovar prästen att vara alla till föredöme och ingen till anstöt. Åke anser inte att han har brutit mot löftena och förmodligen inte heller biskopen. Det är bara vi andra som har gjort.