Jesus i Korint

Semestern går mot sitt slut. Ett skäl till att jag lade semestern så tidigt var att jag ska resa till Nepal i månadsslutet augusti-september, sedan är det kyrkomötet i september och november (det är flyttat hit) och en resa till Jordanien - Israel i slutet av oktober. Med andra ord hade jag inte tid för semester. Men nu blev det inte så. Resan till Nepal som jag ska berätta om senare är framflyttad till februari. Det betyder att jag nu får jobba hela juli-augusti och september. Så kan det gå.

Jag kom just ifrån matchen Värnamo - Brage och tillsammans med 822 andra kunde jag glädja mig över en 3-0 seger. På måndag reser jag förmodligen till Jönköping för att se Jönköping - Bajen. Jag hoppas jag får glädja mig då också. Om det regnar får det bli TV4 Sport i stället.

Sedan har jag läst ut boken Spåren efter Jesus - om kyrkans fyra evangelier av biskop Biörn Fjärstedt. Boken är en sammanställning av vad som hände tiden efter Jesus, av den apostoliska tiden. Den innehåller inte så mycket nytt för min del, men kan med fördel läsas av teologie studeranden. Här finns mycket fakta samlat. Boken finns utgiven på Artos förlag. 

Innan matchen hann jag arbeta vidare nu med 1 Kor 15 och intressant nog finns i Fjärstedts bok ett kapitel med rubriken Jesus i Korint. Det läste jag förstås extra noga. En knepig fråga för forskarna har varit varför Paulus så lite hänvisar till Jesus och dennes undervisning. Det verkar till exempel emellanåt som om Paulus inte kände till Jesu liknelser. Men Fjärstedt håller inte riktigt med och visar att mycket av Jesu undervisning finns hos Paulus till exempel i 1 Korinterbrevet. Vi vet också att Paulus hade med sig läkaren och evangelisten Lukas i arbetslaget, han som skrev både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. I Apg berättas om hur Apollos kommit till Korint och hur denne undervisade noggrant om Jesus, Apg 18:24-28. Så nog hade korintierna hört en hel del om Jesus.

Fjärstedt menar att mycket av Jesu undervisning också liknelserna finns dolt i 1 Kor. Paulus skriver till exempel initierat om hur evangeliet varit och är dolt i 1:17-2:16. Detta är Jesu undervisning i Lukas 12:38-42. I 1 Kor 3 talar Paulus om den som planterat och om den som har byggt. Bakgrunden finns hos Jesus i liknelsen om arrendatorn i vingården och byggandet Jesu undervisning från Bergspredikan. I kapitel 3 talas också om hur allt ska prövas i eld, ett eko från Luk 17:28-30. I 1 Kor 4 talar Paulus om sig själv som en trogen och klok förvaltare av evangelium. Jesus lade grunden för den undervisningen i liknelsen om förvaltaren i Luk 16 och om tjänaren som väntar att han herre ska komma hem. Vidare i kap 9 talar Paulus om arbetaren som är värd sin lön, detsamma som Jesus säger i Luk 10:7.

Fjärstedt är själv en kunnig exeget och han väver samman evangelierna och de apostoliska fäderna, läran och liturgin på ett fantastiskt sätt. Evangeliernas trovärdighet stärks ytterligare för den som behöver det genom den här boken.

Ni skulle bara veta ...

Det är skönt med semester. Idag har Kari bjudit mig på lunch, en dyr sådan. Vi besökte Tiraholm och  Tiraholms fiskerestaurang. Den ligger vid sjön Bolmen, fem mil utanför Värnamo. Den kan ni med fördel besöka någon gång. Jag åt inledningsvis en klassiker från Italien gjord på regnbågslax serverad med olivolja, basilika och rostade pinjenötter. Huvudrätten blev grillad gösfilé penslad med kallpressad rapsolja och örtkryddan Kustmums från Lynga Ört, serverad med en morotsbaserad gräddfilssås. Om någon hade frågat mig om jag alls kunde tänka mig att äta gös skulle svaret blivit nej, men tillagad på det här sättet blir svaret ja.


Jag lovade att publicera utkastet till den andra motionen om mission i Sverige. Här kommer det:

Förtydliga missionen i Sverige

Förslag till kyrkomötesbeslut

1. Kyrkomötet beslutar att snarast låta ämnet mission i Sverige ingå i de kyrkliga utbildningarna.

2. Kyrkomötet beslutar uppmana biskoparna att skriva ett biskopsbrev på temat mission i Sverige.

Motivering

I kyrkostyrelsens skrivelse 2012:1 benämns Svenska kyrkan som en missionerande folkkyrka. Kyrkostyrelsen avser att i samspel med stift och församlingar utveckla en vision avseende kyrkans missionsuppdrag. Den nationella nivåns insats blir att tillhandahålla resurser och mötesplatser samt bidra med omvärldsanalys, forskning och kommunikation.

Den grundläggande uppgiften att utöva mission kräver för uppgiften skickliggjorda präster och diakoner. Det är dessa tillsammans med förtroendevalda och övriga anställda som i sin tur ska inspirera och bistå gudstjänstfirarna som vittnen. Det är därför av vikt att ämnet mission i Sverige snarast ingår i de kyrkliga utbildningarna. Varje anställd borde ha kunskap om och insikt i det grundläggande uppdraget. Vad menas med mission i en sekulär stat? Vilka faktorer gör att vissa gudstjänster lockar till sig deltagare medan andra inte gör det? Vad kan vi lära från missionsfälten? 

Eftersom missionen främst sker genom relationer och därför att varje gudstjänstfirare är en nyckelperson bör biskoparna uppmanas att utkomma med ett biskopsbrev i saken tillgängligt för alla.

---

Inte heller denna är så lång, men det är saken som är den viktiga. Jag hörde förresten idag från en tillförlitlig källa att när Kyrkoordningen förbereddes så fick sakkunnige gå upp till civildepartementet och presentera förslaget. Det löd då att den grundläggande uppgiften är att fira gudstjänst, undervisa och bedriva diakoni. Då lär civilministern ha sagt; Men mission då? Är det inte Svenska kyrkans uppgift att  missionera? 

Den sakkunnige fick ta med sig detta tillbaka och när Svenska kyrkans folk samlades och diskuterade saken men de visste inte riktigt vad begreppet mission kunde innebära. De tyckte ändå det var bäst att ta med det. Sagt och gjort. Jojo, så kan det gå till.

Vi är med andra ord på ruta ett. Låt oss då inte förtvivla genom att tycka att vi aldrig får får vilja igenom. Vi har knappt börjat! Det är naturligtvis fortfarande så att mission i praktiken drivs av lokala lekmän, men det hindrar inte att det ska återspegla hela kyrkans vilja.

Kom gärna med fler kommentarer. För övrigt arbetar jag vidare med motionen Avskaffa domkapitlen. Ni skulle bara veta vad som händer runtomkring.-

Mission i Sverige

Hej igen allihop och tack för uppmuntrande kommentarer. Jag tror att Ulrika Z har helt rätt i sina tankar. Du kan läsa hennes rapport från England genom att klicka. Missionen måste ske på gräsrotsnivå. Men också där behövs vid sidan om inspiration skicklighet och uppmuntrande resultat. Samtidigt är mission något som tillhör Kyrkan i sin helhet, hennes väsen. Kyrkan är missionerande genom sin bekännelse och genom sina handlingar, inte minst genom sina liturgiska handlingar. När människor hör och ser får de möjlighet att ta in och bli delaktiga. Jag har som sagt skrivit två motioner i ärendet, men också lagt märke till genom de skrivelser som skickats ut från kyrkostyrelsen att "de där uppe" nu börjar förstå att det behövs insatser på alla nivåer om vi som helhet ska kunna ge vidare vår tradition. Den tradition vars kärna är tron på Jesus.

Nu lägger jag ut de båda motionerna för att ni ska kunna analysera dem och komma med förslag till förbättringar. Den första handlar om att göra någon biskop med råd drivande och ansvarig för mission i Sverige och den andra innehåller ett förtydligande som bland annat innebär att få in mission i Sverige i alla kyrkliga utbildningar. Jag skickar med den första här och den andra kommer i morgon.

Tillsätt ett råd med ansvar för mission i Sverige

Förslag till kyrkomötesbeslut

1. Kyrkomötet beslutar att kyrkostyrelsen snarast tillsätter ett råd för mission i Sverige.

2. Kyrkomötet beslutar att kyrkostyrelsen uppdrar åt en av biskoparna att driva och ansvara för mission i Sverige.

Motivering

Kyrkomötet 2011 beslutade att lägga ner den särskilda nämnden för Svenska kyrkan i utlandet och att i stället låta arbetet sortera direkt under kyrkomötet. Kyrkostyrelsen tillsatte sedan ett råd i vilket bland annat biskopen i Visby stift ingår. Undertecknad motionerar nu om en liknande lösning för mission i Sverige.

I kyrkostyrelsens skrivelse 2012:1 benämns Svenska kyrkan som en missionerande folkkyrka. Kyrkostyrelsen avser att i samspel med stift och församlingar utveckla en vision avseende kyrkans missionsuppdrag. Den nationella nivåns insats blir att tillhandahålla resurser och mötesplatser samt bidra med omvärldsanalys, forskning och kommunikation.

Den grundläggande uppgiften att utöva mission sker naturligast genom de människor som lever Kyrkans liv oberoende av deras profession, oberoende av ekonomi och/eller strukturer.

Missionen hör till Kyrkans väsen och är som sådan också icke-territoriell. Det stöd som kyrkostyrelsen syftar på bör därför riktas till växande gudstjänstfirande församlingar, till bildandet av nya gemenskaper, till samarbete med fristående kyrkliga stiftelser, kloster, kommuniteter och andra inomkyrkliga rörelser. Tillsammans kan vi och i förlängningen av en missionerande och växande folkkyrka borde tomma kyrkor på nytt kunna tas i anspråk.

För att kunna överblicka och samordna processen bör kyrkostyrelsen bilda ett råd för mission i Sverige. För detta råd ska minst en av biskoparna ta särskilt ansvar. I rådet bör också ingå en missiolog, någon med samordningsansvar mellan stiften och andra intressenter samt en eller ett par församlings präster.

---

Den är inte längre än så, men den tvingar ändå kyrkomötet att arbeta på saken. Jag hoppas svagt på denna eftersom saken är av nöden. Välkommen med kommentarer.

Var finns missionärerna?

Ulrika Z har naturligtvis helt rätt i sin kommentar till förra bloggen. Allt går inte att köpa för pengar. 

I gårdagens SvD fanns en i ämnet intressant understreckare. Det var min gamle lärare Hans Ingvar Roth, professor i pedagogik och aktuell med boken Är religionen en mänsklig rättighet som redogjorde för den politiske filosofen Michael Sanders bok What money can't buy. I den hävdar filosofen att vårt samhälle slagit in på en farlig väg när det går från att vara en marknadsekonomi till att bli ett marknadssamhälle, det vill säga bli ett samhälle där "allt" går att köpa för pengar. På det sättet får vi ett sämre samhälle med större ojämlikhet. Gråzoner uppstår och våra värderingar löses upp. Han ger en rad exempel. 

Sann vänskap kan inte köpas för pengar. Inte heller lojalitet, mellanmänsklig solidaritet eller personliga förtroenden. Om någon till exempel skulle kunna köpa sig ett Nobelpris upphör värdet av priset.  I vår tid innebär det att de rika inte bara kan köpa dyra bilar och bostäder, konst och lustyachter utan också bättre sjukvård, utbildning och större möjligheter att påverka politiken. I ett sådant läge frestas också de fattiga att till exempel låta tatuera in webbadresser på sina pannor, bli surrogatmammor eller sälja sina organ. 

När någon kan köpa ett lämpligt tacktal till en väns högtidsdag sjunker värdet på talet. När någon skänker miljoner till ett universitet och därför får plats för sin son eller dotter på detsamma är studieplatsen inte längre lika mycket värd. Eller om någon skänker pengar till eller på annat sätt bidrar till ett universitet och i gengäld utnämns till hedersdoktor. Kända exempel finns som bekant på nära håll.

Sandel hämtar också ett exempel från Israel där ett daghem införde straffavgifter för dem som hämtade sina barn för sent. Resultatet blev att flera föräldrar kom senare eftersom de tyckte sig kunna köpa en förlängning. På det sättet undergrävdes själva grundtanken och när systemet sedan avskaffades var det svårt att få tillbaka de ursprungliga värderingarna. I byn Wolfenschleissen i Schweiz kunde 51 % av befolkningen tänka sig att ta emot kärnkraftsavfall för att på så sätt "ställa upp". När de sedan fick materiell kompensation upplevde de att de var köpta och stödet sjönk till 25 %. 

Det är inte svårt för någon av oss att känna igen mönstret, men hur ska det kunna brytas? Sandel finner inga omedelbara svar, men menar att vi behöver fler gruppsammansvetsande mötessammanhang. Vi behöver en bredare offentlig debatt kring just våra värderingar. Avslutningsvis skriver Roth att boken borde vara obligatorisk kurslitteratur på alla våra universitets ekonomiutbildningar. 

Jag drar mig till minnes hur vi under min pastoral-teologiska utbildning köpte konfirmander som vi skulle öva oss på. Jag vet också att man under en tid här i Värnamo betalade ungdomar för att medverka i konfirmandarbetet. Det är tack och lov borttaget sedan länge, men jag befarar att fenomenet kan komma tillbaka. Visste du förresten att det finns människor som vill ha 50;- för att läsa episteltexten i högmässan? I sådana fall borde läsningen av evangeliet kosta minst 75;-.

Ulrika Z har helt rätt att missionsiver inte går att köpa för pengar, inte ens för 373 miljoner. Men om det inte är pengar som fattas är det något annat som fattas. Jag har tänkt skriva två motioner om mission i Sverige till kyrkomötet, men nu känns det mer hopplöst än någonsin. Inte bara därför att Frimodig kyrka av princip aldrig får igenom några motioner utan också därför att jag undrar; Var finns missionärerna?

Om kyrkomötet kunde avsätta 373 miljoner ...

Nu har jag suttit några timmar med motioner till kyrkomötet. Som det ser ut just nu kan det bli fem motioner plus ett förslag till tillägg på kyrkostyrelsens skrivelse om vigselförordnandet. Men jag har ännu inte sett skymten av kyrkostyrelsens skrivelse i saken. Men den lär snart komma.

Idag har jag läst Årsredovisning 2011 för Svenska kyrkans nationella nivå. Och eftersom jag varit upptagen med motioner på temat mission i Sverige så har jag sett extra noga efter något sådant i årsredovisning. Men där fanns ingenting. Det närmaste jag kom var rubrikerna Internationell mission och diakoni och Arbetet bland svenskar i utlandet. Vad ska man dra för slutsats av det? Är mission något som bara ska bedrivas utomlands? Är svenskarna mer intressanta när de befinner sig i utomlands? Det verkar onekligen så, men det är ju helt upp i tok.

Under den första rubriken heter det att "uppgiften är att samordna Svenska kyrkans ... ansvar för internationell mission ... vilket innebär att ... planera och utveckla Svenska kyrkans ... arbete, engagemang och finansiering för internationell mission ... Verksamheten utformas utifrån en nära, målmedveten och strategisk samverkan med församlingarna inom Svenska kyrkan ..." För detta ändamål har församlingarna bidragit med 166 miljoner kronor. Verksamheten (?) har dessutom fått 131 miljoner i bidrag, 72 miljoner i allmän utjämningsavgift och på annat sätt ytterligare fyra miljoner, det vill säga sammanlagt 373 miljoner. Jag läser noggrant för att försöka ta reda på exakt vad pengarna gått till. Har det mesta gått till personalens löner? Eller till fastigheterna? Förmodligen, men vad har de gjort i missionens tjänst, undrar den fåkunnige? Längre ned får jag så svaret: "Under året har Svenska kyrkan och partner samarbetat för teologisk reflektion, kristen enhet och interreligiös förståelse och för att ömsesidigt dela tro och liv. Därtill har insatser genomförts i det civila samhället för hushållning av naturresurser och för människors rätt till goda livsbetingelser ... varit aktiva för rättvisa, säkra, fredliga och demokratiska samhällen och bidragit till att människor har förmåga att kräva och försvara sina rättigheter och sin värdighet."

Jag tittar i det finstilta för att se om det står något om Jesus. Nej, inte vad jag kan se. Här finns ingenting om syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet. Det är annars vanliga begrepp när man talar om eller redogör för mission. Jag är medveten om att jag ironiserar, men finns det inte anledning till det? Borde vi inte kunna skärpa den här verksamheten något? Tänker Svenska kyrkan på ett liknande sätt när det gäller mission i Sverige? Jag lär väl få ett mer preciserat svar under höstens kyrkomöte. Vad det nu kan nytta till.

Det var någon som i ett samtal häromdagen hävdade att det finns 55 000 aktiva muslimer i Malmö och 5 000 aktiva kristna. Om det är sant är det inte rasism att säga eller skriva det, men skäl till att fundera vidare kring begreppet mission i Sverige. Och inte hade det väl varit fel om kyrkomötet kunde avsätta 373 miljoner för det ändamålet även om vi som sagt skulle behöva skärpa direktiven något.

En solskenshistoria

Nu måste jag berätta en solskenshistoria även om de som bor i Värnamo redan känner till den.

Det finns ett familjeföretag i Värnamo som sedan 1944 tillverkar detaljer som nitar och fästelement. Vad jag förstår tillverkar de också efter särskilda beställningar. De är naturligtvis riktiga proffs i sin gren. Företaget heter Nominit AB. De har 45 anställda och ytterligare 10 som nu är pensionerade. Ägarna är syskonen Sixten och Ingrid Norhed. De är komna till ålder, 88 resp 80 år gamla och de har inga arvtagare. Företaget är deras skötebarn. De har haft en trogen personal och de har alltid varit måna om att personalen ska trivas. Syskonen har jobbat ända fram till förra året då de drabbades av sjukdom.

De har genom åren fört över en del av vinsten till en särskild stiftelse vars ändamål är att främja välfärden för de anställda samt viss forskning. Nu har de bestämt sig för att lagom till midsommar dela ut en del pengar till de anställda.

Här måste jag göra ett stopp och påminna om att utdelningen inte gäller några bonusar till eventuella chefer eller till några stora aktieägare, utan till de anställda. De som har jobbat upp till fyra år i företaget får vardera en miljon kronor och därefter ökar summan med 200 000;- för varje år i de varit anställda i företaget. De som har jobbat 24 år eller mer får sålunda två milojner eller mer berättar Värnamo Nyheter.

Självklart är personalen överväldigad. De hade fått höra i förväg att det skulle delas ut pengar till midsommar, men ingen trodde att det handlade om sammanlagt 114 miljoner. Nej, det tror jag det. 25 % ska delas ut till midsommar, ytterligare 25 % till julen och sedan ska 50 % sättas in som pensionssparande för respektiver anställd. Det var väl en solskenshistoria värd att inte bara berätta utan också att betänka.

Om det är en solskenshistoria två är kanske att ta i. Men jag såg nu att förklaringarna till 1 Kor nu till dels är tillgängliga på nätet, klicka här. Det är de tio första timmarna som är utlagda men jag vet att det snart kommer fler förklaringar på temat 1 Kor. Jag har gjort 55 timmar och har kapitel 15 och 16 kvar till hösten.

Jag hade först tänkt kommenterar biskop emeritus Koskinens mini-ledare i Kyrkans Tidning, men vill inte förstöra kvällen med det. Nu får det bli fotboll istället.Tjeckien mot Portugal. Morsning! Någon annan får ta sig an biskop emeritus Koskinen.

Har du hört talas om f Zakaria?

När jag var ung hörde jag talas om IBRA radio. Jag visste inte så mycket mer än att de försökte nå bakom järnridån med radiosändningar. Jag har nu tagit reda på att IBRA, som betyder International Broadcasting Association, finns kvar, men under namnet IBRA Media eftersom de numera använder alla typer av media. Fröet till organisationen såddes 1948 när pingstvänner som medverkat i Sveriges Radio stängdes av. Inte därför att de bett för en sjuk i ett radioprogram utan därför att det i ett senare program berättades om hur denne blivit helad från sin sjukdom. 1955 beslutade Levi Pethrus att IBRA skulle starta och som sagt de fortsätter än idag.

Men nu har jag upptäckt en annan organisation som startade en liknande verksamhet 1980. Det hela började  1970 med att en ung sovjetisk medicinstuderande kom till tro vid universitetet i Petrozavdosk. Därmed blev hon avstängd från vidare studier. 1976 gifte hon sig med Hannu Haukka och eftersom han var kanadensisk medborgare kunde hon lämna landet. Tillsammans startar de sedan upp radiosändningar från Finland, 24 mil från den sovjetiska gränsen. Organisationens namn är Mediemission International och du kan läsa mer om den genom att klicka på namnet.

Jag var i Västerås, medverkade i en konferens, då någon nämnde om organisationen, men det var först häromdagen jag lärde känna den bättre genom en hälsning från någon och genom några bifogade informationsblad. MedieMission har genom father Zakaria Botos från Kairo i Egypten en enorm påverkan på den muslimska världen. F Zakaria är värd för ett 90 minuter långt TV-program som varje dag når ungefär 50 miljoner muslimer i Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien. Han prästvigdes för den koptiska kyrkan 1959. Hans äldre bror hade varit en hängiven kristen. På den tiden var det förbjudet för kristna att samtala med muslimer, men brodern kunde inte hålla inne med sitt vittnesbörd. Det resulterade i att de skar av honom tungan och mördade honom redan 1947. Inte heller f Zakaria kunde hålla tyst om vad han sett och hört. Han förföljdes och fängslades en första gång 1981-82. Strafftiden var ett år. När brottet upprepades dömdes han till livstid, men efter att ha totalfastat och bett under fyra dagar förvandlades straffet till utvisning. Han utvisades först 3 år till Australien, men förflyttades sedan till England. Det var här han började sin mission i arabvärlden. På klippet nedan kan du lyssna till delar av hans vittnesbörd.

Jag tog redan på att ungefär 1,3 miljarder av världens befolkning är muslimer, det vill säga ungefär 21 %. MedieMission samarbetar med f Zakaria och i månadsskiftet maj/juni var f Zakaria på Sverigebesök. Visste någon av mina läsare om det? Har det rapporterats i DAGEN eller Kyrkans Tidning? 

För övrigt fortsätter semestern. En av böckerna, eller snarare sagt ett häfte, kom från Biskopsmötet. Det heter De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext. Jag har ännu inte läst det, men jag tror inte f Zakaria hade gillat det. För övrigt betraktas f Zakaria som en av islams mest hatade män och enligt en uppgift har Al Qaida satt en summa på 60 miljoner dollar (!) på hans huvud.  

Dopet handlar om Jesus

Har varit borta några dagar. Det gäller att göra något annorlunda, något man trivs med eller något innehållsrikt när man har semester. Det här året är jag hemma hela semestern förutom några utflykter som den i helgen när jag varit hos mina föräldrar i Katrineholm och i Stockholm för att se Bajen förlora mot Ljungskile. Självklart ser jag också de flesta EM-matcherna. Det är väl någon jag missat.

Sedan försöker jag läsa en del. Jag håller för närvarande på att läsa Brobyggarna av Jan Guillou. Den omfattar 600 sidor och  jag har väl 200 kvar. Men jag är glad att jag fått tid till den och kommer säkert att läsa fortsättningen också när den nu kommer. 

Sedan blir det en del facklitteratur förstås som The Corinthian Women Prophets, en feministteologisk kommentar till 1 Kor. Jag är glad för att ha fått tid till den också, men jag kommer knappast att läsa så mycket mer feministteologi än så. Den teologin ryms inte inom mina mer allmänkyrkliga ramar.

Idag läste jag även Svensk Pastoraltidskrift (SPT, nr 12/2012), Växjö stifts informationsblad Missivet (tema: lärjungaskap idag. I skrivande stund var inte biskopens ord utlagda på nätet, men de kommer förmodligen) och den gammalkyrkliga Kyrka och Folk. Alla talade de till mig om dopet och nu måste jag få reflektera något. Vi ska naturligtvis hålla ihop dop och tro så långt som möjligt, men måste vi inte också skilja mellan läran om dopet och dopets praxis? I spaltmeter efter spaltmeter skrivs om dopets lära, om arvssynden, om välkomnandet till världen och frågan ställs om vi verkligen behöver befrielsebönen. Men i SPT knöts plötsligt ordet "traditionsöverlämnande" till ledaren som handlade om dopet. Och i Missivet skrev biskopen förtjänstfullt om att "föra tron vidare". Det är kanske inte rätt och riktigt men låt mig få fråga; Är inte tron överordnad dopet? Jag menar Kyrkans tro och uppdraget att föra den vidare måste väl vara i centrum? Är det inte så att dopet så att säga ingår i Kyrkans och den enskildes tro? 

Jag tror biskop em Martin Lind hade helt fel när han nästan föraktfullt avfärda Alpha-kurserna med att den grundades sig på "förmedlingsteologi" och inte unnade människor att tänka själva. Kanske förresten, när jag tänker efter, är ett sådant synsätt biskop em Lind gav uttryck för ytterligare ett stort problem vi har inom Svenska kyrkan. "Vi ska inte skriva evangeliet på näsan på någon enda." "Vi ska inte övertala eller ens påverka  någon." "Vi är alla Guds barn." Det verkar på mig som att de som säger sådant eller liknande har glömt bort att evangelium, detta att leva med Jesus som Herren, är ett erbjudande om ett liv vi kan leva, det bästa vi kan erbjuda. Själva omvändelsen, mottagandet och förverkligandet av det nya livet behöver vi också tala om även om det i stor utsträckning är något som sker mellan den enskilde och Gud. Det kan liksom ingen annan än denne själv råda över. Jag skäms inte för evangelium. Det ÄR en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Är det inte just här vi måste börja, frågar sig ledaren i SPT.

Svenska kyrkan har därmed åtminstone tre närmast gigantiska utmaningar när det gäller vår doppraxis. 

1. Dopet ur ett skapelseperspektiv inklusive arvssyndsläran

2. Ju fler vi döper desto fler medlemmar får vi

3. Gäller det inte att förmedla Jesus som Herren?

Dopet handlar om Jesus och vad Fadern gjort för oss genom honom. Kyrkans lära om dopet ligger trots allt ganska fast, men hur hanterar vi dopet? I Bekännelseskrifterna talas om församlingen som den plats " ... där sakramenten rätt förvaltas". Betyder det att man kan ha en felaktig doppraxis? Nu är det kanske för mycket begärt att Svenska kyrkan ska förändra sin doppraxis, men om "traditionsöverlämnandet" på nytt kunde komma i fokus kunde vi tänka strategiskt annorlunda. Frågan blir då inte hur många vi döper utan mer hur för vi Kyrkans tro vidare? För det var väl ändå det som var uppdraget?

Dags att tänka igenom vår doppraxis?

Först tänkte jag inte skriva något alls om dopet trots att ledaren i Kyrkans tidning, nr 23/12 ställde frågan om drop-in-dopen kan karaktäriseras som sakramentalt snabbköp eller sakramental succé. Ibland blir man trött redan innan man börjat läsa. Men sedan skrev biskop em Koskinen under rubriken Nåden kräver att vi gör dopet tillgängligt som om det någonsin i en folkkyrka varit otillgängligt. Där aktualiserade han kritiken från "Dag Sandahl-angels med hang-arounds" och jag kände mig lite träffad. Alltså läste jag lite extra noga. Eftersom också ledaren passade på att ta billiga poäng på Dag Sandahl insåg jag genast att här har Dag rört vid en öm punkt.

Vad skriver då biskop em Koskinen? Jo, han insinuerar att de högkyrkliga genomför trossamtal med föräldrarna som påminner om den gamla tidens husförhör. Vad vet han om det? De ställer frågan, tänker sig biskop em Koskinen, om föräldrarna är värda att få sitt barn döpt. Usch, jag blir trött bara genom att återge detta. Skärpning, biskop em Koskinen! Och Kyrkans tidning!

När det talas om dopet talas det ensidigt om Guds förekommande nåd. A-K Hammar betonar att alla barn är skapade till Guds avbild och att dopet innebär ett välkomnande av dessa. Jag säger inte att det är fel. Jag har ännu inte studerat det nya dopritualet men har förstått att det går att välja olika alternativ. Om jag genomgående väljer de mest liberala alternativen kan det då tänkas att dopet har reducerats till ett välkomnande? Vi får se när jag studerat det. Nu är det inte rekommendabelt att ens skriva en blogg utifrån reaktioner, men tillåt mig fråga: Har inte dopet med den kristna tron att göra? Är det inte kopplat till kristen tro? Hör de båda inte samman?

Det är inte fel att välkomna ett barn som en Guds avbild. Föräldrarna är att önska allt gott. Men det är inte kristligt att betona välkomnandet på frälsandets och lärjungaskapets bekostnad. 

Hur många gånger har jag inte talat med mina meningsmotståndare om barndop, vuxendop och omdop? (För övrigt läste jag att Laila Bagge Wahlgren låtit döpa sin son för andra gången. Dopet utfördes av en präst inom Svenska kyrkan. Det ska bli intressant att följa hur Domkapitlet bedömer denna prestation.) Men jag minns särskilt min gode vän Hans Johansson som definierade dopet som ett omvändelsedop. Han kunde visa att i fornkyrkan döpte man i samband med omvändelsen och det var inte svårt att inse att han hade rätt. Även om jag inte kan eller vill gå så långt måste jag ändå erkänna att dopet har att göra med den kristna tron. Någonting mindre är omöjligt med tanke på min tro och mina prästvigningslöften. Men det verkar som att biskop em Koskinen och Kyrkans tidning förbiser denna tanke. Kyrkans tidning tar A-K Hammar i hand och menar att det är ett välkomnande och att Guds nåd är till för alla. That´s it!

Vännerna i Kyrkans tidning har inte fel, men deras argument är otillräckliga. Konfirmationen togs upp i slutet på 1800-talet just därför att de små barnen aldrig kunde förstå vad evangelium är. Konfirmationen var dopundervisningen i efterhand. Idag när fler döps än konfirmeras borde det vara självklart för Svenska kyrkan att på nytt tänka igenom sin doppraxis, också om man är biskop.

Vad händer på Östermalm?

Det har under senare år blivit klart för mig att vi behöver få tillbaka samtalet om ämbetet. Vem har i sådana fall instiftat det? Hur fungerade det i fornkyrkan? Varför behövs det? Vilka resultat kan man förvänta sig där ämbetet är, det vill säga hur kan vi känna igen det? Och hur kan vi erkänna det? Vem är det som kallar människor till tjänst i Guds rike? Hur går det till? Först när vi vet vem och hur Gud kallar kan vi fråga oss om  kön spelar roll? I sådana fall varför det? Vi har ganska mycket framför oss med andra ord. Problemet är inte ett allmänkyrkligt problem utan ett svensk kyrkligt, eftersom Svenska kyrkan mer eller mindre avhänt sig frågan. Jag tror att människor i allmänhet betraktar Svenska kyrkan som en institution bestående av tjänstemän och kyrkopolitiker. Ämnet kommer att vara vara aktuellt under många år framöver.

Men det finns flera kyrkliga ingredienser som devalverats och ett annat exempel är naturligtvis äktenskapet. Som vi alla vet är det numera staten som definierar äktenskapet. Det är staten som ensam har vigselrätt och det är staten som utser dem som ska förrätta vigslar. Detta har ingenting eller i vart fall väldigt lite med den allmänneliga kyrkan att göra. Jag har flera gånger nämnt om den Nordiska katolska kyrkan och dess inträde i svenska kyrkogeografi. Den förste och hittills ende prästen heter Mats Furemalm. Han har tjänstgjort som präst i Svenska kyrkan ganska många år, senast som komminister i S:t Matteus församling, Stockholm. Nu är han "omprästvigd" (Sic! ett nytt ord).

Jag hittade två klipp på YouTube med honom. I det första berättar han om reformatorn Martin Luther. Det är på 25 min, men det som jag har klippt in ovan handlar om äktenskapet och är på endast 8 minuter. Det förra är inspelat under hans tid som präst i Svenska kyrkan. Det ovan är av senare datum. Jag tycker du ska ta 8 minuter till att lyssna på klippet ovan. Han redogör för skillnaden mellan civiläktenskapet och den kyrkliga välsignelsen på ett utmärkt och lättillgängligt sätt. Jag tror jag håller med honom i allt han säger. Förutom det där med 20-25 år. Jag hoppas innerligt att det går fortare än så. Inte mer än tio år.

Den nybildade nordisk katolska kyrkan börjar fira söndaglig högmässa i augusti. Om jag minns rätt sker det i Trefaldighetskyrkan på Östermalm i Stockholm. Varje söndag kl 15 och alla är välkomna! Idag består församlingen av mindre än tio personer, men vänta några år så får vi se .... Apropå Östermalm. Är det inte där min gode vän pastor Klas Lindberg bildar en ny församling? Vad är det som händer på Östermalm? Snacka om att svensk kyrkogeografi ritas om!

I dagens SvD, 10 juni 2012, berättas om att friluftsmuséet igår arrangerade drop-in vigslar på Skansen. Det blev nästan en helsida med rubriken Rekordstor snabbfil till lyckan. I reportaget stod att läsa att 436 par vigdes, 353 gifte sig borgerligt och 83 kyrkligt. Rubriken fick mig att tänka efter och siffrorna fick mig att tänka ytterligare en gång. Nu måste väl fler än jag fundera över vad Svenska kyrkan lär om äktenskapet. Varför ska folk i allmänhet ha en kyrklig vigsel? Finns det något som heter kyrkligt vigsel? Vad är det för något? Finns det i Bibeln? Hur skiljer sig den ifrån den civilrättsliga?  Vad lär Svenska kyrkan om den? Lär  den något alls?

... ett mindre jordskred

Så äntligen kom artikeln i tidningen DAGEN. Det tycker jag var bra, men hur kommer det sig att något sensationellt äger rum på Bjärka-Säby, ja kanske mer eller mindre kyrkohistoriskt, och att det sedan tar veckor innan första kristna tidningen reagerar? Då har det pågått intensiva diskussioner i bloggosfären i 2 1/2 vecka! Det kan man spekulera i.

För övrigt är det minst sagt intressant att följa den påbörjade utvecklingen av svensk kristenhet. I samband med Dagen-rapporten hittade jag några för mig nya intressanta länkar som till exempel Kyrkliga Betraktelsen. Den är anonym, men verkar röra sig på det allmänkyrkliga området. Av någon anledning hamnade jag också på en sida med de svenskkyrkliga klostren. Om du någon gång blir intresserad av att dra dig tillbaka, söka Gud eller delta i en retreat av något slag kan jag nog rekommendera dem alla.

Det som gör utvecklingen extra intressant för mig är att jag ända sedan väckelsen på Fjellstedtska skolan envist har hållit fast vid den apostoliska kyrkan. Det har inte alltid varit någon lätt kamp och är inte nu heller för den delen, men den apostoliska kyrkan har alltid varit mitt hem trots mina karismatiska erfarenheter, trots väckelsen här och där och alla mina besök inom svensk och finsk frikyrklighet. Och så, år 2012, får jag vara med om hur den Helige Ande öppnar en dörr för de många mot den allmänneliga kyrkan! Det är stort. Betyder det att man måste konvertera? Nej, det tror jag inte. Det går att leva ett allmänkyrkligt liv inom alla de kristna trossamfunden. Hur går det till? Låt oss ta den frågan i en kommande blogg.

Men inte alla är glada över utvecklingen. I Bloggen Aletheia förs kritiken fram med sådan hastighet att det nästan är omöjligt att hinna med. Man får skrolla en bra bit för att komma ner till Ulf Ekman. Ulfs uttalanden verkar ha utlöst ett mindre jordskred. En liknande kritik som den på Aletheia förs fram på Barnabasbloggen. Jag undrar i skrivande stund om det blir någon fortsättning i Dagen eller om Kyrkans Tidning kommer att kvickna till? Det senare är svårt att tro, men man ska aldrig säga aldrig.

En fråga: Är det svårt att på denna min bloggsida se länkarna? Skulle man kunna ändra färg på dem på något sätt?

Nu ska Kari och jag åka en sväng till nya barnbarnet innan vi har en zonsamling hemma hos Rolf och Marianne. Den senare ser jag mycket fram emot. Det är fantastiskt att få leva i en riktigt gemenskap!

Än senare, kanske i kväll, ska jag lägga ut en länk till en annan broder i den allmänneliga kyrkan, fader Mats Furemalm, han som prästvigdes i den Nordisk-katolska kyrkan den 19 maj. Välkommen åter.

CREDO-akademin fyller en viktig funktion.

Den som är något bevandrad i kyrkohistorien känner till apologeterna, de som på ett särskilt sätt försvarade den kristna tron framför allt mot inre fiender. De flesta av oss känner till att de första kristna hade yttre fiender, men inte alla känner till de inre fienderna. Den kanske mest kände av dem är Justinus Martyren (100-165 e Kr) som kom till tro efter att ha läst några av de nytestamentliga skrifterna och efter att ha inspirerats av samtidens martyrer. Han dog för övrigt själv som martyr i Rom tillsammans med sex av sina lärjungar. Hans stora passion var att söka sanningen. En annan var Tatianus (- 185 e Kr). Tatianus var lärjunge till Justinus Martyren och anses vara den som sammanställde de fyra evangelierna till den så kallade Diatessaron, vår första Evangeliebok. En tredje var Athenagoras (133-190 e Kr) som skrev till kejsaren och förklarade att de kristna inte alls var kannibaler som de beskylldes för att vara på grund av nattvarden. Han skrev också mot abort. En fjärde var Tertullianus (160-220 e Kr), den förste som skrev på latin. Han var utbildad jurist och den som lade grunden för vad som sedan kom att kallas treenighetsläran.

Vår tid liknar i mångt och mycket fornkyrkans tid och nu behöver vi nya apologeter. Inte därför att Gud eller hans sanningar i sig behöver någon eller några försvarare, men du och jag behöver hjälp att bearbeta de frågor vår tid ställer. Skälet till att jag skriver detta är att käre far råkade beställa och få dubbla böcker om apologetik och då gav han en uppsättning till mig. De är båda utgivna av CREDO-akademin och nu har jag läst en av dem samt bläddrat i den andra. Den jag läst heter Gud och hans kritiker - en antologi om nyateismen. Den var verkligen läsvärd och jag rekommenderar den varmt. Den för en indirekt diskussion med Humanisternas ordförande Christer Sturmark och jag önskar att denna bok med sina tankar kunde sprida sig lika mycket som Sturmarks. I det första kapitlet avslöjas nyateisternas hårda och ibland överdrivna retorik. Väldigt skönt att någon vågar ta bladet ifrån munnen. När inte argumenten räcker till tar man till stororden. I det andra kapitlet som är en översättning från engelskan går filosofen och apologeten William Lane Craig igenom de argument som den ledande nyateisten Richard Dawkins anfört mot Gud. På punkt efter punkt analyseras argumenten och motargument presenteras. Övriga intressanta kapitel handlar om vem som ska bevisa vad, om varför Gud inte visar sig mer och naturligtvis om lidandets problem. (Ska dock erkänna att jag inte kunde följa med i de tre sista kapitlen som handlar om fysik och biologi. Det var liksom inte mitt område.) Mats Selander som är redaktör för boken har gjort en fantastisk avslutning av hela boken och ställt samman en fiktiv dialog mellan en nyateist och en kristen.

Apologeter väjer inte för det svåra. Det är tvärtom deras uppgift att ta sig an det svåra. Som sagt jag rekommendera denna och nästa bok som heter Till trons försvar - handbok i kristen apologetik också den utgiven av CREDO-akademin. Nyss nämnde William Lane Craig heter författaren. Jag tror jag sparar den tills vidare, men kan redan nu säga att den är utmärkt som uppslagsbok. I ett avslutande appendix svarar författaren på de frågor som ställs av alla dem som förespråkar religiös pluralism och som menar att kristen tro är intolerant.

Det gläder mig mycket att CREDO, min förste arbetsgivare, lyckats så väl med något som jag själv fick vara med att visionera om. CREDO-akademin fyller en viktig funktion.

Vilken start på semestern!

Nu är det fem dagar sedan jag skrev något, men det har sina förklaringar. Kari och jag har varit på Island. Det var en fantastisk upplevelse. Redan första dagen, det vill säga torsdagen, då vi badade i Blå Lagunen. Denna består av 35-gradigt vatten, uppvärmt av en varmvattenkälla. Du har väl hört talas om en Geysir, en varmvattenkälla? Det finns många sådana på Island och kanske den mest kända är Strokkur. De tre bilderna nedan visar källan strax innan utbrottet, därefter utbrottet och sedan baksuget efter utbrottet. Det är Kari som lyckats fånga utbrottet med sin I-pad. Bra jobbat Kari.

Utbrottet

Här börjar utbrottet

Hela kaskaden försvinner ner i hålet

På lördagen var vi med på en valsafari. Det är inte alltid det ges tillfälle att se några valar. Alla är inte heller lika stora som vi tänker oss. Det finns mindre. Men just när båten skulle vända fick vi se hur en stor val blåste vatten om än inte riktigt som på bilden ovan. Det visade sig vara tre stora valar och vi kunde se dem alla på ganska nära håll. Mest imponerande var det när de hoppade och slog med stjärtfenan mot vattnet. Sådär som man kan se på naturfilmer. Vi var ganska tagna efteråt.

Tagna? Det blev vi med råge när vi kom hem. Vi kom hem igår vid 17-tiden och det dröjde inte mer än några timmar förrän vår dotter ringde och ville att Kari skulle komma. Hon menade att det var dags att föda. Värkarna kom nu var tionde minut. Barnmorskan hade strax innan bett henne att ta två alvedon och vänta en timme innan hon kom in till Värnamo sjukhus. Sagt och gjort. Kari packade väskan och var ute vid 21-tiden. En dryg timme senare ringde Kari hem och berättade vad som hänt. Tro det eller ej, men Elisabet födde en dotter hemma på badrummet! Det gick fort om jag säger så. Claes fick naturligtvis ringa sjukhuset och strax kom ambulansen. Mor och dotter fick sedan en välförtjänt resa till sjukhuset.

Idag har jag varit uppe och hälsade på dem båda som hastigast. Så här ser flickebarnet ut: 

Eftersom barnet var fött när de anlände så står Kari nu inskriven som "barnmorska" i journalen. Bra jobbat igen, Kari.

Detta är väl ingen pjåkig början på en semester?! Vad jag har bidragit med? Jag vet inte precis. Jag har sett Sverige spela sin sista träningsmatch och vunnit över Serbien med 2-1. På lördag spelar Bajen borta mot Degerfors och på måndag spelar Sverige mot Ukraina. Däremellan ska jag läsa några böcker. Det är nog bra att jag blir hemma denna semester och att Kari jobbar. Det blir nog en blogg imorgon också!