När jag vaknade i morse kände jag mig glad igen. Är inte det konstigt? Kanske beror det på att jag trots allt vet att jag står upp för något som är riktigt. Nu har Herren gett oss alla en ny dag och nya krafter.
Det är ganska många som har kommenterat kampen både här på bloggen, i media och på andra bloggar. Det är så gott när den ena efter den andra, från olika nomineringsgrupper, menar att statskyrkokramarna saknar argumenten. Det är enbart den politiska korrektheten som styr och kravet på lydnad. Jag tror inte att det kommer att hålla särsklilt länge.
Kyrkans tidning har idag en rubrik som handlar om att det inte är någon lösning att lämna tillbaka förordnandet. Den rubriken erkänner med andra ord att det finns ett problem.
Vidare förstår jag att det kommer att bli besvärligt rent juridiskt att driva saken till slut. Är det verkligen enligt svensk lag tillåtet att tvinga människor att inneha ett förordnande de själva inte vill ha?
Och det där med arbetsvägran. Jag vägrar inte alls att viga. Jag gör det bara, som en broder i FK sa, på ett annat sätt. Kontrahenterna får först gå till borgmästaren och registrera sitt tänkta äktenskap och sedan viger jag dem. Jamen, det är ju utmärkt.
Det blir allt tydligare att det inte finns några sakskäl för att tvinga präster att inneha ett förordnande. Saken måste därför lösas på ett annat sätt. Min motion är faktiskt ett förslag till lösning, en lösning som borde gynna alla. Det är svårt att förstå varför kyrkomötet inte accepterar den utan låser in sig i en omöjlig situation. Är det helt enkelt bara så att alltför många ledamöter vänder kappan efter vinden utan att riktigt förstå vad de gör? Det verkar onekligen så. Om det nu inte går att få majoritet för denna lösning, så har jag en annan som är ännu bättre. Jag skämtar inte. Men den behåller jag för mig själv tills vidare. Men du kan nog räkna med att det blir en ny motion i samma ärende till nästa års kyrkomöte.
Idag är jag gladare. Jag blev faktiskt riktigt pigg. Nu går jag på lunch.
torsdag, september 29, 2011
onsdag, september 28, 2011
En sorgens dag
Kyrkorättsutskottet avvisade motionen. Jag fick lämna en särskild mening till protokollet. Men det är inte det värsta. Tillsynsutskottet behandlade de motioner som handlade om vigselförordnandet utan att invänta kyrkorättsutskottet yttrande. I en timme och fyrtio minuter debatterade de och resultatet blev att de förordade Olle Burells motion om att kyrkostyrelsen ska få i uppdrag att utarbeta en ordning som i princip innebär att alla ska tvingas. Min motion och en annan lämnades utan notis. Det är alltså det förslag som ska upp i plenum i slutet av oktober. Den linjen segrade med 8 röster mot sju.
Det är eller kommer att bli uppenbart vad som är den nya linjen; alla ska ha ett förordnande. Vi är i och för sig inte där förrän kyrkostyrelsen redovisar sitt resultat. Det kan ta ett halvår eller mer, men uppgörelsen tycks vara klar. Socilademokraterna och Centern, statskyrkokramarna, håller kyrkan i ett järngrepp. Det verkar inte vara mycket att göra åt det. Men det betyder att man är beredd att bygga in ett stort problem i själva systemet. Det vittnar om en hårdhet jag inte trodde man var beredd till. Den kan strida mot svensk lagstiftning, men det återstår att se.
Det är inte nu rådligt att förutsäga vilka konsekvenser det får för mig personligen eller för kommande prästkandidater, kantorer och vaktmästare, men jag befarar det värsta. Åtminstone just nu. Det kan vara kört.
Det som syns stå klart för mig är att detta är den linje vissa personer inklusive ett förhoppnigsvis oenigt biskopskollegium pratat sig samman om under processens gång. Jag tror att det i princip slogs fast när man gjorde mig till ett tillsynsärende. Nu ska man bara fullborda detta på "ett snyggt sätt". Ingen ska kunna vara präst utan ett vigselförordnande. Människor av min mening kan visserligen fortsätta att avstå från själva vigseln, men inte från att inneha ett förordnande. Hur de ska behandla sådana som mig återstår att se. Förmodligen ett tvång eller avkragning. Vi är icke önskvärda.
Några av kommentarerna på denna gång gläder sig över detta. De menar att man inte på någon arbetsplats tillåts vägra. Det är sant, men då glömmer de att en kyrka eller ett trossamfund är inte riktigt en vanlig arbetsplats. Vår grund är Bibeln. Den är en norm och kyrkan är kallad att följa den. Det är mot den vi ska ha vår lojalitet. Men det gäller tydligen inte Svenska kyrkan. I Svenska kyrkan är lojaliteten mot det fjärde löftet, lojaliteten mot kyrkans ordning, viktigare än lojaliteten mot det första löftet, det om att följa Guds Ord.
Jag brukar vara nedstämd när Bajen förlorar, men frågan är om inte detta är värre.
Det är eller kommer att bli uppenbart vad som är den nya linjen; alla ska ha ett förordnande. Vi är i och för sig inte där förrän kyrkostyrelsen redovisar sitt resultat. Det kan ta ett halvår eller mer, men uppgörelsen tycks vara klar. Socilademokraterna och Centern, statskyrkokramarna, håller kyrkan i ett järngrepp. Det verkar inte vara mycket att göra åt det. Men det betyder att man är beredd att bygga in ett stort problem i själva systemet. Det vittnar om en hårdhet jag inte trodde man var beredd till. Den kan strida mot svensk lagstiftning, men det återstår att se.
Det är inte nu rådligt att förutsäga vilka konsekvenser det får för mig personligen eller för kommande prästkandidater, kantorer och vaktmästare, men jag befarar det värsta. Åtminstone just nu. Det kan vara kört.
Det som syns stå klart för mig är att detta är den linje vissa personer inklusive ett förhoppnigsvis oenigt biskopskollegium pratat sig samman om under processens gång. Jag tror att det i princip slogs fast när man gjorde mig till ett tillsynsärende. Nu ska man bara fullborda detta på "ett snyggt sätt". Ingen ska kunna vara präst utan ett vigselförordnande. Människor av min mening kan visserligen fortsätta att avstå från själva vigseln, men inte från att inneha ett förordnande. Hur de ska behandla sådana som mig återstår att se. Förmodligen ett tvång eller avkragning. Vi är icke önskvärda.
Några av kommentarerna på denna gång gläder sig över detta. De menar att man inte på någon arbetsplats tillåts vägra. Det är sant, men då glömmer de att en kyrka eller ett trossamfund är inte riktigt en vanlig arbetsplats. Vår grund är Bibeln. Den är en norm och kyrkan är kallad att följa den. Det är mot den vi ska ha vår lojalitet. Men det gäller tydligen inte Svenska kyrkan. I Svenska kyrkan är lojaliteten mot det fjärde löftet, lojaliteten mot kyrkans ordning, viktigare än lojaliteten mot det första löftet, det om att följa Guds Ord.
Jag brukar vara nedstämd när Bajen förlorar, men frågan är om inte detta är värre.
tisdag, september 27, 2011
Det blir en spännande dag imorgon
Nu har jag en dags distans till debatten. Jag har fått ganska många kommentarer och de har nästan uteslutande varit uppmuntrande. Dessutom från för mig oväntat håll som Christer Sturmark och Annika Borg. Jag har blivit väldigt glad över detta och det ger mig anledning att stryka under att det inte i första hand är en fråga om min syn på homosexualitet utan om stat-kyrka och civiläktenskap. Detta har jag gemensamt med Christer och Annika (?).
Aktuellt däremot i allmänhet och Helle Klein i synnerhet envisades med att stämpla mig som homofob och eftersom en av kommentarerna tycker att jag agerade fegt vill jag säga det igen; Det är sant att jag inte vill viga homosexuella, men också att jag inte behöver det. Jag kan ha kvar vigselrätten utan att behöva viga homosexuella. Jag behöver inte mörka det, men skälet till att jag inte lyfter fram det är att detta är den lilla frågan. Den leder vilse. Den stora frågan är: Är jag verkligen tvungen att alls ha någon vigselrätt? Den utgår ju från staten och jag vill inte vara den som legitimerar statens syn på äktenskapet. Det är detta som är den viktiga frågan för mig och som jag försöker lyfta. Det är den frågan jag har skjutit framför mig både i Domkapitlet och Överklagandenämnden. Jag har inte sagt någonting om homosexualitet därför att det är inte det som är frågan. Den frågan är avgjord. Det är nu en icke-fråga på samma sätt som att jag inte behöver viga alls. Men frågan om relationen mellan staten och kyrkan i det här avseendet är oklar. Och det är en fråga vi nu tvingas ta i på kyrkomötet.
Min motion som handlar om att enskilda präster ska kunna få avstå vigselrätten ska behandlas i Tillsynsutskottet, men Kyrkorättsutskottet (där jag sitter med) ska yttra sig till Tillsynsutskottet huruvida det är juridiskt möjligt att göra som jag föreslagit. Det är sannolikt möjligt att bifalla min motion, MEN ändå vill utskottet inte skriva det i sitt yttrande. De menar att kyrkoordningen föreskriver oss att alla präster ska kunna viga. Det är i och för sig sant, men det är fortfarande kyrkorättsligt möjligt att bifalla motionen. Rent teoretiskt så att säga och det måste finnas med i yttrandet till Tillsynsutskottet som ska behandla själva sakfrågan. I morgon kl 10.30 ska utskottet besluta om yttrandets slutformulering. Det ser mörkt ut, men Hans och jag ska göra ett nytt försök att få med det i morgon. Vi har ett par nya argument som vi ska pröva.
Det blir för mig en spännande dag i morgon.
Aktuellt däremot i allmänhet och Helle Klein i synnerhet envisades med att stämpla mig som homofob och eftersom en av kommentarerna tycker att jag agerade fegt vill jag säga det igen; Det är sant att jag inte vill viga homosexuella, men också att jag inte behöver det. Jag kan ha kvar vigselrätten utan att behöva viga homosexuella. Jag behöver inte mörka det, men skälet till att jag inte lyfter fram det är att detta är den lilla frågan. Den leder vilse. Den stora frågan är: Är jag verkligen tvungen att alls ha någon vigselrätt? Den utgår ju från staten och jag vill inte vara den som legitimerar statens syn på äktenskapet. Det är detta som är den viktiga frågan för mig och som jag försöker lyfta. Det är den frågan jag har skjutit framför mig både i Domkapitlet och Överklagandenämnden. Jag har inte sagt någonting om homosexualitet därför att det är inte det som är frågan. Den frågan är avgjord. Det är nu en icke-fråga på samma sätt som att jag inte behöver viga alls. Men frågan om relationen mellan staten och kyrkan i det här avseendet är oklar. Och det är en fråga vi nu tvingas ta i på kyrkomötet.
Min motion som handlar om att enskilda präster ska kunna få avstå vigselrätten ska behandlas i Tillsynsutskottet, men Kyrkorättsutskottet (där jag sitter med) ska yttra sig till Tillsynsutskottet huruvida det är juridiskt möjligt att göra som jag föreslagit. Det är sannolikt möjligt att bifalla min motion, MEN ändå vill utskottet inte skriva det i sitt yttrande. De menar att kyrkoordningen föreskriver oss att alla präster ska kunna viga. Det är i och för sig sant, men det är fortfarande kyrkorättsligt möjligt att bifalla motionen. Rent teoretiskt så att säga och det måste finnas med i yttrandet till Tillsynsutskottet som ska behandla själva sakfrågan. I morgon kl 10.30 ska utskottet besluta om yttrandets slutformulering. Det ser mörkt ut, men Hans och jag ska göra ett nytt försök att få med det i morgon. Vi har ett par nya argument som vi ska pröva.
Det blir för mig en spännande dag i morgon.
måndag, september 26, 2011
Så går en dag ifrån vår tid
Ikväll har jag anledning att vara riktigt glad. Väl tillbaka från TV-studion kan jag konstatera att Bajen besegrade Västerås med 2-1! Och det på bortaplan! Strålande! Några detaljer har jag inte, men den som är intresserad kan säkert ta reda på dessa.
Någon timme innan debatten i Aktuellt fick jag veta att min motståndare skulle vara Helle Klein. Hon gjorde ett väldigt trevligt intryck när vi strax innan Aktuellt träffades. Det verkade som att hon respekterade mig, men så här i efterhand är jag osäker på det. Jag tyckte mycket om Lennart Persson som ledde programmet. Han är ett riktigt proffs, men han talade aldrig om för mig att det skulle sändas ett flera minuters långt inslag om ett par homosexuella som gift och var så lyckliga. Vinklingen var dold, men uppenbarades i sändningen. Jag var i och för sig beredd på frågan: Vad tycker du om homosexuella?, men inte att detta skulle vara huvudpoängen.
De som såg debatten var nog ganska eniga om att Helle Klein förstörde den. Hon fick först ordet och började med ett personligt påhopp. Altså var jag tvungen att säga något till mitt försvar, men jag tror inte hon brydde sig om det. Ett av mina barn kommenterade: "Vilken kärring", och ett annat: "Så låter de därför att de inte har några argument att komma med." Jag tror åtminstone att det ligger något i det senare. Det går helt enkelt inte att föra en debatt i saken därför att motståndaren har inga argument.
Nåja, jag slog ifrån mig så gott jag kunde. Jag tycker inte jag har någon anledning att svälja skiten de kastar mot mig. AVBROTT. Just nu ringde Lennart Persson och tackade för en fin insats. Redaktionen tyckte det var spänst i debatten och de verkade glada. Är de glada är jag glad. Trevliga människor.
Helle Klein var däremot en besvikelse. Hon menade i debatten att jag inte förstod mig på kristen tro och när vi hade lämnat studion sa hon till mig att jag borde lämna det ämbete Gud har anförtrott mig. Tyvärr måste jag göra henne besviken också i det avseendet. Jag tänker fortsätta be och arbeta för en reformerad Svenska kyrkan, en som är skild från staten, en som mer lutar sig åt allmänkyrklig tradition än kramar staten.
Jaha, så går en dag ifrån vår tid och kommer icke mer ...
I morgon börjar kyrkomötet i kronprinsessans närvaro. Än lever den gamla stats- och överhetskyrkan. Men förmodligen inte särskilt länge till. Och när den är död hoppas jag att kronprinsessan kommer i alla fall.
PS. Jag ska försöka skriva en blogg varje dag under denna första kyrkomötesvecka DS.
Någon timme innan debatten i Aktuellt fick jag veta att min motståndare skulle vara Helle Klein. Hon gjorde ett väldigt trevligt intryck när vi strax innan Aktuellt träffades. Det verkade som att hon respekterade mig, men så här i efterhand är jag osäker på det. Jag tyckte mycket om Lennart Persson som ledde programmet. Han är ett riktigt proffs, men han talade aldrig om för mig att det skulle sändas ett flera minuters långt inslag om ett par homosexuella som gift och var så lyckliga. Vinklingen var dold, men uppenbarades i sändningen. Jag var i och för sig beredd på frågan: Vad tycker du om homosexuella?, men inte att detta skulle vara huvudpoängen.
De som såg debatten var nog ganska eniga om att Helle Klein förstörde den. Hon fick först ordet och började med ett personligt påhopp. Altså var jag tvungen att säga något till mitt försvar, men jag tror inte hon brydde sig om det. Ett av mina barn kommenterade: "Vilken kärring", och ett annat: "Så låter de därför att de inte har några argument att komma med." Jag tror åtminstone att det ligger något i det senare. Det går helt enkelt inte att föra en debatt i saken därför att motståndaren har inga argument.
Nåja, jag slog ifrån mig så gott jag kunde. Jag tycker inte jag har någon anledning att svälja skiten de kastar mot mig. AVBROTT. Just nu ringde Lennart Persson och tackade för en fin insats. Redaktionen tyckte det var spänst i debatten och de verkade glada. Är de glada är jag glad. Trevliga människor.
Helle Klein var däremot en besvikelse. Hon menade i debatten att jag inte förstod mig på kristen tro och när vi hade lämnat studion sa hon till mig att jag borde lämna det ämbete Gud har anförtrott mig. Tyvärr måste jag göra henne besviken också i det avseendet. Jag tänker fortsätta be och arbeta för en reformerad Svenska kyrkan, en som är skild från staten, en som mer lutar sig åt allmänkyrklig tradition än kramar staten.
Jaha, så går en dag ifrån vår tid och kommer icke mer ...
I morgon börjar kyrkomötet i kronprinsessans närvaro. Än lever den gamla stats- och överhetskyrkan. Men förmodligen inte särskilt länge till. Och när den är död hoppas jag att kronprinsessan kommer i alla fall.
PS. Jag ska försöka skriva en blogg varje dag under denna första kyrkomötesvecka DS.
söndag, september 25, 2011
50 skäl för präst i Svenska kyrkan att avstå vigselförordnandet
1. Ett perspektiv, lojalitetsperspektivet, är otillräckligt för sakfrågan
2. Äktenskapsbalken är inte grundad i naturrätten utan på rättpositivismen
3. Det finns bara ett äktenskap, det könsneutrala
4. Det är den sekulära statens skyldighet att tillhandhålla vigselförrättare
5. Svenska kyrkan har gjorts beroende av den sekulära staten sitt förordnande därifrån
6. Präst är inte skyldig att viga enligt Kammarkollegiet
7. Präst som viger är skyldig att följa Kammarkollegiets regler
8. ÄB och Kammarkollegiet gav klaganden rätt
9. Den sekulära staten har en annan syn på äktenskapet än den allmänneliga kyrkan
10. Termen för det klassiska äktenskapet är tömd på sitt innehåll och behöver återtas
11. Svenska kyrkans bekännelseskrifter delar den allmänneliga kyrkans syn
12. Prästerna viger i Faderns, Sonens och Andens namn, inte i den sekulära statens namn
13. Det krävs inget förordnande från staten för att förrätta en allmänkyrklig vigsel
14. Präster ska ha möjlighet att stå kvar i den allmänneliga kyrkans syn
15. Enhetssamhällets tid är förbi
16. Att förrätta vigslar är ett statligt sidouppdrag eftersom förordnandet kommer därifrån
17. Svenska kyrkan bejakar (inte?) olika synsätt på äktenskapet
18. Olika synsätt måste accepteras och beredas plats
19. De olika synsätten ska i praktiken hanteras av arbetsgivaren, inte av Domkapitlet
20. Hur ska prästerna undervisa sina konfirmander?
21. Det mångkulturella samhället mår bäst av ett renodlat civiläktenskap
22. Det renodlade civiläktenskapet är förhärskande i ett globalt perspektiv
23. CA förbjuder församlingarna att lyda överheten när andligt och världsligt blandas samman
24. När präst tvingas att inneha förordnande missbrukar kyrkan sin makt
25. Om opinionen ändras till den klagandes fördel visar det att reformen var felaktig
26. Den som sänder tillbaka sitt förordnande bidrar till att reformen utvecklas
27. Den präst som viger legitimerar den sekulära synen på äktenskapet
28. Vigselförordnandet behöver inte begränsas till präster, även andra kan viga
29. Vigselförordnandet ingår inte i prästens identitet eftersom det kommer från den sekulära staten
30. Vigselförordnandet kan inte anses knutet till prästvigningen
31. Vigslar kan därför inte heller bestämma prästens tjänstbarhet
32. Vigselförordnanden kan inte ingå i tjänstgöringsföreskrifterna eftersom det kommer från den sekulära den sekulära staten
33. Följderna av att inte ha ett vigselförordnande är oklara och försumbara
34. Biskopar och präster som misskött sitt uppdrag går fria från klander
35. Det råder en betydande rättsosäkerhet inom Svenska kyrkan eftersom vi inte har några försvarsadvokater
36. Andra präster får inte merarbete genom att enskilda avstår sitt vigselförordnande
37. När enskilda avstår förordnandet förbättras arbetsmiljön
38. Arbetsledaren har lättare att fördela arbetsbördan om ingen behöver neka vigsel
39. Kontrahenterna behöver aldrig ifrågasättas
40. Enskilda präster ska inte tvingas bryta med den allmänneliga kyrkans lära
41. ÄB är Svenska kyrkan har inte ändrat sin lära om äktenskapet
42. Överklagandenämnden reducerade saken till en ordningsfråga
43. Ordningen är ett politiskt beslut och kan ändras
44. Präst som avstår vigselförordnande har inte brutit mot kyrkans lära
45. Präst som avstår vigselförordnande har inte brutit mot den allmänneliga kyrkans ordning
46. Präst som avstår vigselförordnande betraktas som illojal i politisk, inte i kyrklig
47. Biskopar tvingar prästkandidaters samveten
48. Ordningen försvårar möjligheten att söka ny tjänst för enskilda präster
49. Ordningen riskerar att cementeras genom den nya handboken
50. Domkapitlet kan bejaka att enskilda präster avstår om det vill
2. Äktenskapsbalken är inte grundad i naturrätten utan på rättpositivismen
3. Det finns bara ett äktenskap, det könsneutrala
4. Det är den sekulära statens skyldighet att tillhandhålla vigselförrättare
5. Svenska kyrkan har gjorts beroende av den sekulära staten sitt förordnande därifrån
6. Präst är inte skyldig att viga enligt Kammarkollegiet
7. Präst som viger är skyldig att följa Kammarkollegiets regler
8. ÄB och Kammarkollegiet gav klaganden rätt
9. Den sekulära staten har en annan syn på äktenskapet än den allmänneliga kyrkan
10. Termen för det klassiska äktenskapet är tömd på sitt innehåll och behöver återtas
11. Svenska kyrkans bekännelseskrifter delar den allmänneliga kyrkans syn
12. Prästerna viger i Faderns, Sonens och Andens namn, inte i den sekulära statens namn
13. Det krävs inget förordnande från staten för att förrätta en allmänkyrklig vigsel
14. Präster ska ha möjlighet att stå kvar i den allmänneliga kyrkans syn
15. Enhetssamhällets tid är förbi
16. Att förrätta vigslar är ett statligt sidouppdrag eftersom förordnandet kommer därifrån
17. Svenska kyrkan bejakar (inte?) olika synsätt på äktenskapet
18. Olika synsätt måste accepteras och beredas plats
19. De olika synsätten ska i praktiken hanteras av arbetsgivaren, inte av Domkapitlet
20. Hur ska prästerna undervisa sina konfirmander?
21. Det mångkulturella samhället mår bäst av ett renodlat civiläktenskap
22. Det renodlade civiläktenskapet är förhärskande i ett globalt perspektiv
23. CA förbjuder församlingarna att lyda överheten när andligt och världsligt blandas samman
24. När präst tvingas att inneha förordnande missbrukar kyrkan sin makt
25. Om opinionen ändras till den klagandes fördel visar det att reformen var felaktig
26. Den som sänder tillbaka sitt förordnande bidrar till att reformen utvecklas
27. Den präst som viger legitimerar den sekulära synen på äktenskapet
28. Vigselförordnandet behöver inte begränsas till präster, även andra kan viga
29. Vigselförordnandet ingår inte i prästens identitet eftersom det kommer från den sekulära staten
30. Vigselförordnandet kan inte anses knutet till prästvigningen
31. Vigslar kan därför inte heller bestämma prästens tjänstbarhet
32. Vigselförordnanden kan inte ingå i tjänstgöringsföreskrifterna eftersom det kommer från den sekulära den sekulära staten
33. Följderna av att inte ha ett vigselförordnande är oklara och försumbara
34. Biskopar och präster som misskött sitt uppdrag går fria från klander
35. Det råder en betydande rättsosäkerhet inom Svenska kyrkan eftersom vi inte har några försvarsadvokater
36. Andra präster får inte merarbete genom att enskilda avstår sitt vigselförordnande
37. När enskilda avstår förordnandet förbättras arbetsmiljön
38. Arbetsledaren har lättare att fördela arbetsbördan om ingen behöver neka vigsel
39. Kontrahenterna behöver aldrig ifrågasättas
40. Enskilda präster ska inte tvingas bryta med den allmänneliga kyrkans lära
41. ÄB är Svenska kyrkan har inte ändrat sin lära om äktenskapet
42. Överklagandenämnden reducerade saken till en ordningsfråga
43. Ordningen är ett politiskt beslut och kan ändras
44. Präst som avstår vigselförordnande har inte brutit mot kyrkans lära
45. Präst som avstår vigselförordnande har inte brutit mot den allmänneliga kyrkans ordning
46. Präst som avstår vigselförordnande betraktas som illojal i politisk, inte i kyrklig
47. Biskopar tvingar prästkandidaters samveten
48. Ordningen försvårar möjligheten att söka ny tjänst för enskilda präster
49. Ordningen riskerar att cementeras genom den nya handboken
50. Domkapitlet kan bejaka att enskilda präster avstår om det vill
tisdag, september 20, 2011
Kommentar till beslutet, del 3
Nu har det gått ett dygn och lite till sedan jag fick beskedet. Mina spontana kommentarer har nu nått till del 3. Jag slutar nog efter tio kommentarer. Det är ju snart kyrkomöte och då kanske frågan kommer igen. Frågan lär nog komma igen nu när problemet håller på att cementeras in i systemet.
Det har varit ovanligt tyst med kommentarer på bloggen. Helt dött faktiskt. Men jag upptäckte att tidningen Dagen har skrivit liksom Kyrkans Tidning . I den senare fanns några uppmuntrande kommentarer. Och så har Dag S bloggat i ärendet. Förutom de 40 skäl jag redan angett och som verkar vara irrelevantaq i domkapitlets bedömning har jag i de senaste bloggarna gett sex kommentarer till beslutet. Här kommer nu fyra till.
För det sjätte; Anklagelsen att jag är illojal är farlig. Om domkapitlet letar efter fel hos en präst lär det inte vara svårt att hitta någon punkt där denne kan anklagas för att vara illojal. Förutom att själva ordet är missvisande, för vem ska prästen vara lojal mot, är det direkt fel att vara lojal mot sådant som är uppenbart fel. Tänk om Martin Luther hade varit lojal, för att nämna ett exempel! Vem bestämmer sålunda vad som är illojalt? Och hur försvarar sig den anklagade mot något sådant? Jag bara frågar.
För det sjunde skriver överklagandenämnden i avslutningen av beslutet att det ska "noteras att det till årets kyrkomöte finns två motioner som handlar om vigselbehörighet". Varför ska det noteras? Jag tror att det finns en viss osäkerhet i beslutet. Det kan ju faktiskt, åtminstone teoretiskt, ändras och då blir läget helt annorlunda. Vill nämnden gardera sig? Är de osäkra på om beslutet var rätt? Biskop Johansson som jag mötte idag menade att han inte varit säker på utgången. Det är ett faktum att Svenska kyrkan i det här avseeendet fortfarande är en statskyrka. Nåja, Svenska kyrkan kommer att få fler chanser att ändra sin ordning med vigselförordnanden även om det för verkar vara långt borta. Kanske hinner staten före.
För det åttonde frågar jag mig vad detta beslut innebär för mig personligen. Hur allvarlig är denna skriftliga erinran? Min gode vän sa att den är lika allvarlig som att kissa bredvid kissringen, det vill säga inte så allvarlig. Eftersom min karriär tog slut redan vid prästvigningen har varningen ringa betydelse. Det är snarare så att jag bär den med en viss stolthet. Jag lär väl ändå inte behörigförklaras till någon kyrkoherdetjänst utan vara tacksam för om jag står sträckan ut. Nej, då är det allvarligare att Hammarby hotas av nedflyttning. Det är inte roligt för något enda av oss fans.
För det nionde bekymrar det mig att jag ibland uppfattar beslutet som överhetens trakasserier av oliktänkande. Kan det vara så illa? Svenska kyrkan skryter gärna med att den är inkluderande, men det är mest tomt prat. Svenska kyrkan är med sitt urval av prästkandidater, sina obehörighetsförklaringar och nu också med detta beslut en intolerant och exkluderande kyrka. Jag hoppas att det en dag inte bara ska visa sig utan framför allt att det ska förändras.
Till sist en tionde kommentar. Jag har inte ångrat mig. Jag anser att jag är oskyldigt dömd, åtminstone dömd mot mitt nekande. Bevisföringen är svag, nästan obefintlig. Jag skulle utan att tveka ta samma beslut en gång till om det var nödvändigt. Men det behövs inte. Nu är jag en fri man. Jag kommer aldrig mer att behöva neka frånskilda vigsel, aldrig behöva ta ställning vare sig för eller emot människor för att de har en homosexuell läggning, inte behöva besvära min arbetsgivare eller mina arbetskamrater. Jag är glad och tacksam trots allt och unnar mina kollegor runtom i landet detsamma. I den meningen vann jag en personlig seger.
Det har varit ovanligt tyst med kommentarer på bloggen. Helt dött faktiskt. Men jag upptäckte att tidningen Dagen har skrivit liksom Kyrkans Tidning . I den senare fanns några uppmuntrande kommentarer. Och så har Dag S bloggat i ärendet. Förutom de 40 skäl jag redan angett och som verkar vara irrelevantaq i domkapitlets bedömning har jag i de senaste bloggarna gett sex kommentarer till beslutet. Här kommer nu fyra till.
För det sjätte; Anklagelsen att jag är illojal är farlig. Om domkapitlet letar efter fel hos en präst lär det inte vara svårt att hitta någon punkt där denne kan anklagas för att vara illojal. Förutom att själva ordet är missvisande, för vem ska prästen vara lojal mot, är det direkt fel att vara lojal mot sådant som är uppenbart fel. Tänk om Martin Luther hade varit lojal, för att nämna ett exempel! Vem bestämmer sålunda vad som är illojalt? Och hur försvarar sig den anklagade mot något sådant? Jag bara frågar.
För det sjunde skriver överklagandenämnden i avslutningen av beslutet att det ska "noteras att det till årets kyrkomöte finns två motioner som handlar om vigselbehörighet". Varför ska det noteras? Jag tror att det finns en viss osäkerhet i beslutet. Det kan ju faktiskt, åtminstone teoretiskt, ändras och då blir läget helt annorlunda. Vill nämnden gardera sig? Är de osäkra på om beslutet var rätt? Biskop Johansson som jag mötte idag menade att han inte varit säker på utgången. Det är ett faktum att Svenska kyrkan i det här avseeendet fortfarande är en statskyrka. Nåja, Svenska kyrkan kommer att få fler chanser att ändra sin ordning med vigselförordnanden även om det för verkar vara långt borta. Kanske hinner staten före.
För det åttonde frågar jag mig vad detta beslut innebär för mig personligen. Hur allvarlig är denna skriftliga erinran? Min gode vän sa att den är lika allvarlig som att kissa bredvid kissringen, det vill säga inte så allvarlig. Eftersom min karriär tog slut redan vid prästvigningen har varningen ringa betydelse. Det är snarare så att jag bär den med en viss stolthet. Jag lär väl ändå inte behörigförklaras till någon kyrkoherdetjänst utan vara tacksam för om jag står sträckan ut. Nej, då är det allvarligare att Hammarby hotas av nedflyttning. Det är inte roligt för något enda av oss fans.
För det nionde bekymrar det mig att jag ibland uppfattar beslutet som överhetens trakasserier av oliktänkande. Kan det vara så illa? Svenska kyrkan skryter gärna med att den är inkluderande, men det är mest tomt prat. Svenska kyrkan är med sitt urval av prästkandidater, sina obehörighetsförklaringar och nu också med detta beslut en intolerant och exkluderande kyrka. Jag hoppas att det en dag inte bara ska visa sig utan framför allt att det ska förändras.
Till sist en tionde kommentar. Jag har inte ångrat mig. Jag anser att jag är oskyldigt dömd, åtminstone dömd mot mitt nekande. Bevisföringen är svag, nästan obefintlig. Jag skulle utan att tveka ta samma beslut en gång till om det var nödvändigt. Men det behövs inte. Nu är jag en fri man. Jag kommer aldrig mer att behöva neka frånskilda vigsel, aldrig behöva ta ställning vare sig för eller emot människor för att de har en homosexuell läggning, inte behöva besvära min arbetsgivare eller mina arbetskamrater. Jag är glad och tacksam trots allt och unnar mina kollegor runtom i landet detsamma. I den meningen vann jag en personlig seger.
Kommentar till beslutet, del 2
God morgon alla läsare av denna blogg. Klockan är snart sju och en ny härlig dag har börjat efter en mycket god natts sömn. Om en timme ska jag resa till Växjö eftersom Stiftsstyrelsen sammanträder. Det ska bli roligt att träffa de andra och eventuellt möta deras reaktioner på överklagandenämndens beslut.
Det slog mig när jag vakande och tänkte på denna blogg att när jag skriver några kommentarer kan nog några bli uppretade och tycka att jag verkligen visar att jag är illojal. Ja, jag vet att Svenska kyrkan tycker att jag är illojal. Jag förstår att de tycker det, men själv anser jag fortfarande att jag står fast vid de prästvigningslöften jag gav 1978, dä när Sverige var ett kristet land.
För det fjärde tycker jag det måste sägas igen och igen. Svenska kyrkan anpassar sig till staten, men det gör inte den allmänneliga kyrkan. Tvärtom står den fast till evig tid. Kanske inte när det gäller ordningarna. Det måste jag medge. Men om det bara är ordningar vi talar om kan vi väl vara lite generösare än vad som visat sig nu. Kyrkan är ändå inte någon jordisk militär organisation. Det krig vi för är av annan art. Jag tror verkligen att Jesus har uppstått från de döda och att han ogillar beslutet och Svenska kyrkans sätt att försöka skrämma prästerna till tystnad.
För det femte behandlas dem som har vigselförordnanden ojämlikt. Svenska kyrkans ordning är att förordnanden sänds ut från Kammarkollegiet till de präster domkapitlet har tillsyn över, det vill säga inte riktigt till alla präster. Nu sägs det att domkapitlet ska vaka över dessa vigselförordnanden, men det är inte riktigt sant. Kammarkollegiet vakar över dessa. Kammarkollegiet har vid ett flertal tillfällen dragit in förordnandet från vissa här ej namngivna biskopar och präster. Varför? Därför att de, till skillnad mot mig, har misskött sig. Tydligen så grovt att förordnandet har dragits in. Detta har emellertid aldrig lett till någon skriftlig varning från Domkapitlet.
För det sjätte visar det sig att det i förarbetena till denna olyckliga reform heter att den enskilde prästen själv inte ska bedöma om han eller hon vill vara vigselförrättare utan den bedömningen gör domkapitlet utiofrån sitt tillsynsansvar. Det måste väl betyda att domkapitlet skulle kunna ha agerat annorlunda. Domkapitlet kunde gett mig dispens eftersom det är de som bestämmer. Det hade varit en lösning som hade löst hela situationen. Ett sådant beslut hade varit tryggt och generöst. Det hade täppt till munnen på alla kritiker, också på mig. Då hade ingen längre kunnat klaga eftersom vi hade kunnat avstå vigselförordnandet. Således en alldeles utmärkt lösning för alla inblandade. Jag har nu skrivit en motion till kyrkomötet med just det innehållet. Om den kommer att gå igenom? Vad tror du själv? Om det bara är en ordningsfråga kunde man väl tänka sig det, men kanske domkapitlet, överklagandenämnden och kyrkomötet trots allt inser att det är mer än bara en ordningsfråga.
Det slog mig när jag vakande och tänkte på denna blogg att när jag skriver några kommentarer kan nog några bli uppretade och tycka att jag verkligen visar att jag är illojal. Ja, jag vet att Svenska kyrkan tycker att jag är illojal. Jag förstår att de tycker det, men själv anser jag fortfarande att jag står fast vid de prästvigningslöften jag gav 1978, dä när Sverige var ett kristet land.
För det fjärde tycker jag det måste sägas igen och igen. Svenska kyrkan anpassar sig till staten, men det gör inte den allmänneliga kyrkan. Tvärtom står den fast till evig tid. Kanske inte när det gäller ordningarna. Det måste jag medge. Men om det bara är ordningar vi talar om kan vi väl vara lite generösare än vad som visat sig nu. Kyrkan är ändå inte någon jordisk militär organisation. Det krig vi för är av annan art. Jag tror verkligen att Jesus har uppstått från de döda och att han ogillar beslutet och Svenska kyrkans sätt att försöka skrämma prästerna till tystnad.
För det femte behandlas dem som har vigselförordnanden ojämlikt. Svenska kyrkans ordning är att förordnanden sänds ut från Kammarkollegiet till de präster domkapitlet har tillsyn över, det vill säga inte riktigt till alla präster. Nu sägs det att domkapitlet ska vaka över dessa vigselförordnanden, men det är inte riktigt sant. Kammarkollegiet vakar över dessa. Kammarkollegiet har vid ett flertal tillfällen dragit in förordnandet från vissa här ej namngivna biskopar och präster. Varför? Därför att de, till skillnad mot mig, har misskött sig. Tydligen så grovt att förordnandet har dragits in. Detta har emellertid aldrig lett till någon skriftlig varning från Domkapitlet.
För det sjätte visar det sig att det i förarbetena till denna olyckliga reform heter att den enskilde prästen själv inte ska bedöma om han eller hon vill vara vigselförrättare utan den bedömningen gör domkapitlet utiofrån sitt tillsynsansvar. Det måste väl betyda att domkapitlet skulle kunna ha agerat annorlunda. Domkapitlet kunde gett mig dispens eftersom det är de som bestämmer. Det hade varit en lösning som hade löst hela situationen. Ett sådant beslut hade varit tryggt och generöst. Det hade täppt till munnen på alla kritiker, också på mig. Då hade ingen längre kunnat klaga eftersom vi hade kunnat avstå vigselförordnandet. Således en alldeles utmärkt lösning för alla inblandade. Jag har nu skrivit en motion till kyrkomötet med just det innehållet. Om den kommer att gå igenom? Vad tror du själv? Om det bara är en ordningsfråga kunde man väl tänka sig det, men kanske domkapitlet, överklagandenämnden och kyrkomötet trots allt inser att det är mer än bara en ordningsfråga.
måndag, september 19, 2011
Kommentar till beslutet, del 1
Överklagandenämndens beslut ger anledning till fortsatta reflektioner. Åtta timmar efter att beslutet kommit till min kännedom inser jag att dessa reflektioner behöver delas in i flera bloggar. De är för många för att rymmas i en. Jag inser också att jag befinner mig i en process som tar tid att smälta. Kanske är jag, vi, rent av bara i början av denna.
I mina ögon är beslutet ett misslyckande för Svenska kyrkan. Organisationen är så svag att den nästan befinner sig i upplösning. I ett sådant tillstånd har den inte råd att vara generös mot oliktänkanden och när den tvingas till det måste den utöva sin legala makt och statuera exempel. Organisationen har alltid rätt. Den kan inte ha fel. Den kan anklaga, förhöra och döma sina anställda utan att dessa har någon försvarsadvokat. Biskopen som är ordförande i Domkapitlet tvingas också handla emot den präst som skickar tillbaka sitt vigselförordnande. Enskilda präster ska tvingas till lojalitet också om de har ömmande samveten. Men låt oss ta en del i taget.
För det första står det klart att den kyrkliga överheten redan från början hade bestämt sig för att behandla saken som en intern ordningsfråga. Det betyder att det inte spelar någon roll vilka argument som framförs. Jag framförde 40 argument, men talade för döva öron. All argumentering anses avslutad i och med kyrkomötets beslut att bejaka statens krav och att söka vigselförordnande för alla de präster Domkapitlet har tillsyn över. Här menar jag att man agerat alldeles för snävt. Det går inte att blunda för de teologiska, ekumeniska eller pastorala aspekterna. Den militant snäva syn Domkapitlet ger uttryck för innebär i praktiken att man alldeles i onödan bygger in ett närmast gigantiskt problem i själva systemet. Vi tvingas leva med detta, i värsta fall under decennier, framöver. Alla, utom jag förstås, för jag har ju inget förordnande. Jag står numera utanför.
För det andra, det lär bli många punkter innan jag är färdig med dessa reflektioner, så står staten emot Svenska kyrkan. Det är visserligen sant att Svenska kyrkan anser att kyrkans syn syn på äktenskapet får rum inom statens definition. Ingenting har ändrats. Här får vi inte skapa några motsättningar, menar man inom Svenska kyrkan. Eller för att använda ärkebiskopens egna ord: "Vi har inte ändrat vår syn på äktenskapet. Vi har bara utvidgat vår syn på äktenskapet." Jo, det låter ju bra, men jag vill påstå det omvända: Staten skulle aldrig beskriva sin syn på äktenskapet som kristen. Helt enkelt därför att det inte är någon kristen syn att påstå att "när två gifter sig kallas de äkta makar." Domkapitlet och överklagandenämnden behöver emellertid aldrig mer brottas med sådana tankar därför att kyrkomötet har redan bestämt, genom politisk majoritet, att det inte finns någon motsättning och därefter reducerat hela saken till en intern ordningsfråga. Ja, det kan man säga så länge Kammarkollegiet frikostigt delar ut sina förordnanden. Men om staten vill skjuta kyrkan ifrån sig och slutar tillmötesgå Domkapitlets önskan att alla präster måste ha ett vigselförordnande så ställs Svenska kyrkan offside. Då är det plötsligt kyrkomötet som har fel och jag som har rätt. Det kan vända snabbt.
För det tredje, och det får bli slutet på denna kvälls reflektioner, är det trots allt ett faktum att saken ägs av staten och inte av Svenska kyrkan. Domkapitlet menar att vigselförordnandena utgick från staten också tidigare och att därför ingen skillnad har ägt rum. Ja, säger jag, men då var staten och kyrkan i union. Sverige var ett kristet land. Men nu är stat och kyrka åtskilda. Staten är sekulär och det är en väldig skillnad! Eller borde vara. Det kommer att visa sig alltmer. Om staten och kyrkan är åtskilda måste det väl innebära att staten är överordnad kyrkan? Det är så att säga staten som äger frågan om vigselförordnanden även om Svenska kyrkan påstår att det är en intern ordningsfråga. Här blandas nu det världsliga regementet och det andliga på ett mycket olyckligt sätt. Svenska kyrkans Bekännelseskrifter hävdar att om det sker är det församlingarnas plikt att visa olydnad.
Avslutningsvis tycks saken vara avgjord. Inga problem. Alla finner sig i situationen, också de 800 präster som protesterade innan beslutet togs. Tyst som i kyrkan. Sitt still i båten. Nu blir det svårare för andra präster att skicka tillbaka sina vigselförordnanden. Det är liksom för sent. Nu vet vi vad som gäller. Ja, det går kanske att vara tyst ett tag till, men jag tror att överheten här har byggt in ett problem - dessutom alldeles i onödan - som kommer att göra sig påminnt gång efter annan framöver.
I mina ögon är beslutet ett misslyckande för Svenska kyrkan. Organisationen är så svag att den nästan befinner sig i upplösning. I ett sådant tillstånd har den inte råd att vara generös mot oliktänkanden och när den tvingas till det måste den utöva sin legala makt och statuera exempel. Organisationen har alltid rätt. Den kan inte ha fel. Den kan anklaga, förhöra och döma sina anställda utan att dessa har någon försvarsadvokat. Biskopen som är ordförande i Domkapitlet tvingas också handla emot den präst som skickar tillbaka sitt vigselförordnande. Enskilda präster ska tvingas till lojalitet också om de har ömmande samveten. Men låt oss ta en del i taget.
För det första står det klart att den kyrkliga överheten redan från början hade bestämt sig för att behandla saken som en intern ordningsfråga. Det betyder att det inte spelar någon roll vilka argument som framförs. Jag framförde 40 argument, men talade för döva öron. All argumentering anses avslutad i och med kyrkomötets beslut att bejaka statens krav och att söka vigselförordnande för alla de präster Domkapitlet har tillsyn över. Här menar jag att man agerat alldeles för snävt. Det går inte att blunda för de teologiska, ekumeniska eller pastorala aspekterna. Den militant snäva syn Domkapitlet ger uttryck för innebär i praktiken att man alldeles i onödan bygger in ett närmast gigantiskt problem i själva systemet. Vi tvingas leva med detta, i värsta fall under decennier, framöver. Alla, utom jag förstås, för jag har ju inget förordnande. Jag står numera utanför.
För det andra, det lär bli många punkter innan jag är färdig med dessa reflektioner, så står staten emot Svenska kyrkan. Det är visserligen sant att Svenska kyrkan anser att kyrkans syn syn på äktenskapet får rum inom statens definition. Ingenting har ändrats. Här får vi inte skapa några motsättningar, menar man inom Svenska kyrkan. Eller för att använda ärkebiskopens egna ord: "Vi har inte ändrat vår syn på äktenskapet. Vi har bara utvidgat vår syn på äktenskapet." Jo, det låter ju bra, men jag vill påstå det omvända: Staten skulle aldrig beskriva sin syn på äktenskapet som kristen. Helt enkelt därför att det inte är någon kristen syn att påstå att "när två gifter sig kallas de äkta makar." Domkapitlet och överklagandenämnden behöver emellertid aldrig mer brottas med sådana tankar därför att kyrkomötet har redan bestämt, genom politisk majoritet, att det inte finns någon motsättning och därefter reducerat hela saken till en intern ordningsfråga. Ja, det kan man säga så länge Kammarkollegiet frikostigt delar ut sina förordnanden. Men om staten vill skjuta kyrkan ifrån sig och slutar tillmötesgå Domkapitlets önskan att alla präster måste ha ett vigselförordnande så ställs Svenska kyrkan offside. Då är det plötsligt kyrkomötet som har fel och jag som har rätt. Det kan vända snabbt.
För det tredje, och det får bli slutet på denna kvälls reflektioner, är det trots allt ett faktum att saken ägs av staten och inte av Svenska kyrkan. Domkapitlet menar att vigselförordnandena utgick från staten också tidigare och att därför ingen skillnad har ägt rum. Ja, säger jag, men då var staten och kyrkan i union. Sverige var ett kristet land. Men nu är stat och kyrka åtskilda. Staten är sekulär och det är en väldig skillnad! Eller borde vara. Det kommer att visa sig alltmer. Om staten och kyrkan är åtskilda måste det väl innebära att staten är överordnad kyrkan? Det är så att säga staten som äger frågan om vigselförordnanden även om Svenska kyrkan påstår att det är en intern ordningsfråga. Här blandas nu det världsliga regementet och det andliga på ett mycket olyckligt sätt. Svenska kyrkans Bekännelseskrifter hävdar att om det sker är det församlingarnas plikt att visa olydnad.
Avslutningsvis tycks saken vara avgjord. Inga problem. Alla finner sig i situationen, också de 800 präster som protesterade innan beslutet togs. Tyst som i kyrkan. Sitt still i båten. Nu blir det svårare för andra präster att skicka tillbaka sina vigselförordnanden. Det är liksom för sent. Nu vet vi vad som gäller. Ja, det går kanske att vara tyst ett tag till, men jag tror att överheten här har byggt in ett problem - dessutom alldeles i onödan - som kommer att göra sig påminnt gång efter annan framöver.
Överklagandenämndens beslut
Idag kl 13.55 fick jag del av det beslut Överklagandenämnden fattade för 17 dagar sedan. Beslutet blev som förväntat: avslag på överklagandet. Nja, det var inte förväntat från början, men som saken har utvecklat sig, allteftersom bilden har klarnat, står det klart, att bara det som var bestämt från början kunde bli slutet. Frågan om vigselförordnandet är en ren ordningsfråga och därför behövs inga argument. Här gäller bara att ställa in sig i ledet. Jag kommer att kommentera detta på olika sätt under lång tid framöver så jag nöjer mig med att först publicera nämndens beslut. Det består av 9 A 4 sidor, mestadels av sådant jag redan publicerat, men sedan kommer sista sidan:
SKÄL FÖR ÖVERKLAGANDENÄMNDENS BESLUT
Fram till den 1 maj 2010 var varje präst i Svenska kyrkan behörig att vara vigselförrättare enligt föreskrifter i äktenskapsbalken (1987:230). Det innebar i princip att behörigheten att förrätta vigsel gavs i prästvigningen eller genom ett domkapitels behörigförklaring.
Det är fortfarande staten som ger behörigheten att vara vigselförrättare men nu ges den behörigheten genom ett individuellt förordnande från Kammarkollegiet enligt föreskrifter i lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund. I den lagen sägs att frågor om tillstånd för ett trossamfund att förrätta vigsel prövas av Kammarkollegiet efter ansökan av samfundet.
Enligt beslut av 2009 års kyrkomöte har Kyrkostyrelsen ansökt om vigselrätt för Svenska kyrkan. Kammarkollegiet har beslutat att ge "tillstånd till att vigsel får förrättas inom Trossamfundet Svenska kyrkan av sådan befattningshavare som Kammarkollegiet särskilt förordnat till vigselförrättare". Tillståndet gäller tills vidare.
I kyrkoordningen stadgas numera att vigselgudstjänsten ska ledas av den som är behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan och som har förordnande att vara vigselförrättare (23 kap. 2 §). Domkapitlet ska för ansökan om förordnande att vara vigselförrättare lämna Kyrkostyrelsen uppgifter om de präster som enligt 31 kap. 16 § står under domkapitlets tillsyn samt även underrätta Kyrko¬styrelsen om en präst som har ett förordnande som vigselförrättare inte längre ska ha ett sådant förordnande (23 kap. 4 §).
Kyrkostyrelsen framhöll i sin skrivelse 2009:6 Vigsel och äktenskap, som låg till grund för ändringarna i ovan nämnda bestämmelser, att den som är präst i Svenska kyrkan även fortsättningsvis skulle kunna leda en vigselgudstjänst. Vidare anförde Kyrkostyrelsen: "Innehållet i uppdraget som präst är inte en fråga som avgörs av den enskilda prästen. Ansökan om förordnande som vigselförrättare bör alltså i princip avse alla som är behöriga att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan. Detta har också stöd hos remissinstanserna. Att ansökan 'i princip' bör avse alla präster innebär att det kan finnas enstaka undantagsfall (exempelvis i fall av demenssjukdom) där en ansökan inte bör göras. Varje ansökan om förordnande som vigselförrättare måste bygga på att det står klart att den person som ansökan avser verkligen kan fullgöra uppdraget. Det är inte fråga om att den enskilda prästen själv ska bedöma om han eller hon vill vara vigselförrättare utan om en bedömning som domkapitlet gör utifrån sitt tillsynsansvar" (KsSkr 2009:6 s. 30). – Kyrkomötet beslutade på förslag av Gudstjänstutskottet (G2009:02) i enlighet med Kyrkostyrelsens förslag (Kyrkomötets protokoll 2009 § 90).
Mot denna bakgrund konstaterar Överklagandenämnden att frågan om förordnande som vigselförrättare och återkallelse av förordnandet är en ordningsfråga i Svenska kyrkan. Den präst som på egen begäran hos Kammarkollegiet får sitt förordnande som vigselförrättare återkallat bryter mot Svenska kyrkans ordning.
Att Håkan Sunnliden inte skulle ha informerats om de nämnda ändringarna i kyrkoordningen och innebörden av dessa anser Överklagandenämnden vara helt osannolikt. Håkan Sunnliden har, genom att begära återkallande av sitt vigselförordnande hos Kammarkollegiet, brutit mot Svenska kyrkans ordning och därmed också mot sina vigningslöften. Han måste rimligen ha insett att detta skulle kunna få följder för honom.
Överklagandenämnden instämmer i domkapitlets bedömning att en åtgärd enligt 31 kap. 12 § kyrkoordningen inte kan undvikas. Håkan Sunnliden ska därför som domkapitlet funnit ges en skriftlig erinran.
Det kan i sammanhanget noteras att det till årets kyrkomöte finns två motioner som handlar om vigselbehörighet. I motion 2011:32 begärs att kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att till 2012 års kyrkomöte återkomma med förslag till åtgärder som säkerställer att samtliga präster i Svenska kyrkan innehar vigselbehörighet. Och i motion 2011:35 av Håkan Sunnliden m.fl. begärs möjlighet för enskilda präster att avstå vigselförordnande.
Överklagandenämndens beslut får enligt 16 kap. 7 § kyrkoordningen inte överklagas.
E l i s a b e t h P a l m
Elisabeth Palm
ORDFÖRANDE
L a r s B j u r s t a m
Lars Bjurstam
SEKRETERARE/FÖREDRAGANDE
SKÄL FÖR ÖVERKLAGANDENÄMNDENS BESLUT
Fram till den 1 maj 2010 var varje präst i Svenska kyrkan behörig att vara vigselförrättare enligt föreskrifter i äktenskapsbalken (1987:230). Det innebar i princip att behörigheten att förrätta vigsel gavs i prästvigningen eller genom ett domkapitels behörigförklaring.
Det är fortfarande staten som ger behörigheten att vara vigselförrättare men nu ges den behörigheten genom ett individuellt förordnande från Kammarkollegiet enligt föreskrifter i lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund. I den lagen sägs att frågor om tillstånd för ett trossamfund att förrätta vigsel prövas av Kammarkollegiet efter ansökan av samfundet.
Enligt beslut av 2009 års kyrkomöte har Kyrkostyrelsen ansökt om vigselrätt för Svenska kyrkan. Kammarkollegiet har beslutat att ge "tillstånd till att vigsel får förrättas inom Trossamfundet Svenska kyrkan av sådan befattningshavare som Kammarkollegiet särskilt förordnat till vigselförrättare". Tillståndet gäller tills vidare.
I kyrkoordningen stadgas numera att vigselgudstjänsten ska ledas av den som är behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan och som har förordnande att vara vigselförrättare (23 kap. 2 §). Domkapitlet ska för ansökan om förordnande att vara vigselförrättare lämna Kyrkostyrelsen uppgifter om de präster som enligt 31 kap. 16 § står under domkapitlets tillsyn samt även underrätta Kyrko¬styrelsen om en präst som har ett förordnande som vigselförrättare inte längre ska ha ett sådant förordnande (23 kap. 4 §).
Kyrkostyrelsen framhöll i sin skrivelse 2009:6 Vigsel och äktenskap, som låg till grund för ändringarna i ovan nämnda bestämmelser, att den som är präst i Svenska kyrkan även fortsättningsvis skulle kunna leda en vigselgudstjänst. Vidare anförde Kyrkostyrelsen: "Innehållet i uppdraget som präst är inte en fråga som avgörs av den enskilda prästen. Ansökan om förordnande som vigselförrättare bör alltså i princip avse alla som är behöriga att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan. Detta har också stöd hos remissinstanserna. Att ansökan 'i princip' bör avse alla präster innebär att det kan finnas enstaka undantagsfall (exempelvis i fall av demenssjukdom) där en ansökan inte bör göras. Varje ansökan om förordnande som vigselförrättare måste bygga på att det står klart att den person som ansökan avser verkligen kan fullgöra uppdraget. Det är inte fråga om att den enskilda prästen själv ska bedöma om han eller hon vill vara vigselförrättare utan om en bedömning som domkapitlet gör utifrån sitt tillsynsansvar" (KsSkr 2009:6 s. 30). – Kyrkomötet beslutade på förslag av Gudstjänstutskottet (G2009:02) i enlighet med Kyrkostyrelsens förslag (Kyrkomötets protokoll 2009 § 90).
Mot denna bakgrund konstaterar Överklagandenämnden att frågan om förordnande som vigselförrättare och återkallelse av förordnandet är en ordningsfråga i Svenska kyrkan. Den präst som på egen begäran hos Kammarkollegiet får sitt förordnande som vigselförrättare återkallat bryter mot Svenska kyrkans ordning.
Att Håkan Sunnliden inte skulle ha informerats om de nämnda ändringarna i kyrkoordningen och innebörden av dessa anser Överklagandenämnden vara helt osannolikt. Håkan Sunnliden har, genom att begära återkallande av sitt vigselförordnande hos Kammarkollegiet, brutit mot Svenska kyrkans ordning och därmed också mot sina vigningslöften. Han måste rimligen ha insett att detta skulle kunna få följder för honom.
Överklagandenämnden instämmer i domkapitlets bedömning att en åtgärd enligt 31 kap. 12 § kyrkoordningen inte kan undvikas. Håkan Sunnliden ska därför som domkapitlet funnit ges en skriftlig erinran.
Det kan i sammanhanget noteras att det till årets kyrkomöte finns två motioner som handlar om vigselbehörighet. I motion 2011:32 begärs att kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att till 2012 års kyrkomöte återkomma med förslag till åtgärder som säkerställer att samtliga präster i Svenska kyrkan innehar vigselbehörighet. Och i motion 2011:35 av Håkan Sunnliden m.fl. begärs möjlighet för enskilda präster att avstå vigselförordnande.
Överklagandenämndens beslut får enligt 16 kap. 7 § kyrkoordningen inte överklagas.
E l i s a b e t h P a l m
Elisabeth Palm
ORDFÖRANDE
L a r s B j u r s t a m
Lars Bjurstam
SEKRETERARE/FÖREDRAGANDE
fredag, september 16, 2011
Jo, en sak till ...
Jag har hitta fram till Annika Borgs blogg och läst den ett par gånger. Hon skriver tillsammans med skribenten Christer Hugo. Den tror jag kan vara läsvärd. Det som fick mig att skriva detta är att de tar upp fallet Dag Sandahl. Jag nämnde om hur överheten har behandlat Dag genom åren och då ska ni veta att det som kommit fram är av lindrigare slag. Det personliga lidandet kan ingen föreställa sig. INGEN vad jag vet har tidigare SAGT NÅGOT till Dags försvar och jag förundras. Men sådant är klimatet i statskyrkan.
Men nu skriver till och med våra motståndare om att detta sätt att behandla en anställd är inte OK. Läs detta.
Men nu skriver till och med våra motståndare om att detta sätt att behandla en anställd är inte OK. Läs detta.
Ännu inget besked från Överklagandenämnden
Det är idag två veckor sedan Överklagandenämnden beslutade om mitt överklagande. Först fick jag besked om att jag skulle få besked i måndags så jag ringde till Kyrkans hus. Men då fick jag veta att jag skulle få besked först på torsdag (igår) eller fredag (idag). Hur kan det komma sig att det ska ta sådan tid?
I går fick jag för övrigt de så kallade reciten från kyrkomötet. Recit betyder att det till de olika motinerna fogats lite bakgrundsmaterial och eventuella yttranden. Jag såg att de till min motion fogat ett yttrande från Läronämnden som naturligtvis tyckte att ingen enskild präst får göra som jag gjort ...
Förhoppningsvis återkommer jag senare under dagen. Ha en bra dag.
I går fick jag för övrigt de så kallade reciten från kyrkomötet. Recit betyder att det till de olika motinerna fogats lite bakgrundsmaterial och eventuella yttranden. Jag såg att de till min motion fogat ett yttrande från Läronämnden som naturligtvis tyckte att ingen enskild präst får göra som jag gjort ...
Förhoppningsvis återkommer jag senare under dagen. Ha en bra dag.
måndag, september 05, 2011
Semestern närmar sig sitt slut
Idag har jag gjort nästan ingenting. Det är så jag firar semester. Fast det är inte riktigt sant eftersom jag har börjat läsa boken Sacred and Secular - religion and politics worldwide av P Norris och R Inglehart. De räknas till världens mest pålästa religionssociologer och i denna redovisning reviderar de den så kallade sekulariseringsteorin. Den som varit förhärskande under hela 1900-talet och som hävdar att industrisamhällets utveckling av välfärdssamhället kommer att få all religion att blekna bort. Det har visat sig vara fel, om än inte helt fel. Norris och Inglehart visar att det till dels är sant. Det är nämligen sant att där den existentiella tryggheten ökar avtar den religiösa aktiviteten. Men det är också sant att den existentiella tryggheten är labil och kan snabbt sättas ur spel vid till exempel en naturkatastrof, ett krig elller en ekonomisk kollaps. Undersökningen de gjort är den hittills största. Den sträcker sig över några decennier och har företagits i nästan 100 länder, rika som fattiga och bland alla religioner. Den är kanske inte någon direkt semesterläsning, men i alla fall ...
Sedan har jag läst Dag Sandahls blogg , dagens. Den var mycket intressant. Personligt och ödmjukt skriven och visar något av hur illa den svenskkyrkliga överheten behandlar sådana som Dag, hur den infört yrkesförbud, orättfärdigt använt sig av utnämningspolitik och emellanåt ägnat sig åt rena trakasserier. Jag har i och för sig vetat om det, men det är sådant som sällan går att föra i bevis och som helst tystas ner av alla parter, också av de förorättade. Fallet Dag Sandahl är emellertid belysande och jag tror som en av kommentatorerna att denna korsväg kommer att leda till seger för Guds rike.
För övrigt har jag ännu inte hört något från Överklagandenämnden, men lovar självklart att publicera protokollet här på bloggen så fort jag får del av det.
Nu ska jag fortsätta att vara ledig veckan ut, men redan nu kan jag ana att semestern närmar sig sitt slut. Det finns en verklighet som väntar på mig där framme.
Sedan har jag läst Dag Sandahls blogg , dagens. Den var mycket intressant. Personligt och ödmjukt skriven och visar något av hur illa den svenskkyrkliga överheten behandlar sådana som Dag, hur den infört yrkesförbud, orättfärdigt använt sig av utnämningspolitik och emellanåt ägnat sig åt rena trakasserier. Jag har i och för sig vetat om det, men det är sådant som sällan går att föra i bevis och som helst tystas ner av alla parter, också av de förorättade. Fallet Dag Sandahl är emellertid belysande och jag tror som en av kommentatorerna att denna korsväg kommer att leda till seger för Guds rike.
För övrigt har jag ännu inte hört något från Överklagandenämnden, men lovar självklart att publicera protokollet här på bloggen så fort jag får del av det.
Nu ska jag fortsätta att vara ledig veckan ut, men redan nu kan jag ana att semestern närmar sig sitt slut. Det finns en verklighet som väntar på mig där framme.
lördag, september 03, 2011
Reflektioner från en semesterledig
Väl hemkommen från ett par veckor i det varma Grekland bläddrar jag igenom två veckors Svenska Dagbladet. Några större nyheter finner jag inte, förutom dramat i Libyen som jag kunnat följa något så när också från Grekland. Jag lägger till min glädje märke till att ledarskribenten Per Gudmundsson vågar skriva hur det är, när det gäller svenskt bistånd till "Palestina". De behöver pengarna för att kunna betala lön till de terrorister som sitter fängslade i Israel, - svenska biståndspengar!
Jag klipper vidare ut några kulturartiklar som jag ska läsa senare. Sedan lägger jag märke till att Moderaterna vill komma ifrån kyrkopolitiken och jag gläds i mitt inre ända tills jag förstår att de tänker göra som Kristdemkraterna, det vill säga byta etikett. Så var det med den nyheten. Läs med fördel prästen Gustaf Björcks analys av detta.
För övrigt fick jag veta att att mitt överklagande behandlades igår i Överklagandenämnden. Men jag vet inte hur det har gått. Det tar nog en vecka eller så. Räkna med att jag återkommer då om inte förr.
Jag klipper vidare ut några kulturartiklar som jag ska läsa senare. Sedan lägger jag märke till att Moderaterna vill komma ifrån kyrkopolitiken och jag gläds i mitt inre ända tills jag förstår att de tänker göra som Kristdemkraterna, det vill säga byta etikett. Så var det med den nyheten. Läs med fördel prästen Gustaf Björcks analys av detta.
För övrigt fick jag veta att att mitt överklagande behandlades igår i Överklagandenämnden. Men jag vet inte hur det har gått. Det tar nog en vecka eller så. Räkna med att jag återkommer då om inte förr.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)