Överklagandenämndens beslut ger anledning till fortsatta reflektioner. Åtta timmar efter att beslutet kommit till min kännedom inser jag att dessa reflektioner behöver delas in i flera bloggar. De är för många för att rymmas i en. Jag inser också att jag befinner mig i en process som tar tid att smälta. Kanske är jag, vi, rent av bara i början av denna.
I mina ögon är beslutet ett misslyckande för Svenska kyrkan. Organisationen är så svag att den nästan befinner sig i upplösning. I ett sådant tillstånd har den inte råd att vara generös mot oliktänkanden och när den tvingas till det måste den utöva sin legala makt och statuera exempel. Organisationen har alltid rätt. Den kan inte ha fel. Den kan anklaga, förhöra och döma sina anställda utan att dessa har någon försvarsadvokat. Biskopen som är ordförande i Domkapitlet tvingas också handla emot den präst som skickar tillbaka sitt vigselförordnande. Enskilda präster ska tvingas till lojalitet också om de har ömmande samveten. Men låt oss ta en del i taget.
För det första står det klart att den kyrkliga överheten redan från början hade bestämt sig för att behandla saken som en intern ordningsfråga. Det betyder att det inte spelar någon roll vilka argument som framförs. Jag framförde 40 argument, men talade för döva öron. All argumentering anses avslutad i och med kyrkomötets beslut att bejaka statens krav och att söka vigselförordnande för alla de präster Domkapitlet har tillsyn över. Här menar jag att man agerat alldeles för snävt. Det går inte att blunda för de teologiska, ekumeniska eller pastorala aspekterna. Den militant snäva syn Domkapitlet ger uttryck för innebär i praktiken att man alldeles i onödan bygger in ett närmast gigantiskt problem i själva systemet. Vi tvingas leva med detta, i värsta fall under decennier, framöver. Alla, utom jag förstås, för jag har ju inget förordnande. Jag står numera utanför.
För det andra, det lär bli många punkter innan jag är färdig med dessa reflektioner, så står staten emot Svenska kyrkan. Det är visserligen sant att Svenska kyrkan anser att kyrkans syn syn på äktenskapet får rum inom statens definition. Ingenting har ändrats. Här får vi inte skapa några motsättningar, menar man inom Svenska kyrkan. Eller för att använda ärkebiskopens egna ord: "Vi har inte ändrat vår syn på äktenskapet. Vi har bara utvidgat vår syn på äktenskapet." Jo, det låter ju bra, men jag vill påstå det omvända: Staten skulle aldrig beskriva sin syn på äktenskapet som kristen. Helt enkelt därför att det inte är någon kristen syn att påstå att "när två gifter sig kallas de äkta makar." Domkapitlet och överklagandenämnden behöver emellertid aldrig mer brottas med sådana tankar därför att kyrkomötet har redan bestämt, genom politisk majoritet, att det inte finns någon motsättning och därefter reducerat hela saken till en intern ordningsfråga. Ja, det kan man säga så länge Kammarkollegiet frikostigt delar ut sina förordnanden. Men om staten vill skjuta kyrkan ifrån sig och slutar tillmötesgå Domkapitlets önskan att alla präster måste ha ett vigselförordnande så ställs Svenska kyrkan offside. Då är det plötsligt kyrkomötet som har fel och jag som har rätt. Det kan vända snabbt.
För det tredje, och det får bli slutet på denna kvälls reflektioner, är det trots allt ett faktum att saken ägs av staten och inte av Svenska kyrkan. Domkapitlet menar att vigselförordnandena utgick från staten också tidigare och att därför ingen skillnad har ägt rum. Ja, säger jag, men då var staten och kyrkan i union. Sverige var ett kristet land. Men nu är stat och kyrka åtskilda. Staten är sekulär och det är en väldig skillnad! Eller borde vara. Det kommer att visa sig alltmer. Om staten och kyrkan är åtskilda måste det väl innebära att staten är överordnad kyrkan? Det är så att säga staten som äger frågan om vigselförordnanden även om Svenska kyrkan påstår att det är en intern ordningsfråga. Här blandas nu det världsliga regementet och det andliga på ett mycket olyckligt sätt. Svenska kyrkans Bekännelseskrifter hävdar att om det sker är det församlingarnas plikt att visa olydnad.
Avslutningsvis tycks saken vara avgjord. Inga problem. Alla finner sig i situationen, också de 800 präster som protesterade innan beslutet togs. Tyst som i kyrkan. Sitt still i båten. Nu blir det svårare för andra präster att skicka tillbaka sina vigselförordnanden. Det är liksom för sent. Nu vet vi vad som gäller. Ja, det går kanske att vara tyst ett tag till, men jag tror att överheten här har byggt in ett problem - dessutom alldeles i onödan - som kommer att göra sig påminnt gång efter annan framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar