lördag, juli 30, 2011

Vi har olika utgångspunkter

Kampen om den rätta världsbilden hårdnar och Kyrkans ligger inte särskilt bra till.

Jag har funderat vidare på en kommentar jag fick på förra bloggen. I den sägs bland annat att "Det framgår med all önskvärd tydlighet av din blogg, att du inte på ett nöjaktigt vis ser de samhälleliga sammanhang som din kyrka, din ämbetsutövning och de homosexuella (m fl sexuella minoriteter) ingår i." Det betyder väl att jag är världsfrånvänd. Det är riktigt att Kyrkan i viss utsträckning behöver anpassa tillämpningen av sitt budskap i varje tid och kultur. Därför kan Kyrkan stå fram på något olika sätt i olika tider. Det är sant, MEN samtidigt får man komma ihåg att själva utgångspunkten är olika för kyrkan och staten. Kyrkans utgångspunkt är utomvärldslig och statens är inomvärldslig. Det ger självklart olika perspektiv.

Jesus talar i morgondagens evangelium om efterföljelsen, ett för världen totalt okänt begrepp. Frågan om homosexualitet har aldrig varit någon stor fråga för mig även om den äger sin relevans. Det är inte någon stor fråga för Kyrkan. Det har däremot visat sig vara en enormt stor fråga, inte bara för enskilda individer utan för staten och särskilt dess journalister. Men i stället för att lösa saken ger man sig på Kyrkan. Det kan förklaras av med hjälp av de olika utgångspunkterna.

Jacob citerar en viss Anders Breivik Behring på sin blogg. Denne säger:

“Om du har en personlig relation med Jesus Kristus och Gud så är du en religiös kristen. Jag och många med mig har inte nödvändigtvis en personlig relation till Jesus Kristus och Gud. Vi tror däremot på kristendomen som en kulturell, social, identitets och moralisk plattform.”

Med den utsagan blottläggs ett enormt inomkyrkligt problem eftersom miljontals av Svenska kyrkans medlemmar kunde sagt detsamma. Självklart gör jag inga jämförelser mellan Breivik och "Svensson" för övrigt. Det är definitionen av en kristen jag är ute efter och denna bloggs tankar slog rot i mig när jag läste recensionen i SvD.

Recensenten Fredrik Sjöberg rescenserar boken Påvens korståg, skriven av Alan Posener. Jag har inte läst boken men redan titeln får mig att fasa. Mycket riktigt den är "en uttalad stridsskrift, olämplig att svälja med hull och hår". Det anmärkningsvärda är att Sjöberg ställer sig bakom boken. Hans recsensin är fylld av misstänkliggöranden, beskyllningar och sarkasmer. Han slutar med följande omdöme om påven:

Nu kan man kanske inte vänta sig annat av en man som är fostrad i bayerska klosterskolor och som sin lärofader hyllar Augustinus, men det gör inte hans politik mindre skrämmande. Var sak på sin plats: kvinnan i barnsäng och bögarna i garderoben; Darwin på sophögen och Gud överallt.

Jag undrar först om Sjöberg alls kan någonting om kristen teologi eller om han över huvud har läst något av påven, men så inser jag det igen: Vi har olika utgångspunkter. Kyrkans utgår från den metafysiske Guden som blivit människa och vars lärjunge hon är. Sjöberg utgår från det inomvärldsliga perspektivet där guden heter naturvetenskap, jämlikhet och demokrati. Och de två mötas aldrig.

5 kommentarer:

Gregorius Rex sa...

Du citerar min kommentar i det andra stycket, och drar slutsatsen att jag med detta skulle mena att du är världsfrånvänd. Alls icke! Jag menar exakt såsom det står: ”att du inte på ett nöjaktigt vis ser de samhälleliga sammanhang som din kyrka, din ämbetsutövning och de homosexuella (m fl sexuella minoriteter) ingår i”.

Jag förstår att frestelsen kan vara stark att tilldela en kritiker ett sekulärt s-märke och svänga sig med uttryck som "politisk korrekthet". Det duger emellertid inte här.

Jag återkommer gärna i ämnet.

Håkan Sunnliden sa...

Nu klarnar bilden. Jag hade missat dina båda kommentarer i min förra blogg. Kände inte till dem när jag skrev denna blogg för någon timme sedan. Jag var inte heller ute efter att kommentera dig när jag citerade dig, utan mer ute efter de olika utgångspunkterna som stod så klara i SvD. Men nu har jag läst dina kommentarer och bilden har klarnat. Jag förstår bättre vad du menar.

Det verkar vara så att vi skiljer oss åt när det gäller att definiera vad som är centralt och perifiert. Du tycks mena att sådant som kan skada medmänniskan är centralt. Eller?

Vidare menar du att jag är självupptagen snarare än världsfrånvänd. Denna självupptagenhet beror på att jag inte längre har någon makt. Därför framställer jag mig själv som martyr. Av detta följer också frågan om jag kan underordna mig det stora sammanhanget eller om jag är mig själv nog.

Jag förstår att du kan uppfatta mig så, men menar att du har fel. Problemet för mig är i sådana fall min syn på den allmänneliga Kyrkan och vilja att hålla fast vid dennas tro. Det är den viljan som skär sig med samtiden. Det var också det som fick mig att skriva om de olika utgångspunkterna, Gud eller staten.

För mig är det självklart att jag måste ingå i ett ofullkomligt sammanhang. Jag kan inte starta eget även om jag haft många sådana tillfällen. Jag har också stått ut med motstånd och bestrafffningar av det skälet att jag accepterar Biskopen också när han uppträder orättfärdigt.

Vill inte göra detta längre och går dessutom över till morgondagens predikan, men återkommer gärna i morgon.

Gregorius Rex sa...

Jag beklagar om jag varit otydlig. Låt mig försöka på nytt!

"Du tycks mena att sådant som kan skada medmänniskan är centralt. Eller?"

Nej, det menar jag inte. Sannolikt är vi tämligen överens om det centrala. Jag skrev: "Sådant som bevisligen är skadligt för enskilda människor måste givetvis hanteras och tas bort.

" Jag anser att man kan avkräva även den mest dogmatiske kyrklige ledare ett konsekvensetiskt perspektiv och ansvarstagande för lära och handlingar - och att detta perspektiv är synligt för dem han/hon är satt att leda. Detta oavsett om vederbörande omprövar eller vidhåller desamma.

De "klassiskt" kristnas tragiska svaghetsproblematik jag beskriver, applicerar du på dig själv. Jag måste bara här ärligen säga att den skrevs i inlägget som ett vittnesbörd om beteendemönster och motiv som blivit allt tydligare under det senaste decenniet och som iakttagits av många som nu upplever sig desillusionerade, besvikna och hemlösa.

Det handlar om bakomliggande orsaker och tendenser som, i varierande grad av skicklighet, döljs av de formella skälen till agerande, exempelvis skydd av läran, försvar av "tron" etc.

"Jag förstår att du kan uppfatta mig så, men menar att du har fel."

I så fall: Utmärkt! Men det vore ansvarslöst av oss, att inte påpeka hur prästerligt agerande ter sig för den omgivande samhällskontexten. Det är önskvärt i en tid av kyrklig kris att minska allmänhetens sjunkande förtroende för kyrkan så mycket som möjligt.

Vi menar att det rent allmänt är av högsta vikt att den som år 2011 innehar ett prästämbete i Svenska kyrkan, har förmågan att kommunicera med samhällsomvärlden och därför också förstå den. I detta ingår alltså förståelsen för att sådant som kan tolkas in i kyrkans lära - och där hållas för något gott och eftersträvansvärt - i samhällets ögon är oanständigt och vulgärt.

Som i fallet med homofientligheten [dvs allt som står den homosexuella människan, och hennes möjligheter att på samma vis som den heterosexuella leva i värdighet och frihet, emot; icke att förväxla med homofobi].

Håkan Sunnliden sa...

Jag tror vi för ett väsentligt samtal. Det handlar om det centrala, om tillämpningen och om hur vi uppfattas av folk i allmänhet. I den ordningen.

Kanske är frågan om det centrala svårast. Jag brukar tänka mig evangleium i centrum och sedan olika avstånd därifrån. Kanske finns det ingen riktigt gräns eftersom all mer eller mindre emanerar från centrum. Till centrum räknar jag keygmat (tron regel), Skriftens vittnebörd och traditionens tillämpningar. Det ska mycket till för att ändra på detta. Och definitivt behöver det förändras inifrån, inte genom att folk runtomkring vill ändra. Här rcöker inte demokratin till. Min vilja att hålla fast vid denna syn ställer till problem men betyder inte att det är omöjligt med förändringar. Förändringarna är närmast Kyrkans sak och inte min privata.

Därför har jag svårt att hålla med dig när du talar som om folks sjunkande förtroende för Kyrkan skulle ha avgörande betydelse. Anpassning kan inte vara Kyrkans sak. Här håller jag nog med påven apropå boken jag nämnde om.

Samtidigt är inte människors förtroende oviktigt, - verkligen inte. Varje tillämpning av evangelium måste ju landa i en bestämd tid och kultur. Annars har vi misslyckats.

Även om jag ogillar exemplet med homosexualitet kanske det är ett bra exempel, rent prinicipiellt. Jag uppfattat att Bibeln är entydig när det gäller homnosexualitet även om det inte står mycket om det. Men hur ska en sådan syn kunna landa i vår tid och vår kultur? Om den ens ska göra det. Jag tror den tiden är förbi när Svenska kyrkan skrev folk på näsan i etiska eller moraliska frågor. I vår tid och kultur är det nödvändigt att skilja mellan stat och folk. Det finns ingen annan lösning som jag ser det. Det betyder att när vi inte kan leva upp till Bibeln har vi ett personligt bekymmer. Kyrkan får vara trogen sin kallelse, men får inte peka finger åt människor och samtidigt vara öppen för alla människor. Det är ingen lätt hållning, men bättre än en anpassningslinje som slutar i ingenting.

Det är möjligt att vi behöver vara tydligare med normen. Och kutifrån den kritiska mot de präster som inte håller måttet. Och det är nödvändigt att vi är mer ödmjuka när det gäller relationen till varandra.

Gregorius Rex sa...

Intressanta synpunkter!

När det gäller Kyrkans i samhället, tänker jag så här: De människor som samhället består av, och som av ena eller andra skälet inte tillhör Kyrkan, är de "alla folk" som Jesus talar om i Missionsbefallningen. Om man genom att helt i onödan göra sig omöjlig inför dessa människor och köra deras förtroende alldeles i sank, då har man kanske inte så stort intresse av att följa denna befallning.

Här ska nog raskt tilläggas, att ett sådant förtroende nog växer om Kyrkan vet vem hon är och vad hon står för. Rakryggat självförtroende kommer inte att skrämma bort folk.

Men efter att ha konstaterat det: Konsekvenstänkande! Hur kommunicerar vi det vi har så att vi även under och efter denna kommunikation har möjlighet att delta i och bidra till det samhälle vi lever och verkar i. Om usel kommunikation stöter bort människor - gör om, gör rätt.