Vi har olika utgångspunkter

Kampen om den rätta världsbilden hårdnar och Kyrkans ligger inte särskilt bra till.

Jag har funderat vidare på en kommentar jag fick på förra bloggen. I den sägs bland annat att "Det framgår med all önskvärd tydlighet av din blogg, att du inte på ett nöjaktigt vis ser de samhälleliga sammanhang som din kyrka, din ämbetsutövning och de homosexuella (m fl sexuella minoriteter) ingår i." Det betyder väl att jag är världsfrånvänd. Det är riktigt att Kyrkan i viss utsträckning behöver anpassa tillämpningen av sitt budskap i varje tid och kultur. Därför kan Kyrkan stå fram på något olika sätt i olika tider. Det är sant, MEN samtidigt får man komma ihåg att själva utgångspunkten är olika för kyrkan och staten. Kyrkans utgångspunkt är utomvärldslig och statens är inomvärldslig. Det ger självklart olika perspektiv.

Jesus talar i morgondagens evangelium om efterföljelsen, ett för världen totalt okänt begrepp. Frågan om homosexualitet har aldrig varit någon stor fråga för mig även om den äger sin relevans. Det är inte någon stor fråga för Kyrkan. Det har däremot visat sig vara en enormt stor fråga, inte bara för enskilda individer utan för staten och särskilt dess journalister. Men i stället för att lösa saken ger man sig på Kyrkan. Det kan förklaras av med hjälp av de olika utgångspunkterna.

Jacob citerar en viss Anders Breivik Behring på sin blogg. Denne säger:

“Om du har en personlig relation med Jesus Kristus och Gud så är du en religiös kristen. Jag och många med mig har inte nödvändigtvis en personlig relation till Jesus Kristus och Gud. Vi tror däremot på kristendomen som en kulturell, social, identitets och moralisk plattform.”

Med den utsagan blottläggs ett enormt inomkyrkligt problem eftersom miljontals av Svenska kyrkans medlemmar kunde sagt detsamma. Självklart gör jag inga jämförelser mellan Breivik och "Svensson" för övrigt. Det är definitionen av en kristen jag är ute efter och denna bloggs tankar slog rot i mig när jag läste recensionen i SvD.

Recensenten Fredrik Sjöberg rescenserar boken Påvens korståg, skriven av Alan Posener. Jag har inte läst boken men redan titeln får mig att fasa. Mycket riktigt den är "en uttalad stridsskrift, olämplig att svälja med hull och hår". Det anmärkningsvärda är att Sjöberg ställer sig bakom boken. Hans recsensin är fylld av misstänkliggöranden, beskyllningar och sarkasmer. Han slutar med följande omdöme om påven:

Nu kan man kanske inte vänta sig annat av en man som är fostrad i bayerska klosterskolor och som sin lärofader hyllar Augustinus, men det gör inte hans politik mindre skrämmande. Var sak på sin plats: kvinnan i barnsäng och bögarna i garderoben; Darwin på sophögen och Gud överallt.

Jag undrar först om Sjöberg alls kan någonting om kristen teologi eller om han över huvud har läst något av påven, men så inser jag det igen: Vi har olika utgångspunkter. Kyrkans utgår från den metafysiske Guden som blivit människa och vars lärjunge hon är. Sjöberg utgår från det inomvärldsliga perspektivet där guden heter naturvetenskap, jämlikhet och demokrati. Och de två mötas aldrig.

Vi har mycket att tala om framöver.

Väl hemkommen har jag försökt komma ifatt på olika sätt. Inte så att jag har en massa ogjort arbete, utan mer av eftertanke. Det händer saker runt omkring oss hela tiden och en del tankar måste ges lite tid.

När jag surfade runt igår fångade Dag Sandahls blogg Ned med allt positivt mitt intresse och den dröjde kvar. Minns att jag skrev igår om att det är svårt att vara kritisk mot Svenska kyrkan därför att då uppfattas jag som elak eller bitter? I värsta fall både ock. Vi behöver nog stanna upp lite till mans när det gäller kritiken av Svenska kyrkan eftersom en tystnadens kultur har brett ut sig inom Svenska kyrkan. Det är bara det som är politiskt korrekt som är gångbart, bara ja-sägare som bereds plats. Men vi behöver ett forum där alla kan få gehör och en ärlig chans. Tidens utmaningar är alltför stora för att endast de naiva och blåögda, optmisterna och ja-sägarna ska få styra. Men tyvärr är det så kyrkopolitiken fungerar. Det är en sak att majoriteten bestämmer, en annan att den i sin maktfullkomlighet inte längre lyssnar. Var finns de biskopar, den stiftsstyrelse eller de gruppledare i kyrkomötet som kan tala ut och få gehör för andlig klokskap och vishet. De som försöker betalar förvisso ett högt pris, men de som inte vågar tala ut håller på att förskingra en väsentlig del av sitt människovärde.

Och sedan när jag går och funderar på detta läser jag kåseriet i SvD av Carolina Neurath. Det bär rubriken "Tacka Muller för en plågsam konkurs." Hon menar att Mullers över-optimism drabbat och drabbar tusentals SAAB-anställda. Det har förlängt lidandet i över två år. Nu höjs röster på hans avgång. "Att ha talets förmåga är en sak. Att kunna bedriva affärer är en annan", skriver hon. Jo, jag vet, av egen erfarenhet. Vi som har talets förmåga är beroende av andra. Det är den enkla sanningen. Men det gäller också oss inom Svenska kyrkan. Vi kanske inte har någon Victor Muller ibland oss precis, men vi har massor med ja-sägare. Vi har tusen och åter tusen kyrkopolitiker som inte säger någonting. Är de ansvarslösa, naiva, fega, vilseförda, optimister? Jag vet inte. Det enda jag vet är att Kejsaren är naken och att få säger något. Det är väldigt tyst.

I dagens SvD fanns också en intervju med föreläsaren Christer Olsson. Jag har själv aldrig hört honom, bara hört om honom. Jag ser fram emot att läsa hans bok Vart är du på väg och vill du dit? Hans tes är enkel. Han menar att ledaren är människa och som sådan måste hålla ihop de tre cirklarna hälsa, socialt liv och arbete. Dessa faktorer är så införlivade i varandra att de inte går att särskilja i det verkliga livet, menar han. Jag tror att han har rätt och att det gäller också folk inom Svenska kyrkan. Våra ledare är människor som behöver vara i balans, det vill säga ha en god relation till Jesus, till sina närmaste och kunniga och ödmjuka i sitt arbete. Vi ska inte ha sådana ledare inom Svenska kyrkan som har en sjuk relation till Jesus, lever i skörlevnad och i okunnighet och högmod är på kant med alla andra. Vi har mycket att tala om framöver.

Hemma igen

Hemma igen ifrån Albanien. Borta bra, men hemma bäst. Vi kom sent igår kväll efter en mellanlandning i Budapest. Vi var tre stycken här från Värnamo som besökte ett missionsfält vi besökte första gången för fem år sedan. Det var nu tredje sommaren som jag undervisade på Bible Camp i Pogradesh, sydöstra Albanien. Denna gång var det 75 deltagare vilket betyder att lägret har växt varje år. Det bli nog 100 nästa år. Det var mycket roligt att återse samma ungdomar och kunna konstatera att de mognar i sin nyfunna kristna tro. Vårt sammanhang är det enda lutherska i Albanien, men annars finns det ganska många evangelikala församlingar som bildats. Bara i Tirana finns mer än ett 60-tal, även om många av dem inte har mer än 30-40 medlemmar.

Det är fantastiskt med dessa nykristna. De har en sådan friskhet i sin tro, så jag ber verkligen att de ska bli bevarade. Sista dagen, tillbaka till Tirana, kunde jag komma åt en dator och vittja min epost. Det skulle jag inte gjort. Jag kunde då se att att den ledande socialdemokraten och centerpartisten i kyrkomötet skickat in en motion om att alla präster ska tvingas ha vigselförordnande. Jag kände mycket påtagligt att kyrkan i Albanien är betydligt friare i sitt förhållande till staten än kyrkan i Sverige.

Väl hemkommen bläddrade jag snabbt igenom Kyrkans Tidning och såg först till min glädje att den rapporterat från OAS-mötet i Kungsbacka. Roligt, med en positiv rubrik. När jag sedan läste reportaget och intervjun insåg jag att den stora nyheten var att dragplåstret detta år var en engelsk biskop som hade dansat i lovsång. I intervjun ställdes kyrkoherden till svars därför att denne engelske biskop hade uttalat sig negativt om homosexualitet. Vilka signaler kunde inte detta ge? Kyrkoherden försvarade sig med att det inte var han som kallat biskopen till OAS.

Det var med en djup suck jag kunde konstatera att jag var hemma igen. Är det underligt om det känns tungt ibland eller om jag är pessimistisk för Svenska kyrkan? Fast det senare får visst inte sägas för det betyder att man är bitter ...

Idag gick jag in på Jacobs blogg. Han hade två verkligt underbara bloggar. Den första handlar om flygets säkerhetskontroller. Läs den. Och den andra är, den nedre av de två you tube - klippen, en minut ifrån klacken på Söderstadion. Där spelade Bajen 0-0 mot Assyriska. Lyssna på det ljudet här. Då blev jag genast lite gladare.

Motionen till kyrkomötet

Nu har det varit lite mycket ett tag. Jag har varit upptagen på sjukhuset i ett par omgångar och i akuta situationer bestämmer vi människor väldigt lite själva. I och för sig nyttigt att bli påmind om.

I morgon bitti reser tre, kanske fyra från Värnamo församling till Tirana, Albanien apropå ateism. Om någon undrar vart den ny-ateism vi ser i Sverige ska ta vägen kan jag rekommendera Albanien. Det är som att vandra omkring med facit i handen. Men jag hoppas inte att det ska bli så illa i vårt kära fosterland. Fast man vet aldrig. det är inte bara individuellt läget kan ändra sig snabbt. Det kan det göra nationellt också. Den ekonomiska balansgång vi hör om i massmedia kan få oss att ana. Förresten rätt skrämmande det som sker i England just nu. Tydligen samspelar politiken och journalistiken mer än vi anar. Men det är klart att tillsammans har de totalkoll på landet och dess utveckling. Jag tror inte det är så i Sverige, men det kanske är en utveckling? Ta Almedalen till exempel där de båda kårerna festar tillsammans med hjälp av våra skattepengar. Det är bra att vi inte ser allt, samtidigt som vi ibland behöver få se mer.

Idag skickar jag in motionen till kyrkomötet. Jag lägger den här nedan. Det är roligt att några andra ledamöter från andra nomineringsgrupper också kommer att skriva på. Vi är tre just nu men det kan bli ytterligare någon under dagens lopp. Själv tycker jag naturligtvis att motionen är mycket bra och vissa stunder tror jag den kan gå igenom. Svensak kyrkan har allt att vinna och knappast någonting att förlora på att anta den. Men, vis av erfarenheten väntar vi med jublet ...


Möjlighet för enskilda präster att avstå vigselförordnande


Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att 23 kap. 4 § ska ha följande lydelse:

Domkapitlet ska för ansökan om förordnande att vara vigselförrättare lämna Kyrkostyrelsen uppgifter om de präster som enligt 31 kap 16 § står under domkapitlets tillsyn. Domkapitlet ska även underrätta Kyrkostyrelsen om en präst som har ett förordnande som vigselförrättare inte ska eller vill ha ett sådant förordnande. (SvKB 2009:00)


Motivering

Svenska staten har genom riksdagsbeslut visat att den ensamt äger det juridiska äktenskapsbegreppet. Något samråd eller konsultation med landets samfund och trosinriktningar har i praktiken inte skett. Svenska kyrkan hade därför att förhålla sig till riksdagens beslut och nya äktenskapsbegrepp. I samband med detta beslutade också kyrkomötet att ansöka om vigselrätt för sina präster hos Kammarkollegiet. Det fanns ett emellertid ett flertal motioner och ett antal reservanter som menade att kyrkomötet genom detta beslut på ett onödigt sätt byggde in framtida problem av bibelteologisk, ekumenisk och även demokratisk karaktär. Möjligheten för enskilda präster att avstå sitt vigselförordande fanns inte.

Nu har ett antal präster sänt tillbaka eller önskat att få sända tillbaka sitt vigselförordnande till Kammarkollegiet. Dessa präster har gjorts till tillsynsärenden och bestraffats på olika sätt. Domkapitlen har inte kunnat lösa de inre spänningar som finns kring frågan om vigselförordnandet, men genom att göra ett enkelt tillägg enligt ovan, menar motionärerna att problemet kan lösas smidigt. Det finns flera fördelar med en sådan lösning.

Svenska kyrkan visar på detta sätt

- en öppenhet för de två olika sätt att förstå äktenskapet som finns inom Svenska kyrkan.
- en tydlighet till Äktenskapsbalken § 3, punkt 2 ”Den som är behörig enligt första stycket 1 är inte skyldig att förrätta vigsel”, att ingen präst är skyldig att agera myndighet.

Kyrkan kan då istället för att framstå som exkluderande mot dessa framstå som inkluderade mot de parter som önskar kyrklig vigsel. Förutom detta undviker Svenska kyrkan konflikter med sina egna präster. Det finns skäl att tro att åtskillnaden mellan staten och kyrkan kommer att bli mer synlig och att en utveckling mot civiläktenskap kommer att betraktas som naturlig.

Motionärerna menar att kyrkomötet nu har en unik möjlighet att förekomma och rätta till det som inte beslutades år 2009.

Värnamo den 19 juli 2011

___


Vill du vet vilka fler motioner som har kommit in till kyrkomötet kan du klicka här.

Sista dagen för motionerna är 27 juli kl 16.00

Att praktisera vårt lärjungaskap.

Oj, vad dagarna går. Nu var det ett tag sedan jag skrev. Jag förstår att mina bloggar om Karen Armstrongs bok För Guds skull kanske inte har varit så mycket att kommentera för er kära läsare. Men jag tror att det är viktigt och angeläget både att förstå vardför det ser ut som det gör i vår kyrka och inte minst varför du och jag måste göra vissa val. Det är val som har att göra med vår tro på jugfrufödseln, försoningen, uppståndelsen, kyrkans ämbete och tradition, synen på bibeln etc. Det finns skäl att tro att utvecklingen går ett visst håll och att ingen kan göra särskilt mycket åt det. Är vi då förutseende och beredda? Kan vi vara med och påverka eller blir vi "offer"? Vi vet ju faktiskt ganska väl hur det kommer att se ut med svensk kristenhet om låt säga 20 år. Men hur förhåller vi oss till det? Det finns självfallet ett pris att betala för att stå emot.

Jag såg Christer Fuglesang i TV för någon vecka sedan, en sympatisk kille, men det visade sig att han tror mer på tomten än på Gud. Jag visste att han var ateist, men inte att han tror på tomten, än mindre av det skälet att "han finns ju". Där Kristus går ut, går vidskepelsen in. Armstrong återger filosofen Fridriech Hegel (1770-1831 e kr)på sid 269 i kapitlet om Ateismen där denne menar att föreställningen om Gud har berövat de kristna deras självförtroende. Vi tänker att "inför Gud är världen och människan ingenting". Folket måste därför inse att de själva är de enda gudar som finns och förstå att varje auktoritet grundad på föreställningen om Gud inte är något annat än uttryck för flagrant egenintresse.

Nu blev de nog så att sekulariseringen till stora delar kom på skam, men det går inte att förneka att ny-ateismen fick ett uppsving. Summa summarum: människor kommer allt att vara religiösa om än på olika sätt. När vi som kristna åker ur vetenskapen, när sekulariseringen frigör oss från världen löper vi risken att antingen fångas in på nytt genom en sekulariserad syn på Bibeln och genom Svenska kyrkans utbildnings- och utnämningepolitik eller att hamna bland charlatanerna någonstans uppe i det blå. Helt åsidosatta av denna världen där biblisk kristendom förvandlas till ett luftslott.

Det kan bara bli fel när vi kompromissar bort den allmänneliga kyrkans tro, anpassar oss till denna världen och undervärderar vår egen kallelse. Låt oss därför bli mer seriösa när det gäller att praktisera vårt lärjungaskap.

Liberalteologin sorterar under Upplysningsfilosofin

Kap 9 i Armstrongs bok bär rubriken Upplysningsfilosofi. Där skriver hon inledningsvis: "Vetenskapsmännen hade, som Locke uttryckte det, visat att naturen erbjöd tillfredsställande bevis för att det fanns en skapare, så kyrkorna hade numera inget behov av att tvångsmata församlingarna med sina läror". Kan det sägas mer rakt på?

I förlängningen av den tanken kom också teologin att bli en "vetenskap", ett inomvärldsligt studium av bland annat Skrifterna och kyrkans historia, inte minst dogmhistorien. Detta är också den typ av undervisning alla blivande präster fick under hela 1900-talet. Ja, men, tänker någon vi kan väl inte vara emot vetenskapen? Självklart inte, men teologin/tron går utöver vetenskapen. Vetenskapen är otillräcklig och i sig inte ens en rätt grund.

Vi har lärt oss mycket om både Skriften och historien i våra "teologiska" utbildningar, MEN vi fick aldrig lära oss att leva tron! Här menar jag att Armstrong har ett ord till vår tid; religionen, det vill säga i vårt fall den kristna tron, kan aldrig stanna vid ett intellektuellt försanthållande. Jag tror inte ens att det börjar där. Det börjar för den enskilde med att Kristus flyttar in i hjärtat. Nu har jag varit med så länge att jag kan höra alla dem som varnar för subjektivitet och/eller känslosamhet, men jag hör inte längre på det örat. Det kristna livet är reellt. Det är en reell Kristi närvaro genom den Helige Ande i mitt liv. Detta inte bara påverkar mig utan förändrar mig allteftersom. Det är den Helige Ande, "Herren och Livgivaren" som det heter i trosbekännelsen som ger växten, men det är lydnaden som är vägen. Under 1900-talet var det praktiskt taget omöjligt att tala om lydnad, medn nu lever vi på 2000-talet och plötsligt använder Gud en sådan som Armstrong för att visa på hur avgörande "praktiserandet" är. Om inte prästerna talar om detta kommer stenarna att ropa ut det.

Redan på 1700-talet uppstod en kristen motrörelse till rationalismen. Jag tänker på pietismen. Tyvärr gjorde 1900-talet en motsättning mellan förnuft och tro, något som många äldre kristna lider av än. På så sätt är 2000-talet fantastiskt spännnande. Idag ser vi ingen motsättning mellan förnuft och tro. Vi praktiserar tron och förnuftet blir upplyst. Vi förstår verkligheten på ett sätt som de utan tro bara kan längta efter! Och vi kommer aldrig på kant med vetenskapen.

Liberalismen, också den teologiska, sorterar under Upplysningstiden. Det är dags att kränga av sig dessa trånga kläder och istället ikläda sig Kristus!

"Äkta" kristna "måste" tro

Jag vill fortsätta något med Karen Armstrong och hennes bok För Guds skull, eftersom den visar tydligt på skiljelinjerna. Det är något störande att boken har vetenskapliga anspråk därför att som en religionsvetenskaplig översikt tycker jag den är bra, men samtidigt är den fylld av förnekelser.

I kap 6 behandlar hon ämnet "Vetenskaplig religion". Det handlar främst om 1600-talet och övergången till "Upplysningstiden" som främst utvecklas på 1700-talet. Under medeltiden föröskte teologerna bevisa Guds existens och när sedan vetenskapen uppstår tycker den sig kunna bevisa Guds existens i och genom naturlagarna. Resonemanget är att Gud finns överallt, också i naturen och naturens lagar. Skapelsen visar sig så fantastiskt och Gud måste finnas i den. Det går inte att förklara eller förstå skapelsen med mindre än att Gud får vara förklaringen. Utan att reflektera närmare över det är Gud plötsligt inte bara i utan också underordnad naturen. Gud har blivit inomvärldslig. Den mest kände banbrytaren för detta tänk är Isaac Newton (1642-1727). Han var lättad och glad över att ha funnit svaret på livets gåta, men irriterad över sådana tarvliga läror som den om treenigheten eller den om inkarnationen.

Så hände det sig att religionen höll på att göra sig själv överflödig, omöjlig och onödig att tro på. Allt som i princip inte kan förklaras ansågs vara lögn och förbannad dikt, något som måste avfärdas. "Gud var inte längre transcedent, befann sig inte längre bortom språket och begreppen", skriver Armstrong. Men här gäller det att tänka två gånger, minst, därför att postmodernisterna har tagit fasta på just detta. Hur är det nu? Kan gud beskrivas med ord? Är gud i eller utanför språket? Är gud i språket riskerar vi att få en inomvärldslig gud, men är gud utanför är han oåtkomlig. Så tycks religionsvetare och postmodernister resonera. Hur vi än tänker blir det fel.

Det är min övertygelse att "äkta" kristna "måste" landa i tron på treenigheten eller inkarnationen. Vi "måste" tro att den Treenige Guden har blivit människa, "född av jungfrun Maria ...". Det är ju denne Gud vi kan lära känna, - ingen annan. Om vi inte håller fast vid dessa mysterier blir vi meningslösa, som salt utan sälta. Jag tror att det är viktigt att vi kristna vågar tala med varandra om det svåra och ta de trossteg som andra kristna har tagit före oss. Den kristne som inte gör det riskerar snart att falla in i postmodernisternas bekymmersfria värld.