Mellandagarna har jag bland annat ägnat åt att läsa boken Gustaf Wingren - människan och teologin och jag har just avslutat den. Boken är inte alldeles lättläst men håller mycket god standard. Den är en intellektuell biografi, menar författaren och professorn i filosofi och kultur Bengt Kristensson Uggla. Han lyckas presentera Gustaf Wingrens person (1910-2000) sedd ur Gustaf Wingrens egen teologiska synvinkel. Fascinerande, rättvist och spännande, särskilt jämförelsen mellan den "tidige" och den "senare" Wingren. Wingren genomgick en sorts personlighetsförändring i början på 1970-talet. Jag kommer särskilt att ta med mig Wingrens syn på skapelsens återupprättelse, vetekornseskatologi och ekklesiologiska grund från den här boken. Jag ska kort förklara:
Wingren, som var lutherforskare, menade att kyrkan måste lära sig leva utan Medeltid. Han ville föra oss tillbaka till tiden innan vi blev statskyrka, det vill säga innan 300 f.Kr. Han knöt an till kyrkofadern Irenaeus (130-202 e.Kr.)som ofta talade om skapelsen återlösning (la recapitulatio). Det betyder att skapelsen och det mänskliga står i centrum snarare än kyrkobyggnader och anställningar. Irenaeus väntade på Kristi återkomst då skapelsen ska fulländas. Här finns tankarna om 1000-årsriket som också fångat mitt intresse sedan jag fördjupade mig i 1 Thessalonikerbrevet. (Förresten planerar jag nu en inspelning för Kanal 10 på just 1 Thessalonikerbret, men det är en annan historia.)
Wingren menade vidare att döden är livets mening. Men då inte dödsögonblicket utan utgivandet i allmänhet. Varje osjälvisk handling, varje tjänst och allt arbete människor utför är en del av döendet. Wingren kunde ta ett vetekorn i sin hand och fråga; Vad är meningen med detta vetekorn? Svaret var givet - att det ska falla i jorden och dö för att sedan ge rik skörd. Så är det också med människan. Hon har värde i den utsträckning hon ger ut sig själv för andra. Det ger skörd hos andra. Mönstret med Kristi död och uppståndelse är centrum i Wingrens teologi.
Slutligen vill jag ta till mig synen på kyrkan. Kyrkan har i enlighet med det ovan sagda om vetekornet endast existensberättigande i den utsträckning den lever ett liv för dem som ännu inte har kommit till tro. Det är där kyrkan har sin grund, inte i sin självupptagenhet. Denna tes har följt mig under många år men får nu ny näring och kraft. Wingren liksom bekräftar de sanningar som utgör grundvalen för alla cellkyrkor. "Vår cellkyrka" dog och begravdes. Nu kan den växa upp och ge rik skörd! Det är min övertygelse och vi har några spännande år framför oss.
onsdag, december 29, 2010
lördag, december 25, 2010
Varför firar vi jul?
Det är Juldagen. Klockan är 19.00 och jag ska skriva en blogg. Ända sedan jag hörde statsministerns jultal har jag tänkt att detta tal borde jag kommentera. Hans ord om att demokrati och jämliket står över all religion borde bemötas i nästa predikans inledningsord: "All religion står över demokrati och jämlikhet", men ännu har inte det tillfället infunnit sig. Jag får vänta med den inledningsrepliken.
Det är juldagen och sedan julottan är jag ledig. Då visas ett program med rubriken: Varför firar vi jul? Jag anar det värsta, men vill ändå se programmet om inte annat för att få se mina farhågor bekräftade. De infrias snart, - inte ett ord om Jesus. Programmmet handlar om julbröd och julöl inte minst. Det talas om midvinterblot och den hedniska julen. Till och med när vi komer till den kristna julen betonas att det djupast sett handlar om hedendom och om solens födelse, vilket förvisso är sant. Programmet går vidare med berättelser om folktro, magi och eld för att sedan säga något om julbockens betydelse. Jag blir alltmer bedrövad.
När programmet går mot sitt slut sägs att "maten är det viktigaste" och jag önskar att plågan snart tar slut. Ungefär då sägs att det förr i tiden var "nödvändigt att gå till julottan". Jag som firade den i morse vet bättre. Den är i högsta grad frivillig. "Nu", däremot, fortsätter programledaren "är det hetsjakten som står i centrum", och jag känner bara att jag vill stänga av. Ska jag verkligen utsätta mig för det här? När programmet slutar har inte ett ord sagts om Jesus, jag repeterar; inte ett ord. När jag äntligen slipper ifrån detta elände tar ett annat program vid, kallat; Astrids jul. Det handlar om Astrid Lindgrens sätt att skildra julen. Det första inslaget handlar om Pippi Långstrump och hennes julbak. Fem minuter senare slår jag av TV:n. Jag orkar helt enkelt inte mer. Jag byter kanal och kommer till TV4. Programmet heter Jul med Ernst och jag klarar inte ens de första fem minuterna. Jag slår av nästan på en gång. Jag vet att det inte är sevärt. Vilken är då min slutsats?
Jag har under några veckor kritiserat mig själv för att jag är alltför kritisk mot Svenska kyrkan och det sätt på vilket den skildrar evangeliet. Jag måste väl förstå att följa med min tid?! Att alla nyheter kräver en ny infallsvinkel och att kanske just Jesus inte är så gångbar längre?! Jo, förvissso, men historieförfalskning är något annat. Ställer man frågan; Varför firar vi jul? är man väl för tusan skyldig att svara på frågan! Låt mig slippa lägga ut texten och istället tänka framåt.
Jag tror att det är hög tid att helt enkelt inse att vi, det svenska folket, är ett genomsekulariserat land. Vi är INTE ett kristet folk utan ett hedniskt folk, ett folk som vandrar i mörkrets land. Det är meningslöst att kritiser detta folk eller dess statsminister. De vet ingenting om kristen tro. De har ingen erfarenhet av det. De vill inte ha med kristen tro att göra. På samma sätt med stora delar av ledningen av den Svenska kyrkan. Inse det en gång för alla. Acceptera det en gång för alla även om det är svårt. Vilken är slutsatsen?
Nu gäller det att se efter möjliga utvecklingsvägar. Hur kan vi lansera vittnesbördet om Jesus Kristus? Är det möjligt att medverka till uppbyggnaden av Kristi kyrka? Vad kan jag göra? Jag har klandrat mig själv för att jag är så kritisk. Jag kommer förmodligen att vara det framöver också av det skälet att det är av nöden, MEN än viktigare är det att fråga sig; Hur ska jag kunna medverka till att åtminstone några människor får del av det äkta evangeliet? Jag måste på nytt tänka över mitt sätt att predika, på nytt ta vara på vardagens möten och utmaningar och på nytt ropa till Gud om förbarmande för mig själv och vårt folk.
Jag vill se framemot det nya året!
Det är juldagen och sedan julottan är jag ledig. Då visas ett program med rubriken: Varför firar vi jul? Jag anar det värsta, men vill ändå se programmet om inte annat för att få se mina farhågor bekräftade. De infrias snart, - inte ett ord om Jesus. Programmmet handlar om julbröd och julöl inte minst. Det talas om midvinterblot och den hedniska julen. Till och med när vi komer till den kristna julen betonas att det djupast sett handlar om hedendom och om solens födelse, vilket förvisso är sant. Programmet går vidare med berättelser om folktro, magi och eld för att sedan säga något om julbockens betydelse. Jag blir alltmer bedrövad.
När programmet går mot sitt slut sägs att "maten är det viktigaste" och jag önskar att plågan snart tar slut. Ungefär då sägs att det förr i tiden var "nödvändigt att gå till julottan". Jag som firade den i morse vet bättre. Den är i högsta grad frivillig. "Nu", däremot, fortsätter programledaren "är det hetsjakten som står i centrum", och jag känner bara att jag vill stänga av. Ska jag verkligen utsätta mig för det här? När programmet slutar har inte ett ord sagts om Jesus, jag repeterar; inte ett ord. När jag äntligen slipper ifrån detta elände tar ett annat program vid, kallat; Astrids jul. Det handlar om Astrid Lindgrens sätt att skildra julen. Det första inslaget handlar om Pippi Långstrump och hennes julbak. Fem minuter senare slår jag av TV:n. Jag orkar helt enkelt inte mer. Jag byter kanal och kommer till TV4. Programmet heter Jul med Ernst och jag klarar inte ens de första fem minuterna. Jag slår av nästan på en gång. Jag vet att det inte är sevärt. Vilken är då min slutsats?
Jag har under några veckor kritiserat mig själv för att jag är alltför kritisk mot Svenska kyrkan och det sätt på vilket den skildrar evangeliet. Jag måste väl förstå att följa med min tid?! Att alla nyheter kräver en ny infallsvinkel och att kanske just Jesus inte är så gångbar längre?! Jo, förvissso, men historieförfalskning är något annat. Ställer man frågan; Varför firar vi jul? är man väl för tusan skyldig att svara på frågan! Låt mig slippa lägga ut texten och istället tänka framåt.
Jag tror att det är hög tid att helt enkelt inse att vi, det svenska folket, är ett genomsekulariserat land. Vi är INTE ett kristet folk utan ett hedniskt folk, ett folk som vandrar i mörkrets land. Det är meningslöst att kritiser detta folk eller dess statsminister. De vet ingenting om kristen tro. De har ingen erfarenhet av det. De vill inte ha med kristen tro att göra. På samma sätt med stora delar av ledningen av den Svenska kyrkan. Inse det en gång för alla. Acceptera det en gång för alla även om det är svårt. Vilken är slutsatsen?
Nu gäller det att se efter möjliga utvecklingsvägar. Hur kan vi lansera vittnesbördet om Jesus Kristus? Är det möjligt att medverka till uppbyggnaden av Kristi kyrka? Vad kan jag göra? Jag har klandrat mig själv för att jag är så kritisk. Jag kommer förmodligen att vara det framöver också av det skälet att det är av nöden, MEN än viktigare är det att fråga sig; Hur ska jag kunna medverka till att åtminstone några människor får del av det äkta evangeliet? Jag måste på nytt tänka över mitt sätt att predika, på nytt ta vara på vardagens möten och utmaningar och på nytt ropa till Gud om förbarmande för mig själv och vårt folk.
Jag vill se framemot det nya året!
Extra insamling till Albanien
Det är nu en nästan en månad sedan vi fick de första signalerna om översvämningarna i norra Albanien. Det har regnat varje dag hela november och december och floderna svämmar över sina bräddar. I Shkodra tvingades mer än 3 000 personer överge sina hem och 13 000 hektar jordbruk lades under vatten. Vid sådana katastrofer förstörs delar av infrastrukturen, tillgången på dricksvatten minimeras och sjukdomar sprids lätt.Nu har familjerna börjat återvända men många bara för att finna att de förlorat allt de ägde och hade. Julfirandet och det nya året kommer för deras del att börja med ett stort minus trots de internationella insatser som nu börjat komma igång. The Evangelical-Lutheran Church som är den församling vi har bäst kontakt med i Albanien har tagit emot en lastbil som gåva som nu skänkts vidare till hjälpinsatserna i Shkodra.
Värnamo församling kommer därför att bidra med en extra insamling under jul och nyår med avslutning i Värnamo kyrka den 16 januari 2011.
Du kan också sätta in din gåva direkt till
Värnamo Kyrkliga Samfällighet, på 87 07 88 – 7, märk talongen Albanien.
fredag, december 24, 2010
God Jul
Tänkte jag skulle lägga sista handen vid julens predikan, men inser att jag först måste önska er läsare av denna blogg en riktigt god jul. Vad ett år går fort! Jularna tycks mig komma i allt snabbare takt. Det har det goda med sig att jag tvingas fördjupa mig i de eviga värdenas betydelse.
Under året som gått har jag haft en prenumeration på tidningen Kyrka & Folk, ett organ för Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro. Jag kan inte säga att jag läst alla nummer så noggrannt, men att jag blir glad av den. Tidningen reflekterar den kristna tro jag lärt känna genom Skriften och våra Bekännelseskrifter. Ledaren som ofta skrivs av redaktören Fredrik Sidenvall är regelmässigt utomordentligt välformulerade och i det sista numret har han ett predikoutkast som definitvt kommer att ge eko också i min julpredikan. Det blir en utläggning av ordet i Jes 9:2
Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, ja, över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.
Ljuset kommer till den som vet sig bo i dödskuggans land. Det talas inte ofta om det kanske just därför att insikten förlorats; att vi bor i dödsskuggans land. Vad betyder det att bo där? Jag vet om en man som häromdagen träffade flera döende personer, bland annat en djupt ledsen förälder. Barnet har drabbats av en obotlig cancer. De fick veta det för sex år sedan och sedan dess har det varit en ständig kamp. Den här julen orkade föräldern inte vara hemma utan befinner sig på sjukhuset. Hon berättade om hur hennes besinningslösa vrede mot Gud förändrats. När vreden ebbade ut förstod hon att mörker, synd och ondska verkar i denna världen. Allt som sker är inte Guds vilja, sa hon. Idag tänker jag på den familjen och profetens ord:
Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, ja, över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.
De flesta människor vill inte kännas vid dödsskuggans land. Men så kan de inte heller ta emot budskapet om det stora ljus Gud har låtit gå upp för oss i Jesus Kristus. Tänk om alla vi som "kallats från mörkret till Hans underbara ljus", 1 Petr 2:9 kunde hjälpas åt att sprida julens budskap så många fler fick del av det. Kanske mörkret tätnar också i vårt land på ett sådant sätt att alltfler börjar längta efter det sanna ljuset, Jesus Kristus?
Låt oss denna jul ännu en gång fördjupa oss i och göra allt vad vi kan för att ta emot Honom som ensam är vår Herre och Frälsare. Jag önskar er alla i den meningen en riktigt god jul!
Under året som gått har jag haft en prenumeration på tidningen Kyrka & Folk, ett organ för Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro. Jag kan inte säga att jag läst alla nummer så noggrannt, men att jag blir glad av den. Tidningen reflekterar den kristna tro jag lärt känna genom Skriften och våra Bekännelseskrifter. Ledaren som ofta skrivs av redaktören Fredrik Sidenvall är regelmässigt utomordentligt välformulerade och i det sista numret har han ett predikoutkast som definitvt kommer att ge eko också i min julpredikan. Det blir en utläggning av ordet i Jes 9:2
Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, ja, över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.
Ljuset kommer till den som vet sig bo i dödskuggans land. Det talas inte ofta om det kanske just därför att insikten förlorats; att vi bor i dödsskuggans land. Vad betyder det att bo där? Jag vet om en man som häromdagen träffade flera döende personer, bland annat en djupt ledsen förälder. Barnet har drabbats av en obotlig cancer. De fick veta det för sex år sedan och sedan dess har det varit en ständig kamp. Den här julen orkade föräldern inte vara hemma utan befinner sig på sjukhuset. Hon berättade om hur hennes besinningslösa vrede mot Gud förändrats. När vreden ebbade ut förstod hon att mörker, synd och ondska verkar i denna världen. Allt som sker är inte Guds vilja, sa hon. Idag tänker jag på den familjen och profetens ord:
Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, ja, över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.
De flesta människor vill inte kännas vid dödsskuggans land. Men så kan de inte heller ta emot budskapet om det stora ljus Gud har låtit gå upp för oss i Jesus Kristus. Tänk om alla vi som "kallats från mörkret till Hans underbara ljus", 1 Petr 2:9 kunde hjälpas åt att sprida julens budskap så många fler fick del av det. Kanske mörkret tätnar också i vårt land på ett sådant sätt att alltfler börjar längta efter det sanna ljuset, Jesus Kristus?
Låt oss denna jul ännu en gång fördjupa oss i och göra allt vad vi kan för att ta emot Honom som ensam är vår Herre och Frälsare. Jag önskar er alla i den meningen en riktigt god jul!
söndag, december 12, 2010
Tre nyheter
Idag, först idag, och detta är den första nyheten av tre, har jag upptäckt hur jag kan kolla antalet läsare av denna blogg. Jag har uppriktigt sagt inte intresserat mig för eller tyckt mig haft tid att forska närmare i alla möjligheter som min bloggsida ger bakom kulisserna. Men nu har det alltså hänt och jag är slagen av häpnad. Den vecka som ligger bakom mig hade 579 läsare plus ytterligare ett femtiotal från nio andra länder! Jag visste att det finns några stycken vänner som jobbar i till exempel Ryssland som läser bloggen, men ändå ... Det känns därmed än mer intressant att blogga vidare. Faste jag har två nyheter till.
Den andra är att www.cellkyrkan.nu är nedlagd. Du kan inte längre hitta dit. Jag är inte alldeles övertygad om det kloka i detta, men jag tror att vi nu måste hitta vägen vidare, svaret på frågan; vad kommer efter Cellkyrkan? Inte därför att materialet är obsolet utan därför att utvecklingen går allt snabbare. Cellkyrkan har aldrig varit och kommer aldrig att bli den enda modellen, men principerna bakom denna modell kommer att bestå. Jag tror till och med att vi kommer att få lika många modeller som cellkyrkor. Varje lokal plats måste själv hitta sin väg. Vi har kört ett rejält varv med cellkyrkan i Värnamo. Vi har lärt oss mycket, men behöver nu hitta vägar som gör att vi når längre, mycket längre. När det fanns som flest celler i Värnamo var det 16 stycken, mer eller mindre fungerande. Det handlade om 150 personer i alla åldrar. Sedan kände åtminstone jag att jag tappade greppet. Det fanns flera orsaker till det, men de 150 personerna har alla erfarenheter av dessa år som vi aldrig kommer att bli utan. Nu gäller det att ta dessa erfarenheter vidare. Vi har många spännande år framför oss vill jag lova. Jag får återkomma i detta ärende.
För det tredje har vi nu tagit hem allt material från www.cellkyrkan.nu och vi kommer att stycka upp det och fördela det till lite olika platser. Värnamo församling kommer att ha en del, denna blogg en del annat och så vidare. Jacob menar att Facebook kan komma att bli navet i det hela, men vad jag förstår kräver det att man mer eller mindre lever på Facebook. Det lockar inte mig, men om någon annan ville göra detta så anmäl gärna detta till mig. Ingenting hindrar, tvärtom, att intresserade själva sköter detta flöde. Det finns redan en sida för Cellkyrkan på Facebook. Gå gärna dit och skriv något. Jag lovar att vi ska försöka hänga med till en början.
Den andra är att www.cellkyrkan.nu är nedlagd. Du kan inte längre hitta dit. Jag är inte alldeles övertygad om det kloka i detta, men jag tror att vi nu måste hitta vägen vidare, svaret på frågan; vad kommer efter Cellkyrkan? Inte därför att materialet är obsolet utan därför att utvecklingen går allt snabbare. Cellkyrkan har aldrig varit och kommer aldrig att bli den enda modellen, men principerna bakom denna modell kommer att bestå. Jag tror till och med att vi kommer att få lika många modeller som cellkyrkor. Varje lokal plats måste själv hitta sin väg. Vi har kört ett rejält varv med cellkyrkan i Värnamo. Vi har lärt oss mycket, men behöver nu hitta vägar som gör att vi når längre, mycket längre. När det fanns som flest celler i Värnamo var det 16 stycken, mer eller mindre fungerande. Det handlade om 150 personer i alla åldrar. Sedan kände åtminstone jag att jag tappade greppet. Det fanns flera orsaker till det, men de 150 personerna har alla erfarenheter av dessa år som vi aldrig kommer att bli utan. Nu gäller det att ta dessa erfarenheter vidare. Vi har många spännande år framför oss vill jag lova. Jag får återkomma i detta ärende.
För det tredje har vi nu tagit hem allt material från www.cellkyrkan.nu och vi kommer att stycka upp det och fördela det till lite olika platser. Värnamo församling kommer att ha en del, denna blogg en del annat och så vidare. Jacob menar att Facebook kan komma att bli navet i det hela, men vad jag förstår kräver det att man mer eller mindre lever på Facebook. Det lockar inte mig, men om någon annan ville göra detta så anmäl gärna detta till mig. Ingenting hindrar, tvärtom, att intresserade själva sköter detta flöde. Det finns redan en sida för Cellkyrkan på Facebook. Gå gärna dit och skriv något. Jag lovar att vi ska försöka hänga med till en början.
tisdag, december 07, 2010
Den apostoliska kyrkan
Vad roligt med uppmuntrande kommentarer på förra inlägget. Och nya frågor. Kanske kan de bli till en övergång till mer konstruktiva bloggar om hur vi bygger Kristi kyrka. Lägg märke till uttryckssättet därför jag menar att det är viktigt att särskilja Svenska kyrkan från den apostoliska. Den som inte förmår göra det hamnar snart i förvirring.
Vi bekänner en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Skälet till det är att Kyrkan har sitt ursprung i Gud. Hon sänks ner från himlen som ett himmelskt Jerusalem. Hon är en liksom Gud är en. Hon är helig därför att hon är av Gud och på jorden avskild för Gud. Hon har tagit gestalt genom Jesus Kristus. Han är hörnstenen och apostlarna och profeterna ingår även de i grundvalen. Dessa utgör en helig gemenskap, garanterad av det tillvägagångssätt Jesus visade oss. Han bad om Faderns vilja, utvalde enligt Faderns vilja, instruerade och tillsatte dem som skulle utgöra grundvalen. Detta mönster fortsätter i de historiska kyrkorna. När kyrkan ber, utväljer, instruerar och tillsätter återupprepas mönstret och kyrkan lever vidare från generation till generation. Så går det tyvärr inte längre till inom Svenska kyrkan och därför är hon inte längre apostolisk. Svenska kyrkan förskingrar sitt eget arv och det visar sig på punkt efter punkt. Någon frågar då Hur ska en kyrka som kommit i strid med sig själv kunna bestå? Bra fråga. Låt mig så här, kort i en blogg, bidra med en tanke:
Vi behöver förstå och definiera församlingen på ett nytt sätt. På samma sätt som de ortodoxa kyrkorna eller varför inte Rick Warren i Saddleback? Glöm samfundsränserna som avgör vilka som är kristna och vilka som inte är det. Placera i stället Jesus Kristus i centrum. Han är viktigast, inte gränserna för olika medlemskap. Plötsligt befinner sig alla människora, säger alla, på väg mot centrum eller från centrum. Med detta nygamla betraktelsesätt kan Svenska kyrkan fortsätta vara en territoriell församling. Det spelar mindre roll vilka som är medlemmar, vilka som inte är det och vilka som tillhör andra samfund. Allt som har betydelse är om vi är på väg mot centrum eller inte.
Uppdraget blir nu att de som vill följa Jesus finner varandra och bildar gemenskaper som strävar efter att vara apostoliska. Det kan de och ska de göra på gräsrotsnivå. För min del kan det gärna ske ekumeniskt. Ingenting hindrar att de redan frälsta fortsätter att gå till sina olika gudstjänster.
Hur kan Svenska kyrkan fostra till kristet liv? Bara den som själv är en lärjugne kan och själv går vägen kan visa andra vägen mot centrum. Mer om det framöver.
Vi bekänner en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Skälet till det är att Kyrkan har sitt ursprung i Gud. Hon sänks ner från himlen som ett himmelskt Jerusalem. Hon är en liksom Gud är en. Hon är helig därför att hon är av Gud och på jorden avskild för Gud. Hon har tagit gestalt genom Jesus Kristus. Han är hörnstenen och apostlarna och profeterna ingår även de i grundvalen. Dessa utgör en helig gemenskap, garanterad av det tillvägagångssätt Jesus visade oss. Han bad om Faderns vilja, utvalde enligt Faderns vilja, instruerade och tillsatte dem som skulle utgöra grundvalen. Detta mönster fortsätter i de historiska kyrkorna. När kyrkan ber, utväljer, instruerar och tillsätter återupprepas mönstret och kyrkan lever vidare från generation till generation. Så går det tyvärr inte längre till inom Svenska kyrkan och därför är hon inte längre apostolisk. Svenska kyrkan förskingrar sitt eget arv och det visar sig på punkt efter punkt. Någon frågar då Hur ska en kyrka som kommit i strid med sig själv kunna bestå? Bra fråga. Låt mig så här, kort i en blogg, bidra med en tanke:
Vi behöver förstå och definiera församlingen på ett nytt sätt. På samma sätt som de ortodoxa kyrkorna eller varför inte Rick Warren i Saddleback? Glöm samfundsränserna som avgör vilka som är kristna och vilka som inte är det. Placera i stället Jesus Kristus i centrum. Han är viktigast, inte gränserna för olika medlemskap. Plötsligt befinner sig alla människora, säger alla, på väg mot centrum eller från centrum. Med detta nygamla betraktelsesätt kan Svenska kyrkan fortsätta vara en territoriell församling. Det spelar mindre roll vilka som är medlemmar, vilka som inte är det och vilka som tillhör andra samfund. Allt som har betydelse är om vi är på väg mot centrum eller inte.
Uppdraget blir nu att de som vill följa Jesus finner varandra och bildar gemenskaper som strävar efter att vara apostoliska. Det kan de och ska de göra på gräsrotsnivå. För min del kan det gärna ske ekumeniskt. Ingenting hindrar att de redan frälsta fortsätter att gå till sina olika gudstjänster.
Hur kan Svenska kyrkan fostra till kristet liv? Bara den som själv är en lärjugne kan och själv går vägen kan visa andra vägen mot centrum. Mer om det framöver.
söndag, december 05, 2010
Är jag förvånad?
Min tanke var att efter några mycket allvarliga och kritiska blogginlägg gå över till några konstruktiva idéer om hur vi ska bidra till bygget av Kristi församling. Det ska jag göra mer än gärna, så fort som möjligt, men just nu är det inte möjligt. Kritiken mot Svenska kyrkan och den kultur som härskar där måste växa sig starkare. Vi hade en heldag med medarbetarna, ett 20-tal, i vår fina och fromma Värnamo församling i torsdags. Tillsammans med vår nye kyrkoherde söker vi färdriktningen för framtiden. Eftersom jag skrivit en bok om vad som hänt under de senaste åren i Värnamo är jag naturligtvis extra lyhörd inför vad som komma skall. Någon tog upp frågan om hur vi ska få konfirmanderna att komma till Högmässan och/eller stanna kvar efter konfirmationen. Som vanligt ingen svar. Då påminner jag om att Högmässan är de troendes möte med den Uppståndne Jesus. Vi kanske borde prata mer om hur vi hjälper konfirmanderna in i tron snarare än in i Högmässan. Några nickar förstående, men något samtal om den saken blev det inte. Är jag förvånad?
I går besökte vi Jacob och hans familj. De bor och verkar i Lunds stift. I Lunds stift är man bekymrad över att konfirmandstatistiken (sic!) går ner så snabbt. Därför hade man ordnat ett möte mellan ett femtontal utvalda personer i stiftet och en reklambyrå som ska hjälpa till att lansera konfirmandarbetet. Byråns representanter frågar; Vad är det ni vill marknadsföra? Vad har ni att erbjuda? Svaret blir att vi kämpar för människorvärdet och miljön. Då säger Jacob att vi har en tro som vi bekänner oss till. Kanske det vore något? Inlägget bemöts med kompakt tystnad under resten av dagen. Är jag förvånad?
Idag har jag läst Dag Sandahls blogg . Han har alltid något att berätta, ofta sätter han fingret på sådant ingen annan sätter fingret på. Idag berättar han att han varit ute på Svenska kyrkans hemsida och läst om hur man firar jul. Jag återger från hans blogg:
Nu fick jag veta: Julfirande för alla betyder att Svenska kyrkans julfirande ofta börjar dagen före julafton med de "mysiga julförberedelserna" (läs med tysk intonation, det blir roligare då!). Men är det att fira? Är det inte att förbereda?
Sedan slås det liksom till. Programmet är varierat men man får själv välja vad man vill delta i:julmat, musik, julklappar finns det i församlingsgårdar och prästgårdar. Jaha? Julbön, julnattsmässa och julpotta därtill, tydligen. Risinge församling är ett exempel: "Som i många andra församlingar är firandet avslappnat och opretentiöst och fokus ligger på att vara tillsammans och umgås."
Då vill jag bara säga till det som kallas redaktionen@svenskakyrkan.se att jag vill ha en jul där fokus ligger på Jesus, på Människoblivandets mysterium. på tystnad och tillbedjan. Ska jag få det, tycks det som om det är någon annan kyrka än Svenska kyrkan jag ska uppsöka. Kanske en kyrka som inte först och främst säger att jag själv får välja utan en där jag bjuds att vara med för att mitt liv och alla kommande jular ska förändras.
Med julens yta är jag inte tillfredsställd. För krämeriets jul står jag alltmer främmande. För det julfirande som är firandet av att man firar jul och i övrigt ingenting har jag intet till övers. Jag vill back to basic, till Betlehem och till Böda kyrkas altare i julnatten.
Moloken blir jag. Sekulariseringen gör oss alla illa. De har tagit bort min Frälsare och jag vet inte var de lagt honom. Men jag tror jag fattar. Någon som själv inte brinner för julen på riktigt, har skrivit en jolmig text, anpassad för kundklientelet.
Är jag förvånad? Ja, faktiskt något. Jag vet att det finns många goda kristna inom Svenska kyrkan, men det verkar som att dessa har marginaliserats så till den grad att kulturen inom Svenska kyrkan förändrats. Sedan ganska många år är jag införstådd med att Svenska kyrkan inte är en apostolisk kyrka. Kan den alls kallas för kristen? Om de kristna inte längre påverkar kulturen inom Svenska kyrkan kan den inte utan vidare kallas kristen. Det krävs en kristen bekännelse för det.
Detta blir väl en bra bakrund för frågan: Hur bygger vi Kristi församling inom Svenska kyrkan?
I går besökte vi Jacob och hans familj. De bor och verkar i Lunds stift. I Lunds stift är man bekymrad över att konfirmandstatistiken (sic!) går ner så snabbt. Därför hade man ordnat ett möte mellan ett femtontal utvalda personer i stiftet och en reklambyrå som ska hjälpa till att lansera konfirmandarbetet. Byråns representanter frågar; Vad är det ni vill marknadsföra? Vad har ni att erbjuda? Svaret blir att vi kämpar för människorvärdet och miljön. Då säger Jacob att vi har en tro som vi bekänner oss till. Kanske det vore något? Inlägget bemöts med kompakt tystnad under resten av dagen. Är jag förvånad?
Idag har jag läst Dag Sandahls blogg . Han har alltid något att berätta, ofta sätter han fingret på sådant ingen annan sätter fingret på. Idag berättar han att han varit ute på Svenska kyrkans hemsida och läst om hur man firar jul. Jag återger från hans blogg:
Nu fick jag veta: Julfirande för alla betyder att Svenska kyrkans julfirande ofta börjar dagen före julafton med de "mysiga julförberedelserna" (läs med tysk intonation, det blir roligare då!). Men är det att fira? Är det inte att förbereda?
Sedan slås det liksom till. Programmet är varierat men man får själv välja vad man vill delta i:julmat, musik, julklappar finns det i församlingsgårdar och prästgårdar. Jaha? Julbön, julnattsmässa och julpotta därtill, tydligen. Risinge församling är ett exempel: "Som i många andra församlingar är firandet avslappnat och opretentiöst och fokus ligger på att vara tillsammans och umgås."
Då vill jag bara säga till det som kallas redaktionen@svenskakyrkan.se att jag vill ha en jul där fokus ligger på Jesus, på Människoblivandets mysterium. på tystnad och tillbedjan. Ska jag få det, tycks det som om det är någon annan kyrka än Svenska kyrkan jag ska uppsöka. Kanske en kyrka som inte först och främst säger att jag själv får välja utan en där jag bjuds att vara med för att mitt liv och alla kommande jular ska förändras.
Med julens yta är jag inte tillfredsställd. För krämeriets jul står jag alltmer främmande. För det julfirande som är firandet av att man firar jul och i övrigt ingenting har jag intet till övers. Jag vill back to basic, till Betlehem och till Böda kyrkas altare i julnatten.
Moloken blir jag. Sekulariseringen gör oss alla illa. De har tagit bort min Frälsare och jag vet inte var de lagt honom. Men jag tror jag fattar. Någon som själv inte brinner för julen på riktigt, har skrivit en jolmig text, anpassad för kundklientelet.
Är jag förvånad? Ja, faktiskt något. Jag vet att det finns många goda kristna inom Svenska kyrkan, men det verkar som att dessa har marginaliserats så till den grad att kulturen inom Svenska kyrkan förändrats. Sedan ganska många år är jag införstådd med att Svenska kyrkan inte är en apostolisk kyrka. Kan den alls kallas för kristen? Om de kristna inte längre påverkar kulturen inom Svenska kyrkan kan den inte utan vidare kallas kristen. Det krävs en kristen bekännelse för det.
Detta blir väl en bra bakrund för frågan: Hur bygger vi Kristi församling inom Svenska kyrkan?
onsdag, december 01, 2010
Från kyrkomötet till cykelgaraget
Det händer inte ofta att jag sparar Kyrkans Tidning, men nr 46 har jag sparat så här långt. Det numret handlar om 10-år efter att kyrka/stat skildes åt. Jag har redan skrivit två bloggar om det och tänkte avsluta detta nu genom en sammanställning som visar vad vi behöver be och arbeta för.
Sören Ekström som vid tillfället var generalsekreterare pekar på två svagheter i reformen. Den först är att vi som är förtroendevalda (till kyrkomöte, stiftsfullmäktige eller stiftsstyrelse) inte längre får göra sådant i tjänsten. Risken kan vara att dessa viktiga organ enbart består av pensionärer. Inget ont om pensionärer men vilka andra ska hinna med? Tjänstemännen förstås, men vill vi att Svenska kyrkan ska styras av pensionärer och tjänstemän? Bra fråga. Den andra svagheten, enligt Ekström är att Svenska kyrkans tillgångar i form av skog och mark från och med nu beskattas. De var tidigare skattebefriade. Biskop Ragnar Persenius säger sig inte vara nöjd med Svenska kyrkans tillstånd, men vill inte förklara sitt missnöje med reformen. Han lyfter emellertid fram synen på medlemsskapet och debatten om fri församlingstillhörighet. Han är också kritisk till att gruppkulturen ökar inom Svenska kyrkan. Tidigare dominerade grupper som (S), (M) och andra politiska partier. Nu är det också FK, ÖKA, SD, POSK och så vidare, sammanlagt består Kyrkomötet av 13 grupper. Biskop Ragnar Persenius säger sig också vara oroad av individualismen som tvingar Svenska kyrkan att bli en servicekyrka, där individens önskemål styr.
Om du lägger samman de tre senaste bloggarna får du följande bönelista. Be och arbeta för:
- att förföljelsen av oliktänkande upphör
- att valsystemet "förkyrkligas"
- att Svenska kyrkan återfinner sin identitet
- att kyrkomötet blir kyrkligt legitimt
- att ledamöterna i kyrkomötet får ersättning för förlorad arbetsförtjänst
- att Domkapitlen blir rättssäkra
- att de heligas gemenskap får utgöra kärnan i församlingen
- att människor själva får bestämma vilken församling de vill tillhöra
Detta är stora och komplexa frågor och ingen vet vart det tar vägen, men i allt detta samlas människor i till exempel i ett cykelgarage i Växjö för att fira mässan. De kallar garaget för Det Heliga Hjärtas Kapell och de sågo ingen utom Jesus allena. Låt Kyrkan växa underifrån genom att tillbe Herren Jesus.
Sören Ekström som vid tillfället var generalsekreterare pekar på två svagheter i reformen. Den först är att vi som är förtroendevalda (till kyrkomöte, stiftsfullmäktige eller stiftsstyrelse) inte längre får göra sådant i tjänsten. Risken kan vara att dessa viktiga organ enbart består av pensionärer. Inget ont om pensionärer men vilka andra ska hinna med? Tjänstemännen förstås, men vill vi att Svenska kyrkan ska styras av pensionärer och tjänstemän? Bra fråga. Den andra svagheten, enligt Ekström är att Svenska kyrkans tillgångar i form av skog och mark från och med nu beskattas. De var tidigare skattebefriade. Biskop Ragnar Persenius säger sig inte vara nöjd med Svenska kyrkans tillstånd, men vill inte förklara sitt missnöje med reformen. Han lyfter emellertid fram synen på medlemsskapet och debatten om fri församlingstillhörighet. Han är också kritisk till att gruppkulturen ökar inom Svenska kyrkan. Tidigare dominerade grupper som (S), (M) och andra politiska partier. Nu är det också FK, ÖKA, SD, POSK och så vidare, sammanlagt består Kyrkomötet av 13 grupper. Biskop Ragnar Persenius säger sig också vara oroad av individualismen som tvingar Svenska kyrkan att bli en servicekyrka, där individens önskemål styr.
Om du lägger samman de tre senaste bloggarna får du följande bönelista. Be och arbeta för:
- att förföljelsen av oliktänkande upphör
- att valsystemet "förkyrkligas"
- att Svenska kyrkan återfinner sin identitet
- att kyrkomötet blir kyrkligt legitimt
- att ledamöterna i kyrkomötet får ersättning för förlorad arbetsförtjänst
- att Domkapitlen blir rättssäkra
- att de heligas gemenskap får utgöra kärnan i församlingen
- att människor själva får bestämma vilken församling de vill tillhöra
Detta är stora och komplexa frågor och ingen vet vart det tar vägen, men i allt detta samlas människor i till exempel i ett cykelgarage i Växjö för att fira mässan. De kallar garaget för Det Heliga Hjärtas Kapell och de sågo ingen utom Jesus allena. Låt Kyrkan växa underifrån genom att tillbe Herren Jesus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)