Det blev visst en hel liten serie på ämnet. Jag har i dagarna fått höra från flera personer oberoende av varandra att de kämpar med samma fråga. Kanske är det rätt tid att ställa frågan om vi ska vara solidariska med Svenska kyrkan och till vilken grad. Jag vet inte om du noterat att jag blev inkryssad i såväl Stiftsfullmäktige som Kyrkomötet. Det är med mycket blandade känslor jag konstaterar det, men när det nu gått några dagar har jag smält det lite bättre. Jag tror att Gud leder oss på rätta vägar för sitt namns skull. Det finns ingenting i min tankevärld som talar för att jag skulle blivit invald. Det är att betrakta som ett smärre mirakel. Jag förstår inte varför Gud vill att jag ska vara med i dessa sammanhang. Det kan ofta vara så att vi inte förstår. En kollega och broder som ville gratulera mig sa: Du vet väl om att du nu går i fiendeland? Jo, jag vet det, svarade jag. Men det skrämmer mig inte något.
Jag läste ett citat någonstans, också häromdagen: "Bara den som vet att han inte spelar någon roll, kan spela någon roll." Jag känner igen korsets princip i detta.
Den kritiska hållning jag alltid haft mot Svenska kyrkan och som stärkts genom åren kanske ska vara mitt bidrag. De flesta förtroendevalda vet att situationen är ohållbar och att vi lever mitt i ett paradigmskifte där den kristna tron på nytt måste väckas till liv. Vi får se hur saker och ting utvecklas. Jag har gått sällskap med andra kolleger i Kyrkomötet eftersom 11 av de 13 invalda är präster. Jag tror inte det bara är en tillfällighet.
För övrigt är jag hemma några dagar i influensa och läser Den kristna kyrkans historia av Jonathan Hill. I ett av kapitlen beättar han om hur Ignatius med flera framhöll den apostoliska successionen som en sammanhållande länk under det första de första århundradena och hur prästerskapet stärktes genom denna. Det är precis så jag också upplever det hela. Därför var det extra intessant att läsa om hur Ulf Ekman inte kunde finna belägga för kvinnliga föreståndare i Skriften. Här håller uppenbarligen något på att hända. Pastor Ulf är också vigd av Biskop Bertil året efter mig. Stefan Swärd lovade att kommentera detta på sin blogg framöver så jag lär väl få återkomma i saken.
2 kommentarer:
åh. jag skulle gärna hålla låda om dessa saker mer. du har bara skrivit lite för mycket för att jag ska orka :) men det känns som om vi tänker från helt olika perspektiv. jag ifrågasätter ju hela kyrkan från botten. vad är kyrka? typ sånna saker. jag tycker det är ett problem med ett "kristet" språk. ingen fattar vad man pratar om. jo, vi kristna gör det kanske du och jag tänker. men jag vet inte om jag ens vill ha ett sådant språk. ja. det är svårt att förstå varandra så här. ville bara säga något om detta.
Broder Joachim -
du har min fulla sympati. Det är förmodligen sa att vi tänker med lite olika perspektiv, men var medveten om att det finns olika perspektiv som behöver vägas mot varandra. Grästrotsnivån är inte det enda perspektivet när vi talar om ett tvåtusenårigt kollektiv. Och ett fackspråk med tekniska termer finns väl i alla sammanhang. Också det kan var krävande. Ja vilken värld vi lever i.
Skicka en kommentar