torsdag, oktober 22, 2009

Därför är jag med i Svenska kyrkan! Del 1

Jag måste erkänna att jag bitvis skäms för Svenska kyrkan. Först gjorde vi oss av med ämbetet och nu med äktenskapet. Det är därför det är så angeläget för mig att bejaka det äkt-kyrkliga. Det som har med Guds rike, ämbetet och sakramenten att göra. Sedan får vi göra det bästa av situationen även om vi i slutänden skulle uppleva hela Svenska kyrkan som innehållslös. Här är två åsikter sedan politikerna ännu en gång kört över de kristtrogna.
För det första om jag lämnar Svenska kyrkan; - vart tar jag vägen då? Vem blir glad för det? Jag menar att det inte finns något bra alternativ. Annat än möjligen en personlig vinst. Men nu handlar det inte om min person utan om det ämbete jag gett mitt liv till. Ska jag förneka den prsätvigning jag har varit med om? Jag har förståelse för dem som vill lämna Svenska kyrkan, men blir samtidigt väldigt nyfiken på hur deras framtis kommer att se ut.
För det andra är det allas vår kallelse som kristna att sprida Guds rike och bygga Kristi kyrka på jorden. Om Svenska kyrkan förskingrar sitt apostoliska arv, sitt reformatoriska arv och sitt väckelsearv kan det likväl inte vara ett hinder för mig att sprida Guds rike och bygga Kristi kyrka. Nu är det viktigare än på mycket, mycket länge att sprida Guds rike och bygga Kristi församling och kyrka. Men detta går inte utan lekmän. Nu är det dags för lekmännen att träda fram och vara med om att sprida Guds rike och bygga kyrkan, - om än i miniformat. Låt oss se till att det växer upp nya församlingar överallt! Mer om detta senare.

3 kommentarer:

Jonny sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Jonny sa...

Om vi håller fast vid den apostoliska successionen så kan alltså bara präster vigda av Bertil Gärtner väljas som biskopar? I en snar framtid så skulle vi alltså kunna tänka oss en ekumenisk organisation där exempelvis du och Ulf Ekman är biskopar? Rent teoretiskt alltså.

Jag har kanske aldrig riktigt förstått den apostoliska successionen eftersom man då måste exkludera nästan alla frikyrkliga ledare. Jag menar - Lewi Petrus fungerade ju i praktiken som en biskop. Fler exempel kan ges. Hur hanterar man det i framtiden om alla Jesu vänner finner varandra allt mer? Flera "frikyrkliga" kristna ledare har ju tjänat som biskopar i praktiken, även om de aldrig haft ämbetstiteln.

Håkan Sunnliden sa...

Kul at du plockar upp den apostoliska successionen. Jag läser just nu "Den kristna kyrkans historia" av Jonathan Hill. Boken kom 2007 på Libris förlag (!). Han talar två gånger m vikten av successionen. I Svenska kyrkan har detta tigits ihjäl. Ingen vill ta den debatten när kvinnliga präster skulle införas, men successionen har aldrig avskaffats. Men nu är riksen uppenbar.
För det första kan det finnas präster och pastorer som är "bättre" än successionsbärarna. Så tro inte att vi talar om någon värdering.
För det andra försökte f Gunnar att sprida succession till dem som borde ha den.
För det tredje: Succession var/är en garanti för att vi står i rätt sammanhang, läs den allmänneliga gemenskapen. Om vi fick en riktigt ekumeniska väckelse kan man väl tänka sig att de som behövde få del av successionen fick det.
För det fjärde är successionen såpass viktig att f Ceasarius i Östanbäck inte tycker samfunden, inklusive Sv kyrkan spelar någon avgörande roll. Det finns andra biskopar än de svenska vi kan ställa oss under, menar han. Där pratar vi kristen frihet!
För det femte lär den här diskussionen komma upp igen, - särskilt inom Sv kyrkan.