Några reflektoner

Varje kristen kyrka och församling med självaktning vill se människor komma till tro på Jesus, växa i denna tro och utveckla ett lärjungaskap. Men få församlingar får se människor komma till kristen tro eller växa till sin inre människa. De flesta församlingar har gett upp sådana ambitioner. Församlingarnas verksamhet vänder sig sällan till dem som ännu inte har kommit till tro och ofta till dem som redan tror. Några reflektioner.

För det första har inte en ny Bibelöversättning eller en ny psalmbok gjort att människor kommit till tro. Inte heller har 30 års experimenterande med gudstjänstformerna gjort att människor växt i sin tro. I många sammanhang har man till och med försökt anpassa själva evangeliets budskap utan att nå framgång. Det händer att kända personligheter och fina musikgudstjänster samlar mycket folk, men sedan då? Om målet är att människor ska finna vägen till kristen tro tycks inte dessa väl beprövade metoder vara de rätta. Vi behöver finna andra metoder.

För det andra anar vi att det någonstans föreligger ett systemfel. Hur vi än vrider och vänder på våra metoder och försöker hitta nya sätt att arbeta på tycks det inte hjälpa. Vi anar att det nuvarande systemet där prästen eller pastorn ofta oförtjänt står i centrum och där ”vanliga” kristna passiviseras måste ändras. Inom Svenska kyrkan talar de ledande allt oftare om vikten av att ”mobilisera lekmännen”, men hur ska det gå till? Mobiliseras för vad? Och vad händer då med våra gudstjänster och annan programverksamhet. Vi har ju det vi har. Finns det någon som i dag tror att våra församlingar kommer att leva upp om vi lägger till lärjungagrupper av olika slag? Och vem ska leda dem i sådana fall?

För det tredje är Kyrkans budskap fortfarande detsamma. Gud och uppenbarelsen i och genom Jesus Kristus är den samma och kan inte förändras. Det är just den levande tron på Jesus Kristus och gemenskapen med hans apostlar som gjort att kyrkan genom sina lärjungar nått ut till praktiskt hela mänskligheten. Under mer än 2 000 år har budskapet trängt in i alla kulturer, förankrats i dessa, förvandlat dem och överlevt dem. Kristenheten har överlevt alla typer av hot och trakasserier, irrläror och rena förföljelser. Det mesta talar med andra ord för att vi också kommer att ta oss igenom den materialism, sekulariseringen, konsumism och narcissism som präglar vårt samhälle. Men det som nu har sekulariseringen och tidens förändringar slagit tillbaka och denna världens kultur trängt djupt in också i kristenheten. Kristenheten kämpar ännu en gång för sin överlevnad. Kyrkan frestas att anpassa sitt budskap till denna världen, men budskapet är och förblir ett motbudskap.

Cellen ÄR Kyrkan i mini-format

God fortsättning på det nya året 2008!

Det har just idag startat en ny diskussion på www.missionxp.webblogg.se/posttraditional.html
Strax innan jul fastnade en diskussin om cellens relation till hierarkin eller inte. Diskussionen slutade med att debattörerna hamnade i varsitt dike. För eller emot. Victor har nu startat om genom att ange ett nytt perspektiv. Han talar om enhet eller splittring.

Det kan finnas många olika modeller. Man kan som kristen vara vara för eller emot hierarkier - tydligen, men kan man vara gå åt olika håll? Kan kristna vara splittrade. JA, på skapelsens plan. Nej, på frälsningens plan.

Under senare år har det blivit mer och mer klart för mig att cellen ÄR Kyrkan i mini-format. Den lilla gemenskapen ÄR hel, fri och helt självständig i Kristus. Bara med det synsättet kan den relatera till hierarkierna! Detta är skälet till att cellkyrkan kan relatera och verka inom vilken kyrka eller vilket samfund som helst. Cellen behåller sin frihet i Kristus!

Vi kan använda tre kända begrepp för att visa detta

En helig allmännelig Kyrka (kristenheten)
De heligas gemenskap (församlingen)
Cellen (små gruppen)

Dessa tre nivåer lever var för sig, samtdigt som de inkluderar varandra (eller just för att de inkluderar varandra). Vi måste i alla lägen bejaka cellen som Kyrkan i miniformat!