Det händer ofta att jag får frågan om cellernas förhållande till församlingen. Med god vilja kan jag förstå vad som menas, men inte med mindre. Det är de kristna som ÄR församlingen och de kan synas i mini-, medi- eller maxiformat. De som samlas i Jesu namn i ett cellmöte ÄR församlingen liksom de som samlas i kyrkan till söndagens gudstjänst. Tyvärr är de senare splittrade och samlas i flera olika lokaler samtidigt därför att de inte kunnat komma överens, men i alla fall. Maxiformatet är en, helig allmännelig kyrka.
Många tänker på den yttre organisationen när de talar om församlingen. Den kan se väldigt olika ut. Den skiftar från tid till annan. Det är onödigt att jämföra Kinas husförsamlingar med Italiens katedraler eller Brasiliens garageförsamlingar, Englands café-kyrkor med de ortodoxa kyrkorna. Varför är vi så låsta vid stats- eller frikyrkomodeller?
9 kommentarer:
Intressant. Jag tycker dock inte det är onödigt att jämföra olika modeller. Som jag ser det så är äkta efterföljelse och apostoliska praktiker helt enkelt oförenliga med vissa strukturer. (vinet och vinsäckarna-grejen). Tex är 1 Kor 14:26- (med teologisk bakgrund i 1 Kor 12) inte möjligt att tillämpa i en samling på 1.000 personer och 95% av alla "gudstjänster" är raka motsatsen till Paulus undervisning. Vidare finns det förstås något paradoxalt med en församling som möts i en byggnad som signalerar makt och rikedom och samtidigt säger sig följa den Korsfäste. Eller?
/Jonas Lundström (www.alternativ.info.se)
Jag håller med dig om än inte helt. Du har rätt i det du skriver, men problemet, menar jag, är att det gått 2000 år sedan dess. Vi måste tillämpa de bibliska principerna i vår miljö med kyrkor och samfund. Om vi inte lyckas med det bryter vi sönder församlikngen på medinivå.
Vi måste och kan inte tillämpa dom bibliska principerna i våra kyrkor och samfund. Det är då dom spricker, som vinsäckarna. Vi behöver samlas vid sidan av dom etablerade strukturerna. Dra ut från Babylon, typ. Dom strukturer som strider mot Messias kommer ändå att försvinna. (Jag hör själv att jag låter sekterisk, men jag tycker så här ändå, med stor smärta och livet som insats.) Leder inte ditt resonemang till att alla radikal-reformatoriska rörelser (waldensare, anabaptister, baptister osv) har splittrat församlingen eftersom dom släppt taget om den etablerade kyrkan och format nya församlingar?
/Jonas Lundström
Jag tror du har rätt igen, men problemet kvarstår. Du inser också att du blir sekterisk om man i egen kraft slår in på den linje du skissar. De förreformatoriska rörelsen jagades mot sin vilja ur sitt sammanhang. Det var ett gudomligt skeende. Kanske kommer vi dit. Men det är svårt att sia om när det gäller Svenska kyrkan, eftersom hon redan är raserad, tömd på sitt innehåll och sin kraft och det nu handlar om att bygga upp församlingen.
Jag tror inte kyrkan har så mycket kraft att den kan jaga ut oss. Hur skulle dete gå till?
Varken historiskt eller idag tror jag det är så enkelt att reformatorerna alltid blir utjagade. Idag använder kyrkan vanligen inte våld och ytterst få använder formell uteslutning. Däremot kan man bli kickad från ledarpositioner, ignorerad eller förklarad icke välkommen.
Jag tror också att vi som strävar efter radikal-reformation behöver ett mått av separatism, vi behöver undvika att ge vårt stöd till praktiker som kommit på tvärsen med Jesus och tala klarspråk om dessa. Min erfarenhet är att detta gör en ytterst impopulär.
Som jag ser det är det samfundsstrukturerna som står för den tydligaste sekterismen. Alla samfund definierar sig själv på ett sätt som gör anspråk på att vara den sanna eller bästa kyrka och exkluderar många genuina efterföljare. Därför tror jag på fria, självstyrande församlingar.
Vad jag förstår är du präst i Svenska Kyrkan? Vore intressant att höra hur du tänker om detta. Om du vill kan vi fortsätta samtalet via mail... (danjonlun (snabel-a) hotmail .com). Kolla gärna in min blogg också, http://blog.bahnhof.se/wb938188)
/Jonas Lundström
Det är sant att vi inte blir avskedade utan vidare. Det är också sant att vi inte blir befordrade, vilket väl är mycket bra om vi de facto ändå inte tror på systemet.
Just därför ska vi fortsätta att verka i profetsik anda. Med hjälp av cellstrukturen är det möjligt att se en utveckling som inte utan vidare kan slitas sönder av kyrkopolitiker eller anställda.
Separatism är för mig ett negativt ord när det sker inom Kristi kyrka. Därför är det intressant med "fresh expressions". Har du hört talas om det? Vi gör om vår ekklesiologi och alla nybildningar kallar vi för "fresh expression" i stället för sekterism. Eller mångfald. Den typen av terminologi är mycket gångbar i ett postmodernt samhälle.
Håller med i mycket. Troligen ser vi ändå olika på vad som är "kyrkan" (antar jag i alla fall eftersom du är präst). För mig är inte alla institutioner osv samma sak som den församling Jesus bygger. "Församling" är människor som samlas (möter varandra på riktigt) runt Jesus, och detta händer inte i alla sammanhang som kallas kristna. Jag tror på ett "kyrkans fall" i och med anpassningen till makten på 300-talet, och detta lever kvar både i katolska kyrkan och i dom samfund som imiterar henne. Praktiker o institutioner som är så perverterade att dom står i strid med Jesus bör vi helst distansera oss ifrån (inte människorna inom dom, dock!).
Jag gillar så klart inte heller "sekterism". Uttryckt är ju pejorativt o nedsättande o jag känner inte till någon som använder det om sig själv. I vardagligt språk har det förlorat all sin kontakt med hur Weber o andra använde det. Uttrycket är i princip oanvändbart.
En helt annan sak: hur ser "det gemensamma" ut för era cellgrupper? Har ni ett gemensamt ledarskap, gemensam trosbekännelse, gemensamma samlingar osv?
/Jonas Lundström
Det kan mycket väl tänkas att vi ser lika på "kyrkan", eftersom ordet kan användas på flera olika sätt. Vi kan hitta varandra i en gemensam definition, men förmodligen finns samtidigt ett flerta andra aspekter kvar. Visst kan vi tala om kyrkan som en gemenskap runt Jesus (basbetydelse), men faktum kvarstår att ordet kan betyda kyrkbyggnad också utan att det är fel rent språkligt.
Livet i cellerna är å ena sidan väldigt självständigt. Det finns ingen som behöver lägga sig i deras förehavanden även om jag undervisat om vissa principer. Å andra sidan kan inte en cell överleva i sig utan ingår i en större gemenskap. Cellmedlemmarna har frivilligt anslutit sig till den tanken och gått in under en gemensam trosbekännelse och ett gemensamt ledarskap.
Jag har svårt att bejaka självständighet i den meningen att man skiljer ut sig från andra kristna. Men visst är de fria att gå sina egna vägar i en postmodern kultur. All efterföljelse är frivillig och ska vara så också.
I Helsingborg finns det en "församling", svårt att använda det ordet numera - men jag menar i den traditionella betydelsen. Den har två hemgrupper som samlas. Frågan kommer snart att väckas, tror jag, om vem som ansvarar för dessa grupper som uppkommit på eget initiativ. Å ena sidan är distriktsprästen ansvarig då de som församlas är tillhöriga församlingen å andra sidan samlas de som de vill och när de vill och inget kan hindra dem från att döpa någon om de vill det.
/Jacob
Skicka en kommentar