Under senare tid har det förts en diskussion det pågående paradigmskiftet. Ur den lokala församlingens perspektiv och ur cellens perspektiv talas ibland om avståndstagande från "världen" och att vara radikal. Det ligger mycket i det, men det gäller att inte bli alltför ytlig.
Vi behöver som jag ser det framför allt ta två hänsyn. Det ena är förhållandet till "lagen". Lagen är god, Guds ordningar, som äktenskapet eller polismyndigheterna, är goda. Det kan inte vara vår uppgift att agera självsvåldligt mot denna typ av institutioner.
Det andra jag tänker på är förhållandet till kyrkor och samfund, inklusive dem vi tycker är avfallna. Vi ska vara radikala på ett principiellet sätt, men vi ska inte förneka att den Helige Ande verkat i tvåtusen år. Jag tänker med glädje på kyrkoåret, Evangelieboken, de liturgiska övningarna etc, sådant som andra tycks "hata".
Visst kan vi ha olika förhållanden till Lagen och Traditionen, men vi kan inte lämpa dem överbord som vore de en barlast.
4 kommentarer:
Mycket intressant! Jag antar att du kanske syftar bla på mina kommentarer? Jag tar mig friheten o kommentera igen o ställa några följdfrågor.
-På vilket sätt är äktenskapet och polismyndigheten "goda"? Om man ska beskriva det på det sättet så tror jag man behöver ange vad man jämför med. Jämfört med Guds kommande rike och Jesus exempel kan jag inte se att någon av dom är rakt igenom "goda". "Syndafallet" sträcker sig väl även till strukturerna?
-Anden vilar över hela skapelsen, inklusive hedningarna. Det betyder inte att vi ska stödja allt som försiggår i världen. Vi behöver urskiljning. Så även när det gäller "kyrkan". Mycket av historisk kristendom är korrupt och förtjänar inte vår support, tycker jag.
/Jonas L
Jo, jag tänkte fortsätta med nya tankar och nya dagar och hade (har) vårt tidigare samtal (som är oavslutat) i tankarna. På det här sättet kan emellertid fler komma med.
Med ordningar menade jag just ordningar som till exempel äktenskap, polis ... Det är vad Paulus kallar överheten och den bär inte sitt svärd förgäves. Ordningarna är till för att beskydda oss i en ond värld, för att hindra och bestraffa ondska i alla dess former. Men visst är det så att allt kan brukas och missbrukas som vi vet. Men missbruket upphäver aldrig bruket.
Sedan är det som du säger att någonstans finns en gräns även för kyrkor och samfund. Det kan vara så att till exempel Svenska kyrkan upphört att vara en kristen kyrka. Det hindra inte mig att tro att det är just där jag ska bygga församling. Genom cellstrukturen har vi lyckats bygga ett beskydd för medlemmarna utan att skilja oss från andra. Men hur framtiden ter sig vet vi inte.
-Vore kul att höra vad andra tycker kring dessa saker också!
-Det är verkligen inte så att jag fördömer en "mjukare" reformatorisk hållning. Jag respekterar och lyssnar på er som orkar hålla på och kämpa inom "kyrkan" o jag tycker ingen bör dra ut som inte är rätt så övertygad om att detta är det bästa. Men personligen kan jag inte se att det håller i längden. Men jag kan ha fel förstås.
-Vilka ord vi använder formar oss. Språket skapar verklighet (apropå postmodernism). "Kyrka" är för mig förknippat med institutionen och har svag grund i NT. Detta tycks också vara ordets historia. Med friförsamlingsrörelsen använder jag hellre begreppet "församling".
-Jag tror man kan skilja sig från dåliga strukturer utan att skilja sig från människor. Ska man fritt kunna bejaka lärlingar i alla sammanhang så är det tom nödvändigt med en distans från dom splittrande samfundsstrukturerna, tror jag.
-Jag har inga problem m Rom 13, Gud använder överheten för att tukta dom som gör det onda. Samtidigt är det Jesus som visat oss vilken väg vi bör gå som efterföljare, nämligen den utgivande och försonande kärlekens väg, och inte våldets och tvångets väg (som polisen). Jag tycker därför inte kristna bör vara soldater, poliser och presidenter.
-När det gäller äktenskapet så var Jesus ogift och även Paulus, och Paulus beskriver äktenskapet som något som tillhör "världen" (1 Kor 7) o rekommenderar att inte binda sig för den som klarar av det. Äktenskapet gör oss kluvna. (Jag är själv gift!)
/Jonas Lundström
Jag tänker så här att jag är med i Svenska kyrkan därför att jag kan och för att det ändå är en gren neråt. långt mer neråt än allt annat i Sverige och det är viktigt för mig - av någon anledning. Har inte förrän nu funderat nämnvärt på varför.
Reagerade på att Jonas inte tycker att det ska finnas några kristna poliser. Det är väl just på sådana poster som kristna människor bör sitta. Kan nog till och med gå så långt som att säga att det kan vara en kallelse att bli polis för att på så sätt tjäna andra människor och på så sätt tjäna Gud.
Soldater kan jag bättre förstå tanken bakom även om jag inte håller med där heller.
Jacob
Skicka en kommentar