Så är jag då hemma efter att ha varit i Glimåkra där jag talat med rektor Joakim om en digital Bibelskola. Men innan jag berättar något om det samtalet vill jag berätta att jag anlände i god tid för att hinna med ett besök i Osby. Varför då? Jo, därför att f Gunnar var kyrkoherde i Osby under många år. Och högkyrklig som han var hedrades han med att stå staty vid järnvägsstationen i Osby. Eftersom f Gunnar blev min vägledare i teologins förvirrade värld ville jag först stanna i Osby.
Jag körde E 4an söderut till Markaryd och svängde sedan v 15 mot Osby. Väl i Osby sökte jag upp kyrkan och gick in i den. Med bävande hjärta undrade jag om den ens skulle vara öppen. De många kyrkorna i Sverige är som bekant ofta stängda på grund av rädsla. Jag tänkte i mitt stilla sinne att f Gunnar hade aldrig någonsin accepterat något sådant. Inte heller jag när jag var kyrkoherde i Hjälmseryd.
När jag närmade mig kyrkporten slogs den till min förvåning upp automatiskt. Jag tänkte typiskt f Gunnar. Här fanns uppenbarligen någonting som gjorde att porten slogs upp när jag närmade mig. Och den andra likaså. Som i de flesta kyrkor finns också en innerdörr. Jag fylldes av Anden redan innan jag kommit in i själva kyrkorummet. Osby kyrka är en underbar kyrka. Det är troligt att den förändrats något sedan f Gunnars tid, men ändå.
Efter det besöket sökte jag upp järnvägsstationen där han står staty. Hur många kyrkoherdar står staty, undrar jag? Finns det alls någon mer? Jag tro inte det. Men han var ett unikum, min käre lärofader. Hur jag kom i kontakt med honom? Jo, första gången reagerade jag nog mest på hans klädsel och uppförande. Han kom på besök till skolan jag gick på, Fjellstedtska skolan i Uppsala. Han höll ett kort föredrag. Jag minns inte om vad. Men hav var klädd i sin kaftan och han hade sin lila näsduk fullt synlig och han uppträdde med mycket gott självförtroende.
När jag sedan lämnade skolan och mina vänner "döpte om sig", ett resultat av väckelsen och den avsaknad av pastoral som redan då rådde inom Svenska kyrkan, frågade jag mig om det över huvud fanns någon kristen kyrka med värdighet. Det fanns i alla fall inte någon i min närhet som kunde backa upp det som skedde på Fjellstedtska. Då fick jag tag på f Gunnars böcker. Jag tror att den första boken jag läste av honom var Vårt katolska arv och jag tror att det var min broder Christer Melin som tipsade mig.
Sedan dess läste jag ett trettiotal böcker av f Gunnar. Underbara böcker och en fantastisk klar teologi. Logisk, stringent och uppbygglig. Hans sätt att förstå kyrkan har lagt grunden för min teologi därför har det alltid förvånat mig att många högkyrkliga bröder kallat mig "frikyrklig". Sannolikt beror det på att väckelsens eld tänt i mitt hjärta. Men min teologi är i grund högkyrklig eller katolsk. Att det sedan finns folk som betonar det högkyrkliga på ett sådant sätt att den kommer i förgrunden har föga med f Gunnar att göra. f Gunnar var en Andens man och lika mån om hjärtat som av det yttre.
Hur gick det då med samtalet i Glimåkra? Jag tror jag får ta det imorgon.
Jag körde E 4an söderut till Markaryd och svängde sedan v 15 mot Osby. Väl i Osby sökte jag upp kyrkan och gick in i den. Med bävande hjärta undrade jag om den ens skulle vara öppen. De många kyrkorna i Sverige är som bekant ofta stängda på grund av rädsla. Jag tänkte i mitt stilla sinne att f Gunnar hade aldrig någonsin accepterat något sådant. Inte heller jag när jag var kyrkoherde i Hjälmseryd.
När jag närmade mig kyrkporten slogs den till min förvåning upp automatiskt. Jag tänkte typiskt f Gunnar. Här fanns uppenbarligen någonting som gjorde att porten slogs upp när jag närmade mig. Och den andra likaså. Som i de flesta kyrkor finns också en innerdörr. Jag fylldes av Anden redan innan jag kommit in i själva kyrkorummet. Osby kyrka är en underbar kyrka. Det är troligt att den förändrats något sedan f Gunnars tid, men ändå.
 |
f Gunnar celebrerar Mässan i Osby kyrka
|
Efter det besöket sökte jag upp järnvägsstationen där han står staty. Hur många kyrkoherdar står staty, undrar jag? Finns det alls någon mer? Jag tro inte det. Men han var ett unikum, min käre lärofader. Hur jag kom i kontakt med honom? Jo, första gången reagerade jag nog mest på hans klädsel och uppförande. Han kom på besök till skolan jag gick på, Fjellstedtska skolan i Uppsala. Han höll ett kort föredrag. Jag minns inte om vad. Men hav var klädd i sin kaftan och han hade sin lila näsduk fullt synlig och han uppträdde med mycket gott självförtroende.
När jag sedan lämnade skolan och mina vänner "döpte om sig", ett resultat av väckelsen och den avsaknad av pastoral som redan då rådde inom Svenska kyrkan, frågade jag mig om det över huvud fanns någon kristen kyrka med värdighet. Det fanns i alla fall inte någon i min närhet som kunde backa upp det som skedde på Fjellstedtska. Då fick jag tag på f Gunnars böcker. Jag tror att den första boken jag läste av honom var Vårt katolska arv och jag tror att det var min broder Christer Melin som tipsade mig.
Sedan dess läste jag ett trettiotal böcker av f Gunnar. Underbara böcker och en fantastisk klar teologi. Logisk, stringent och uppbygglig. Hans sätt att förstå kyrkan har lagt grunden för min teologi därför har det alltid förvånat mig att många högkyrkliga bröder kallat mig "frikyrklig". Sannolikt beror det på att väckelsens eld tänt i mitt hjärta. Men min teologi är i grund högkyrklig eller katolsk. Att det sedan finns folk som betonar det högkyrkliga på ett sådant sätt att den kommer i förgrunden har föga med f Gunnar att göra. f Gunnar var en Andens man och lika mån om hjärtat som av det yttre.
Hur gick det då med samtalet i Glimåkra? Jag tror jag får ta det imorgon.
1 kommentar:
Schartau står ju staty i Lund numera. Men han var bevars komminister, inte kyrkoherde. Olaus Petri var väl kyrkoherde i Storkyrkan. Men många är det inte (som står staty, alltså). Lars Landgren står byst i Delsbo, där han var kyrkoherde (och prost) i många Herrans år, och Lars Levi Laestadius står byst i Pajala där han var kyrkoherde 1848-60.
Skicka en kommentar