Huskyrka, del 2

Här kommer den andra delen av artikeln om huskyrkor under rubriken "Rätten att bygga upp". Jag hoppas av hela mitt hjärta att artikeln inte bara ska vara nyttig utan att den ska leda till konkreta resultat. Det finns, enligt min mening, ingenting som hindrar kristna människor att "ta saken i egna händer" om det görs på ett allmänkyrkligt sätt. Jag riktar här utmaningen framför allt till OAS-rörelsen.

Centraliseringens baksida

Eftersom jag satt med i kyrkomötet när strukturutredningen diskuterades minns jag särskilt hur POSK argumenterade för centraliseringens fördelar. När församlingarna slås samman kommer det att ge stora samordningsvinster. Och när de små församlingarna avlastas ansvaret för personal, byggnader och kyrkogårdar, kan de i stället lägga kraften på kyrkans egentliga uppgift, sa man. 

Nu är centraliseringen i stort sett genomförd men något uppsving bland anställda och gudstjänstfirare har vi inte sett. I stället har centraliseringen ökat avståndet till vardaglig trosutövning. Det blir färre gudstjänster, minskat antal gudstjänstfirare och övertaliga kyrkor. Det är i och för sig riktigt att färre kyrkopolitiker nu kan utöva större inflytande på personal, byggnader och kyrkogårdar, men betyder det att de kristtrogna också fortsättningsvis kommer att gå i ledband? 

Såsom Svenska kyrkan utvecklats och organiserats är det inte mycket som talar för andlig förnyelse. Det finns knappast inte heller något intresse från kyrkans ledning av en sådan. När systemets trovärdighet urholkas och knappas kan återställas blir det nödvändigt att de kristtrogna organiserar sig på annat sätt. Vår tids människor är mer rörliga än tidigare och de väljer själva var de vill fira sin gudstjänst. Det har kyrkans ledning uppfattat och har därför upprättat ett clearingsystem och antagit ett vistelsebegrepp. De gamla ordningarna räcker inte längre till. Vi behöver därför nya ordningar och sådana växer i regel fram underifrån. 

Det anade Einar Billing och det insåg Bo Giertz. Giertz skriver i SPT, nr 7/1978:

Den gången såg vi ännu på Svenska Kyrkan som den rätta, apostoliska kyrkan i Sverige. I dag har vi fått acceptera (min kursivering) den bittra verkligheten att den officiella svenska kyrkan inte är en intakt apostolisk kyrka. [1]  

Detta upprepar Giertz vid ett flertal tillfällen och i En ny bok om Kyrkan (1989) skriver han bland annat:

Idag lär väl ingen på allvar våga påstå (min kursivering) att Svenska kyrkan, sådan hon faktiskt är, kan kallas en apostolisk kyrka. [2]

Men han fortsätter också med att skriva:

Men vad är nu Kyrkans plats, dess uppgift och dess rätta yttre gestalt i en sådan situation? I en kyrka, där rätten att riva ner och förneka, omtolka och förvanska till oigenkännlighet tycks självklar? Vi har dock alltjämt kvar rätten att bygga upp (min kursivering) … rätten att leva och lära på apostoliskt vis, i tro på Kristus och i lydnad för honom. [3]

Giertz skriver att vi nu måste söka svaret genom att ”tränga djupare in i den verklighet som möter oss i Nya Testamentets kyrka. Där finns säkert möjligheter och rikedomar som vi förbisåg i min generation”, skriver han. Om Giertz levat idag, 30 år senare, hade han enligt min mening tagit sig an saken. Men utan kristtrogna hade han inte klarat det. Min gissning är att Giertz hade övertalat OAS-rörelsen, EFS och Kyrklig samling att göra gemensam sak. All vedertagen sociologi säger att vi har den perfekta organisationen för det resultat vi har idag. Men OAS-rörelsen, EFS och Kyrklig samling säger sig vilja mer än att vara väl fungerande organisationer. OAS-rörelsen skulle må bra utav att utvidga sin kallelse att förnya Svenska kyrkan genom att bilda OAS-grupper i varje svensk kommun. Kanske i samarbete med EFS som redan tar stora steg i den riktningen. Och varför inte låta de båda samarbeta inom Kyrklig samling.[4]

Om kraften till förnyelse kommer från Herren själv så är det ämbetsbärarnas sak att främja nya strukturer och ordningar.  

Från lekmännens perspektiv

Det slag av kristet liv evangelisten Lukas berättar om stryker under vikten av att de kristna troget håller fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, nattvarden och Psaltaren. Detta är varje kristen människas kallelse men hon behöver hjälp med förverkligandet av funktionella grupper och strukturer.[5]
 

Den som något känner sin kyrkohistoria vet att längtande människor alltid hittat nya vägar.  Människor samlades i tusentals långt ut i öknen för att få vägledning. Klosterväsendet växte fram med hast. Under medeltiden bildades sällskap och ordnar. Människor samlades i hemmen för gemensam uppbyggelse och något liknande kan ske idag. Kunde inte vi som vigts till helig tjänst främja en sådan utveckling? Varför ska inte detta kunna ske igen?

---

[1] Sandal, sid 286.

[2] En ny bok om kyrkan, sid 14.

[3] En ny bok om kyrkan, sid 15.

[4] Det finns flera arbetsgrupper, föreningar och sällskap att arbeta tillsammans med, för att inte nämna Missionsprovinsen.

[5] Priska och Akvila, Apg 18:1-3, utgör ett gott exempel på lekmännens betydelse. Det är intressant att följa dem eftersom de leder flera mindre församlingar, se Apg 18:18f, 26f, 1 Kor 16:19, Rom 16:3ff och 2 Tim 4:19.