Huskyrka, del 1

Idag är jag så glad därför att den artikel jag skrev för Svensk Pastoraltidskrift (SPT) tidigare i höstas nu har publicerats. Den är bland det bästa jag skrivit och det ska bli spännande om den ger något frukt. Den handlar om att bilda husförsamlingar med egen huspräst. Spännande. När detta förverkligas blir det slut med mycket gnäll. Men den är såpass lång att jag får distribuera den till er i fyra delar. Här kommer den första. Redaktören satte rubriken "Rätten att bygga upp" på artikeln.

Efter att ha läst Dag Sandahls utmärkta redogörelse av hur Svenska kyrkan blev en annan kyrka är frågorna fortfarande öppna. Sandahl själv kan se sex möjliga utvecklingsmodeller där den första innebär att de Bibel- och bekännelsetrogna får anpassa sig till tiden eller stängas ute. Det är den linjen som för närvarande gäller. 

En andra modell kan vara att samtalen med staten, läs kyrkopolitikerna, återupptas och ett tredje scenario att reorganiserandet av Svenska kyrkans fria synod skulle kunna få en erkänd plats inom Svenska kyrkan. Det går också att, för det fjärde, tänka sig att fria grupper organiserar sig som en rörelse, typ EFS, med egna prästvigningar. Eller, för det femte, att vi får ett eget icke-territoriellt stift. Den sjätte modellen Sandahl nämner är Missionsprovinsen.[1]

När jag läser hans bok får jag onekligen intrycket att den här saken borde varit avgjord för längesedan. Men folkkyrkans företrädare har inte velat och de bekännelsetrogna har ”hållit ut” i väntan på bättre tider. Under tiden har de kristtrogna anpassat sig, lidit eller lämnat Svenska kyrkan. Den utvecklingen lär fortsätta om inte lekmännen bereds bättre lösningar.  

De heligas gemenskap

Svenska kyrkan är och vill förbli en folkkyrka om än utan folk. Och kanske kan det vara så också fortsättningsvis eftersom de flesta tycks nöja sig med ”högtidligheterna”. Men det har alltid funnits och kommer också fortsättningsvis att finnas kristtrogna som längtar efter fördjupning. Deras minsta önskan är att få höra Guds Ord rent och klart predikas och sakramenten rätt förvaltas. Det är inte för mycket begärt.

Det är ingen märkvärdighet att befolkningen kan karaktäriseras som o-troende, tvivlande eller troende. Alla är inte lika men kyrkan vänder sig till alla. Samtidigt har det alltid funnits underströmmar i kyrkans historia som har sökt vägar till fördjupning. När Einar Billing skrev sin bok Den svenska folkkyrkan år 1930 var han medveten om att längtande människor måste beredas plats. 

Han skriver:

Det låter sig enligt min mening ej förnekas, att man alltför länge i vår kyrka förbisåg, att det låg ett verkligt andligt behov bakom kravet på att de, som i sitt inre kände sig på ett särskilt sätt höra samman, också i det yttre skulle få tillfälle att till inbördes uppmuntran, tröst och tuktan mötas med varandra – det krav, som nu fick sig uttryck i de frikyrkliga församlingsbildningarna. Felet var blott, att den trängre sammanslutningen här sattes i s t ä l l e t för den större gemenskapen, gemenskapen med alla, med hela folket inför evangeliet om syndernas förlåtelse. Emellertid finnes ju inom folkkyrkans egen organisation det allra rikaste utrymme för sådana sammanslutningar. [2]

Citatet ovan är hämtad från första kapitlet i boken som ursprungligen hölls som ett föredrag vid kyrkliga mötet i Visby redan år 1911. Några år senare, år 1919, höll Billing ett liknande föredrag som publicerades i ett litet häfte med rubriken De heligas gemenskap. Där han svarar på frågan:

Hvarför behöfva vi tanken på de heligas gemenskap, hvarför hafva vi ej råd att längre låta den ligga som en halfförgäten tanke? Vi svara allraförst – och däri ligger egentligen allt – emedan Gud utan den ej blir rätt lefvande för oss.[3]

Många mindre grupper

Billing är inte bara förtrogen med frikyrkornas utmaning utan också med Skriften där församlingen, grekiska ekklesia, först och främst är just de heligas gemenskap. Den församlingen kan bestå av få människor lika väl som av många. Ordet ekklesia är ett allmänt ord som inte främst pekar på ett visst antal människor, en särskild organisation eller ett territorium. Vår bekännelse definierar församlingen som ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”.[4]  Det kan ske på flera platser på en och samma ort. 

När aposteln Paulus gav sig ut på sina missionsresor var inte hans första mål att ”starta nya församlingar” så mycket som att förkunna evangelium. Han hade upptäckt vem Jesus är och den betydelse hans död och uppståndelse fått. Han ville berätta och öppna himlen på ett nytt sätt. När människor tog emot budskapet uppstod grupper av kristna, till en början små grupper. I städer som Korint och Rom blev det med tiden många små gemenskaper. Sociologen Rodney Stark har på ett särskilt sätt intresserat sig för Jesusrörelsens utbredning under de första århundradena. I sin bok The Triumph of Christianity uppskattar han antalet kristna i Rom till nästan 300 000 år 300 e Kr.[5]

Vid denna tid hade det ännu inte byggts några kyrkbyggnader utan de kristna samlades fortfarande i hemmen, undantagsvis i någon offentlig basilika. Om en husförsamling bestod av ett hundratal kristna torde det med andra ord ha funnits cirka 3 000 församlingar bara i Rom! Kejsare Konstantin lyckades ganska snabbt bygga kyrkor och anställa personal. Det dröjde inte länge förrän organisationen kyrka-stat blev central. Den statskyrka som växte fram hade sina för- och nackdelar, men många kristna reducerades till åskådare. Rörelsen var emellertid större och kommer alltid att vara större än organisationen.

[1] Sandahl, sid 325.

[2] Billing 1930, sid 48f.

[3] Billing 1945, sid33.

[4] CA, art VII.

[5] Stark, sid 163.