Det har nu hänt mig att jag fått frågor om Cellkyrkan, om hur vi gjorde och gör i Värnamo från inte mindre än fyra, fem av varandra oberoende håll. Det får mig att tänka att den perioden kanske inte är över. Var det bara så att jag skulle lära mig det här ordentligt för att kunna dela med mig av lärdom och erfarenheter. Cellkyrkan har ändå varit central i mitt liv under mer än 20 år. Det började med att jag 1994 läste Where do we go from here? När jag samma år slutade min tjänst i Hjälmseryd började jag tillsammans med andra ge oss i kast med bokens konsekvenser.
Vi bildade vår första cell, översatte material och några kom till tro. När materialet var översatt och färdigt att användas kunde vi fortsätta utvecklingen i Värnamo år 2000. När vi inte kunde få den naturliga evangelisationen att fungera kom Alpha och blev vårt bästa redskap. Människor kom till tro, antalet celler blev efter 6-7 år 16 stycken.
Jag fick en fråga om vi fick discipleship att fungera. Ja, det tycker jag man kan säga. Av de cirka 150 personerna som var med i cellerna gick praktiskt taget alla igenom det material vi färdigställt tillsammans med en handledare. Jag vågar påstå att det fungerade bra. Men fullt så enkelt är det inte eftersom cellsystemet sammantaget är ett koncept. Vi hade mer än tio Alpha-kurser utifrån cellerna, ett antal starthelger och vi gjorde ett antal celledarutbildningar. Vi bildade två zoner med åtta celler i varje. Men allt var insatt i ett konkurrerande system och när pastoratsledningen inte kunde bejaka vad som hände saknades något avgörande.
Nu vill jag inte skylla ifrån mig men orsaken till att vi släppte cellsystemet var att, enligt min mening, "det blev för bra". När cellerna växte i antal upplevde många både anställda och andra en ovälkommen konkurrens. Egentlige borde jag inte vara förvånad. Detta är vad Neighbour sagt ifrån början. Det nya paradigmet är inte kompatibelt med det gamla.
Sedan några år tillbaka arbetar vi på ett annat sätt. De människor som var med i celler finns kvar även om systemet inte finns kvar. Ett antal av dem har släppt sitt kyrkliga engagemang, några har flyttat till annan ort, några gick tillbaka till det gamla, några har konverterat, men det finns också ett knappt 30-tal som fortfarande möts regelbundet. När vår gemenskap, koinonian, formaliserades och jag slutade min anställning blev allt mycket lättare. Men inte för dem som tyckte sig hamna mitt emellan två storheter.
Det finns anledning för mig att återkomma till orsak och verkan. Men en slutsats jag drar är att cellkyrkan behöver vara en autonom gemenskap. Den ska helst växa med nykristna. Konceptet Cellkyrkan fungerar inte som en verksamhet bland andra verksamheter. I det gamla paradigmet reduceras Cellkyrkan snabbt till en verksamhet.
Jag har skrivit om det här i tre sammanhang. Först i min licentiatavhandling som för övrigt finns tillgänglig här på bloggen (se högerspalten). Sedan i boken De heligas gemenskap som finns att köpa på Adlibris. Och slutligen i boken Motståndsrörelser i kyrkans historia (det finns åtta ex kvar här hemma hos mig). Men med tanke på att folk nu börjar höra av sig från olika delar av landet kan jag dels säga att materialet finns kvar och att jag gärna bistår med erfarenheter och dels att jag mer än gärna bloggar om dessa erfarenheter, Kanske är den tiden över då folk anser att de måste vara för eller emot. Tack och lov att verkligheten är mer komplicerat än så.
Vi bildade vår första cell, översatte material och några kom till tro. När materialet var översatt och färdigt att användas kunde vi fortsätta utvecklingen i Värnamo år 2000. När vi inte kunde få den naturliga evangelisationen att fungera kom Alpha och blev vårt bästa redskap. Människor kom till tro, antalet celler blev efter 6-7 år 16 stycken.
Jag fick en fråga om vi fick discipleship att fungera. Ja, det tycker jag man kan säga. Av de cirka 150 personerna som var med i cellerna gick praktiskt taget alla igenom det material vi färdigställt tillsammans med en handledare. Jag vågar påstå att det fungerade bra. Men fullt så enkelt är det inte eftersom cellsystemet sammantaget är ett koncept. Vi hade mer än tio Alpha-kurser utifrån cellerna, ett antal starthelger och vi gjorde ett antal celledarutbildningar. Vi bildade två zoner med åtta celler i varje. Men allt var insatt i ett konkurrerande system och när pastoratsledningen inte kunde bejaka vad som hände saknades något avgörande.
Nu vill jag inte skylla ifrån mig men orsaken till att vi släppte cellsystemet var att, enligt min mening, "det blev för bra". När cellerna växte i antal upplevde många både anställda och andra en ovälkommen konkurrens. Egentlige borde jag inte vara förvånad. Detta är vad Neighbour sagt ifrån början. Det nya paradigmet är inte kompatibelt med det gamla.
Sedan några år tillbaka arbetar vi på ett annat sätt. De människor som var med i celler finns kvar även om systemet inte finns kvar. Ett antal av dem har släppt sitt kyrkliga engagemang, några har flyttat till annan ort, några gick tillbaka till det gamla, några har konverterat, men det finns också ett knappt 30-tal som fortfarande möts regelbundet. När vår gemenskap, koinonian, formaliserades och jag slutade min anställning blev allt mycket lättare. Men inte för dem som tyckte sig hamna mitt emellan två storheter.
Det finns anledning för mig att återkomma till orsak och verkan. Men en slutsats jag drar är att cellkyrkan behöver vara en autonom gemenskap. Den ska helst växa med nykristna. Konceptet Cellkyrkan fungerar inte som en verksamhet bland andra verksamheter. I det gamla paradigmet reduceras Cellkyrkan snabbt till en verksamhet.
Jag har skrivit om det här i tre sammanhang. Först i min licentiatavhandling som för övrigt finns tillgänglig här på bloggen (se högerspalten). Sedan i boken De heligas gemenskap som finns att köpa på Adlibris. Och slutligen i boken Motståndsrörelser i kyrkans historia (det finns åtta ex kvar här hemma hos mig). Men med tanke på att folk nu börjar höra av sig från olika delar av landet kan jag dels säga att materialet finns kvar och att jag gärna bistår med erfarenheter och dels att jag mer än gärna bloggar om dessa erfarenheter, Kanske är den tiden över då folk anser att de måste vara för eller emot. Tack och lov att verkligheten är mer komplicerat än så.
1 kommentar:
Cellkyrkan igen - Visst behöver "vetekornet" sås igen och igen skördas -malas -eller bli utsäde igen, dö på ena eller andra sättet för att komma till nytta, liv. Även i GT finns smågrupper, Moses svärfar Jetro uppmanade Mose att dela in folket i små grupper om tio, för att Mose inte skulle bli utbränd.
Utvecklingen med "New Manigement .." och politisk utveckling visar väl med önskvärd tydlighet att det inte går att tjäna två Herrar. Nedanstående citat från FB tycke jag tydliggör att det finns ett val.
Antingen GÅR VI TILL KYRKAN och är KONSUMENTKYRKA.
(Church is seen as a dispenser of religious goods and service. People come to Church to be "fed", to have their needs met trough quality programs, and have professionals to teach their children about God.)
eller
ÅR VI KYRKAN - KRISTI KROPP och är en MISSIONERANDE KYRKA-
(A body of people sent on a mission who gather in community for worship, community encouragement and teaching from the Word in addition to what they are self-feeding themselves throughout the week.)
Skicka en kommentar