I senaste numret av Kyrkas tidning, nr 4/2019, finns en artikel om Svenska kyrkans identitetskris. Den är skriven av en TD Jan Grimell, präst i Örnsköldsvik. Den är en alldeles utmärkt analys av läget även om jag tänker att den kan vara väl optimistisk i slutändan. Men förhoppningsvis har jag fel. Du kan läsa artikeln i sin helhet genom att klicka här.
Inledningsvis konstaterar Grimell att Svenska kyrkan nu har varit skild ifrån staten i 19 år utan att det skett någon teologisk analys av hur Svenska kyrkans identitet har förändrats. Nej, det är sannerligen märkligt och det hjälper föga att Frimodig kyrka motionerat i saken i praktiskt taget varje kyrkomöte. I Kyrkoordningen används begrepp som kyrka och församling huller om buller och knappast någon kan veta vad som menas. Problemet som Grimell lyfter är att när ingen analys sker accelererar förvirringen. Men det har sin förklaring och nu blir det riktigt intressant.
I stället för teologi har Svenska kyrkan bäddat in en sekulär berättelse och nu citerar jag:
New Public Management (NPM). Denna teori kring verksamhetsledning och organisation bygger på idéer om rationalisering och bättre utnyttjande av ekonomiska medel och resurser genom centralisering, koncentrerad makt, hierarki, explicita standarder, mål, framgångsindikatorer, mätbara målsättningar för att nämna några av de identitetsmarkörer som återfinns i NPM.
Det är så mitt i prick det kan bli. Problemet är emellertid att forskningen nu visar sig att sammanslagningar utan teologisk analys leder till sämre arbetsmiljö. Tror jag det. Det har jag sett och upplevt lokalt. Svenska kyrkan blir "en tjänsteproducerande religiös och kulturell serviceinrättning städslad av New Public Management med dess identitetsmarkörer."
Grimell ger ännu ett exempel på krisen när han pekar på hur Svenska kyrkan samordnad utbildningen för präster, diakoner, musiker och pedagoger. Det är denna centralisering som gjorde att kyrkomötet röstade ner prästutbildningen på Johannelund. Alla ska nu formas efter samma sekulära modell. Det är ärligt talat ingenting annat än en fullständig katastrof. Det sorgliga är att jag misstänker att ledningen gör detta mycket medvetet. Och lika sorgligt att lekmännen inte tycks se eller förstå.
Sedan avslutar Grimell positivt när han föreslår att biskoparna nu ska visa mod och ta sig an uppgiften. De behöver åtminstone initiera uppdraget "när vi nu vandrar vidare på 'den nya vägen'".
Detta är positivt tänkande men jag vill gärna vara med på det med tanke på att Grimell ändå utgår från den bistra verkligheten. Men det återstår att se om det går att vända utvecklingen. Min vän och kollega Carl-Erik Sahlberg vill gärna tro det när han arbetar vidare med nätverket "Vägen", så Grimell är inte ensam. Dessutom kan Kyrkans tidning nu berätta att liknande tankar finns i Stor-Stockholm. "Vi måste lyssna bättre på församlingarna", sägs det. För övrigt har jag själv tankar på hur det skulle kunna gå till. Har ni läst att jag skrivit om husförsamlingar?
Inledningsvis konstaterar Grimell att Svenska kyrkan nu har varit skild ifrån staten i 19 år utan att det skett någon teologisk analys av hur Svenska kyrkans identitet har förändrats. Nej, det är sannerligen märkligt och det hjälper föga att Frimodig kyrka motionerat i saken i praktiskt taget varje kyrkomöte. I Kyrkoordningen används begrepp som kyrka och församling huller om buller och knappast någon kan veta vad som menas. Problemet som Grimell lyfter är att när ingen analys sker accelererar förvirringen. Men det har sin förklaring och nu blir det riktigt intressant.
I stället för teologi har Svenska kyrkan bäddat in en sekulär berättelse och nu citerar jag:
New Public Management (NPM). Denna teori kring verksamhetsledning och organisation bygger på idéer om rationalisering och bättre utnyttjande av ekonomiska medel och resurser genom centralisering, koncentrerad makt, hierarki, explicita standarder, mål, framgångsindikatorer, mätbara målsättningar för att nämna några av de identitetsmarkörer som återfinns i NPM.
Det är så mitt i prick det kan bli. Problemet är emellertid att forskningen nu visar sig att sammanslagningar utan teologisk analys leder till sämre arbetsmiljö. Tror jag det. Det har jag sett och upplevt lokalt. Svenska kyrkan blir "en tjänsteproducerande religiös och kulturell serviceinrättning städslad av New Public Management med dess identitetsmarkörer."
Grimell ger ännu ett exempel på krisen när han pekar på hur Svenska kyrkan samordnad utbildningen för präster, diakoner, musiker och pedagoger. Det är denna centralisering som gjorde att kyrkomötet röstade ner prästutbildningen på Johannelund. Alla ska nu formas efter samma sekulära modell. Det är ärligt talat ingenting annat än en fullständig katastrof. Det sorgliga är att jag misstänker att ledningen gör detta mycket medvetet. Och lika sorgligt att lekmännen inte tycks se eller förstå.
Sedan avslutar Grimell positivt när han föreslår att biskoparna nu ska visa mod och ta sig an uppgiften. De behöver åtminstone initiera uppdraget "när vi nu vandrar vidare på 'den nya vägen'".
Detta är positivt tänkande men jag vill gärna vara med på det med tanke på att Grimell ändå utgår från den bistra verkligheten. Men det återstår att se om det går att vända utvecklingen. Min vän och kollega Carl-Erik Sahlberg vill gärna tro det när han arbetar vidare med nätverket "Vägen", så Grimell är inte ensam. Dessutom kan Kyrkans tidning nu berätta att liknande tankar finns i Stor-Stockholm. "Vi måste lyssna bättre på församlingarna", sägs det. För övrigt har jag själv tankar på hur det skulle kunna gå till. Har ni läst att jag skrivit om husförsamlingar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar