I dag har vi haft en fantastisk dag. Vi var 22 personer som tillsammans gick igenom ämbetet i Skriften. Jag ska berätta mer om det i morgon, men innan Kari och jag reste iväg i morse såg jag en artikel i tidningen DAGEN av Josefin Lilja. Mycket intressant. Du hittar den genom att klicka här. Den handlar om ett 20-tal präster i Svenska kyrkan som har konverterat. Den handlar inte om dem av oss som har slutat i förväg utan om endast om dem som har konverterat och intervjun som Lilja gör med ett antal präster avslöjar en hel del.
Först får biskop Ragnar frågan om varför prästerna slutar och han känner för sin del endast till ett fåtal. Lilja drar slutsatsen att det inte är någon trend att sluta. Njaä, det kanske det inte är men faktum är att i till exempel USA är det faktiskt det så kanske ser vi endast början på en trend i Svenska kyrkan. Vi får se. Sedan talar Lilja om "splittring", men där ställer jag mig också tveksam till analysen. Den som har läst mina böcker om Motståndsrörelser i kyrkans historia och Vänner eller fiender? förstår vad jag menar. Den typen av analys säger mer om analytikerns syn på kyrkan och församlingen. Kyrkan är och förblir en.
Biskop Ragnar beklagar sig över de högkyrkliga prästerna som slutar och därefter inte kan fira mässan. Här måste jag protestera igen. Det är klart att jag firar mässan trots att jag inte får göra det här hemma i Värnamo pastorat. Jag är vigd att fira mässan och gör det också fast hemma. Jag tycker det är dåligt att präster som slutat eller gått i pension slutar att predika, undervisa och förvalta sakramenten. Vigningen är inte bunden till en anställning. Tvärtom tror jag det är en framtid i detta att präster som inte är anställda, kanske pensionerade, kan blomma ut i en friare tjänst än de haft som anställda.
Peter Halldorf går ett steg längre när han säger att man inte behöver konvertera för att vara en del av och leva med i den katolska (allmänkyrkliga) kyrkan. Det vet vi alla att han lever "katolskt" i sin gemenskap på Bjärka-Säby samtidigt som han kallar sig pingstpastor. Men han beter sig inte som en pingstpastor. Han kallar sig bara för pingstpastor. Jag får intrycket att menar att vi alla kan leva och verka i katolska anda samtidigt som vi står kvar i våra gamla samfund. Han får stöd ac framlidne munken Wilfrid Stinissen och jag tror han sätter fingret på en viktig punkt därav rubriken till den här bloggen. Halldorf lägger till "visserligen kan det innebära ett mått av friktion ..." Just, det och det är vad artikeln handlar om. Här har vi något vi behöver samtala vidare om.
Sedan måste jag säga att jag tycker det är underbart att läsa Sofia Lundells vittnesbörd. Hon har varit präst i Svenska kyrkan i 20 år men nu konverterat. Hon menar om jag läser rätt att det först nu hon kan svara på frågan; Vad tror kyrkan? I Svenska kyrkan svajar det betänkligt och många motstridiga läror florerar, men i den Romerska kyrkan är det annorlunda. Och det är det förvisso.
En annan kollega, Henrik Lindeskog, har också konverterat med ett liknande skäl. Han ville lämna individualismen och i stället leva i den allmänneliga kyrkans stora gemenskap. Svenska kyrkan har fjärmat sig på alltför många punkter för att längre vara trovärdig. Han har fått utstå viss kritik för "att han lämnat sitt ämbete". Men där blir det återigen fel. Han har inte lämnat sitt ämbete. Tänk om han kunde se att han snarare gått in i sitt ämbete och ta följderna av det.
"Martin" har varit präst i 16 år men nu lämnat. Han är besviken på alla svikna löften. Svenska kyrkan beskriver han som en förlängd arm av rådande statsapparat. Tyvärr ger jag honom rätt. Heder åt tidningen DAGEN som ger ett antal exempel på svikna löften. Martin drabbades av utmattningssyndrom och blev sjukskriven- Det var under sin sjukskrivning han skickade in sin utträdesblankett. "En del tycker att jag lovat att vara präst hela livet och så är jag inte det längre", läser jag och vill säga: Martin, du är en präst till evig tid!!!
Först får biskop Ragnar frågan om varför prästerna slutar och han känner för sin del endast till ett fåtal. Lilja drar slutsatsen att det inte är någon trend att sluta. Njaä, det kanske det inte är men faktum är att i till exempel USA är det faktiskt det så kanske ser vi endast början på en trend i Svenska kyrkan. Vi får se. Sedan talar Lilja om "splittring", men där ställer jag mig också tveksam till analysen. Den som har läst mina böcker om Motståndsrörelser i kyrkans historia och Vänner eller fiender? förstår vad jag menar. Den typen av analys säger mer om analytikerns syn på kyrkan och församlingen. Kyrkan är och förblir en.
Biskop Ragnar beklagar sig över de högkyrkliga prästerna som slutar och därefter inte kan fira mässan. Här måste jag protestera igen. Det är klart att jag firar mässan trots att jag inte får göra det här hemma i Värnamo pastorat. Jag är vigd att fira mässan och gör det också fast hemma. Jag tycker det är dåligt att präster som slutat eller gått i pension slutar att predika, undervisa och förvalta sakramenten. Vigningen är inte bunden till en anställning. Tvärtom tror jag det är en framtid i detta att präster som inte är anställda, kanske pensionerade, kan blomma ut i en friare tjänst än de haft som anställda.
Peter Halldorf går ett steg längre när han säger att man inte behöver konvertera för att vara en del av och leva med i den katolska (allmänkyrkliga) kyrkan. Det vet vi alla att han lever "katolskt" i sin gemenskap på Bjärka-Säby samtidigt som han kallar sig pingstpastor. Men han beter sig inte som en pingstpastor. Han kallar sig bara för pingstpastor. Jag får intrycket att menar att vi alla kan leva och verka i katolska anda samtidigt som vi står kvar i våra gamla samfund. Han får stöd ac framlidne munken Wilfrid Stinissen och jag tror han sätter fingret på en viktig punkt därav rubriken till den här bloggen. Halldorf lägger till "visserligen kan det innebära ett mått av friktion ..." Just, det och det är vad artikeln handlar om. Här har vi något vi behöver samtala vidare om.
Sedan måste jag säga att jag tycker det är underbart att läsa Sofia Lundells vittnesbörd. Hon har varit präst i Svenska kyrkan i 20 år men nu konverterat. Hon menar om jag läser rätt att det först nu hon kan svara på frågan; Vad tror kyrkan? I Svenska kyrkan svajar det betänkligt och många motstridiga läror florerar, men i den Romerska kyrkan är det annorlunda. Och det är det förvisso.
En annan kollega, Henrik Lindeskog, har också konverterat med ett liknande skäl. Han ville lämna individualismen och i stället leva i den allmänneliga kyrkans stora gemenskap. Svenska kyrkan har fjärmat sig på alltför många punkter för att längre vara trovärdig. Han har fått utstå viss kritik för "att han lämnat sitt ämbete". Men där blir det återigen fel. Han har inte lämnat sitt ämbete. Tänk om han kunde se att han snarare gått in i sitt ämbete och ta följderna av det.
"Martin" har varit präst i 16 år men nu lämnat. Han är besviken på alla svikna löften. Svenska kyrkan beskriver han som en förlängd arm av rådande statsapparat. Tyvärr ger jag honom rätt. Heder åt tidningen DAGEN som ger ett antal exempel på svikna löften. Martin drabbades av utmattningssyndrom och blev sjukskriven- Det var under sin sjukskrivning han skickade in sin utträdesblankett. "En del tycker att jag lovat att vara präst hela livet och så är jag inte det längre", läser jag och vill säga: Martin, du är en präst till evig tid!!!
3 kommentarer:
Man kan ju fråga sig hur mycket biskoparna har gjort för att värna om de högkyrkliga i Svenska kyrkan, inklusive de mer positivt inställda som biskop Persenius. Inte särskilt mycket får jag säga, i det offentliga i vart fall. Som biskop borde man våga vara riktigt frimodig såsom biskop Gärtner var i sina dagar.
Jag håller verkligen med om att pastor Halldorf verkligen inte beter sig som en pingstpastor. Han beter sig emellertid inte heller som en katolsk eller ortodox präst (inte vigd på något sätt alls vad jag vet?!). Om man bara tar den för Pingströrelsen helt avgörande frågan om dopet, förkastar eller accepterar han pingstvännernas dopsyn att ett barndop är ogiltigt?
Det är skillnad på att leva i katolsk anda och omfatta den katolska tron, även om man inte kommit med i den synliga gemenskapen.
När det gäller Henrik så har han kvar ämbetet ur det lutherska perspektivet, men han har inte det katolska prästämbetet varför han naturligtvis inte kan/får celebrera mässan själv som han gjorde i Svenska kyrkan. Men den präst som har lämnat den aktiva prästgärningen (tjänst) bör förstås fortsätta att fira mässan så länge han inte har konverterat eller är på väg att göra det.
Det finns ju svenskkyrkliga präster som fått rådet att avvakta inte konvertera, framlidna Per Mases samt Cesarius Cavallin. De levde dock katolskt innan de sedan konverterade. Rubriken att konvertera utan att konvertera skulle jag säga är ett interimstadium.
Jonas M
Bibelskola läste jag i kyrkans tidning. Bloggen är det din bibelskola?
Layouten anser jag är jobbig att läsa. Varför är det svart text på grön bakgrund?Det blir svårt att läsa för mig.
Skicka en kommentar