Det har blivit mycket bön under den senaste tiden. Det var inte heller någon tillfällighet utan det verkar som att det kommande valet fått fart på bönen. Och det är väl bra. Jesus lär oss att be att Guds rike ska komma och Guds vilja ska ske också på jorden.
Förra helgen var Kari och jag på Ralingsås åtminstone för en kortare stund. Vi skulle möta ett par personer som var där på Nationell bönekonferens. Anders Gerdmar hade bjudit in ett 40-tal bedjare från Tanzania. Du kan läsa om dessa förebedjare för Sverige genom att klicka här. Dessa bedjare delades senare in i mindre team som besökte olika delar av landet, bland annat Böneberget Lidnäs här i Värnamo.
Det var en ovanlig upplevelse att se tanzanianerna (heter det så?) be för Sverige. I deras afrikanska kultur står man inte tyst och mumlar utan springer runt, klappar händerna och tjoar högt. Jag har inga problem med det men visst är det lite märkligt att se svenskar härma beteendet. Men som sagt; all bön är väl bra ...
På torsdagen kom så Carl-Erik Sahlberg till Mariakyrkan och berättade om bönen och hur den förvandlat S:ta Klara församling i Stockholm. Den stora förändringen inträffade när en sydkoreansk bedjare kom dit och fick dem att börja be två timmar per dag. Det är klart att sådant förändrar atmosfären och gör bedjarna själva inspirerade. Som bekant har det hänt en hel del i S:ta Klara. Carl-Erik menade att ett hundratal tunga missbrukare blivit befriade genom bön under hans år i Stockholm. Numera bor han i Tanzania och han kände bedjarna från Tanzania väl vad jag förstod.
Så i helgen har jag själv varit i Stockholm och bland deltagit i Bön för Sverige. Du kan läsa om dagen genom att klicka här. Vi gick till Rosenbad, UD, Storkyrkan och Riksdagshuset för att be på plats. Kanske var vi ett hundratal? Det var Sveriges väl som stod i centrum och valet förstås. Det bads inte för något politiskt parti utan just för att Guds vilja skulle ske. Det är bra bön, men vi får se om vi också kan ta emot bönesvaret.
Väl hemma igen får jag fortsätta att be i min kammare. Faktum är att jag tycker det är en väldigt bra form. Här kan jag tala med Herren som jag vill. Meditera och göra mina önskemål kunniga. Men visst erkänner jag gärna att det är gott med bönens gemenskap också. Fast jag skulle gärna se lite större engagemang och iver när det gäller det lokala.
Förra helgen var Kari och jag på Ralingsås åtminstone för en kortare stund. Vi skulle möta ett par personer som var där på Nationell bönekonferens. Anders Gerdmar hade bjudit in ett 40-tal bedjare från Tanzania. Du kan läsa om dessa förebedjare för Sverige genom att klicka här. Dessa bedjare delades senare in i mindre team som besökte olika delar av landet, bland annat Böneberget Lidnäs här i Värnamo.
Det var en ovanlig upplevelse att se tanzanianerna (heter det så?) be för Sverige. I deras afrikanska kultur står man inte tyst och mumlar utan springer runt, klappar händerna och tjoar högt. Jag har inga problem med det men visst är det lite märkligt att se svenskar härma beteendet. Men som sagt; all bön är väl bra ...
På torsdagen kom så Carl-Erik Sahlberg till Mariakyrkan och berättade om bönen och hur den förvandlat S:ta Klara församling i Stockholm. Den stora förändringen inträffade när en sydkoreansk bedjare kom dit och fick dem att börja be två timmar per dag. Det är klart att sådant förändrar atmosfären och gör bedjarna själva inspirerade. Som bekant har det hänt en hel del i S:ta Klara. Carl-Erik menade att ett hundratal tunga missbrukare blivit befriade genom bön under hans år i Stockholm. Numera bor han i Tanzania och han kände bedjarna från Tanzania väl vad jag förstod.
Så i helgen har jag själv varit i Stockholm och bland deltagit i Bön för Sverige. Du kan läsa om dagen genom att klicka här. Vi gick till Rosenbad, UD, Storkyrkan och Riksdagshuset för att be på plats. Kanske var vi ett hundratal? Det var Sveriges väl som stod i centrum och valet förstås. Det bads inte för något politiskt parti utan just för att Guds vilja skulle ske. Det är bra bön, men vi får se om vi också kan ta emot bönesvaret.
Väl hemma igen får jag fortsätta att be i min kammare. Faktum är att jag tycker det är en väldigt bra form. Här kan jag tala med Herren som jag vill. Meditera och göra mina önskemål kunniga. Men visst erkänner jag gärna att det är gott med bönens gemenskap också. Fast jag skulle gärna se lite större engagemang och iver när det gäller det lokala.
5 kommentarer:
Hej, min käre bror! Jag är inte så säker på att svenskarna bara härmar, utan tanzaniernas sätt att be gör en musungo (viting) lite mer frimodig och fri. Vi behöver ut ur hålorna!
Framförallt bör man lyfta fram den dagliga tidebönen.
Jonas M
Anders, bröderna från Tanzania bad för Sverige i tre dagar här i Värnamo. Vännerna var där medan jag var i Stockholm. Jag fråga om de "sprang" fram och tillbaka i det fullsatta kapellet. Jo, det gjorde de. Det är deras sätt. Jag menade inte något nedsättande med min blogg. Om vi svenska kunde härma deras intensiva bedjande skulle mycket vara vunnet.
Tidebönen är detsamma som Psaltaren och den ska vi "hålla fast vid" skriver Lukas i Apostlagärningarna. Gud har försett oss med olika sätt att be, men som Jesus säger: Inte si eller så utan i ande och sanning.
Amen!
Jonas M
Precis. Kvaliteterna ande och sanning är det viktiga. Sedan är våra bröder mycket förfarna i andlig krigföring pga att deras häxor och trollkarlar så tydligt attackerar dem. I väst är de förklädda till New age-coachar och arbetar i det tysta.
Skicka en kommentar