År 1990 gav Torbjörn Aronsson ut boken Guds eld över Sverige - svensk väckelsehistoria efter 1945. Det var intressant att läsa den eftersom jag själv varit delaktig i den karismatiska väckelsen på Fjellstedtska skolan 1972-73 och i den så kallade Hjämseryds-väckelsen 1983-1990 (?).
När jag var i Stockholm härom veckan mötte jag Claes-Göran Bergstrand som var ledare för en rörelsen Förbedjare för Sverige som var aktiv under åren 1976-1986. Bergstrand har nu skrivit boken Den karismatiska väckelsen - vad hände? som är hans eget perspektiv. Boken, som kommit ut i år på XP-Media, rör väckelserna, konferenser och centrala personer under 1960-1990. Den boken omfattar 400 sidor och har än fler referenser till olika personer aktiva i de olika sammanhangen. Jag frågade Bergstrand vad som skilde hans bok från Aronsson och fick veta att han skrivit från ett sitt baptistiska perspektiv och utifrån egna personliga erfarenheter. Och där ser jag bokens styrka. Han berättar, analyserar och drar slutsatser. Nu vet jag hur han uppfattade situationen och i de flesta fall gör jag samma bedömningar som han. Men alltid lär man sig något nytt. Ser sådant jag inte kunnat sätta ord på. Den här boken är ett utmärkt komplement till Aronssons.
När Jesusfolket kom till Sverige i slutet på 1960-talet kom den att göra starka intryck på särskilt unga svenskar. Människor kom till tro i hundratals, kanske tusentals. Och de sökte ett mer radikalt sätt att leva på. Plötsligt växte det fram så kallade Jesus-hus och inte så få bosatte sig i kollektiv. Det var till dels deras vittnesbörd som gav upphov till den karismatiska väckelsen. Den kom till Fjellstedtska på hösten 1972. Bergstrand berättar att ett 40-tal, nästan hälften av antalet elever på skolan, kom till tro och "tog emot Andens dop. Bland dessa var Håkan Sunnliden, Arne Selander, Hans Sundberg, Lennart Pettersson, Svante Rumar och Klas Lindberg, alla senare verksamma i den karismatiska förnyelsen." Jo, det stämmer bra och fler hade kunnat nämnas vid namn.
Det som många frågade sig var det som är bokens underrubrik. Vart tog väckelsen vägen? Många menade att den rann ut i sanden, något jag aldrig kunnat godta eftersom de människor som tog emot elden fortsatte brinna även om rörelsen aldrig blev riktigt organiserad. Bergstrand skriver att det redan vid Katarina-konferensen 1977 stod klart att den karismatiska väckelsen var över. Och det är nog riktigt om man tänker på hur bönen och lovsången förenat Guds folk under åren 1972-1977. Under en tid av fem år samlades kristna i tusentals små bönegrupper, massor med Karisma-konferenser och totalt ekumeniskt, men sedan hände något. Bergstrand menar att samfunden som till en början glatt sig över vad som hände aldrig tog emot väckelsen. Kanske var väckelsens folk redan då tämligen ointresserade av vad man tyckte var ett trist och ljummet samfundsliv. Det var i sådana fall ett ömsesidigt ointresse. I stället kom nya rörelser som i och för sig innehöll karismatiska inslag som Livets Ord eller Vineyard. Men dessa gick inte att jämföra med vad som tidigare skett.
Till saken hör nog också att samfundsledare av olika slag gick hårt ut mot dem som tyckte att det kunde bildas nya församlingar. På 1970-talet särskilt, ja fram till mitten av 1980-talet, var den största synd kristna kunde begå att tala om nya församlingar. Det var de gamla som gällde. Man identifierade Kristi församling så starkt med den egna gruppen att allt annat betraktades som splittring. Denna villolära tror jag präglar fortfarande de flesta kristna.
Nu hoppar jag till ett reportage i senaste numret av Kyrkans Tidning, nr 36/2018 som handlar om hur de ungas tro följer nya mönster. Här får jag veta att det vi kallar för 68-rörelsen eller här 68-kyrkan för många var ett uppror mot institutioner. Man ville inte underordna sig etablissemanget. Från och med 1970-talet betraktas religiöst eller kristet engagemang mer som något frivilligt. Men idag har det skett ytterligare förskjutning. I en intervju gjord bland 16-29-åringar i 22 europeiska länder visar det sig att just i Sverige anser 75% att de inte tillhör någon religion. 70% säger sig aldrig be. En stor grupp av dessa tror på gud, på ett liv efter detta, men har inget religiöst beteende. De är intresserade av frälsning men går inte i kyrkan. De är existentiellt nyfikna. Slutsatserna byggs under av sociologen Rodney Starks tes om tillgång och efterfrågan. Vi har med andra ord ett helt nytt läge.
Underrubriken på Bergstrands, för oss som var med läsvärda, bok har en underrubrik: - vad hände? Jag tror inte vi har sett svaret på den frågan ännu. Vi har det bästa framför oss.
När jag var i Stockholm härom veckan mötte jag Claes-Göran Bergstrand som var ledare för en rörelsen Förbedjare för Sverige som var aktiv under åren 1976-1986. Bergstrand har nu skrivit boken Den karismatiska väckelsen - vad hände? som är hans eget perspektiv. Boken, som kommit ut i år på XP-Media, rör väckelserna, konferenser och centrala personer under 1960-1990. Den boken omfattar 400 sidor och har än fler referenser till olika personer aktiva i de olika sammanhangen. Jag frågade Bergstrand vad som skilde hans bok från Aronsson och fick veta att han skrivit från ett sitt baptistiska perspektiv och utifrån egna personliga erfarenheter. Och där ser jag bokens styrka. Han berättar, analyserar och drar slutsatser. Nu vet jag hur han uppfattade situationen och i de flesta fall gör jag samma bedömningar som han. Men alltid lär man sig något nytt. Ser sådant jag inte kunnat sätta ord på. Den här boken är ett utmärkt komplement till Aronssons.
När Jesusfolket kom till Sverige i slutet på 1960-talet kom den att göra starka intryck på särskilt unga svenskar. Människor kom till tro i hundratals, kanske tusentals. Och de sökte ett mer radikalt sätt att leva på. Plötsligt växte det fram så kallade Jesus-hus och inte så få bosatte sig i kollektiv. Det var till dels deras vittnesbörd som gav upphov till den karismatiska väckelsen. Den kom till Fjellstedtska på hösten 1972. Bergstrand berättar att ett 40-tal, nästan hälften av antalet elever på skolan, kom till tro och "tog emot Andens dop. Bland dessa var Håkan Sunnliden, Arne Selander, Hans Sundberg, Lennart Pettersson, Svante Rumar och Klas Lindberg, alla senare verksamma i den karismatiska förnyelsen." Jo, det stämmer bra och fler hade kunnat nämnas vid namn.
Det som många frågade sig var det som är bokens underrubrik. Vart tog väckelsen vägen? Många menade att den rann ut i sanden, något jag aldrig kunnat godta eftersom de människor som tog emot elden fortsatte brinna även om rörelsen aldrig blev riktigt organiserad. Bergstrand skriver att det redan vid Katarina-konferensen 1977 stod klart att den karismatiska väckelsen var över. Och det är nog riktigt om man tänker på hur bönen och lovsången förenat Guds folk under åren 1972-1977. Under en tid av fem år samlades kristna i tusentals små bönegrupper, massor med Karisma-konferenser och totalt ekumeniskt, men sedan hände något. Bergstrand menar att samfunden som till en början glatt sig över vad som hände aldrig tog emot väckelsen. Kanske var väckelsens folk redan då tämligen ointresserade av vad man tyckte var ett trist och ljummet samfundsliv. Det var i sådana fall ett ömsesidigt ointresse. I stället kom nya rörelser som i och för sig innehöll karismatiska inslag som Livets Ord eller Vineyard. Men dessa gick inte att jämföra med vad som tidigare skett.
Till saken hör nog också att samfundsledare av olika slag gick hårt ut mot dem som tyckte att det kunde bildas nya församlingar. På 1970-talet särskilt, ja fram till mitten av 1980-talet, var den största synd kristna kunde begå att tala om nya församlingar. Det var de gamla som gällde. Man identifierade Kristi församling så starkt med den egna gruppen att allt annat betraktades som splittring. Denna villolära tror jag präglar fortfarande de flesta kristna.
Nu hoppar jag till ett reportage i senaste numret av Kyrkans Tidning, nr 36/2018 som handlar om hur de ungas tro följer nya mönster. Här får jag veta att det vi kallar för 68-rörelsen eller här 68-kyrkan för många var ett uppror mot institutioner. Man ville inte underordna sig etablissemanget. Från och med 1970-talet betraktas religiöst eller kristet engagemang mer som något frivilligt. Men idag har det skett ytterligare förskjutning. I en intervju gjord bland 16-29-åringar i 22 europeiska länder visar det sig att just i Sverige anser 75% att de inte tillhör någon religion. 70% säger sig aldrig be. En stor grupp av dessa tror på gud, på ett liv efter detta, men har inget religiöst beteende. De är intresserade av frälsning men går inte i kyrkan. De är existentiellt nyfikna. Slutsatserna byggs under av sociologen Rodney Starks tes om tillgång och efterfrågan. Vi har med andra ord ett helt nytt läge.
Underrubriken på Bergstrands, för oss som var med läsvärda, bok har en underrubrik: - vad hände? Jag tror inte vi har sett svaret på den frågan ännu. Vi har det bästa framför oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar