Karismatisk ekumenik

Har just kommit hem från en husmässa. Vilket oerhört privilegium att ha fått upptäcka denna Guds gräsrotsdimension!

Annars har jag också idag läst en bok av Peter Artman. När jag var i Stockholm och deltog i bönemarschen inför valet fick jag två böcker i min hand. Den första är skriven av Peter Artman. Det var på OAS-mötet i somras som jag förstod att han skrivit boken En ny endräkt - vävd i ett enda stycke. Det visade sig att boken kom ut på Artos redan år 2009, men att jag missat detta. Men nu fick jag ett ex och jag har läst den med intresse, glädje och tacksamhet. Peter Artman som är präst i Svenska kyrkan har engagerat sig i bön för Sverige och Europa. Han var den som ledde bönen i Stockholm även om många andra också var involverade. Boken då?

Boken är resultatet av undersökningar han gjort av hur ekumeniken utvecklats i Sverige sedan särskilt den karismatiska rörelsen kom till landet på 1970-talet. Och eftersom jag själv var med när den kom kunde jag dels läsa med igenkännandets glädje och dels få komplettera mina tidigare kunskaper. Artman har besökt och intervjuat en mängd personer i vårt land. Han har berättat om hur de blev ekumeniska och vad jag kan se är det klart ett resultat av den helige Ande. När människor blir fyllda med den helige Ande finner de inte bara Gud utan lika mycket varandra - oavsett samfund.

Boken är i två delar där den första delen beskriver den mer organiserade ekumeniken. Det är tydligt att just Svenska kyrkan halkar efter. De stora stegen har tagits av den Romersk-katolska kyrkan och tydligast på svensk mark blir det när man förstår den betydelse biskop Aborelius och munken Stinissen har haft för oss. Men även Peter Halldorf och Ulf Ekman. Lite extra intressant att läsa om Ekman eftersom han vid tiden för bokens tillkomst ännu inte konverterat till Rom. Halldorf söker sig mot öst, mot de ortodoxa och Ekman mot väst, mot Rom, men de mäts och samtalar med varandra vid ett flertal tillfällen. Vilka är då de protestantiska?

Det finns inte lika starka profiler på vår egen mark. Här nämns OAS-rörelsen, Taizé (svensk?), Alpha, S:ta Clara och Livets Ord. Och vid närmare eftertanke har särskilt de romersk-katolska intressena fått utrymme också bland dem. Men återigen kan man fråga sig var Svenska kyrka befinner sig. Svenska kyrkan som samfund är tämligen utanför det Gud gör på det här området. Den gamla folkkyrkan har mer än nog med sig själv. KG Hammar, av svenska regeringen utnämnd som den siste ärkebiskopen, får hyfsat med utrymme i boken, men som du förstår mer som ett avskräckande exempel. 

Berget i Rättvik och Östanbäcks kloster nämns också som ekumeniska platser men vi vet vilka spänningar de har fått leva med efter att boken skrev år 2009. 

Det var spännande att läsa boken, få en beskrivning av skeenden jag själv upplevt. Det lägger samtidigt en bättre grund inför framtiden. Vad nu framtiden har i sitt sköte. Det kan jag verkligen fråga mig. Kanske kommer de närmaste tio åren få se ett genombrott, en frukt av allt det Artman beskriver i sin bok. Den som lever får se.

Återigen; kanske bönen är det viktigaste vi har just nu för att återigen få vara med om en besökelsetid. Hur tålmodig är Gud? Gränslöst tålmodig?!