Att döpa, - om dopet, del 5.

Helt i linje med den tidigare välviljan talas här inledningsvis om "låga trösklar". "Det ska vara lätt att finna vägen till dopet," skriver biskoparna. Jag tänker hur svårt det har varit för många att finna vägen. Att låta döpa sig var att gå emot strömmen. Riskerna för trakasserier och rena förföljelser var uppenbara. Några var rädda för att falla tillbaka till ett världsligt leverne och valde att vänta med dopet så länge de kunde, som Augustinus till exempel. Men nu ska det vara lätt.

Biskoparna talar om vikten av undervisning och tycker att den kan komma i efterhand. Det kan jag också tycka om den alls kommer. Det är ju där problemet ligger. Det gläder mig när biskoparna skriver att inte bara utbildningen (?) utan också den egna gudsrelationen är viktig. Här behöver våra församlingar noga tänka igenom strategierna för dopundervisningen. Hur hjälper vi människor att upptäcka det kristna livet? Biskoparna nämner faddrarnas betydelse. Jag undrar stilla vilken hjälp faddrar i allmänhet får för att kunna utföra sitt uppdrag.

I nästa stycke talas om hur föräldrarnas önskningar ska tas tillvara i dopgudstjänsten. Det är ett viktigt stycke. Jag har lagt märke till hur föräldrarna i allt högre utsträckning "beställer" dop. Så sker ofta vid begravningar och vigslar. De anhöriga eller kontrahenterna önskar inte alltid, ibland kräver de. Ska vi få en liknande utveckling med dopgudstjänsterna? Jag tror det och ser att biskoparna verkar vara medvetna om problemet. Kan det vara så att problemet inte bara har med individualismen att göra utan också vår vilja att alla ska döpas? De låga trösklarna för med sig att "kunden alltid har rätt". Det är det som är de låga trösklarna. 

En annan fara biskoparna varnar för är att också dopen med efterföljande kalas blir alltmer påkostade. Samma utveckling som vigslarna alltså. Men vågar kyrkoherdarna ta dessa duster med kunderna? Biskoparna påminner också om vikten av att nattvardsgästerna är döpta. Det har varit ett antal motioner i kyrkomötet om att också odöpta ska få tillträde till nattvarden. "Det får de ju i Missionskyrkan". Också detta är en viktig fråga. I synnerhet eftersom konfirmationens ställning är så svag. Ingen behöver längre vara konfirmerad för att få ta emot nattvarden, men döpta måste de vara. 

Avslutningsvis försvarar biskoparna barndopets ställning. Det gör de genom att citera kyrkofadern Origenes (185-254 e Kr). Men jag menar att bara för att han sa som han sa då är det inte säkert att han skulle sagt detsamma idag. Här lägger biskoparna till något de anser vara viktigt: "Det är inte föräldrarnas tro som är grunden för barndopet." I stället citerar de Martin Luther som skriver: "Barnet bära vi fram i den tanken och förhoppningen, att det tror, och bedja att Gud måtte förläna denna tro." Det här är en punkt jag gärna skulle diskutera. Jag trodde barnen ingick i hushållets tro. Inte döpte väl apostlarna barn om inte föräldrarna var troende?

Biskoparna väcker också en för mig ny fråga. Kan vi döpa barn med tanke på landets religionsfrihet? Biskoparna kommer undan tills vidare genom att skriva att om föräldrarna inte döper sina barn har de ändå valt. Biskoparna menar att barnen har rätt till ett andligt sammanhang. "Att staten ska vara religiöst neutral innebär inte att medborgarna ska vara det. Tvärtom, tro måste förmedlas, framför allt i hemmen och i församlingen."

Jag har gjort en summering av Biskoparnas dopbrev i fem bloggar. Nästa blogg ska jag försöka sammanfatta vad jag tror kan bli eller borde bli underlag för diskussion. Det finns omistliga inslag i dopet som vi inte får förlora. Dit hör förståelsen av arvssynden, men jag tror att inte bara den utan mycket annat kommer att ifrågasättas och i värsta fall temporärt försvinna. Och när sedan 251 lekmän ska rösta om saken vet vi aldrig vart det tar vägen.