Nu har jag funderat några dagar på Anna-Sofia Bondes omsorgsfulla varning i Svensk Pastoraltidskrift (SPT), nr 1-2/2012. Den bär rubriken Det högkyrkliga martyriet och vänder sig till alla högkyrkliga vänner med maningen att "iaktta viss försiktighet inför möjligheten att bjuda in bitterheten i sitt inre" Det är en befogad och tänkvärd varning. Det finns säkert många både besvikna och bittra högkyrkliga inom Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har till stora delar tagit till sig av den högkyrkliga liturgin med dess rikedom, en del teologiskt tänkande kring diakonin och börjat upptäcka vikten av gudstjänstfirare. För detta kan både Svenska kyrkan och högkyrkligheten vara glada. Den högkyrkliga förnyelsen har berikat Svenska kyrkan underifrån och inifrån.
Den nuvarande kyrkliga överheten har, ironiskt nog, ofta kommit ur högkyrkligheten. Ändå motar Svenska kyrkans överhet konsekvent bort de högkyrkliga genom att i praktiken införa yrkesförbud och krav på lojal anpassning. Svensk kyrkotidning (SKT) har i nr 6 och 16/2011 sagt detsamma som jag anfört ovan, definierat högkyrkligheten som "konservativ och exkluderande" och slagit fast att därför behöver vi inte de högkyrkliga längre. Att kraften bakom dessa trakasserier är politisk sägs ingenting om. Men det var ju så (S) och (C) ville ha det.
Dag Sandahl kommenterar Anna-Sofia Bondes maning 7 januari 2012 med att gå henne till mötes och säga att bitterheten är befogad. Han har skäl att vara bitter men vill inte leva av den, skriver han avslutningsvis. Bitterheten går med andra ord att hantera.
Jag vill komplettera med en annan kommentar. Anna-Sofia Bondes maning är befogad, men se upp med slutsatsen! Om slutsatsen blir anpassning, uppgivenhet och tystnad är den, menar jag, lika farlig som bitterheten. Kanske inte för individen, men för kyrkan. Det är självklart så att vi måste beräkna priset för efterföljelsen, för de strider vi kallas in i och för de uppoffringar vi gör. Det är självklart för varje kristen att dagligen ta upp sitt kors och bära det med tacksägelse. Men det vi har sett och det som kan vara en felaktig följd av Anna-Sofia Bondes omsorg är undfallenhet, anpassning och karriärism. Kyrkan kallas här i tiden för Ecclesia militans, det vill säga den kämpande kyrkan. Därför hoppas jag att allt fler får upptäcka att vi faktiskt befinner oss i ett krig, se vari kriget består och kämpa som goda stridsmän. Bitterhet är inget framgångsrikt vapen i den goda kampen. Det vet Dag och det vet jag.
Om någon undrar hur jag lärt mig att undvika bitterhet kan jag dela med mig på en punkt. Håll distans till Svenska kyrkan! Förväxla inte Svenska kyrkan med Kristi kyrka. De två överlappar förvisso varandra, men se hur de glider isär! Svenska kyrkan har 6,6 miljoner medlemmar. De utgör ett gigantiskt missionsfält och kampen behöver föras under de svåraste förhållanden. Jesus har för övrigt inte lovat något annat. Framåt Kristi stridsmän!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar