I biskoparnas brev talas det i del 1 om "den symboliska rörelsen ner i vattnet ...". Jag reagerar intuitivt när jag läser att dopet är en symbol av det skälet att det inte alls är en symbol. Eller, kanske måste det definieras vad det betyder att det är en symbol. För det finns väl en verklighet bakom symbolen? När vi så kommer till del 2 som handlar om vad dopet är återkommer ordet symbol. Där står faktiskt: "I dopet visas symboliskt vad som sker reellt." Det var skönt att läsa, men sedan kvarstår frågan vad som faktiskt sker. I del 2 anger biskoparna förtjänstfullt nio dopmotiv: Dopet innebär:
1. ... att dö och uppstå med Kristus.
Vattnet är livshotande. Vi kan drunkna och dö i det, men det är också livgivande, eftersom vi föds ur det och det ger oss liv. Biskoparna talar om detta i allmänna termer, det vill säga som en beskrivning av alla människors liv. Det är riktigt, men vår tolkningsnyckel är Kristus. Vi är sammanvigda med Kristus som är verkligheten själv. Och det är detta som vi ska förmedla till människorna. Biskoparna skriver att denna död och uppståndelse är en kamp som pågår hela jordlivet, så länge den gamla människan eller arvssynden lever inom oss. Det är en klassisk beskrivning som nu hotas av Kyrkans Tidning med sina chefsteologer.
2. ... att klä sig i Kristus.
De skriver inte det men saken var den att dopdräkten skulle tas på när man kom upp ur dopgraven. den "symboliserar" den himmelska dräkten, de rättfärdigas linne. Kanske skulle vi återgå till att döpa folk så nakna vi faktiskt är?
3. ... att vara kyrka.
Vi döps in i Kristi kropp skriver Paulus, in i en gemenskap. På den tiden var detta menat konkret. Det var ett sätt att bli upptagen i den gudstjänstfirande församlingen. Dopet gav tillträde till nattvarden. Här har biskoparna reducerat detta faktum till att skriva att vi utgör en nådesgemenskap. Vad är det? Jag menar i praktiken? Det finns med i vår nuvarande dopordning att den som döps tillfrågas om han/hon "vill leva med församlingen i Kristi gemenskap". Oftast är det inte så i praktiken och därför tror jag sådana tankar hotas. De stämmer ju inte med verkligheten.
4. ... att födas på nytt.
Det finns två bibelställen som talar om att vi föds på nytt när vi döps. Det går att använda dem och tala om dopet som en startpunkt även om det sedan handlar om hela livet. Jag tycker om vad jag läste någon gång: När vi föds föds vi för att dö. När vi döps döps vi för att leva.
5. ... att bli ren och ta emot Guds Ande.
Här kopplar biskoparna tanken till Johannes döparens reningsbad och Anden som svävar över Jesus. Det är ett kort stycke och betonar inte alls vad jag skulle vilja se. I dopet tar vi emot den Helige Ande. Det omnämna med en rad: "Dopet förknippas med mottagandet av Guds Ande ...", men i själva verket är det den Helige Ande som är nyckeln till hela det kristna livet. Att bli döpt i den Helige Ande, få kraft att leva och strida är så att säga själva grejen. Men jag förstår försiktigheten samtidigt som jag beklagar den.
6. ... att förlåtas.
Också detta är ett kort, kort stycke. Förlåtelsen kommer igen gång efter annan. Den är viktigt, men ...
Biskoparna stryker under att omvändelsen kommer först och sedan syndernas förlåtelse. Det är bra tt de betonar den ordningen.
7. ... att ha ett uppdrag.
Det ligger så att säga i dopets natur att vi inte bara inlemmas i Kristi kropp utan också bekänner Kyrkans tro och kallas att utföra Kyrkans uppdrag. Här har biskoparna återigen reducerat eller anpassat (?) texten till vår tid. Det står att varje döpt människa är kallad att delta i byggandet av samhället. Hhm, kanske inte fel, men behöver man vara döpt för det? Knappast. Däremot kallas den döpte att inte bara delta i byggandet av samhället, utan i byggandet av kristen gemenskap! Och det är verkligen något som går långt utöver vad biskoparna skriver. Här behövs en komplettering.
8. ... att leva i och av nåd.
Rätt igen, men börjar det inte bli lite mycket syndernas förlåtelse och nåd, bortsett från att det aldrig kan bli för mycket av den varan? Det står mycket om Guds trofasthet, men ingenting om vår. Grundtanken för detta dopmotiv är förbundet.
9. .. att vara välsignad
Motivet är: "Jag är med er alla dagar ..."
Det här var ett långt kapitel, men matnyttigt och en bra grund för fortsatta samtal. Nästa del och blogg handlar om dopseden. Då börjar det bli svårt tycker jag.
1. ... att dö och uppstå med Kristus.
Vattnet är livshotande. Vi kan drunkna och dö i det, men det är också livgivande, eftersom vi föds ur det och det ger oss liv. Biskoparna talar om detta i allmänna termer, det vill säga som en beskrivning av alla människors liv. Det är riktigt, men vår tolkningsnyckel är Kristus. Vi är sammanvigda med Kristus som är verkligheten själv. Och det är detta som vi ska förmedla till människorna. Biskoparna skriver att denna död och uppståndelse är en kamp som pågår hela jordlivet, så länge den gamla människan eller arvssynden lever inom oss. Det är en klassisk beskrivning som nu hotas av Kyrkans Tidning med sina chefsteologer.
2. ... att klä sig i Kristus.
De skriver inte det men saken var den att dopdräkten skulle tas på när man kom upp ur dopgraven. den "symboliserar" den himmelska dräkten, de rättfärdigas linne. Kanske skulle vi återgå till att döpa folk så nakna vi faktiskt är?
3. ... att vara kyrka.
Vi döps in i Kristi kropp skriver Paulus, in i en gemenskap. På den tiden var detta menat konkret. Det var ett sätt att bli upptagen i den gudstjänstfirande församlingen. Dopet gav tillträde till nattvarden. Här har biskoparna reducerat detta faktum till att skriva att vi utgör en nådesgemenskap. Vad är det? Jag menar i praktiken? Det finns med i vår nuvarande dopordning att den som döps tillfrågas om han/hon "vill leva med församlingen i Kristi gemenskap". Oftast är det inte så i praktiken och därför tror jag sådana tankar hotas. De stämmer ju inte med verkligheten.
4. ... att födas på nytt.
Det finns två bibelställen som talar om att vi föds på nytt när vi döps. Det går att använda dem och tala om dopet som en startpunkt även om det sedan handlar om hela livet. Jag tycker om vad jag läste någon gång: När vi föds föds vi för att dö. När vi döps döps vi för att leva.
5. ... att bli ren och ta emot Guds Ande.
Här kopplar biskoparna tanken till Johannes döparens reningsbad och Anden som svävar över Jesus. Det är ett kort stycke och betonar inte alls vad jag skulle vilja se. I dopet tar vi emot den Helige Ande. Det omnämna med en rad: "Dopet förknippas med mottagandet av Guds Ande ...", men i själva verket är det den Helige Ande som är nyckeln till hela det kristna livet. Att bli döpt i den Helige Ande, få kraft att leva och strida är så att säga själva grejen. Men jag förstår försiktigheten samtidigt som jag beklagar den.
6. ... att förlåtas.
Också detta är ett kort, kort stycke. Förlåtelsen kommer igen gång efter annan. Den är viktigt, men ...
Biskoparna stryker under att omvändelsen kommer först och sedan syndernas förlåtelse. Det är bra tt de betonar den ordningen.
7. ... att ha ett uppdrag.
Det ligger så att säga i dopets natur att vi inte bara inlemmas i Kristi kropp utan också bekänner Kyrkans tro och kallas att utföra Kyrkans uppdrag. Här har biskoparna återigen reducerat eller anpassat (?) texten till vår tid. Det står att varje döpt människa är kallad att delta i byggandet av samhället. Hhm, kanske inte fel, men behöver man vara döpt för det? Knappast. Däremot kallas den döpte att inte bara delta i byggandet av samhället, utan i byggandet av kristen gemenskap! Och det är verkligen något som går långt utöver vad biskoparna skriver. Här behövs en komplettering.
8. ... att leva i och av nåd.
Rätt igen, men börjar det inte bli lite mycket syndernas förlåtelse och nåd, bortsett från att det aldrig kan bli för mycket av den varan? Det står mycket om Guds trofasthet, men ingenting om vår. Grundtanken för detta dopmotiv är förbundet.
9. .. att vara välsignad
Motivet är: "Jag är med er alla dagar ..."
Det här var ett långt kapitel, men matnyttigt och en bra grund för fortsatta samtal. Nästa del och blogg handlar om dopseden. Då börjar det bli svårt tycker jag.
1 kommentar:
Tack för denna systematiska genomgång av dopets teologi! Jag tror att SvK:s aktuella diskussion om dopet kompliceras av två saker. 1. Barndopets starka, nästan exklusiva, ställning. Dopteologin (trosbekännelse, "syndernas förlåtelse" m.m.) handlar väl "normalt" om vuxendop och blir lätt svårbegriplig om man utgår från att alla som döps är spädbarn.
2. Den medeltida skolastisk-juridiska uppfattningen att "arvsynd" inte enbart innebär en inneboende böjelse till synd (eller det lätt iakttagbara förhållandet att skapelsen och människonaturen är "fallen" så att - sedan syndafallet - mänskliga handlingar även med de bästa intentioner oavsiktligt ofta leder till något ont) är förenad med en arvSKULD, dvs. att alla människor från födelsen är fördömda - straffade för ANDRAS synder.
Anna-Karin Hammar har en poäng när hon påminner om att den tidiga Kyrkan inte lärde något om arvsSKULD, samtidigt som SvK:s ensidiga fixering vid enbart spädbarnsdop gör frågan om vad som händer med odöpta så enormt känslig, från pastoral synpunkt.
Paul
Skicka en kommentar