Det är tydligt att vi har en ny dopdebatt framför oss. Det har sina fördelar och sina risker. Är det inte lite märkligt att det ska talas om oklarheter vad gäller förståelsen av dopet. Jag menar; vi har faktiskt döpt i 2 000 år. Det är väl klart att vi vet vad vi håller på med! Men tydligen inte alla. Eller som Anna-Sofia Bonde skriver i Kyrkans tidning: "Vi förstår nog mycket bra vad dopet handlar om - men vi tycker inte om det."
Kyrkans Tidning rubricerar ledaren med orden: "Smärtsam oklarhet om odöpta barn". Men det kanske inte är riktigt där vi ska börja. Biskoparnas brev "Leva i dopet" består av fem delar. Först handlar det om dopets grund och vårt uppdrag att döpa. Rubriken är: Döpa, lära, leva! Sedan beskriver de med hjälp av de bibliska bilderna vad dopet är till sitt väsen. För det tredje handlar det om dopseden idag, med betoning på idag. För det fjärde tar de upp teologiska frågor om dopet och slutligen om själva dophandlingen och dess följder. Det betyder att jag gör nu fem bloggar, en för varje del och jag lägger tonvikten vid dopets innehåll och visar på någon eller några öppningar för fortsatt bearbetning.
Först utgår de från dopordningen. "Gud vill att vi ska leva i gemenskap med Honom". Varje människa är kallad att leva i gemenskap med Gud och dopet är själva ingången i gemenskapen. Här skulle biskoparna också behövt skriva att dopet här samman med tron. Istället går de vidare med att det barn (kan också vara en vuxen) som vi nämner vid namn ska befrias från mörkrets makt och få sitt namn skrivet i Livets bok. Bra, men det är på den här punkten Kyrkans Tidning omtolkar det hela om än med stöd från vissa teologer. De skriver att vi inte behöver befrias utan beskyddas. Nja, det är väl inte riktigt samma sak? Befrielsebönen är gemensam för alla kyrkor i 2 000 är och nu tycker företrädare för Svenska kyrkan inte att den behövs längre. I till exempel Alingsås har de tagit bort den, men återinfört den eftersom de omtolkar den som jag skrev ovan. Nu vill de att hela Svenska kyrkan ska omtolka den och det snabbt så kyrkopolitikerna hinner ändra i den nya Kyrkohandboken innan de förstår vad som sker eller innan protesterna blir för starka. Plötsligt vacklar biskopsbrevet.
Sedan kommer det stora snedsteget när de skriver: "De (orden i dopbefallningen, min anm.) är påfallande enkla: gå och döp så många som möjligt." Hoppsan. Här gick det väl lite väl fort. Var det inte lärjungar vi skulle göra? Det är väl inte antalet medlemmar som är det viktiga? Det är väl lärjungar som är det viktiga? Tyvärr tror jag detta kommer att fungera som en underliggande förståelse under hela samtalets gång, utan att sägas naturligtvis: Vi ska döpa så många som möjligt.
Fortsättningsvis skrive biskoparna om spänningen mellan individens kallelse och Kyrkans tro. De menar att dopet är personligt, att de döpta är "kallade att leva och stå på godhetens sida"Vad det betyder kan se olika ut eftersom dopet kan ses "som en livstydning och ett livsprogram". Det är med andra ord väldigt skapelsebetonat, en tendens som präglar inte bara boken utan också Kyrkans tidning och förmodligen debatten framöver. Det där med pånyttfödelse, Kyrkans tro och uppgift och att leva ett eskatologiskt liv blir för svårt. Och ändå hör det till essensen. Hur ska vi kunna samtala om vad som händer med de odöpta barnen när vi inte ens har en gemensam grundförståelse?
I nästa blogg berättar jag vad biskoparna skriver om de bibliska bilderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar