Några varningssignaler - i förväg

Jag var tvungen att fråga mina kollegor om deras tanke är att vi döper de små barnen på barnens egen tro. Jag har alltid tänkt att det är föräldrarna som står för tron och som går i god för barnens kristna fostran. Möjligtvis kan jag rättfärdiga dophandlingen med att de ska ju ändå konfirmeras. Men biskoparnas dopbrev säger att vi döper barnen därför att de tror eller kommer att tro. Jag har döpt i 34 år, men aldrig hört det argumentet förut. Nej, det hade inte kollegorna heller. Här är något lurt. Men det finns fler varningssignaler och jag listar sex stycken här för att så att säga varna i förväg innan den "stora dop diskussionen " bryter ur. Om den nu inte försvinner i den politiska hanteringen av struktur utredningen, vilket också är en risk. De sex varningarna är följande:

1. Diskussionen kommer att rikta in sig på de odöpta. Vi får inte se ner på dem eftersom också de är Guds barn. Kristus dog också för dem som inte är döpta och de odöpta är faktiskt jämlika med de döpta. Denna inriktning drivs av Kyrkans Tidning. Det är en fråga om jämlikhet.

2. Det första argumentet för nuvarande slappa och fortsättningsvis än slappare dop praxis backas upp teologiskt av Anna-Karin Hammars doktorsavhandling som jag har inte läst. Hon talar om alla människors gemenskap med Gud och därmed alla människors lika värde. Egentligen behövs inget dop.

3. Vi kan inte heller längre tala om att människor av födseln ärver synd, än mindre skuld. Människor är inte fångade i ondskan. Däremot ska vi be Gud bevara oss för det onda som ju Jesus också lär oss i bönen Fader Vår. Arvssynden ska vi tala tyst om.

4. När det kommer till dop praxis gäller regeln: Döp så många som möjligt. Det är ett sätt att förstå nuvarande praxis. Det rättfärdigar nuvarande praxis och stärker eller "säkerställer" denna praxis också fortsättningsvis. Argumentet att de döpta ska bli betalande medlemmar är alltför ofint för att använda. Nej, då är det bättre att dra till med att Jesus vill att alla ska bli döpta.

5. Vårt samhälle är individualiserat och därför ska vi ta största möjliga hänsyn till kunderna, till dem som har betalat sin avgift. Deras sätt att beställa dop ogillas visserlligen av många präster men kunden har alltid rätt. Kanske kan vi till och med hjälpa föräldrarna med lokaler, prissättning och innehåll till festen. Vi vill ju göra så bra som möjligt för alla.

6. De bibliska bilderna som död-uppståndelse, pånyttfödelse, Kristi klädnad och så vidare ska inte övertolkas eller ens förstås bokstavligt. De är olika bilder för att beskriva "det stora" med dopet.

Denna lista kan du käre läsare gärna återvända till när diskussionerna sätter igång. Det finns en risk att diskussionern aldrig blir av, ändringarna i Kyrkohandboken aldrig diskuteras utan att (S) och (C) röstar igenom hela paketet hur som helst. I sådana fall spelar diskussionerna ändå ingen roll. Biskoparna har visserligen skrivit sitt dopbrev, men vem bryr sig? Biskoparna utgör också Läronämnden inom kyrkomötet, men som sagt, vem bryr sig? Det finns så mycket annat som är viktigt. Förresten finns det tillräckligt med öppningar i biskopsbrevet för att köra igenom det som behövs.

Avslutningsvis kan det vara så att Humanisterna kan bli våra bästa bundsförvanter även om det låter hemskt. De kommer att använda sig av begreppet religionsfrihet. Vi ska inte tvinga de små barnen till dop. Det bryter mot grundlagen. Alltså samma skäl som de använder mot judarnas omskärelse. De kan också komma att peka på skillnaden mellan stat och kyrka och förorda borgerliga dop. Då blir diskussionen ungefär densamma som den om vigselförordnandet. Men det såg vi hur det gick med den diskussionen. 

Kanske kan också baptisterna skjuta till ett och annat argument till vår fördel. Men det är inte säkert. 

Det bästa sättet att stå emot är naturligtvis att se till den egna pastoralen. Se till att göra rätt i den egna församlingen även om denna kommer att framstå som bakåt strävande. Som jag sagt tidigare: Svenska kyrkan faller sönder i sina beståndsdelar, - församlingarna. Kanske någon tycker att jag är alltför kritisk, då säger jag bara: Den som lever får se! Och det dröjer inte alltför länge förrän vi har svaret. Då ska jag inte säga: Vad var det jag sa. Det behövs inte eftersom jag redan har sagt det jag har sagt. Det känns skönt. Hoppas fler gör det.