Kom från Stockholm för 20 minuter sedan. Hittade Kyrkans tidning innanför dörren och kunde inte låta bli att slå upp intervjun med Ulla Karlsson. Jag såg rubriken "Jag ångrar ingenting" och tänkte att det var skönt att hon slutade. Sedan läste jag vidare och utan att direkt ändra uppfattning inser jag att hennes dilemma är detsamma som mitt eget. Ulla och jag har placerats i varsitt dike. Hon efter en debattartikel. Jag efter att ha verkat i mer än 30 år som en Svenska kyrkans trotjänare. Det kan vara detsamma. Problemet är inte Ullas eller mitt, utan Svenska kyrkans. Hur behandlar man folk egentligen?
Ulla säger: "Jag nådde en gräns, kände att kroppen började säga ifrån ... Tystnaden från kyrkans ledning har varit kompakt. Jag har varit väldigt ensam." Hon är inte precis den förste, om jag säger så. Vi har en kyrklig ledning som inte vågar ta ett teologiskt samtal. Som inte lyssnar och som är fullständigt underordnat (S) och (C). Det är för bedrövligt. I synnerhet som vi vet att hela (?) Västerås stift och de flesta feministteologer tycker detsamma som Ulla. Det är så ynkligt att jag saknar ord. För egen del framförde jag 50, numera har jag 60, teologiska argument för att inte ta emot ett förordnande från kammarkollegiet. Vare sig Biskop, Domkapitel, Överklagandenämnd eller kyrkomöte brydde sig ett dugg - för att vara ärlig. Överklagandenämndens utlåtande var rent patetiskt. De ville inte ens tro på det jag skrev.
Ulla fortsätter: "Människor är rädda för att säga sin mening, rädda att förlora jobbet och rädda för att bli utfrysta. Därför håller de tyst." Oh, Ulla, hur rätt har du inte? Det finns så många kollegor som skulle gjort som jag med vigselförordnandet, men öppet säger de att de inte vågar! En tystnadens kultur håller på att utbreda sig över organisationen. Jag sa det till Domkapitlet. De har öron, men de hör inte. Jag vädjar till alla kollegor och vänner som läser detta; Vi måste få ett slut på detta. Vi måste bryta kyrkopolitikernas makt annars kommer vi att gå under fullständigt. Det nuvarande systemet framstår alltmer som ett Guds straff.
Det var meningen att det skulle bli samtal om ärendet i Ullas församling, berättar hon, men så blev det inte. Kyrkoherden satte stopp för det. Det skulle skapa för mycket oro. Istället blev det en församlingskväll omkring strukturutredningen. Jag baxnar. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, förmodligen det förra.
Jag känner plötsligt att jag kan ge luft inte bara för detta utan för mycket mer. Inte därför att jag är bitter utan därför att jag älskar Kristi kyrka och hatar (för att uttrycka det bibliskt) dem som bryter ner henne. Sedan tycker jag fortfarande att det kanske var lika bra att Ulla slutade. Om inte annat så för hennes egen skull. Men i ett större sammanhang handlar det inte om henne. Eller om mig. Utan om den arma Svenska kyrkan.
3 kommentarer:
Även om jag absolut inte håller med Ulla Karlsson i sak kan jag känna med henne. Hon lärde trots allt läxan väl under utbildningen och gjorde den därtill begriplig för vanligt folk, det var detta med begripligheten som var problemet för de liberala - inte teologin. Likt barnet i Kejsarens nya kläder avslöjade hon liberalteologins nakenhet. Det går inte att ångra. Det är inte utan att jag tror att hon nu får lida för Kristus - han har iallafall kunnat använda henne och hennes vilja att finna sanning och mening i det hon har lärt sig. Var och en finner vad han ärligen söker. Jag ber att detta också kommer gälla Ulla Karlsson nu när hon har fått se vad hon har för "vänner" och vad deras teologi var värd i praktiken.
"Teologi i praktiken"
Se Kyrkomötets beslut över tid.
Ett fjärmande från det som var Jesus undervisning (rak och pedagogisk)
De fyra Evangelierna ger en klar bild av vad som hände.
Det som tillämpas i nutid är av sämre halt.
Börja om från början - Söndagsskola bl.a.
Håkan!
Inte hela Västerås stift. Vi är dock en rest, och den är kanske inte så liten som det verkar, som fortfarande står för Kyrkans gamla bekännelse. Men vem vågar stå upp, när stiftsledningens och politikernas förföljelse hotar? Tystnaden breder ut sig. Dock finns de som av troheten till Kristus drivs till att kämpa.
Leif W. Östborg
Skicka en kommentar