Att fanatiskt hålla fast vid Svenska kyrkan

Nu är det bara ett dygn kvar på advent. Då måste jag skynda mig att försöka åtminstone tillfälligt avsluta uppgörelsen med biskop och domkapitel. Jag ser återigen att många har läst dessa bloggar och fyra personer har hört av sig till mig personligen. En gav mig mer information, en försåg mig med senaste brevet från prosten Östlund, en undrade hur jag kan vara kvar i Svenska kyrkan och en manade mig till försiktighet. Därför vill jag säga att jag inte känner vare sig besvikelse eller bitterhet. Det som driver mig just nu är nog dels att jag i högre grad än tidigare förstår vad f Dag kallar för lögnsystemet och dels att jag upplever det som en del av min kallelse som präst att göra det känt. Det är inte mer än ett par år sedan jag personkryssades in i Stiftsfullmäktige, stiftstyrelse och kyrkomöte. Jag ser med egna ögon och hör med egna öron vad jag inte sett och hört tidigare om än hört talas om. Tidigare hörde jag mycket gnäll och kritik vänt mot kyrkan och dess ledning, men det mesta tillskrev jag kritikerna själva. Det var vidare också något som jag inte kunde göra något åt. Men nu är det annorlunda. Nu har det blivit en del av min prästkallelse att offentligt tala ut. Jag är övertygad om att Svenska kyrkan tvunget måste byta system för att inte alldeles upphöra att vara en kyrka. Låt mig få ge exempel på några sådana stora förändringar jag vill arbeta för. 

För det första att ändra kyrkomötets sammansättning, kanske gå tillbaka till det som var innan. Hälften präster/teologer och hälften lekmän + biskoparna som har utslags röst, låt säga 25 + 25 + 13 = 63 personer.

För det andra att den statliga lagen om Svenska kyrkan helt och hållet tas bort. Befria Svenska kyrkan och jämställ den med andra trossamfund i landet. Skippa samtidigt statens vigselförordnanden.

För det tredje se till att valsystemet ändras från att värdera politisk makt till att värdera teologisk sådan. 

För det fjärde slå ihop stiftsstyrelsen och domkapitlet. Vi behöver inga dubbelkommandon och särskilt inte ett politiserat domkapitel.

Sedan hoppas jag att den ena kan ge det andra varför inga fler exempel behövs här.

Prosten Östlund har den 19 december från sin sjuksäng begärt hos Luleå Domkapitel att få bli befriad från vigningstjänsten. Det gjorde mig ont att läsa brevet, men han har min fulla förståelse och mitt fulla stöd. Han anser sig vara präst också fortsättningsvis, men vill inte vara till besvär för Svenska kyrkan. Det ska bli intressant att se hur domkapitlet behandlar detta. Kan de verkligen neka honom detta? Kan de verkligen bevilja detta? Om jag har läst rätt sammanträder de den 29 februari.

Så fick jag ett brev från en före detta kvinnlig präst. Hon avsa sig ämbetet för några år sedan. Hon förundras över att jag "fanatiskt håller fast vid Svenska kyrkan". Jag tror att jag har förklarat det tidigare. Hennes slutsats blev att lämna, min blev att stanna kvar. Ett skäl till att jag stannar kvar är att 6,5 miljoner svenskar är medlemmar. Var i Sverige hittar jag ett större missionsfält? Jag känner inte att jag kan lämna alla dessa. Jag känner att jag som en oppositionell präst kan tala till dem. Har jag nu dessutom blivit invald både här och där måste jag tro att den Helige Ande har lett det så. Men då måste jag få tala också när det drabbar biskop och domkapitel. Det är möjligt att många skulle bli glada om jag lämnade Svenska kyrkan, men jag skulle inte bli det. 

Nu får det räcka för denna gång. Advent går mot sitt slut och nu vill jag se julen an. Först har vi julbön kl 17 och sedan midnattsmässa 23. Jag ser redan fram emot det. Kanske kan jag skicka en julhälsning till er under morgondagen?!